Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Stingo

Hoppas innerligt att det blir en julklapp som håller.

Jag framförde en ursäkt till dig i min egen tråd och ifall du inte vill läsa där mera, så vill jag för säkerhets skull göra det här också. Förlåt för att jag reagerade så hårt på vad du skrev där.

Jodå,jag läste och jag skäms än.Medberoende beteendet sitter i på så många plan av livet.Jag vet bäst,alltid :) Ha en riktigt bra julafton.Vi hoppas allihop och studsar av lycka runt honom.Så han är älskad av många.

genuint överlycklig.Men jag känner mig mest otroligt trött och lite uppgiven.Jaha,och nu då.Precis som jag började min tråd den 6 Juli.
Kanske att han nu står fast vid detta beslut.Kanske att det är på riktigt denna gång.Men när jag pressar honom lite så var det ju just igår han tappade kontrollen för första gången och satt och drack till alla öl var uttömda.Som skulle ha räckt till nyår.Jag som sett vet ju att han tappat kontrollen så många gånger till denna sommar.Men det är redan historia.
Då känner jag att nä,det är bara just nu han känner denna övertygelse.

Jag har svårt att tro på att han genuint menar allvar denna gång även om han gör det till 100% just idag.Jag orkar inte ladda om än,tro än.Det finns ju inget som säger att jag behöver det heller.Han ska ju bära sig själv genom detta.

sent,över 11 var klockan.Får jag komma över? Självklart sa jag.
Han mådde verkligen skit och fick till sist migräntablett av mig som lugnade hans illamående.
Denna gång verkar han på riktigt se problemet och förstå att han går under om han fortsätter.
Trots att min glappande trut är svår att hålla igen så försöker jag verkligen hålla tillbaka och hålla fast vid känslan,hans resa hans beslut.
Om jag på något sätt inbillar mig att jag kan påverka hans nykterhet eller ta ansvar över hans vuxna liv så är jag fast igen.
Men glad och hoppfull är jag ändå.Så skönt att inte leva under denna press,åtminstone idag.

Fransyskan

Kanske tar slut och jag får panik. Vi har så mycket gemensamt, så många planer för framtiden och nu super han bort allt. Panik är nog bara förnamnet.
GIllar din tråd för att jag känner så himla väl igen mig och jag håller med, vi borde gå ihop och bilda bolag för våra sårade själar och krossade drömmar. Jag mår så dåligt så det finns inget annat än gråt sen några dagar tillbaka. Känner skuld därför att jag lockade honom genom att sitta och dricka vin med en väninna. Så egentligen är det mitt fel att han nu super sönder sig totalt. Helt utslagen ligger han i dotterns säng på övervåningen. Gudskelov har hon flyttat härifrån. Pga honom.
Juldagen och han ligger mer eller mindre död sedan i går kväll. Var tvungen att gå och titta om han levde. Rummet såg hemskt ut, madrass, kuddar och täcke i en enda röra och där låg han. Lyfte på huvudet när jag tände lampan men i övrigt ingenting. Jag är rädd, förtvivlad och så ledsen. Lycka till till oss Ullabulla. Kram

Kör därifrån,ta in hos kompis eller släkting.Var inte där och övervaka hans tillnyktring eller ännu värre fortsatta supande.Släpp taget åtminstone denna gång och låt marorna rida dig att du inte agerar för att ta kontrollen som du redan tappat.

