av Tigern

Nu har det gått några dagar och jag väntar lite spänt på ikväll. Kommer han dricka ikväll, han har ledigt imorgon. Tar han fram glaset så tar jag tjuren i hornen och lägger fram mina egna krav. Men troligtvis väljer han, som vanligt, att dricka när jag gått och lagt mig. Då måste jag vänta tills söndag eftersom han jobbar resten av veckan. Vi hade en relativt bra vecka, dvs vi kunde prata om allting förutom elefanten i rummet förstås. Hjärnan påminner givetvis att problemet inte går bort av sig själv, men hjärtat tvekar ju. Allt annat vi har ihop är sagolikt, vackert och fyllt med glädje.
Grabben är troligtvis inte alkoholist än, men på god väg tror jag. Han ligger i röd zon, och det kombinerat med att han är envis och inte vill lyssna eller ändra sig tolkar jag som att han inte kommer rubba en millimeter. Efter första grälet slog han faktiskt näven i köksbordet, ett slag för varje punkt han drev. : - Jag dricker när jag vill! Jag dricker vad jag vill! Jag dricker hur mycket jag vill!
Hur resonerar man med den övertygelsen och bestämdheten?

Sedan kan jag tycka att jag låter gnällig när jag läser era inlägg. En del av er kämpar hårt och bittert för att leva en enda dag utan alkohol, andra tar antibus och den tredje gruppen mår dåligt för att man hela tiden kämpar med att få någon slags kontroll över/med sin partner. De flesta pratar om sina älskade och hur det är kärleken som håller oss fast eller i liv, beroende på situation. Jag känner för er alla och tackar för det jag får tillbaka. :)

31 januari, 2015 - 06:53
#33

Tigern

Alkohol

Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.

Överst

besvara
Gilla (1)
Anmäl

31 januari, 2015 - 15:54
#34

Ullabulla

Det låter i mina öron

som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.

Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!

Överst

besvara
Gilla (1)
Anmäl

1 februari, 2015 - 06:59
#35

Tigern

Grundlurad

Tack Ullabulla att du skrev tillbaka. Jag skulle gärna skapa en egen ny tråd men vet inte så mycket om datorer.

Jo, det är väl så jag känner mig, grundlurad, men också dum. I flera veckor har jag undrat hur just jag, med all erfarenhet av andra alkohol missbrukare, lyckats gifta mig med en till. Min första man drack också och resultatet blev skiljsmässa. Så den här gången kändes det som jag verkligen visste vad jag gett mig in på. Men hur lyckades han lura mig hela den tiden vi var ihop innan vi bodde ihop? Det fanns ju aldrig så mycket som en tom spritflaska i hans hem när jag var hos honom. Som det var har jag listat ut att de veckor han jobbade helger, då var han ledig mitt i veckan och då var jag aldrig hos honom pga avstånd och för att jag har ett måndag till fredag jobb. Så ja, jag känner mig grundlurad nu men har kommit över det bittra stadiet. Nu är det väl det stora steget att ta och det drar med sig så mycket annat, allt praktiskt som följer en skiljsmässa och fördelning av inkomster osv. Huset lär varken han eller jag kunna överta hela lånet så då måste vi sälja. Huset vi köpte ligger inte centralt alls och vi fick det mycket billigare just för att det varit på marknaden så länge. Sedan tar det evigheter, för honom, att hitta en ny lägenhet eftersom det knappt finns någonting att hyra i staden. Detta innebär att vi kommer tvingas att bo ihop en relativt lång tid till från och med att vi gjort slut. Den sträckan kan vara tuffast för min del. Jag kan ändå vara hans vän men står inte ut med att det blir den där hemska tystnaden då han inte ens kan se mig i ögonen. Några råd?

