Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Här har du många historier att känna igen dig i!
Jag förstår dina skuldkänslor - det är lätt att ta på sig att det är du som förstör familjen, att det är du som inte gjort tillräckligt osv - men du har ju kämpat i så många år, och det är nog inte helt ovanligt att faktiskt inse att alla brutna löften, all falskhet och alla lögner har dödat kärleken, det hjälper inte att alkoholisten blir nykter, för allt som hänt under åren kan inte göras ogjort.
Om du vill skiljas så har du rätt att vilja och att göra det, du har rätt att tänka på dig, dina tankar, känslor och önskningar i livet!
Kram!

Kaeljo

Tack Flygcert för ditt svar. Jag har planerat för skilsmässa så länge och det är noga genomtänkt egentligen. Men så när den dagen kom och jag sa det, så skulle han bli nykter på stört och söka hjälp. Det var ju inte riktigt det scenariot som jag hade förväntat mig. Nu blev allt så himla komplicerat. Det är så tungt och jag har så mycket skuldkänslor för allting. Man har ju levt i en lögn i hela sitt liv och nu när man börjar berätta det för nära och kära får jag ännu mer skuldkänslor. De säger t.ex, han måste väl få en chans och bättra sig, varför har du inget sagt, det har vi aldrig märkt, stackars honom osv osv. Varje sådant uttalande tynger mig och ger skuldkänslor. Vad är det jag ställer till med. Hade varit enklare om han inte klarat av att hålla sig nykter. Men vad tror ni här på forumet? Hur stor kan chansen vara att han klarar att bli nykter för gott efter 20 års missbruk?

Så bra att du skriver, här är vi många som vet vad missbruket kan ställa, och ställer till med. Det viktigaste jag vill säga dig är att det är DU som ska leva DITT liv och nu har du inga barn att ta ansvar för längre (många tänker att man ska hålla ihop familjen för barnens skull). Ingen annan än du kan veta hur du haft det, vad du tänkt och känt under den långa tid du hjälpt till att hålla makens drickande dolt. Och ingen kan veta hur du har det nu inom dig. Du äger rätten till dina känslor, dina önskningar och förhoppningar om hur du vill leva ditt liv. Det är inte ditt ansvar att han fortsatt dricka under så lång tid. Hans liv är hans ansvar och han behöver säkert stöd för sin egen del i sin nynykterhet och sin sorg och förtvivlan över det han förlorat. Det låter sommar han är nykter med "vita knogar ", ungefär som en påtvingad nykterhet även om valet är hans. Har du föreslagit att han kan gå till AA? Men det måste ju vara hans val. Du kunde gå till Alanon några gånger och kanske bara lyssna på andra och känna igen dig i andras erfarenheter. Fortsätt skriva här om hur det går för dig. Och kom ihåg att du har rätten att välja ditt liv! / mt

Kaeljo

Hej,
Tack för ditt svar Mulletant. Jag grät när jag läste det du skrev. Det är så svårt att börja tänka på sig själv. Bortser jag från att tänka på alla jag sårar i min närhet, så tror jag nog att jag vill skiljas. Men att det ska vara så svårt!
Jag har gått hos en psykolog några gånger och när jag varit hos henne så känner jag mig mycket starkare och tänker att nu, nu säger jag det definitiva när jag kommer hem. Men sedan gör jag inte det ändå. Fast det finns så många svek, brutna löften och gånger som man fått skämmas för honom så är det ändå så väldigt svårt. Det är för jävligt här hemma nu, ingen säger något.
Min man har en samtalskontakt som jobbar med missbrukare i kommunens regi. Jag hoppas att det kan hjälpa honom. Jag vill ju att det ska gå bra för honom även om jag lämnar honom.

