Sedan några månader tillbaka har jag bearbetat min egen alkoholanvändning här på forumet och fått enorm hjälp. Parallellt med detta har jag också sedan oktober förra året gått i ACA-grupp då jag bearbetar min mammas alkoholism. Jag inser att det kanske vore en bra plats att ventilera här gällande min relation till mamma som fortfarande lever i sitt missbruk. Även fast jag själv inte kan hantera alkoholen och går i ACA så har jag svårt att tänka logiskt och sakligt när det gäller min mamma.
Sedan mamma och pappa skilde sig när jag var 12 år (jag är idag 27) har mamma druckit. Mamma har sedan jag var liten psykiskt utpressat mig med att hon ska lämna mig, överge mig och ta livet av sig. Låtsas ta sitt liv genom att strypa sig själv och hotat med att ta sitt liv på många sätt. De första minnena jag har av detta var från när jag var 6 år. Jag kände skräcken. Tänk om mamma dör? Saker hon gjorde fick jag inte berätta för någon. Absolut inte för pappa. Jag lovade dyrt och heligt varje gång att inte svika henne. Älskade mamma. När jag sedan var 12 år kom också alkoholen in i vårt liv.
Jag har varit den av barnen som tagit hand om mamma. Till en början hjälpte jag henne genom att städa upp efter hennes fyllor, lägga henne i sängen och ljuga för omgivningen för att skydda henne. För varje år som gick ledsnade jag ur mer och mer vilket ledde till att jag sedan blev den som försökte få henne in på behandling. Hon träffade en man som misshandlade henne och försökte ge sig på mig med våld och med vissa mönster av pedofili, men han lyckades aldrig. Jag bröt kontakten med mamma i sena tonåren för jag helt enkelt inte orkade leva med hennes lögner och hennes sjukdom. Uppväxten har förstör mitt inre som jag nu bygger upp dag för dag i mitt vuxna liv. Idag många år senare har vi en någotsånär fungerande relation. Vi ses på mina villkor och när hon är nykter. Men ändå gnager det i mig såklart. Hennes missbruk. Att hon nu fått barnbarn (mitt äldre syskon har fått barn) hindrar henne inte från att prioritera alkohol före oss barn och hennes efterlängtade barnbarn. Mitt äldre syskon, som tidigare sopat mammas missbruk under mattan, har nu med hennes egna barns närvaro börjat inse att det inte längre håller. Att hon inte kan utsätta sitt barn för mammas lögner och missbruk. Jag hör och ser sorgen i mitt syskon, den sorg som hon förnekat men som jag känt och lidit av sedan jag var liten.
Jag misstänker att mammas missbruk också kan höra ihop med någon psykisk sjukdom. Jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Jag har tidigare blivit förbannad på mamma. Skällt ut henne för att hon behandlar oss barn som skit och för att hon oftast väljer spriten framför oss, men efter att ha bearbetat min ilska blir jag inte längre så arg. Jag försöker prata med henne och förklara att det finns bra hjälp att få. Att jag själv är nykter och fått bra hjälp. Men inget biter. INGET.
Hur gör man? Ska vi stäng henne ute från våra liv för att hon ska inse sitt problem? Eller ska jag fortsätta samma tankespår som jag haft de senaste fem åren; att hon förmodligen aldrig kommer bli nykter? Men är det verkligen möjligt att ge upp? Det känns som att en del av mig aldrig kommer ge upp. Inte för ens hennes död. Jag har släpat henne på AA men det hjälper inte. För jag vet att hon inte vill inse. Jag vet att hennes insikt krävs, men hur hanterar jag det praktiska? Ska jag ta hennes nyktra bra dagar och njuta av det, och sedan låta henne supa resten? Hur gör ni? Jag känner mig förvirrad idag, och många andra dagar.
Hoppas jag kan få stöttning i den här delen av forumet också. På samma sätt som jag fått stöttning i min tråd på forumet "Förändra sitt drickande". Kram till alla er anhöriga som också kämpar.