För tre veckor sedan kom jag till insikt om att jag behövde lämna min missbrukande man. Vi går in i våra roller. Jag som tjatar och "drar" han som stretar emot och vill bestämma över sitt eget liv och det blir ingen förändring och leder ingen vart. När han har svåra perioder så självmedicinerar han med alkohol och insomningstabletter i kombination. Och jag har fått nog. Han reste följande dag till fjällstugan och vi talar inte med varandra på en vecka. Så får jag sms om att han vill ta sitt liv. Jag ringer upp och han är märkbart påverkad. Jag ber honom att tänka på barnen och inte göra något dumt. Detta händer även nästa kväll och jag vet att med alkohol och tabletter finns det en risk att han genomför något som han i nyktert tillstånd inte skulle vilja. Jag vet också att det här kan vara ett sätt att få mig att ta honom tillbaka. Jag orkar inte mer och ber honom att bara komma hem. Han kommer hem efter yttligare en dag och hade nog hoppats att allt skulle vara som vanligt. Jag pratar och berättar att jag vill lämna honom för hans missbruk och hotar han igen ned att ta sitt liv ringer jag 112. Han blir jätteledsen över det han har utsatt mig för och säger att han aldrig skulle vilja hota mig för att få mig att stanna kvar. Han själv kommer inte ihåg samtalen vi hade. Vi blir eniga om att ha en ok ton mot varandra över jul för barnens skull (en pojke och flicka i mitten av tonåren) Dett funkar ett par dagar till dottern reser iväg. Då går min man och lägger sig tar sömntabletter och dricker dygnet runt till den dagen hon kommer hem(dagen innan julafton) När hon kommer ligger han i sängen och gråter. Dotter och son blir naturligtvis ledsna och undrar varför. Jag berättar att jag har ställt ett ultimatum till pappa om att han tar tag i sitt liv eller så lämnar jag honom. Banen ledsna men förstår mer än man tror! Maken kliver upp ur sängen på kvällen(innan julafton) sitter och tittar på tv och pratar "som vanligt med dotter och son" Julafton går över förväntan. Ingen alkohol eller tabletter. Dagen efter julafton så tycker jag att vi ska prata och han säger att han vill inte förlora sin familj. Att han kan ta Antabus och gå med på mina krav som är att berätta om sina problem med missbruk för sin arbetsgivare, läkare, psykolog(han är sjukskriven för utmattningssyndrom sedan ett år tillbaka) helt sluta med sömntabletterna, gå med på att fara till ett behandlingshem om läkaren skulle tycka det och även börja träna. Han är rejält överviktig pga tröstätande. Det blir för mycket och för ofta även med maten. Vi behöver även få hjälp att försöka hitta tillbaka till varandra genom parterapi något som han helt har avfärdat tidigare. Om han kan tänka sig allt Detta så är jag villig att prova. Dessutom är det här kontakter han får ta själv. Jag är färdig med att ordna och fixa för honom. Han säger att det är ok och han börjar med Antabus redan samma dag. Dagen efter har vi precis packat bilen färdigt och ska tillsammans resa till fjällen och även få vänner på besök dit. Då får min man krampanfall. Blir medvetslös och slutar andas i kramperna. Jag ser till att han fortsätter andas lägger i framstupa sidoläge med hjälp av sonen och dottern ringer 112 efter ambulans. När de kommer håller han på att vakna till och har slutat krampa och andas själv. De undersöker honom och kommer fram till att orsaken är att han tvärt slutat med tabletter och alkohol och att det är ok att inte följa med till sjukhuset. Dagen efter i fjällen går vi på promenad och jag vill att han ska prata med barnen om vad som hände. Hans första reaktion är att svimma är väl inte så farligt. Jag vet att han säger så för att skammen över vad han har utsatt oss för är ofantligt stor. Vi pratar vidare och han lovar att prata mes barnen vilket han också gör på ett bra sätt. Senare samma kväll så säger han till mig att han nu börjar komma ihåg vad som hände. Att han hade blivit knäad av toalettstolen -Du vet ju hur trångt det är där inne-och fallit bakåt och slagit i huvudet. Då kan man få sådana kramper. Hade det inte varit för barnen hade jag packat ihop och farit därifrån. Jag förstår att han famlar efter förmildrande omständigheter men varför bara inte acceptera att det är så här illa?? Vännerna har kommit och de vet allt som har hänt. Skönt att sluta ljuga. Mannen hade fruktansvärd ångest de första dagarna men bättre nu. Jag mår pyton men har precis innan jul börjat träffa en psykoterapeut och ska träffa henne igen om en vecka.
Det jag slås av när jag läser mitt låånga inlägg är hur fruktansvärt det låter och jag låter ganska känslokall. Jag tror att jag på ett vis har stängt av. Jag tror att det är fullt möjligt för att orka med...Utsäkta att det blev som em halv bok det här inlägget. Det var en del som hade samlats upp och bara behövde komma ut.