Kaeljo

Inte många som kommenterar när man skriver här, men jag kan inte låta bli ändå. Måste skriva av mig lite. Alla dagar bara rullar på här hemma precis som tidigare. Känner att det är nog svårt att komma ur den här låsta situationen, utan att någon flyttar. Men som sagt, så är det just DET som är så svårt. Svårt rent praktiskt, men framförallt så svårt att lämna min förkrossade make. Han tar till alla metoder han kan för att få mig att stanna, lovar att aldrig mer dricka, hur dum jag är som inte kan tro på honom, talar om hur väldigt dåligt han mår och han kan inte förstå hur jag kan vara så kall mot honom. Allt det här får mig bara att få skuldkänslor eller att bli förbannad. Han vill inte lyssna och förstå då jag försöker tala om hur jag har mått under alla år. Vad det har gjort med mitt mående och mina känslor för honom. Kan man verkligen inte begripa att detta drickande skadar förhållandet!!! Jag blir så arg!! När vi inte är hemma tillsammans så skickar han sms hela tiden, frågar hur jag mår och sedan berättar hur dåligt han mår av allt det här jag dragit igång. Som tur är har jag en nära vän som har levt med en alkoholist förut och skiljt sig för 15 år sedan, som förstår mig och talar om för mig att det absolut inte kan vara mitt fel. Innan var det ju ingen som visste, men nu har jag börjat berätta för mina närmaste. Det är tyvärr så att de flesta av dem ger mig skuldkänslor också när man pratar. När de t.ex säger, så jobbigt detta blir för din man, hur ska han nu klara av att vara nykter, ska du lämna en relation efter så många år osv osv. Jag har ju inte mått bra i denna relation på många år och det har gjort mig nedstämd och med ett ständigt grubblande hur jag ska göra med mitt liv, men nu är det verkligen ännu värre. Förstår inte hur jag ska få kraft att ta mig ur det här? En del säger att du kan väl ge honom en chans till, nu kanske han verkligen har förstått hur allvarligt det är. Det är bara det att jag har väldigt svårt att tro på det han lovar. Han har lovat förr. Men däremot kan jag tänka mig att det kanske blir en lite längre period av nykterhet nu. Men jag kommer ju ändå inte att kunna släppa tankarna på det. Och när den dagen kommer att han börjar dricka igen, då kommer jag nog att känna mig bitter och känna som att jag kastat bort ytterligare år av mitt liv. Jag längtar så efter att vara fri från alla tankar på alkohol.
Tacksam om ni har lite input att ge mig.

villveta

Hej....jag ska skriva lite.....
Har ingen " lång " erfarenhet av att leva med eller bredvid en missbrukare men "känner" tillräckligt mycket för att lida med dig .
Det är inte lätt att ta beslutet om att stanna kvar eller gå .
Stannar du kvar så mår du dåligt . Lämnar du så mår du .........också dåligt , men tills slut ska du må bra igen .
Hur vet jag detta ? Nej ....det vet jag inte än, för jag har lämnat...och mår dåligt och hoppas att må bättre.
Mina tankar snurrar runt honom, jag har dåligt samvete att jag har lämnat , jag lägger skulden på mig....Men en sak vet jag ,att inget är mitt fel och jag har rätt att må bra och det är mitt ansvar att fixa det lika som ansvaret ligger hos honom för att hitta viljan att sluta dricka.
Man måste vara lite mera egoistisk och bromsa sin empati ......annars blir man uppäten ......säger jag .....ja....
Kram

Men det är nog en del som läser!

Det är nog ganska vanligt - när du har fått nog, när bägaren redan runnit över, när det redan känns kört; då vaknar alkoholisten... Men då känns det redan som att man bestämt sig, alla svek, alla brutna löften, allt som hänt har redan sårat för mycket, förstört för mycket.

Det är bra att du börjat berätta för dina vänner - i okunskap tänker de på "den stackaren" som blir kvar, ensam - men de vet itne hur det är att leva ditt liv, de vet itne hur det är att vara du och vara den som måste styra upp allt, ta hand om allt, lösa allt, finna sig i allt. Du får lov att tala om det för dem: "jag orkar inte leva så mer, jag behöver tänka på mig - jag har tänkt på honom länge nog och nu går det inte längre!"

Du får tänka på dig, och ja- han kommer säkert att bli ensam osv om du lämnar, men - är det ett skäl att vara kvar?? Vad vill du, vad behöver du??
Kram!

