Träffade en man för ca 3 månader sedan. Från första stund hade vi en väldigt bra kemi mot varandra och vi kom väldigt bra överrens. Båda kände att vi aldrig känt något liknande. Vi blev upp över öronen direkt. Vi har kunnat ha fina kvälls ihop över ett glas vin men märkte att när jag inte va med honom eller kunde vara tillgänglig pga jobb så eskalerade drickandet till något destruktivt. Han blev ofta ledsen och hade ångest över sitt liv innan han träffade mig. Jag är en ganska lugn tjej som inte direkt tagit ut några vyer i livet men han har levt väldigt tufft med mycket kvinnor, alkohol och destruktivt. I hans ögon var jag något väldigt fint men jag är en person som inte dömer folk för vad de gjort innan och jag har aldrig fått dessa känslorna i min kropp någonsin. Han hade svårt att släppa allt han gjort och han drack mer och mer när han va själv. Han sjukskrev sig från jobbet och jag följde med han till vårdcentralen för att sjukskriva sig. Han var lugn över helg för då var vi tillsammans och hade det mysigt tillsammans. Sen skulle jag jobba och då blev det värre. Han drack jätte mycket under 1 dygn, jag skrev ett sms till honom vänligt men bestämt att jag inte accepterar detta. Att om han ska träffa mig får han sluta dricka. Jag vill ha lugn och trygg miljö för mig och min dotter och han har även en son. Han ville jag skulle köra honom till akutpsykiatrin vilket jag gjorde. Han har varit nykter nu i 1 vecka och han har börjat på antidepressivt antabus och ska börja gå till beroende enheten. När han är nykter är han världens finaste bra man, omtänksam bra jobb tränar mm. Min omgivning är rädda för min skull och tycker att det kanske inte är något jag ska gå in i. Men jag har aldrig känt mig starkare i mig själv och gladare sen jag träffa honom. För mig är det inga problem om han är nykter.. Men min omgivning ser bara negativt på det, vilket gör mig ledsen då jag varit i ett destruktivt förhållande med en man som verka felfri inga problem utåt men psykiskmisshandlade mig. Och nu träffar jag världens finaste. Hur ska jag takla min omgivning hur kan jag hjälpa han på bästa sett? Är han alkolist eller har han alkoholproblem om det nu är någon skillnad? Han har sagt att jag aldrig ska behöva se han så full igen och han säger att jag få han att må väldigt bra, verkar som han träffat destruktiva tjejer innan. Jag jobbar i psykiatrin och levt mes en alkolist när jag var barn som var våldsam och jag har sagt det väcker jobbiga minnen när han varit så ful som han varit och han verka må jätte dåligt över att han bettet sig som han gjort. Med vänlig hälsning, en som behöver litern vägvisare

Jag säger bara nu vad som spontant faller mig in utan vidare eftertanke.Du kunde vara jag för 20 år sedan.Läs gärna min tråd om hur jag för 20 år sedan träffade en jättefin man som "råkade" dricka för mycket.Vi har levt tillsammans i 20 år och han har bitvis tittat djupt i flaskan.Jag upplevde precis som du känslostormar i mig själv som jag inte haft tidigare.Jag hade kommit hem.Och det är precis vad du gjort,kommit hem till en miljö du är bekant i och nu får du för en gång skull kärlek på köpet vilket på något vis betalar lidandet och smärtan du utstår och troligen kommer att få utstå om du stannar.

Men vis av min egen och andras erfarenhet här inne så säger jag.
Valet är ditt och du kommer antagligen att få belöningar i form av kärlek och välmående i att du ger honom en massa.Men med tiden blir man alltmer utarmad och ditt barn och dina vänrelationer kan bli skadade.Ditt barn kan komma att få stå undan i din iver att hjälpa honom som mår så dåligt.
Var försiktig,ge akt på dina egna reaktioner och känslolägen och håll huvudet kallt så gott du förmår.det är mina råd till dig.
Egentligen vill jag bara säga,spring åt andra hållet så fort du kan,men det är nog det sista du vill höra så därför viskar jag det bara.

Emma8407

Jag vill så gärna ge han en chans. Han är så ordentlig annars.. Och så fin vid mig.. Men jag tar det sakta och lungt och hasta mig inte in i något, då jag tänker på min dotter i första hand. Han har aldrig erkänt för sig själv att han har problem inte heller tagit antidepressivt eller så.. Och han är villig för att byta jobb mån-fre jobb för att vi ska få ett fungerande liv.. Villinte tappa tron på detta..

kan också vara ett substitut för den alkohol han vet inte är ok.För mig och mitt ex var det början till slutet då han blev känslomässigt avtrubbad och slutade bry sig om.MEN jag vet att många är hjälpta av medicin och verkligen också har ett behov av det.Det är ju inte för inte de väljer att dricka alkohol,dvs för att döva ett dåligt mående.Nu har han fått ett annat kemiskt mer accepterat substitut och förhoppningsvis har han insikt att jobba med problemen som han har känslomässigt.Om inte,så kan han bli fastlåst i ett känsloläge som inte leder nånvart.Men nu talar jag bara utifrån min egen erfarenhet av en enda person och det är säkert många härinne som har helt andra erfarenheter och kan ge andra vinklingar.

Om OM och kanske när det händer att det blir återfall. Hurnkommer du reagera då? Den frågan måste du ha ett klart svar på. Tror på ge människor en chans men inte på bekostnad av ens eget och dina barns välmående.

Mimmla

Kan ALDRIG vara ett substitut för alkohol. Man "kickar" inte på antidepressiva och de ger inget rus. Långvarigt bruk av alkohol skadar serotoninproduktionen och då måste man behandla med antidepressiva. En del av oss har brist på serotonin och dricker för att kicka igång hjärnan. Då kan serotonin vara lösningen. Kommer från "den andra sidan" och vill bara säga till er medberoende: Ni har kontrollerat alkoholintaget under så lång tid, när den alkoholberoende då söker behandling, släpp kontrollen! Låt vederbörande få den hjälp de behöver och de mediciner de behöver. Sluta göra den alkoholberoende till ett projekt. Ni är inte ansvariga längre och egentligen var det ju aldrig ert ansvar! Koncentrera er på ert eget tillfrisknande...kärlek kräver att man släpper taget och hoppas på det bästa...