Nu har det gått några dagar och jag väntar lite spänt på ikväll. Kommer han dricka ikväll, han har ledigt imorgon. Tar han fram glaset så tar jag tjuren i hornen och lägger fram mina egna krav. Men troligtvis väljer han, som vanligt, att dricka när jag gått och lagt mig. Då måste jag vänta tills söndag eftersom han jobbar resten av veckan. Vi hade en relativt bra vecka, dvs vi kunde prata om allting förutom elefanten i rummet förstås. Hjärnan påminner givetvis att problemet inte går bort av sig själv, men hjärtat tvekar ju. Allt annat vi har ihop är sagolikt, vackert och fyllt med glädje.
Grabben är troligtvis inte alkoholist än, men på god väg tror jag. Han ligger i röd zon, och det kombinerat med att han är envis och inte vill lyssna eller ändra sig tolkar jag som att han inte kommer rubba en millimeter. Efter första grälet slog han faktiskt näven i köksbordet, ett slag för varje punkt han drev. : - Jag dricker när jag vill! Jag dricker vad jag vill! Jag dricker hur mycket jag vill!
Hur resonerar man med den övertygelsen och bestämdheten?
Sedan kan jag tycka att jag låter gnällig när jag läser era inlägg. En del av er kämpar hårt och bittert för att leva en enda dag utan alkohol, andra tar antibus och den tredje gruppen mår dåligt för att man hela tiden kämpar med att få någon slags kontroll över/med sin partner. De flesta pratar om sina älskade och hur det är kärleken som håller oss fast eller i liv, beroende på situation. Jag känner för er alla och tackar för det jag får tillbaka. :)
31 januari, 2015 - 06:53
#33
Tigern
Alkohol
Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.
Överst
besvara
Gilla (1)
Anmäl
31 januari, 2015 - 15:54
#34
Ullabulla
Det låter i mina öron
som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.
Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!
Överst
besvara
Gilla (1)
Anmäl
1 februari, 2015 - 06:59
#35
Tigern
Grundlurad
Tack Ullabulla att du skrev tillbaka. Jag skulle gärna skapa en egen ny tråd men vet inte så mycket om datorer.
Jo, det är väl så jag känner mig, grundlurad, men också dum. I flera veckor har jag undrat hur just jag, med all erfarenhet av andra alkohol missbrukare, lyckats gifta mig med en till. Min första man drack också och resultatet blev skiljsmässa. Så den här gången kändes det som jag verkligen visste vad jag gett mig in på. Men hur lyckades han lura mig hela den tiden vi var ihop innan vi bodde ihop? Det fanns ju aldrig så mycket som en tom spritflaska i hans hem när jag var hos honom. Som det var har jag listat ut att de veckor han jobbade helger, då var han ledig mitt i veckan och då var jag aldrig hos honom pga avstånd och för att jag har ett måndag till fredag jobb. Så ja, jag känner mig grundlurad nu men har kommit över det bittra stadiet. Nu är det väl det stora steget att ta och det drar med sig så mycket annat, allt praktiskt som följer en skiljsmässa och fördelning av inkomster osv. Huset lär varken han eller jag kunna överta hela lånet så då måste vi sälja. Huset vi köpte ligger inte centralt alls och vi fick det mycket billigare just för att det varit på marknaden så länge. Sedan tar det evigheter, för honom, att hitta en ny lägenhet eftersom det knappt finns någonting att hyra i staden. Detta innebär att vi kommer tvingas att bo ihop en relativt lång tid till från och med att vi gjort slut. Den sträckan kan vara tuffast för min del. Jag kan ändå vara hans vän men står inte ut med att det blir den där hemska tystnaden då han inte ens kan se mig i ögonen. Några råd?
Överst
besvara
Gilla (0)
Anmäl
1 februari, 2015 - 08:34
#36
Ullabulla
Vi söker oss ju till det trygga
Slå inte på dig själv för att du är i en situation du är van vid.Så gör vi människor.Nej jag har inga hurtfriska råd.Risken är förstås att du dras med ned i hans avgrund och löften om du stannar kvar.De är ju duktiga på att snärja fast oss och ibland tror jag att det är en del av den skräckblandade förtjusningen för oss som är med en som dricker.Att få vara viktig och i centrum.Om du kan,så gå och låt han som är orsaken reda upp ert orediga liv som han har lurat in dig i.Låt honom ta konsekvenserna.Det ekonomiska löser sig alltid och du måste ju kunna bi friskriven från lånen om du flyttar ut och ni separerar.
Överst
besvara
Gilla (0)
Anmäl
1 februari, 2015 - 14:02
#37
Tigern
du
Hej Ullabulla!
Tack för att du lyssnat och ger mig råd. Hur ser ditt liv ut, varför är du här? Jag skulle gärna vilja veta. :)
Nä, jag har aldrig tyckt det varit kul med människor som dricker mer än måttligt. Kanske därför det känns så egendomligt att ha fastnat för min man. Men känslorna är inte så kärleksfulla längre, jag har stängt av dem och kommer troligtvis att ta tjuren vid hornen inom kort. Min bil är på lagning så eventuellt senare i veckan. Jag har 6 mil till jobbet och vill inte sitta i snön och inte kunna jobba. Egendomligt nog har jag inte brutit ihop, kanske för att jag känt mig lurad istället för att inte ha sett några tecken. Hade det funnits hade jag skyllt allt på mig själv för att ha varit blind till problemet.
Skriv och berätta om dig, jag är nyfiken.
Överst
besvara
Gilla (0)
Anmäl
1 februari, 2015 - 16:29
#38
Ullabulla
Hej Tigern
scrolla bara lite i ämnesraderna så hittar du mig jaha och nu då heter min tråd.Där kan du följa ett lååångt brev sen 6 juli som jag uppdaterat nästan dagligen sen dess.Där besrkiver jag min historia och hur jag valt att göra fram till idag.
Överst
besvara
Gilla (1)
Anmäl
1 februari, 2015 - 18:43
#39
Anonymt
Hej Tigern, välkommen till
Hej Tigern, välkommen till Forumet, här kan du få mycket råd och stöd. Forumet är upplagt så att du skriver som ett eget långt brev där du dels får möjlighet att skriva av dig och kan reflektera, dels få input och kan diskutera med andra. Just nu är du inne i Kaeljos tråd/brev. Jag tyckte själv det var lite krångligt i början att hitta men om du går in på själva Forumet har du först fyra rubriker varav den siata heter Hjälpa någon som är nära, klicka på den rubriken så får du upp en ny sida där du kan klicka på Ny tråd. Skriv en rubrik, skriv Ditt inlägg och tryck på Spara längst ned. På det här sättet får du en egen tråd och det blir kättare att följa det som skrivs både för dig och andra. Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Man tror att verkligheten ser ut oå ett sett och sen händer saker man knappt vill tro är sanna. Stå på dig. Det finns bara två alternativ som jag ser det. Antingen en fullständig vilja att sluta dricka helt alternativt måste du rädda dig själv. Stanna här, läs i de olika trådarna och fortsätt skriva. /Anonymt
Överst