på din behandlingsvecka.
Som alla andra härinne som kommit en liten bit på väg så säger jag samma sak,det går att må bättre.
Fram och tillbaka och hit och dit,men nånstans inne i en så börjar ett friskt frö att gro och ger man det näring så fortsätter det att växa.

Cissi1

Det går att må bättre! Igår kom jag hem från min behandlingsvecka. Det var fantastiskt! Om någon som läser detta och får chansen att åka på behandling, medberoende eller beroende, gör det!

MåBättre

Bra att det har gett dig något Cissi1! Visst är det skönt att prata med dem som har liknande problem? Min gissning är också att du får ett bättre perspektiv på vad som försigår.

Allt gott! :)

Cissi1

forum! Jag känner att mitt nya forum får bli det vidare livet. Jag trodde inte att det var möjligt att känna så här men visst var det det! Så klart inser jag att dippar och besök i källaren är att vänta men jag tänker ta hjälp av Al-anons träffar. Jag har ännu inte varit där men är helt övertygad om att det hjälper. Tack och hej! Återkommer i andra forumet :-)

Cissi1

...istället för besök i det andra forumet. Jag har det bra. Utåt. Bra jobb, bra ekonomi, fina barn, glad(utåt), ser helt ok ut... Men känner mig ledsen ofta. Maken fortfarande på behandling. Andra veckan avklarad. Han ringde för några dagar sedan och var riktigt deppig. Han har fått sluta med sömntabletter(Zolpidem tror jag att de heter) han har ju missbrukat de med. Han har även fått sluta med antidepressiva så att han är låg nu är ju inte att undra på MEN, vips, påverkas MITT mående och helt befängda tankar dyker upp. Jag skäms att medge det men känslan "det är mitt fel att han är där och mår så dåligt nu..." Idiot!!-Varför tänker jag så??? Jag har även berättat för min närmaste omgivning om varför jag lämnade min man. Inga detaljer(förutom till min bästa vän som vet allt) jag har förklarat att det var för att han drack för mycket och att jag inte kunde vara kvar för att man mår dåligt själv av att bevittna ett sådant självskadebeteende. Lite så har jag berättat. MEN nu börjar tankar att dyka upp... Varför har jag berättat? Vore det inte bättre att fortsätta med halvlögner? Hur kommer han att må när han får reda på att jag har berättat för flera om hans problem... Jag saknar honom men gruvar mig samtidigt för hur han kommer att må när han kommer hem. Jag har förstått att efter alkoholstopp mår man ganska snart bättre och bättre men efter tablettstopp är det lång tid man mår dåligt. Hur länge? Hur vanligt är det med sånt här återfall i medberoende? Hur länge ska man behöva dras med sån skit? Krävs det att man ska sluta älska? Bryta helt? Jag blir så less!!

Min terapeut säger att i alla fall i mitt fall så beror det på att man är så dålig på att fokusera på sig själv,det är så tomt därinne.Så därför väljer man att fortsätta fokusera på partnern.Ingen vidare tröst,men kanske en förklaring även i ditt fall.Man mår toppen,en eller ett par dagar,tom upp till en vecka.sen faller man stenhårt nedåt och tycker att ingenting var värt det.Bättre att ha det som förut osv.Men stanna därnere ett slag och försök känna efter varför du mår så dåligt egentligen.Är det verkligen för att han är på behandlingshem och äntligen får ta tag i sina problem?