Överst

besvara
Gilla (0)
Anmäl

1 februari, 2015 - 08:34
#36

Ullabulla

Vi söker oss ju till det trygga

Slå inte på dig själv för att du är i en situation du är van vid.Så gör vi människor.Nej jag har inga hurtfriska råd.Risken är förstås att du dras med ned i hans avgrund och löften om du stannar kvar.De är ju duktiga på att snärja fast oss och ibland tror jag att det är en del av den skräckblandade förtjusningen för oss som är med en som dricker.Att få vara viktig och i centrum.Om du kan,så gå och låt han som är orsaken reda upp ert orediga liv som han har lurat in dig i.Låt honom ta konsekvenserna.Det ekonomiska löser sig alltid och du måste ju kunna bi friskriven från lånen om du flyttar ut och ni separerar.

Överst

besvara
Gilla (0)
Anmäl

1 februari, 2015 - 14:02
#37

Tigern

du

Hej Ullabulla!

Tack för att du lyssnat och ger mig råd. Hur ser ditt liv ut, varför är du här? Jag skulle gärna vilja veta. :)

Nä, jag har aldrig tyckt det varit kul med människor som dricker mer än måttligt. Kanske därför det känns så egendomligt att ha fastnat för min man. Men känslorna är inte så kärleksfulla längre, jag har stängt av dem och kommer troligtvis att ta tjuren vid hornen inom kort. Min bil är på lagning så eventuellt senare i veckan. Jag har 6 mil till jobbet och vill inte sitta i snön och inte kunna jobba. Egendomligt nog har jag inte brutit ihop, kanske för att jag känt mig lurad istället för att inte ha sett några tecken. Hade det funnits hade jag skyllt allt på mig själv för att ha varit blind till problemet.

Skriv och berätta om dig, jag är nyfiken.

Överst

besvara
Gilla (0)
Anmäl

1 februari, 2015 - 16:29
#38

Ullabulla

Hej Tigern

scrolla bara lite i ämnesraderna så hittar du mig jaha och nu då heter min tråd.Där kan du följa ett lååångt brev sen 6 juli som jag uppdaterat nästan dagligen sen dess.Där besrkiver jag min historia och hur jag valt att göra fram till idag.

Överst

besvara
Gilla (1)
Anmäl

1 februari, 2015 - 18:43
#39

Anonymt

Hej Tigern, välkommen till

Hej Tigern, välkommen till Forumet, här kan du få mycket råd och stöd. Forumet är upplagt så att du skriver som ett eget långt brev där du dels får möjlighet att skriva av dig och kan reflektera, dels få input och kan diskutera med andra. Just nu är du inne i Kaeljos tråd/brev. Jag tyckte själv det var lite krångligt i början att hitta men om du går in på själva Forumet har du först fyra rubriker varav den siata heter Hjälpa någon som är nära, klicka på den rubriken så får du upp en ny sida där du kan klicka på Ny tråd. Skriv en rubrik, skriv Ditt inlägg och tryck på Spara längst ned. På det här sättet får du en egen tråd och det blir kättare att följa det som skrivs både för dig och andra. Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Man tror att verkligheten ser ut oå ett sett och sen händer saker man knappt vill tro är sanna. Stå på dig. Det finns bara två alternativ som jag ser det. Antingen en fullständig vilja att sluta dricka helt alternativt måste du rädda dig själv. Stanna här, läs i de olika trådarna och fortsätt skriva. /Anonymt

Överst

Tigern
tors, 2015-02-05 - 06:47

Ha!

Idag tog jag mod till mig och gjorde något jag inte kan ändra, och bra det! :)

Min man, som är ledig idag, valde att dricka igår. Såg att det tullats på flaskan. Hörde inte när han la sig men vaknade av alkohollukten och fyllesnarket vid halv tre i morse. Sista gången jag förlorar sömn de nätter jag måste jobba tidigt dagen därpå. Så jag skrev ett brev:

Jag får tacka för mig. Vårt liv och relation lever inte upp till förväntningar jag hade. Har du tid idag kan du väl skicka efter skiljsmässopapper samt ringa banken och fråga hur vi gör med huslånen. Kanske du eller jag kan ta över hela lånet? Du får väl ställa dig i bostadskö, själv letar jag efter något att hyra där katterna kan bo. Hur som, vi lär ju inte kunna ordna flytt (och en eventuell försäljning nu) så kan du välja vilka två rum du vill ha? Jag vill ha eget sovrum ikväll. Själv tänker jag inte slösa mer tid på negativa känslor så det är upp till dig hur trevlig stämning vi har tills allting är ordnat. Jag antar att allt kan flyta på, eventuellt fortsätta som vänner. Ha det gott :)

Detta brev la jag på köksbordet med en av hans flaskor starksprit samt min vigselring...

