Hej!
Testade skriva här igår - men fick det nog om bakfoten hur man skulle göra...
Så jag testar idag igen och ser om lyckan är med mig att få det rätt.
Har tittat in här mellan varven. Anmälde mig först igår.
Tror att detta kan bli ett bra bollplank och utifrån vad jag sett än så länge så verkar det kanon!
Jag är kvinna, 48 år. Gift och mamma till tre vuxna barn. Två utflugna - en bor på internat och studerar.
Druckit i 25 år från och till.
Sedan 10 år tillbaka mest till...
Vitt vin de senaste tre år. Bag in box. Runt tre boxar i veckan.
Driver eget företag som innebär mycket bilkörning.
Många är morgnarna som jag satt mig i bilen och undrat vad jag egentligen sysslat med.
Måndagen den 16 feb tog jag beslutet att sluta dricka!
Visst har tanken varit där att jag skulle "skära ner", men den tanken har jag haft så många, många, många gånger.
Och för mig funkar det absolut inte - det fattar jag ju nu, väldigt sent - men dock.
Jag vill inte vakna med ångest längre. Samvetskval, illamående, skakningar, minnesluckor.
Ni vet alla hur det är...
Jag vill inte gömma vinet och mig själv bakom boxen längre!
Veckan har gått förvånansvärt bra. Faktiskt.
Visst har suget varit där. Jag har stillat det med en massa gotter.
Men idag är det rent ut sagt för jävligt!
Där står en halv dunk i källaren och den liksom kallar på mig.
Jag har hållit mig sysselsatt med allt möjligt idag för att släppa tanken på den där jäkla boxen.
Hälsat på yngsta barnet, städat, tvättat, lagat middagar...
Men det är ju fasen vad tufft det är just nu - idag!
Nu undrar ni säkert varför boxen står där den står?
Jo, jag lever med en man som kan "hantera" sitt drickande.
Ska jag låta boxen stå för hans skull?
(Såg egentligen själv hur dum den frågan lät)
Hoppas det hjälper att skriva av sig här lite.
Lättat på tankarna lite...