Egentligen borde du vara glad och lättad och se möjligheterna? Men så gör man inte.Man hittar något nytt elände att vrida sin hjärna kring.Hur ska det bli nu? Varför sa jag si,varför gjorde jag så.Du har inget att skämmas för att du delat till dina vänner,så länge du gjort det med respekt och det verkar du ju ha gjort.Du kanske har möjlighet nu att slappna av lite och då kommer i alla fall för mig såna här dumma tankar.Låt dom komma och försök se vad dom står för,det är mitt råd.

så småningom vågar trippa över till det andra forumet.Men inte än,jag håller mig på mattan jag och inbillar mig inga mirakel i mitt fall,säkrast det :)

Cissi1

mot mig själv idag. Lite snällare iallafall. Tack UB för dina kloka ord. Jag psykologiserar med mig själv och tror mig förstå varför kag känner som jag gör. Om man levt med och älskat någon i mer än tjugo år så finns det fortfarande kvar ett Jag men Vi:et är ju jättestort! Nu sörjer jag vi:et, saknar tvåsamheten, samtidigt som jag hoppas att han ska ta sig ur missbruket och det ska bl normalt igen. Jag ska försöka sluta känna mig misslyckad över att jag inte Gör mer Saker som får mig att tänka på annat. Bara tillåta mig att vara låg och logiskt veta att det kommer att bli bättre oavsett vad som händer... Tack igen UB för att du är generös med din klokskap!

dig Cissi1 om att vår förening har vårmöte på Gården om drygt 1,5 månad. Håll lite koll på hemsidan så kommer infot snart !

Cissi1

Ursäkta att jag är trög men vilken hemsida? Alkoholhjälpens? Var ligger Gården? Jag har iallafall anmält mig till Djävulsdansens möte/kurs i Östersund...

Cissi1

I medberoende drabbade mig igår. Jag sitter här med en lyckokänsla av insikt! Min man kom hem från behandlingshem i förrgår. Vi pratade jättemycket om det som hänt och om våra liv framöver. Bra prat men ganska snabbt var jag inne i gamla hjulspår. Hur skulle jag ha gjort för att det här inte skulle ha inträffat? Hur ska jag bete mig i framtiden för att förhindra återfall för honom? Hur ska jag förutse återfall? Och en total känsla av skuld. Det här var ju till väldigt stor del mitt fel. Jag grät och grät och var totalt inne i skuldkänslor av att ha orsakat min mans dåliga mående. Det ska poängteras att min man inte la skuld på mig. Möjligen kunde jag känna en liten ton av-ett litet behov från hans sida-att dela skuld men inget uttalat. (Och skukddelning från den beroendes sida borde väl jagats medveten om!) Jag var låg hela dagen. Tårarna vara rann och rann. Det var inte förrän på kvällen som jag kom till insikt om vad som hade hänt mig. Akut skov av medberoende!! Ha!! Vad skönt när all skuld bara rann av! Och jag kom till insikt om vad som hände mig! Vilken lättnad!

Jag har ETT ansvar. Mitt mående. Punkt. Han får ta ansvar för sitt. Ingen som inte har varit medberoende kan nog förstå vilken befrielse det är att komma till den insikten inte bara logiskt utan även i maggropen. Nu vet jag att mitt medberoende säkert kommer att drabba mig hårt igen men att jag har stort hopp om att det ska släppa taget snabbare. Jag ville bara berätta.. Skriva av mig lite. Lätt och glad i sinnet är jag. Just nu iallafall :-) Ha en bra dag du som läser detta. Det ska hag ha iallafall!

Som att en glödlampa tänds i skallen och kroppen.Aha,var det så enkelt,hans mående är hans ansvar osv.
Men så oerhört svårt att greppa och ta in i sin helhet.
Det kan ingen som inte är medberoende ta in.
Bara vi andra dårfinkar som tänker såhär snett :)

Cissi1

att känslorna åter berg och dalbana? Ena stunden jätteledsen med skuldkänslor( härom dagen har knte kommit tillbaka tack och lov) och andra stunden total lyckokänsla, nästan lite hög... För att nästa dag vara ledsen och tom. Är det normalt??

Cissi1

tack.! Jag började känna mig nästan tokig. Nu känner jag tårarna komma bara över att fö höra att jag är normal. Maken är också ganska olik sig och har börjat med en sarkastisk ton, lite göra sig lustig på oss andras bekostnad. Helt olikt homom. Jag hoppas att det också är övergående. Det hjälper ju inte vårt ganska sargade förhållande direkt...

Cissi1

vad sköönt att veta!! Vilket himmelrike detta forum är!