Klappat och klart! Idag ska jag hänga upp min kalender där jag antecknar, med en leende gubbe, varje dag framöver tills den dagen kommer då jag bor själv, tituleras 'fröken', och lever mitt liv 100 % som jag vill.

Någon annan som vill ta steget med mig? :)

Kämpa på alla ni som läser, skriver och stöttar varandra...:):):):):)

Ullabulla
tors, 2015-02-05 - 08:20

Underbart att läsa,fantastiskt starkt gjort.Inte en tår till nu för gubbskrället.Skickar en bakelse till förmiddagskaffet åt dig. :)

Tigern
tors, 2015-02-05 - 17:48

Jodu, ni är fina ni som läser mitt. Själv känner jag mig som jag sparkat ett barn rakt i ansiktet. Jag var grym. Min älskade man gav mig dock det jag behövde. Jag kom hem och här låg papprena redo för mig att fylla i. Det hade varit så mycket svårare om han bönat, bett eller försökt rädda oss. Jag ska fylla i dem idag men jag känner mig långt från att ha vunnit något. Jag har förlorat mannen i mitt liv, min stöttepelare, min allra bästa vän. Sorgen tar jag, som sagt tidigare, senare. Nu är det de praktiska detaljerna steg för steg som gäller. Erkänner att det känns en viss lättnad över att han också flyttat ut ur mitt sovrum. Ikväll ska jag bädda rent, sova första natten under nya förutsättningar. Han kanske aldrig kommer att förlåta mig för min grymhet och det måste jag leva med. Vissa saker kan inte sunt förnuft sudda ut.

Lycka till alla andra också...

Anonymt
tors, 2015-02-05 - 22:26

Vad starkt gjort! Det är fruktansvärt tufft att välja att gå och känslorna är minst sagt dubbla. Kom ihåg att det inte du som valt bort äktenskapet. Det är hans val att välja flaskan som är orsaken till att det inte finns något annat val om du ska kunna må bra i det här läget. Även om det känns oerhört tufft och elakt har du gjort det enda rätta enligt min uppfattning. Du har stått upp för DIG och det är bara du som kan göra det. Dessutom har du varit tydlig med vad hans alkoholmissbruk ger för konsekvenser och det behöver han höra och se. En sak i taget och en dag i Taget. Fortsätt din väg framåt även om den inte känns spikrak. Har du kontakt med någon anhörigatödjare som har erfarenhet av alkoholism? Om inte, sök upp en sådan. Tips och kontakter finns i Kaeljos tråd. /Anonymt

Tigern
fre, 2015-02-06 - 06:41

Ok, dags för att fylla i papprena. Jag läste igenom dem igår och måste erkänna att de vill verkligen att man ska straffas för sina synder. Om jag fattat rätt måste vi dit tillsammans, till tingsrätten. Inte kul och enormt jobbig för min man med tanke på att han känner så många där. Det finns en tom ruta, nära på halva pappret där man ska lista orsak. Jag kan inte skriva Alkohol. Låter löjligt om man skriver att vi vill skilja oss för att jag aldrig kommer ihåg att stänga skåpluckor och för att han har elektroniska prylar framme. Det är ju liksom inte det som är kruxet. Starkare skäl måste man nog kunna presentera med tanke på att vi bara varit gifta sedan juli. Så ska de ha personbevis och 900 kr. Vad är det med Sverige och detta krav på personbevis om man redan har både pass och körkort?

Stöd kommer i alla dess former. För mig är det vänner och jag har fina sådana. :)

Ny dag och nya tankar ikväll men tills dess ska jag fokusera på jobbet.

