Hej vad skönt att ha hittat den här sidan... vet att jag inte är ensam med att ha en sambo som dricker alldeles för mycket ( kan nämnas som alkoholist - men svårt att ta till sig det ordet). Men man känner sig ändå otroligt ensam och vill gärna inte visa denna problematik för omvärlden. Har några släktingar och en väninna som vet hur det står till, men vad hjälper det känns det som i bland.
Vi har 2 gemensamma tonårsbarn som jag försöker prata öppet med om vår situation och känslor, hur man känner sig. Det är inte så att dom belastas med allt "vårt vuxenprat" så att säga. Detta drickande började för många år sen... kunde inte sätta stopp för sista groggen eller ölen. Har nästan alltid blivit för mycket vid middagar och fester. Det blev till en början varje helg, gärna fre. och lör. Senare även en eller ett par vardagskvällar. Med tiden efter att vi " pratat " så minskade volymen/antalet ölburkar/sprit vid varje tillfälle och han blev inte lika berusad men däremot så började det märkas att han var onykter lite när som. Senaste året och nu i julhelgen har det druckits nått varje dag.
Man mår dåligt och har nästan alltid en liten ängslan över om han har eller hur mycket han druckit när man är påväg hem.
Han blir inte aggressiv men osocial och sover mycket eller gör nått för sig själv i källaren eller garaget eller på jobbet.
Han vill sällan följa med på ngt vi ska göra eller när vi blir bjudna ngn stans. Först säger han " klart bi ska åka" sen kommer han alltid med ngn ursäkt och stannar hemma.
Han tycker det är jag som behandlar honom nervärderande när jag förklara för honom att om han inte slutar dricka så måste vi göra ngt åt situationen och kanske t.o.m separera. Han tycker jag kommer med hot.
Känner att denna situation vill jag ej leva i men otroligt svårt att ta steget och " gå min egen väg" när jag egentligen älskar den nyktra personen, fastän mycket av känslorna har tryckts undan och blivit naggade i kanten av mycket svek.
Bara skönt att få skriva av sig och att kanske ngn som känner igen sig har ork att bara skriva "hej du är inte ensam"

linker

Hej sockertoppen! Du är långt ifrån ensam, tyvärr. Kring jul och nyår är det extra svårt att leva med en alkoholist, det blir så uppenbart för släkt och vänner. Jag befinner mig i vankelmod och skriver mycket i min tråd just nu. Känner intensivt att det inte kan fortsätta så här och saknar mitt gamla trygga liv. Skriv och läs, det kanske hindrar en från att bli helt apatisk!

Sockertoppen

Tack för respons Linker! Det känns bra att läsa nått man känner igen sig i, tyvärr inte alltid så rolig läsning men det inger lite hopp om att man på ngt sätt måste ta sig igenom skiten och göra ett val när det känns rätt eller inte bär längre. Kram

Sockertoppen

Att denna jävla alkohol måste finnas, som förstör så mycket! Skulle vilja att min sambo kunde dricka ett glas till middagen eller i vänners sällskap och stanna vid ngt glas och vara trevlig o social hela kvällen ut. Har nu även hållit på i ett år med att dricka mer eller mindre varje dag! Han säger att han ska minska på A men han verkar inte vilja ta till sig att han måste sluta helt att dricka. Ibland önskar jag att jag hade styrka att bara flytta med barnen och få lugn och harmoni! Men tänker på dom fina stunder vi haft under våra 25 år tillsammans och hoppas på att det skulle kunna bli bra igen. Men allt svek tär på ett förhållande och jag har svårt att kunna ge fysisk kärlek till ngn som sviker och bedrar med sitt sätt att dricka som han gör...han förstår inte det utan tycker jag föraktar honom, men det är ju den nyktra personen jag vill leva ihop med. Det gör mig så ledsen och ont och förbannad när jag ser på honom när han druckit och ledsen över hur han förstör sin kropp och sitt liv sakta men säkert!
Hoppas kunna få känna harmoni och kärlek nån gång igen!

