Hej alla!
Kände att jag bör starta en tråd här.
Jag har inget nytt att komma med egentligen men vissa saker förtjänar att upprepas och det är också terapi att skriva av sig, tror jag.

I ett drygt halvår har jag varit a-fri.
Det har gått över förväntan tills i går.
Jag resonerade med mig själv och kom fram till att jag skulle köpa en liten flaska whisky.
Det hade hänt saker som gjorde att jag var ur balans. Whiskyn skulle lugna ner mig, sa den del av hjärnan som vann.
Du behöver ju inte dricka upp allt, sa den också.
Naturligtvis drack jag upp allt plus en flaska vin. Idag är det inte kul.
Jag har bakfylleångest, förstås, men nu blir det ingen mer alkohol!

Många har skrivit om detta på forumet och jag har inga nyheter att bidra med.
En viktig sak dock:
När man är skör och tilltufsad så funkar inte de rationella delarna av hjärnan som de ska.
Jag hade behövt en "vakthund". Om jag hade pratat med någon först, eller skrivit på forumet, hade det gått bättre. Tror jag.

Ta vara på er!
Uffe

Avslutat konto

Du har inget nytt att komma med skriver du. Det är precis det du har i mina ögon. Du påminner mig och säkert fler här på forumet att vi kan inte dricka normalt. Jag är jätterädd för att hamna i just den situationen när det gått en tid att jag börjar tänka: - idag kan jag dricka lite, -dag är jag värd det osv.
Jag vet innerst inne att det kommer aldrig att gå. Ett glas blir inte ett glas utan flera och sen är bollen i rullning.
Försök att inte klandra dig själv för mycket nu. Upp på hästen igen och nya tag. Önskar dig lycka till! Kram H

Uffe

Tack Hanna!

Nykter ångest i går och jag har gjort erfarenheter.
Jag kan inte dricka alkohol! Så enkelt är det. Eller svårt.

Min frus tillit är dessutom rubbad, inte konstigt.
Hon visar det också och det har blivit jobbigt hemma.
Jag får härda ut och hoppas att det lägger sig med tiden.
Fanihelvete!

Avslutat konto

Antar att vi inte får klandra våra nära när tilliten till oss får sig en törn. Man kan inte lova någonting. Det enda man kan lova är ju att vara ärlig. Vågar aldrig mer säga varken till mig själv eller någon annan att jag inte kommer att dricka igen. Har sagt det för många gånger nu och inte kunnat hålla det. Hoppas att du kan få det stöd du behöver hemifrån. Har du lagt korten på bordet? Kampen mot alkoholen är tung nog att bära. Att ytterligare kämpa mot ett dåligt samvete mot andra lägger ju mer sten på bördan. Hang in there...

Uffe

Ja, alla korten är på bordet.
I somras brakade jag ihop och lyckades inte längre dölja min konsumtion. Så ja, hon vet allt.
Men våra kära och närmaste kanske inte vill veta allt.
Under alla år då jag druckit för mycket och smugit med det har jag ibland varit förvånad att hon inte förstått.
Jo, hon förstod ibland men inte så att hon konfronterade mig någon gång.
Det kanske är så att anhöriga skaffar sig skygglappar, det blir liksom för jobbigt att tänka hela tanken att ens livskamrat är alkoholist.

Jag kunde ha mörkat mitt återfall i onsdags, uppenbarligen har jag fortfarande hög toleransnivå, och gått vidare.
Bara jag själv hade vetat och det räcker egentligen.
Måste man alltid vara 100% ärlig och berätta allt om allting?
Ens för sina närmaste?

För min del hade det varit lättare om jag inte hade bekänt.
Iaf nu men kanske inte på sikt.
Svårt!

Uffe

Avslutat konto

För min egen del har ärlighet blivit en viktig del i mina relationer med mina närmaste. Bekände för mina barn som är i 20-års åldern att jag anser mig själv vara alkoholist. De blev förvånade för de har i och för sig sett mig onykter vid flertalet tillfällen men inte tyckt att det varit no big deal. Jag har mörkat, ljugit, smugit och smusslat med mitt drickande i hela mitt liv och känner att jag inte orkar det längre. Antar att jag trott att jag ska förlora respekt om jag säger sanningen till min omgivning. Nu vill jag bara umgås med dem som vet och ändå älskar mig och orkar stå kvar vid min sida. Det är nog första gången i mitt liv som jag struntar i vad andra ska tycka om mig. Huvudsaken är att jag kan börja gilla mig själv så ärlighet är en bra början...