Tigern
fre, 2015-02-06 - 23:54

Jaha, så går det undan ibland. Mannen min valde flaskan över ringen och har också börjat förbereda sig in för vad komma skall. Skrev mitt sista känsloladdade brev till honom där jag spydde ut allting men ändå hoppas det går bra för honom. Imorgon ska jag kolla med banken och se om de kan låta mig ta över samtliga lån. Det blir för jobbigt om vi måste sälja huset och båda måste hitta nya boenden samtidigt.

Hade en god gråtstund, mest av lättnad att jag inte backade från ett svårt beslut. Förhoppningsvis kan vi ta oss igenom detta utan alltför många fler tårar. Jag älskar mannen min och vill inte göra honom mer illa än jag har. Sedan vet jag ju att han inte gjort allt detta med flit. Tyvärr visste jag inte att han redan var gift med fru Flaska...

Håll modet uppe, jag vet att många har det tufft när det är helg.

Kram

Tigern
sön, 2015-02-08 - 05:21

Hur än stark man vill vara så bryter man i alla fall ihop. Dvs, jag bryter ihop. Igår spenderade jag ett par timmar att snacka med bankerna om lån osv. En obehaglig överraskning var att jag skulle vara tvungen att hosta upp 138 000 om jag vill ta över huslånen. Så jag kollade mina besparingar och fonder. Då ljusnade det en stund, tills denne bankman frågade hur mycket min man hade i skulder eftersom det måste ju räknas in i en skiljsmässa. Med andra ord, skiljer jag mig så ärver jag halva hans skuld, ca 125 000, han har rätt till 150 000 och jag har då inte råd med att ta över lånen. Ironiskt nog, det har då min man som kan betala av sin del av skulderna och har pengar kvar till att ta över lånen. Så min ekonomiska framtid beror på hur han vill göra.

Nu ska jag inte säga att han kommer göra detta men han har rätt enligt lagen. Detta påverkar givetvis om jag ens tänker genomföra skiljsmässan. Känslomässigt är jag ett vrak, det är en sak att stå på sig och vara stark och klok i rätt läge, men har man sen inte förutsättning att ta sig ur ekonomiskt så hur bearbetar man problemet från två håll. Det är tanken på att jag kan bygga upp mitt liv igen känslomässigt och till och med känna mig lycklig i framtiden igen som gör att jag kan 'låsa in' känslorna tills vidare.

Jag var fortfarande stark tills jag hörde honom komma in genom dörren. Då bröt jag ihop och grät i mitt sovrum. Ska min framtid drabbas så ekonomiskt illa som min själ har på sistone? Jag är medelålders och kan liksom inte starta om hur många gånger som helst i livet utan att det sätter för djupa spår och riskerar skapa bitterhet.

Vore kanske enklare om min man kunde ta tjuren vid hornen och komma till mig med sina känslor men det gör han inte. Han rensade barskåpet, tog med sig spriten upp som jag bad men svarade inte på brev eller epost jag gett honom. På nå't sätt måste jag kunna föra en dialog med honom och få svar, andra än att jag inbillat mig allting eller att han är så kränkt för att jag alltid vill bråka med honom. Alkoholen skapar ju inga problem tycker han. Dessutom kommer han inte jobba helger de närmaste 4 veckorna och helgerna är värst när jag alltid jobbar måndag till fredag.

Några råd till någon som var naiv nog att tro att allt var ordnat?
Kram på er som läser

Ullabulla
sön, 2015-02-08 - 09:12

men vet inte med säkerhet förstås.Att du nu börjar backa känslomässigt och praktiskt från dina insikter som var så solklara tidigare.Jag ska inte säga att huset är en baggis för det är det naturligivis inte.
Men bokstavligt talat så bygger du in problemet i huset och börjar det magiska tänkandet:Om han bara gör si eller gör så,då kan jag ju stanna och allt är frid och fröjd.Eller,jag har åtminstone skjutit problemet på framtiden.Det har du inte,du gräver bara ned dig några dm till i dyngan och kapar din ena arm av styrka.
Agera medan du har styrka och släpp taget om allt,det kommer att ordna sig.Fiska inte efter lösningar som i dagsläget inte finns.Låt din man isåfall komma med de lösningarna utan att du gräver fram dom ur honom.

