Hejsan!
Jag har väl mer eller mindre alltid vetat att jag har haft problem med min alkoholkonsumtion sen 19-års ålder, men har alltid trott att det inte är så farligt ställt med min inställning till alkoholen. Nu är jag snart 35 och jag har låtit mitt drickande förstöra saker i mitt liv: relationer, vänskap, vardagliga rutiner m.m.
För ca fyra månader sen så började jag träffa en ny tjej, och jag har dumt nog försökt gömma mina dryckesvanor för henne, pga att jag skäms över dem.
Hon märkte ganska direkt vad som skedde, och jag behöver nog inte säga mer än att hon mår dåligt över situationen som är.
Jag vet inte varför just denna relation är mer annorlunda än mina tidigare, men jag vill inte vara en alkoholiserad och sjuk pojkvän.
Men framför allt så vill inte Jag må såhär något mer.
Är just nu arbetslös med, och under de perioder då jag varit/är arbetslös så har mitt drickande eskalerat.
Jag har känt mig misslyckad, och jag fastnar i mörka tankar som leder en ner i en ond cirkel direkt.
Jag har insett att jag inte kommer att kunna dricka en enda droppe till i mitt liv och det skrämmer mig samtidigt som det är en känsla av frihet.
Att inte behöva må så avgrundsdåligt efter en fylla, om vad man har gjort eller sagt. Ingen mer ångest.
Dock så inser jag att det är en lång läketid innan man börjar hitta sig själv igen, innan kaoset inom en har lagt sig, det som triggar en att dricka så som jag gjort.
Jag undrar hur man kan förändra detta, att när suget är som värst, finns det något förutom promenader som kan hjälpa?
Mediciner?
Detta är ju bara en kort berättelse om mig, men jag har fått med det viktigaste, och det är att jag är en alkoholist.
Men jag vill gärna få tips från er, för jag antar att det är några som känner igen sig i min situation?
Och om ni undrar något mer om mitt liv så svarar jag gärna.