Alla här har ju så olika historia och olika bakgrund.Men likheterna är ju större.Just att vara i en kärleksrelation med en alkis är ju jättesvårt.Man har efter många turer hittat någon sorts konstig acceptans av hur livet ser ut och märker inte hur förhållandet sakta holkas ur.Till slut står man där och ser sin man och känner mest vanmakt sorg och frustration.
Det är ju endast du som kan avgöra om det finns tillräckliga känslor kvar för att orka samla ihop dig/er och tro på en förändring.

Finns det inga känslor kvar från din sida så är du skyldig både honom och dig själv att lämna.Han har inte kraften att göra det.Han kommer säkerligen att börja dricka igen och skylla allt på dig.Men om du lever kvar i relationen så är risken stor att han trillar dit ändå och då är säkert också felet ditt.Du är inte tillräckligt kärleksfull eller stöttande och därför har han då tagit återfall.
Kanske kan ni som vi gjort separera på prov?Hitta en lägenhet och försök att lägga locket på så gott det går under en tid.Då kommer tiden att utvisa,dels om han klarar att vara nykter.Det kommer också att visa sig om du ändå innerst inne känner någon form av kärlek till din man.

Då har du ju inte per definition lämnat och hoppet och motivationen hos din man får leva kvar.Han hinner också stegvis vänja sig att du inte finns där.Dvs ni börjar var och en er egen resa som gör er båda starkare.Följ gärna min tråd om du inte redan gjort det.Jag är inte alls säker på att det här slutar väl för oss.Men det var omöjligt att fortsätta som vi gjorde under samma tak.Vi har fortfarande varken satt punkt eller sagt att det ska vara vi igen.
Det är tungt att leva under ovissa förhållanden också.Men i vårt fall så känns det bättre för oss båda.
Grubbla vidare och låt känslan bo i dig istället för att försöka fly.
Det gjorde jag i flera år innan sanningen hann ikapp mig.

Kaeljo

Jättetack till er som svarat mig. Ja, jag har nog läst lite i varje tråd här, men svårt att hålla isär. Jag har också tänkt på att det kanske vore en bra lösning att flytta ifrån varandra på prov ett tag. Då kan jag hinna bli säkrare på mitt beslut och han får vänja sig vid att leva ensam ett tag. Lite svårt rent praktiskt. Där vi bor är det svårt med lägenheter. Det bästa kanske vore att hitta en lägenhet som är möblerad och hyra för några månader, så att man slipper att köpa nya möbler. Jag har svårt att tro att jag kommer att sakna honom direkt, men det kommer naturligtvis att bli ensamt och jag behöver jobba på att skaffa mig nya vänner att umgås med. Jag är så enormt trött på allt grubblande och vill så gärna kunna släppa det och få tid och ork att göra andra saker. Jag skulle helst vilja gå i ide nu över alla helger och vakna upp i mitten av januari då det är vanliga veckor igen. Jul! Hur kul är det i år!
Tack än en gång för era svar.....är så glad att detta forumet finns.
Kram alla

Kaeljo

Ja, nu är i alla fall julen över, bara nyår kvar. Det har varit jobbigt här hemma under julhelgen. Vi spelar teater när vi umgås med släkten. Fast alla nu vet om att vi är mitt i en kris, så låtsas man som inget för man vill ju inte förstöra julen. Nu är vi dessutom lediga både jag och min man tills alla helger är över och det är väl inte så lyckat. Han håller sig visserligen nykter, men han är så ledsen och förtvivlad för allt. Istället för alkohol stoppar han i sig en massa tabletter istället, sömntabletter och lugnande. Men enligt honom är det ju inte för att ersätta alkoholen (det har han ju inget sug alls efter längre, säger han), utan för att jag inte vill leva med honom längre. Han ringer till läkaren och ber han skriva ut något, för han har sådan ångest och grubblar så säger han. Han är verkligen en orolig och skör människa, men självklart kan man inte gå igenom detta utan att känna oro och grubbla, tycker jag. Jag grubblar också jättemycket, men vill absolut inte ha en massa lugnande medicin. Jag har grubblat i flera år på detta. Skillnaden är väl att jag emellanåt kan släppa tankarna, tex när jag jobbar eller umgås med några vänner. Det är väl för att han är så svag som jag fortfarande inte kunnat ta mig härifrån. Det är så jävla svårt. Önskar han kunde träffa någon annan och vilja lämna mig. Han stretar emot så jävla mycket. Går det några dagar och vi inget har sagt om skilsmässa, så kan han plötsligt säga något, precis som om vi aldrig hade pratat om att gå isär. Jag vet inte vad jag ska göra!! Är det någon som vet om det är normalt att läkare skriver ut en massa lugnande då man slutar dricka?
Önskar att någon annan styrde upp mitt liv åt mig.