Säger hon som idag,trots 9 månaders separation ska ned och konfrontera exet.Som fortfarande trots nästan daglig konsumtion av alkohol och egentligen inga som helst försoningsförsök från hans sida ska ned och pilla och dra i karlstackarn och se om han kanske kanske ändå inte ångrar sig och vill att det ska vara vi.Om han då bara gör si och så och lovar det och det.
Så tro inte att jag tror att du med enkelhet gör det du tidigare bestämt dig för.Jag kan bara styrka dig i att du gör rätt.Man drar bara ut på plågan för både sig själv och alkoholisten och förlorar all självrespekt.

Adde
sön, 2015-02-08 - 15:20

ska kunna få ett avslut :
Sälj huset så du blir skuldfri !!

Det är bra mycket skönare att få starta ett liv som helt fritt från lån och andra tyngder. Jag har själv börjat från scratch efter min skilsmässa och det är en befrielse att slippa det som en gång var.

Ni kan själva styra över era egna skulder och tillgångar vid skilsmässan men det fungerar ju bara om ni är sams ! Och den chansen verkar ju rätt liten. Vid en försäljning är allt klappat och klart och ditt nya liv börjar !

Tigern
sön, 2015-02-08 - 16:32

Tack Ullabulla och Adde för ert stöd. Jo jag fattar galoppen och era kloka råd. Jag är en enormt självständig person, och att jag ens skriver på den har sidan är enastående för min del. Jag har överlevt av ren envishet och varit lycklig för det mesta trots motgångarna i livet. Den här gången hade jag ingen plan B, ingen tanke på att det kunde gå snett i mitt giftemål till just den här mannen. Det fanns ingenting som fick mig att tveka att gifta mig med honom.

En del av min ilska är för att han varken kämpat, ljugit eller försvarat sig själv. Han säger ingenting och jag vet inte hur jag ska tolka det. Nu är det han som undviker mig. Jag har ju stålsatt mig för 'snacket' om hur han vill ändra sig, satsa osv. Beredd att snällt avböja och ändå gå igenom med skiljsmässan. Jag var beredd att ordna med allt det jobbiga. Skydda hans rykte, låta honom bo kvar tills han hittat en vettig bostad, hjälpa honom flytta, och hoppats på att åtminstone ha honom i mitt liv som vän. Problemet är att han är min bästa vän.

Så plan B nu beror en del på hur det bir med hans skulder kontra mina pengar. Ok, vi säljer men jag kommer aldrig kunna köpa ett hus igen för mitt sparkapital ryker hur som, plus att jag får hans gamla skulder att betala av. Det är där skon klämmer mest. De pengar jag sparat och investerat är inga stora summor egentligen men det tog mig 17 år att få ihop dem. Jag gick ifrån min första man med tre månadslöner och lika många resväskor. Nu är jag medelålders och bankerna kommer inte låna ut pengar till ett husköp om man inte har 15 % i handpenning. Så om 15 år är jag pensionär och då lär de inte vilja låna ut till hus eftersom de antar att jag dör redan dagen efter.

Men, för att jag erkänner min egen svaghet är jag villig att ge saker o ting en ny chans men under vissa förutsättningar. Jag vill fortfarande skiljas och få hela lånet. Sedan får mannen skriva på papper att han inte gör sambo ägarrätt till huset eller mina pengar. På så vis kan han helt enkelt flytta om det inte blir ändringar som jag kan acceptera och samtidigt har jag min grundtrygghet. Mitt andra villkor är att han slutar dricka sprit, helst helt och hållet men jag är inte omänsklig. Jag vet faktiskt inte till vilken grad Alkoholen har honom i sitt grepp. En flaska vin en gång i veckan, det låter rimligt i min bok. Men vem vet om han skulle fixa det även om han ville?