Fransyskan

och jag känner mig stark. Ska gå en lång promenad nu, han ligger på soffan och har spytt flera gånger sen tidigt i morse. Då vet man att det är över. För den här gången. Jag skulle vilja veta hur många gånger en alkoholist kan trilla dit innan han/hon kan sluta? Och vad är det som fattas hos dem som aldrig slutar, trots att de blir av med familj, jobb och vänner?
Han vet att det är nolltolerans som gäller när vi flyttat till lägenheten och den är skriven på mig. Han åker ut med huvudet före.
Ullabulla, jag har ingen att åka till. Alla är bortresta över ledigheten och resten är inte sådana som jag litar på. Gillar att vara ensam och gråta ur mig allt och sen blir jag stark. Sån är jag och har alltid varit.
Jag har min kontroll över mitt liv trots allt. Nytt hem, bara mitt, nya möbler och helt ny stad. Ska bli underbart! Sen åker han ut om det blir en droppe till! Det vet jag. Huset och barnen har varit det som hållit mig kvar och nu är det slut med det. Äntligen.
Kram

lite mer spänd och jag känner hur den omtalade muren reser sig mellan oss.Jag vet inte om det är jag eller han som bygger den.Mitt misstroende att han ska fixa detta,eller hans mående som gör att han liksom backar in i sig själv.Dock ringde han direkt han kom ner till stugan och var glad och pratsam.Jag känner mig inte alls helt säker på att inte köpt med sig några folköl då humöret var så gott.Men kanske var han bara nöjd med att ha varit ute på sociala besök hela dagen och att han nu kommit hem till lugna vrån.

och humöret på nedåtgående.Jag vet inte om jag orkar med denna bergoch dalbana igen.Och faktiskt,det bestämmer jag ju själv om jag ska orka med den eller inte.Det är bara så svårt att ta in att jag faktiskt oavsett vad han klarar eller inte kan välja min egen väg.Om jag vill hålla honom i handen eller fortsätta bygga upp min egen väg som jag ju faktiskt lyckats
bygga några hållbara metrar på. En dag i taget,ett beslut i taget.

och beskrev min oro att han inte menar vad han säger.Att han svikit mig på så många plan.Att han inte längre visar kärlek osv.
Men du vet ju hur dålig jag är på det och altlid har varit(sant) I alla fulla fall så tror jag att budskapet gick hemJag sa vi får prata sen och så la vi på
Några timmar senare ringer han upp och frågar om han får komma på middag.Jomenvisst säger jag.
Han kommer,kvällen är riktigt trevlig,han känns lugn och avspänd.Frågar om han får sova över,tar det alltså inte för givet.
Dock tar han sömntablett för att få ro men sover sen gott.Sammantaget,stämningen jättfin.Respekten från båda håll likaså.I morgon kommer terapeuten från den klinik jag går på att ringa honom för ett första besök.
Hopp finns i alla fall.Nu hänger det ju på honom.Inte på mig.Annat än att jag ska fortsätta jobba på mitt medberoende.Jag kände hur jag gick igång i morse när jag såg honom stressa upp sig för allt som skulle hinnas med idag.-Men jag kan ta hunden,jag kan fixa det osv.
Men han är ju sund och säger,tack,men nej tack.Han vet nog att det mesta av stressen bara sitter i huvudet.

att öppna dörren till det okända.
Ett ännu större mod att stänga en dörr till det redan kända.

Kan det sägas bättre?

är exet nu.Någonstans börjar jag känna mig förorättad nu när faran är över för tillfället.Vad har han egentligen utsatt mig för.Han har lämnat mig,valt bort mig och suttit och druckit i 8 månader.Nu då han vaknat till och ska bli nykter 4 dagar efter min sk timeout då jag för en gångs skull var stark.Kände han på sig att min styrka börjar sätta sig i fötterna på mig.Eller hade han helt enkelt druckit klart?

Ett vet jag och det är att jag kommer att försöka stå på mig och inte låta mig behandlas respektlöst.Han använder mig lite som en spottkopp nu i sin nykterhet.Allt är fel jobbigt och svårt.Minsta lilla problem är jobbigt.Jag då? Mina vardagsproblem är långt större och svårare att rodda,men den aspekten finns inte med i hans värld.Om han orkar efter sitt 24 timmars pass ska han vara med mig på nyårsafton..Jaa säger jag,du gör som du vill.Tyvärr har jag inget alternativ pga praktiska skäl.Men nästa gång han en avstår en högtidsdag så ska jag helt klart se till att ha ett alternativ.