är det perioder av låg svarsfrekvens här.... Men det är viktigt att skriva för sin egen skull, formulera sina tankar. Det hjälper en själv att se klarare och det är också bra att kunna gå bakåt och läsa sina egna inlägg. Många här har hittat "vänner" som det blir ett kontinuerligt utbyte med under lång tid. Det betyder oerhört mycket. Ge inte upp! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Kram, kram / mt

... Av erfarenhet att partnerns mående håller en kvar, lääänge. Men försök tänka på vad du vill, vad mår du bra av, vad behöver du?
Som ullabulla skriver - om du vill lämna så måste du göra det, man kan inte stanna för att vara snäll för det är inte snällt mot någon av er!!

Kramar

Vilse i pannkakan

Välkommen hit och tack för att du delar med dig och för att du skrev i min tråd. Jag har inte kunnat skriva här på länge, det har varit för turbulent och jag har varit så på gränsen att gå sönder helt, så det har varit bättre att hålla sig ifrån det.

Din man har ångest, jo det är så det är. Men det är hans ångest och du kan inte göra något åt den. Tror jag att han kan bli nykter? Nej, egentligen inte. Men även om han verkligen skulle vilja bli nykter - och det är det som krävs - så kommer det att ta många år av behandling och återfall och mer behandling. Jag skulle tro att han behöver antabus en ganska lång period. Och det är inte lättare att leva med en nykter alkoholist!!

Jag känner alltför väl igen reaktionerna från omgivningen. "Han måste ju få en chans!" "Se till att han får behandling!" "Det är väl klart att det kommer några återfall!" De har ingen aning om hur det är. Min svägerska kan säga det mest sårande saker.

Du har det allra svåraste framför dig - att se till dig själv. Du måste ta ansvar för det enda du kan, nämligen dig själv, och se till att du blir lycklig. Du är värd det!

Alla styrkekramar till dig! Jag vet hur jävligt det är...

Kaeljo

Tack Vilse i pannkakan för ditt svar- Är så tacksam för alla kommentarer man får här. Just nu känner jag mig så osäker på mig själv och vad jag egentligen vill. Just nu tycker jag så synd om honom för att han mår så dåligt. Han har ångest och känner sig inte motiverad att leva längre. Hur känner jag mig då?!!! Jo, jag blir både ledsen, arg och får enorma skuldkänslor. Känns som jag aldrig kommer att klara av att lämna honom. Om jag väljer att stanna kvar nu så kommer jag ju aldrig bli fri från tankarna på hans drickande. Och om han sedan börjar dricka igen (vilket är troligast att han gör förr eller senare) så kommer jag nog bli väldigt bitter över att jag inte lämnade tidigare. Jag är inte precis ung längre heller. Vad detta är svårt!

Vilse i pannkakan - så bra att ni hittat varandra här!
Jag skriver sällan här numera men forumet var min livlina under lång tid, ett par tre år. Min man valde nykterhet när jag gick, inte före trots hundratals hot. Precis som V i p skriver är det inte lätt, inte alla dagar och hela tiden att leva med en nykter alkoholist. Det beror förstås mycket på relationen innan alkoholmissbruket. Vi hade en väldigt bra grund.Den verkliga förändringen kom när maken själv på djupet insåg sitt beroende och sökte sig till AA.
Jag hade stor hjälp av att lära mig om missbruk och läste lika mycket på missbrukarsidan här. Jag förstod vilket oerhört jobb det är att bli nykter, varaktigt nykter, och - det viktigaste - att det måste vara missbrukarens eget val och eget jobb. För den medberoende handlar det mycket om att släppa taget.... en stor utmaning,
Jag läste kontinuerligt Carina Bångs blogg och det här inlägget läste jag ofta, ofta http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag skulle också föreslå att du ger Alanon en chans, för många är det en stor befrielse att möta andra i liknande situation. Mönstret är så lika. Det finns mycket att läsa, Jan Johansen och Benny Haag har skrivit om vägen från missbruket. Läs också Al-anons hemsida http://www.al-anon.se/
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper mycket. Allt gott / mt

