Egentligen gick det nog upp tidigare än idag. men idag kändes det bara självklart. solklart liksom. Ingen beslutsångest, eftersom att jag bara har ett val. Jag är 28 år och herre gud vad jag har ramlat runt på krogen. Skadat mig fysikt, skadat mig och andra psykist. Jag har mycket mycket ångest. Har jag varit full och fått minneslucka, vilket sker i 9 fall av 10 (utekvällar) så kan jag ha ångest i över en månad. Jag ska tillägga att jag har haft eller fortfarande har men inte jämförelsevis med förut, en ätstörning. Missbruksbeteende verkar vara min grej… har även varit inne på droger men har varit drogfri sen i sep.
Jag dricker inte lika ofta som jag gjorde förut men när jag dricker blir det för mycket. Vissa gånger när jag verkligen tänker efter kan jag avstyra drickandet, till ex har jag en socialspärr vid familjemiddagar osv.
Min älskade pojkvän… jag tycker synd om honom, för mitt beteende och jag skäms. Jag blir verkligen någon annan när jag är så där full. många gånger undrar jag hur jag ens kommit hem. Jag har haft tur.
Jag blev medlem här idag för jag känner bara- nu är det nog. hade 24 vita dagar i januari. Men nu blir det på obestämd framtid. Jag vill verkligen inte svika mig själv och min underbara kille igen. Jag får inte göra det. Tips och pepp mottages tacksamt. Ska tillägga att jag inte har beroendet, alltså jag skulle aldrig dricka på morgonen osv. Och jag tycker egentligen inte det är svårt att inte dricka men det är precis som jag slappnar av då jag vart nykter typ och dricker en gång och tänker att detta gick ju bra. och så kanske de går bra en gång till och sen tredje gången går det åt helvete, igen,
Gud vad jag hatar alkohol. Hade det inte varit för den så hade jag inte ens testat några droger...

MarianneM

Det är så träffande, det där du skriver att du inte blir full på familjemiddagar och så. Så har jag också varit. Eller är väl fortfarande. Men nu känns det som att jag är farligt nära att breaka den spärren.
Att erkänna att man har ett problem är ju en sak. Men att göra det offentligt är fan vidrigt. Det här är ett bra sätt. Att anonymt kunna vara helt ärlig.
Och det är en jäkla tur att de där schyssta pojkvännerna finns. Även om man skulle sagt åt dem att dra, om det varit ens brorsa....

Lejon93

Jag är typ dig. Inte beroende . Men klarar inte av att känna min gräns. Vaknat i fyllecell, ute i ett dike, hemma om jag har tur . Varje gång är jag ett svin mot den jag älskar mest- min kille.

Tog beslutet att vara nykter på obestämd tid i söndags. Då jag vaknade hemma , med någon annans skor på mig och vet inte hur jag kom hem. Vill inte veta . De skrämmer mig bara.

Andra gånger jag sagt att jag ska sluta har jag förlorat.. Tänker på ursäkter som "jag är ung" "klart jag ska ha kul " osv... Men det är ju fan aldrig ens kul. Bara negativiteter, ångest , svek och ett jävla helvete.
Bett om stöd från min familj denna gången.

En dryck ska inte ta mitt liv. För de har fan varit nära flera gånger . Nu slopar jag alkoholen. Hoppas det går bra för dig.

Vi som inte är beroende än har chansen nu att ändra våra liv.