Så jag kan inte göra någonting förrän jag vet hur han tänker. Stanna kvar i detta kommer jag inte göra. Alkoholen får inte min själ också.

Anonymt
sön, 2015-02-08 - 19:04

Ta hjälp av en anhörigstödjare i syfte att lära dig hur en alkoholist tänker och hur du bör agera för att hantera situationen. Det är inte bara ett stöd för sorg utan ett lärande för att du själv ska förstå vad du kan och vad du inte kan påverka i en liknande situation. Lätt att fastna i tankefällor när man är i en sån här relation eller vid ett uppbrott. Rekommenderar dig återigen att söka professionell hjälp från någon som är insatt i alkoholproblem som stöd i ditt vidare arbete. /Anonymt

Tigern
mån, 2015-02-09 - 03:02

Tack för ditt svar. Nej, jag orkar inte med en omgång till med professionell hjälp. Det hjälpte inte mig första gången. Jag har alla svar och vet vad jag borde göra. Det är känslorna som får mig att skriva och ventilera. Jag vet att jag inte kan ställa krav på min man. Jag vet att jag inte kan ändra, hota eller bota honom. Jag vet att jag måste fatta alla beslut som en enskild person. Jag vet att jag redan förlorat till spriten. Vetskap gör det dock inte lättare att agera. Alla steg tar ändå sin tid. Jag har skickat efter personbevis, jag har snackat med bankerna och jag har den sunda checklistan nedskriven. Jag inser att jag måste sälja huset och inser att jag får ta en ekonomisk förlust likväl en känslomässig sådan. Jag bockar av listan vart efter det går. Helgerna kommer jag spendera med olika vänner och tillåta mig att vara glad igen.

Jag vet också att jag överlever det här, och en dag utan att vara ledsen eller arg. Jag älskar varenda en av de jag inte längre knyter an till i min egen familj men jag vet att jag mår bättre utan dem i mitt liv. De går kvar i sin ångest men jag har klarat mig. Jag är vad man kallar ett maskrosbarn, en som överlever och blir starkare med tiden så länge jag gör vad som känns rätt för mig. Jag är på väg dit steg för steg. När han inte längre delar mitt liv, då tar jag itu med sorg arbetet och läkandets process. För jag kommer läka och ta lärdom från allt detta och gå vidare. :)

Tigern
mån, 2015-02-09 - 03:39

Så kom ett beslut från min man. Han är arg på mig men tänker inte sätt käppar i hjulet för mig. Nu kan jag följa planen steg för steg...

Tigern
tis, 2015-02-10 - 06:55

Ville bara berätta för er som har det som mig att det är fortfarande tungt, givetvis, men jag kan fokusera på mina planer och ta dem steg för steg. Jag har mina nära och kära och kommer besöka många av dem på helgerna för att påminna mig om hur jag är när jag mår bra. Det ger honom lite egen tid också. Det är jobbigt när man stänger in sig i var sin kammare just för att undvika varandra. Ändå känner jag mig mycket bättre. Vi kan inte prata, allra minst om alkohol, men det praktiska löser vi via epost. Jag kommer att fixa detta...:)

Tigern
ons, 2015-02-11 - 07:03

Igår, när min man jobbade natt, kunde jag inte låta bli att gå in i hans rum och läsa av vad hans flaskor hade att säga. Faktiskt inte för att mata en falsk förhoppning om att han inte rört dem, men som en bekräftelse att jag inte inbillat mig allt det här. Eller att jag misstolkat hur mycket han egentligen dricker. Tänker att jag har förstorat detta hos mig själv eftersom jag är nykterist. Lustigt nog känns det tryggt att gå tillbaka till mina anteckningar med datum då han druckit och hur mycket av vilken sort. Tryggt att liksom se sin bekräftelse i tomglasen. Jag känner mig mer och mer stärkt i att jag gör rätt att skilja mig.