Kaeljo

Det går upp och ner med känslorna både för min man och mig. Häromdagen var han helt förtvivlad och grät och sa att han kommer att hamna på psyket om jag lämnar honom. Han vill bara att jag ska stanna lite till och lite till. Varför frågar jag, jo för att försöka att få det bra igen och för att han ska bli sig själv igen. När han säger så blir jag vansinnig. Hur mår jag när han säger så. Jag har lust att bara ge upp och stanna för hans skull eller så har jag lust att bara packa och dra på stört. Vissa dagar säger han så, vissa dagar pratar han på om allt möjligt (känns nästan som han går på nåt uppåtchack) och får allt att verka precis som vanligt. Då blir jag också bara arg. Jag har kommit på att jag är mest arg på honom. Alla år han druckit, jag har suttit ensam då han somnat av alkoholen, alla bortförklaringar man har sagt för att hålla skenet uppe, fått skämmas för hans konstiga beteende har satt sina spår. Under dessa nyktra månader nu sedan jag sa att jag ville skiljas, har han inte en enda gång frågat hur jag upplevt det, inte heller lyssnat på vad jag har sagt. Utan bara avbrutit mig med orden, nu ska vi väl inte gräva ner oss i det som varit, nu ska vi se framåt och vara positiva. Är det konstigt att jag känner ilska? 20 år av drickande ska bara suddas ut och så går vi vidare bara. Jag vill bli fri. Här hemma känner jag mig kvävd nu. Sedan är han som ett plåster på mig, ska följa med överallt jag ska. På det viset var det enklare förut när han drack, då kunde jag åka iväg och göra det ena och det andra och han brydde sig inte om det. Då kunde han ju istället få tid för sig själv att dricka. Jag blir snart tokig på mitt liv!

Nora

Jag känner verkligen med dig. Som jag har förstått det har du kommit til 'point of no return' när det gäller dina känslor för din mann. Det finns inte en möjlighet att det kan bli bra mellan er innan han verkligen förstår hur mycket hans drickande har skadat dig och eran relation. Han vill inte lyssna på dig och tycker inte ni ska gräva ner er i gammalt grums, men du klarar inte lägga detta bak dig innan han verkligen förstår vad hans drickande har fört till. Ni kan få hjälp hos psykolog där du kan prata ut och förklara hur detta har varit för dig. Du har kanske mycket avergi mot honom och den försvinner inte utan hjälp och mycket arbete. Om det sedan kan föra till att du vill stanna får tiden visa, men jag tror verkligen att ni behöver profetionell hjälp tillsammans oavsett vad som händer i framtiden. Det är ditt liv och du ska inte känna skuld för något som helst. Han är ansvarlig för sitt liv och du för ditt. Stanna inte hos honom utav plikt, skuld eller för att någon annan vill det. Ska du stanna ska det vara för att du själv vill det. Han har haft sina 20 år där han och hans drickande har kommit i första hand, nu är det på tiden att du sätter dig själv först i ditt liv, och det är inte egoistisk. För ska du ha något att ge så måste du ta hand om dig själv först. Kram och lycka till!