Innan de är för sent . Kram

Mimmla

Vi är många som aldrig haft ett kemiskt beroende. Jag har inte druckit varje dag, aldrig tagit återställare eller haft abstinens. Jag har inga fysiska skadeverkningar av alkoholen. Mina levervärdena är bra. Blodfetter och blodtryck perfekta. Jag tränar regelbundet, är normalviktig och har bra kondition. Ändå har alkoholen förstört väldigt mycket i mitt liv och framför allt har den fått mig att leva i konstant ångest under långa perioder. Jag har vaknat upp i fel säng, haft telefonsamtal jag inte minns, vaknat upp med blåmärken utan att minnas hur jag fått dem m.m. m.m. Det kemiska beroendet är inte avgörande för om man har alkoholproblem eller inte. Många utvecklar aldrig ett kemiskt beroende men alkoholen förstör ändå deras liv. Vissa kan ha ett kemiskt beroende och dricka varje dag men sköter sitt jobb och lyckas dölja sitt missbruk för människor utanför den närmaste kretsen. De är aldrig fullast på festen och ingen misstänker att de har alkoholproblem. Dricker man som en svamp på varje fest så är det liksom uppenbart för alla att man har ett problem. Det behöver dock inte innebära att man dricker en endaste gång mellan dessa tillfällen. Vad jag vill säga är väl ungefär detta: Att man inte har ett kemiskt beroende innebär inte att problemet är mindre och att det är lätt att sluta. Märker man som ung att man tillhör de där som alltid dricker mest, som alltid blir fullast på festen o.s.v., då är risken stor att man kommer att tillhöra den skaran även vid 50...Jag är 45+ och med facit i hand och med den kunskap som finns i dag så borde varningsklockorna ringt redan när jag drack första gången. Det man måste fråga sig själv är: "Tror jag att jag någonsin kommer att kunna dricka måttligt?" "Kan jag se mig själv njuta av två glas vin utan att vilja ha ett tredje?" "Är det ens viktigt att jag kan dricka socialt och är det i så fall så viktigt att jag är beredd att ta risken och därmed riskera mina relationer och min psykiska hälsa?" Att efter 20-30 år stå där och konstatera "nej, jag kunde aldrig lära mig dricka socialt, nu vet jag det". Den kunskapen kan man absolut leva utan. Kram!

Mimmla

Som alltid på den här sajten....inlägg som inte går att skicka....rubriken skickas flera gånger men inte texten....helt plötsligt är man utloggad...ska det verkligen vara så omöjligt att komma till rätta med detta?

Hej Mimmla! Såg din kommentar om problemet att posta. Jag hittade en notering om att det uppstått fel i vår logg med din kommentar som jag nu har återställt. Jag ska kolla upp felet med en tekniker och återkommer om några dagar med besked om vad vi kan göra åt det.

/magnus
alkoholhjälpen

Tony

Gick med här idag jag med och läste ditt inlägg Dreamcatcher och din story stämmer väl in på mig och min egen väg dit där jag
befinner mig idag! Mitt sätt att använda alkohol på ett destruktivt sätt startade i 30-års åldern, är 47 idag. För att spä på eländet
så är jag även diagnostiserad bipolär(har en light-variant av manodepressivitet) Har insett att sedan jag tog min första öl, grogg eller
vad det nu var så var jag fast. Har haft längre uppehåll men alltid trillat dit igen- har förstört flera förhållande både pg.a min sjukdom
i kombo med alkohol(en vansinnig kombination.

Har aldrig misskött jobb, en gång blivit berusad i släktens sällskap, men när jag festat med kompisar, gamla flickvänner
så inser jag nu att spriten har väldigt stor makt över mig. Jobbar mycket gör jag i en stressig miljö vilket gjort att jag
provat att självmedicinera med öl varje helg, för att dämpa ångets. Från en början 6-8 stycken burkar, för att sedan behöva fler och fler
för att få effekt(lugn) men Jävligt kortsiktig lösning för det har slutat i att mina sämsta sidor
visat sig, som att vara verbalt otrevlig mot min sambo. I helgen ställde hon ett ultimatum - och fick mig att inse att alkoholen håller
på att förstöra vår relation(vilket hon har helt rätt i) Hon sa också,, förstår du nu varför jag lägger mig tidig på helgerna.
Nej nu ska jag göra allt i min makt för att undvika giftet som tagit en stor del av mitt liv.

Må väl och ensam är inte stark!

dreamcatcher

Är du född -93 och kommit såhär långt att erkänna för dig själv så har du kommit långt! Och också om du inte är född 93. Ibland måste jag skratta åt mina dumheter för att inte gå under typ. Men nu har jag skrattat färdigt. Skratta åt de som varit men nu kör vi! Vi klara detta! Jag ska aldrig mer behöva skämmas för mig själv. Inte du heller.

din kille tröttnar på att du dricker så mycket. Är det värt risken? Du verkar ju liksom många andra ha svårt att bromsa när du väl dricker.

MåBättre

Vet att det låter grymt drastiskt men jag tycker verkligen att ni borde testa besöka ett AA-möte eller två. De är verkligen inte så hemska och man får verkligen ett verktyg i sin låda för att hantera sitt problem.

Jag känner igen mig mkt i det ni skriver, har blivit kalas sen första gången jag drack, som 16-åring. Dryga 30 nu och försöker verkligen bryta detta på riktigt. Känner inget kemiskt beroende och dricker inte varje dag. Inte varje helg heller..

Hur som, mitt tips är att göra mer än att bara tänka. Visa för er själva att ni tänker ta tag i detta på riktigt.

All lycka till!

rlandin

Fasiken vilket bra inlägg! Det behövde jag läsa! Så kloka ord! :)