Det är dags att växa upp, att vakna upp.
Jag är en trasig själ. Jag är så trasig att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Försöker gång på gång limma ihop bitarna utav min själ med hjälp av alkohol. Försökte trycka dit dem lite extra med kokain i fredags. Det fungerar inte. Icke hållbart.
Jag har gått ur min kropp, ser mej från ett annat perspektiv och blir ledsen. Är det där jag? Är det allt jag är? Festandet har präglat mej. Jag är fest. I'm the one, a good time call. One, two, three- drink.
Jag vet inte hur svårt detta kommer bli. Helt ärligt så är jag livrädd. Mitt liv de senaste tre åren har endast varit fest, alkohol och sen även droger. Jag hatar det, avskyr det. Föraktet är så stort. Vem är jag utan allt detta? Utan höga klackar, avenydrinkar och sex på nattklubbar. Utan techno, svartfester, gympadojor och sex med svettiga indies.
Idag började jag räkna. Hur många dagar kommer gå utan droger. Vad ska jag säga till mina nya kollegor på mitt nya jobb. Ska jag skämmas för att jag inte dricker? Skammen sitter i att jag inte vill vara tråkig. Vara hon med näsan upp i vädret.
Min dagräknare står på noll. Imorgon kommer den stå på 1. Första testet, inte gå till pingisklubben.
Jag är inte stark. Jag kanske inte klarar detta, jag kanske får börja om från noll. Men idag vill jag faktiskt. Jag vill inte mer och jag vill bli en bättre jag. Det är fint, ändå.