Kaeljo

Varför skulle just jag i min ungdom bli kär i en man med alkoholproblem. Jag såg och fattade redan då att han hade problem. Varför avslutade jag inte det förhållande jag då precis hade påbörjat. Hade jag redan då haft med mig dessa erfarenheter av alkoholmissbrukets olika sidor hade jag nog gjort det, men jag hade inga av dessa erfarenheter med mig då. Kanske fanns det en mening med vårt förhållande ändå, våra fantastiska och underbara barn vi fått, vilka jag naturligtvis inte kan leva utan idag. Barnen är verkligen mitt allt och det är just därför jag kan se ett ljus i allt mörker just nu.
Varför är det så svårt att lämna en man som har svikit mig, gett mig ångest, fått mig att gråta otaliga gånger, förstört semestrar, ljugit mig rätt upp i ansiktet, fått mig att skämmas och där kärleken till flaskan alltid gått före mig. En utomstående säger direkt, det är klart du har skäl att lämna!!
Varför har jag sådana hemska skuldkänslor för vad jag ställer till med. När han säger att han kommer att gå under om jag lämnar, så får jag nästan inte luft och tänker att jag får väl stanna då. Jag ger upp och gör så att han mår bra. Varför gör jag så. Vem har rätten att må bra. Om jag stannar då mår han bra och jag mår inte så bra. Om jag lämnar går han under och jag mår kanske ganska bra. Eller? Kan jag må bra då han går under. Vad kommer de närmaste att säga då. Kan jag handla så egoistiskt.
Hur jag än gör blir det inte bra. Varför skulle jag trassla till mitt liv så här. Vad är meningen med allt det här och vad är meningen med resten av mitt liv.
Ska jag stanna och försöka få en mening i mitt liv ändå och hoppas på att må åtminstone ok.
Många varför och många hur, men inga svar :(

Vi som har alkoholproblem sårar inte, ljuger inte de vi älskar med flit för vi får en oerhörd ångest och skuld. Vad gör vi då? Jo vi dricker för att döva den sjukdom vi har. Blir som ett ekorrhjul. De vi lever med får också skam och skuld, ett sk medberoende där man skuldbelägger sig själv precis som du och så många andra. Även om man är sårad, arg och förbannad på den som dricker så finns det någon strimma av hopp att man ska tillfriskna. Tyvärr så måste personen på något sätt själv inse sina problem och ta hjälp. Det är inte bara att flytta ut som du skriver men DU kan inte leva så här och DU kan inte få din man att sluta supa. DU måste tänka på dig och ditt bästa. Kommer du må bra av att stanna i relationen???? NEJ! Kommer du må bra av att lämna relationen??? NEJ MEN det sistnämnda kommer att gå över. Kan ta tid men det är övergående. Det är inte övergående att stanna i en relation som man inte mår bra av. Valet är ditt och mycket svårt men om inte du ska gå under måste du tänka på dig själv. Inget/ingen kan ändra på din mans inställning till a förutom han själv.

Kaeljo

Tack Nora och Aeromagnus för era svar.
Jag och min man går båda på samtal var för sig. Vi har varit på familjerådgivningen också, men tyvärr kändes det inte som det gav oss någonting så vi gick bara ett par gånger. Verkar inte finnas några fler alternativ när det gäller parsamtal om vi inte vill gå privat, vilket är väldigt dyrt. Speciellt som min man bara har ett syfte med samtalen och det är att det ska bli bra mellan oss igen. Medans jag vill att han ska förstå mig varför jag vill lämna och vad många år av missbruk gör med anhöriga.
Min man har inte druckit något nu sedan jag sa att jag ville skiljas och då kan han inte förstå varför jag fortfarande envisas med att säga att vi inte har det bra. Han kommer aldrig mer att dricka, säger han (vilket han sagt förut flera gånger såklart)! Allt det här med att jag vill lämna honom har för honom kommit som en total chock säger han. Hur kan han INTE ha uppfattat detta, då jag har sagt flera gånger under flera år, du dricker för mycket, jag orkar inte leva så här, jag kommer inte att stå ut med ditt drickande. Dessutom har vi flera i vår bekantskapskrets som skiljt sig pga alkoholproblem. Hur kan då allt detta komma som en chock för honom? Det kanske du, Aeromagnus kan svara på? På något vis hade det ju varit enklare om han inte låtit bli att dricka nu, då tror jag inte jag hade haft så svårt att lämna. Inte heller haft sådana skuldkänslor.