villveta

Hej och du är inte ensam om det.
Jag är här snart tre månader och både skriver och läser.
Har börjat förstå mera och mera hur en missbrukare gör och tänker ....men för mig själv är det inte lätt att smälta det . Har fortfarande svårt att acceptera att han ville ha sitt missbruk och inte mig . Hur mycket jag sitter här och gråter så i min situation blir inte bättre för han vill inte lämna alkoholen .
Ibland lägger jag skulden på mig själv och funderar om det är nåt fel på mig och då är jag under ytan igen .
Både du , jag och många andra försöker hitta en logisk lösning och stärkande ord från andra.
Hoppas att du ska fortsätta att skriva här . Kram

Kaeljo

Du är absolut inte ensam. Jag känner igen mig i de allra flesta berättelser här. Tänk att våra alkoholister är så lika. Vet inte om du läst något i min tråd. Men jag och min man har levt ihop i över 25 år, men trots att han just nu är nykter, känner jag nu att det är nog. Kärleken blir absolut naggad i kanten efter många år av missbruk. Suck!
Kram till dig.

Stingo

Hej, Sockertoppen.

Du frågade på andra sidan om faran med att sluta tvärt och möjligheten att trappa ned. Jag är inget proffs, men skall försöka ge lekmanssvar på dina frågor, utgående från egna erfarenheter, erfarenheter härifrån och de texter jag läst annanstans.

Från hur du skriver om din mans drickande har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara en direkt fara för honom att sluta tvärt. Hur var de tre vita dagarna han hade? Hade han väldigt svår abstinens (darrningar, svettning, sömnlöshet, illamående, ...)? Fick han delirium (kraftiga skakningar, hallucinationer)? Om du svarar nej på båda frågorna torde det vara rätt tryggt för honom att sluta tvärt.

Att trappa ned kan kanske vara en fungerande taktik, om man gör det snabbt och med mål att sluta helt efter det. Nu talar jag om tider på någon vecka, definitivt inte månader. Men jag har egentligen inte hört om någon som gjort så, om man inte räknar dem som försökt sluta och gått från återfall till återfall, för att till slut lyckas (ett slags nedtrappning, det med). Att bara försöka trappa ned och minska på konsumtionen är så gott som omöjligt, om man har ett beroende. En betydligt bättre strategi om man inte kan tänka sig att sluta helt är då att hålla ett långt uppehåll (flera månader) och sedan kanske försiktigt pröva om man kan dricka måttligt efter det. Men den strategin misslyckas tyvärr också för många.

Sockertoppen

Han fick mycket svettningar/ frossa,darrningar och ångest och sömnlöshet. Orkade inte med att inte få sova och tog alkoholen som sömnmedel igen!

Anders 48

Det blir lätt så...hmmmmm. Någon gång måste han vara beredd att gå igenom "skärselden". Det känns som ett helvete - men man kommer faktiskt ut på andra sidan. Rejält tilltryckt och omskakad. Förstår vilken jobbig sits du är i.

Att lägga in sig för avgiftning kanske inte är ett alternativ? Jag förstår att man försöker låta bli så långt det går. Jag själv hade inget val för ett par år sedan. Två av min bästa vänner släpade iväg mig och gav sig inte förrän jag blev inlagd. Väl på plats så blev jag så väl omhändertagen - och jag kunde få nyktra till under bevakning och ordnade former. Medicineringen gjorde att obehaget och ångesten minskade.

Tror dessvärre också som "Stingo" här ovan skriver att det nästan skulle vara omöjligt för honom att själv ha diciplinen att utföra en egen nedtrappning. Som jag skrev tidigare så är det lätt att uttrycka sig så under själva ruset, då ser man ju inga begränsningar. I verkligheten så tror jag att han kanske skulle se till att få i sig några droppar till så fort första tecknet på abstinens dyker upp.

Han har dig där - men det är INTE du som skall se till att han bestämmer sig för att ta sig ur den här fyllan - ansvaret är hans, och ingen annans.