Jag känner empati och medlidande för hans dilemma och ångest. Han har inte bett om allt det här. För någon vecka sedan var han lyckligt gift och livet lekte. Nu är han arg och sedan konfrontationen har han inte sagt ett enda ord till mig. 15 ord via mail och sms som svar på direkta frågor angående praktiska saker, det har jag fått. Men jag begär ingenting mer just nu. Väntar på mitt personbevis så vi kan skicka in skiljsmässopapprena. Sedan blir det en väntetid och han kan börja leta efter ny bostad.

Själv är jag rädd för ett sånt stort åtagande, att äga ett stort ställe alldeles själv och ha dubbla kostnader. Men det ger också en viss trygghet, vissa val för mig. Ansvar men med frihet liksom. Jag stålsätter mig för hur tomt huset kommer se ut. De flesta möbler är hans. Tänker att nu kan jag måla de rum vi inte hann innan vi flyttade in, måla och sedan välja egna möbler med tiden. Eller, med tiden, sälja detta hus och hitta ett annat. Det hör till projekt som ligger några år framåt. Så jag kan väl säga att jag har en sorts långtidsplan också...:)

Tigern
ons, 2015-02-11 - 20:55

Idag kom personbeviset och imorgon måste jag plocka upp bank id för internet banken. På fredag drar jag till nästa län, där jag kommer ifrån, och ska på After Work med mina gamla arbetskompisar. Har nu bokat träffar så hela helgen är bokad. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Bara en av vännerna hittills vet om hur min situation ser ut. Jag har inte bestämt mig än om jag berättar för resten. Få se om jag orkar eller om jag helt enkelt vill uppleva lite glädje och uppskattning från andra. Denna helgen blir lättare än förra.

Kom hem idag och han hade redan hunnit före mig. Ser tecken på att han har godheten kvar i sig. Mannen min hade matat katterna för första gången sedan ultimatumet. Han kommer också ta hand om dem när jag är borta. Mig är han inte redo att prata eller träffa än. Du kan tänka dig skuldkänslorna jag har för att ha startat allt detta, även om jag vet att det var rätt för mig. Sov dock nästan hela natten och vaknade inte förrän fyra i morse, nästan ett rekord i detta hus nu mera. Jag är tacksam.

Mitt jobb är också vad jag överlever på. Idag kom min rektor och kommenterade en respons till en orolig och en aningen taggig förälder. Rektorn sa att jag hanterat det mycket bra, att jag varit saklig, tagit ansvar och troligtvis lugnat ner föräldern. Mina nya kollegor uppskattar också mitt arbete och undrar om jag kommer att stanna kvar hos dem i höst. Tänk om alla hade ett sånt bra nätverk och fick bekräftelse på detta viset. Jag har tur i oturen kan man nog säga!

Att skriva och få feedback härifrån är också en form av bekräftelse, så tack Ullabulla och alla ni andra...:)

Tigern
fre, 2015-02-13 - 22:07

Jag är nu hos vänner och mår relativt bra med att jag fått prata av mig. Man måste inte isolera sig eller bära en annan människas skuld. De har peppat mig mycket och förstår varför jag tar ut skiljsmässa. Ingen ens frågade om jag tänkte ge honom en ny chans. De känner mig, vet min bakgrund och vet att jag valt rätt, utan tvekan. DET får mig nästan att gråta av både tacksamhet men också av kärlek. Ens sanna vänner och familj stöttar en och finns där när det är tufft. Ingen vet på jobbet men det avslöjar jag inte förrän skiljsmässan och bodelningen är klar. Min man har en jobbarkompis fru på mitt jobb. Här kommer jag att skydda honom, inte säga annat än att vi skiljer oss för att vi inser att vi inte passar ihop. Det kan jag bjuda på, det kostar inget känslomässigt eller utifrån stolhets faktorn för min del. Hoppas ni andra får en bra helg. :)

amelias
sön, 2016-01-03 - 20:10

Underbart att läsa,fantastiskt starkt gjort.Inte en tår till nu för gubbskrället.Skickar en bakelse till förmiddagskaffet åt dig. :)