i alla fall tror jag det.Men ingen antabus och ingen terapi.Allt det ska isåfall påbörjas nu till veckan.Han är starkare gladare och mer beslutsam.Men fortfarande precis lika egoistisk.Så har han aldrig varit tidigare under våra 20 år.Det är en trevlig egenskap han har lagt sig till med nu de sista åren.Jag klarar med möda att lägga locket på alla frågor.Nu ska jag återigen försöka låta honom vara den som tar initiativ till samtal och till att öppna upp sig.Då får vi se om det överhuvudtaget blir något sådant.Jag mår sisådär.Bitvis är jag så mycket starkare nu i mitt ensamliv och har stadga på många plan.Men idiotiskt nog fattas han mig ändå.

att tänka på om han dricker eller inte,om och om och om igen.Även nu i dagsläget då jag faktiskt inte bor under samma tak längre.Hans mående och eventuella vilja till att fortsätta vara nykter.Det är som om min egen kamp att få honom nykter måste få ta sig nya former.Är han nykter nu,kommer han att vara nykter nu osv,.

Jag har vågat vara ytterligare tydlig.-Om inte du ser mig som en partner nu och i framtiden oavsett hur vi bor så måste du släppa mig fri.
Dvs om han använder mig som en räddare i nöden och en bra kompis att hålla i handen ibland.Jag tycker fortfarande alldeles för mycket om honom för att bara umgås som om vi vore goda vänner och inget mer.Då håller jag liv i mina egna känslor för honom och de rivs upp varje gång vi träffs.Ja,jag ska tänka hur jag känner kom det.Det gick bara en dag så ringde han och ville träffas igen nu på Tisdag.Så vi får se.

Han går faktiskt framåt med stormsteg.Min gamla gubbe håller på att komma tillbaka.Han är närvarande i nuet och fokuserad och bestämd.Han har varit så viljelös och vag i flera år,även innan han drack ned sig så totalt som han gjort i sommar.Hoppas nu att han håller fast vid det han har bestämt sig för.

till en människa man fortfarande håller av är hemskt.En människa som just nu för tillfället försöker resa sig.Men om hans resa fullständigt förmörkar min resa och de korsas och förstör och irriterar.Om han uttryckligen flera gånger sagt Tack men nej tack till relation just nu för att han inte orkar.Att han har nog med sig själv och sitt eget mående.Och ändå känner jag skuld för att jag funderar på att bryta kontakten helt under en tid.För att få fokusera på mig,min resa mina livsmål och min framtid.Klarar jag det? Orkar jag det?
Vill jag det?

Och varför efterlämnar det en känsla av skuld,att jag sviker om jag aktivt skulle göra det valet och stå för det.
Var finns skuldbördan? och varför känner jag den.Efter alla dessa år av förnekande lögner drickande och dåligt mående så ska jag ändå känna skuld för att ev vilja/klara att bryta.
Hur stor är då hans skuld?
Den måste vara monumental och över alla gränser om den ska stå i relation till min.
Förhoppningsvis har han en sundare inställning till detta än jag.
Att se att vår resa tillsammans är över.Förbi, slutkörd.

Kanske i en annan tid,ett annat tidsperspektiv och framför allt i en annan energi och annat mående kanske det är möjligt att mötas igen.
Just nu är vi båda för trasiga och ledsna för att kunna ge varann det stöd vi båda behöver ha här och nu i varsin resa.

tittar han förbi eller hör av sig varje dag med små ärenden.Är det nån sorts kompensation för sommarens drickande.Eller är det nån form av vilja att ändå visa att han bryr sig fast han ur munnen säger andra saker.Eller vill han ha kvar sin medberoende utifall att..

Det får ta den tid det tar.Kanske vi seglar mot samma håll så småningom.Men just nu så tror jag att våra vägar kommer att skiljas åt mer och mer.Sorgligt och kanske nödvändigt.