Hej, skriver ett första inlägg och ska för en gångs skull försöka vara ärlig med min relation till alkoholen. Har läst runt på forumet och det är slående hur lika berättelser vi alla har. Lika och unika. Min berättelse börjar i tonåren då jag tog första klunken alkohol. Det var som om himlen öppnade sig och jag ville uppleva känslan igen och igen och igen och... Ja. Det var väl precis vad jag också gjort sedan dess. Skillnaden är att jag aldrig kommer i närheten av den där härliga känslan, nu är det andra känslor som dominerar. Mörka. Bittra. Skamfyllda. Ångestfyllda. Dimmiga. Trötta. Ångerkänslor. I kvadrat!
Jag är utåt sett en lyckad person. Ser ut som hälsan själv. Tränar. Välutbildad. Har en chefsposition. Tre fina barn. Skild förvisso men ändå ett fullgott liv. Om det inte vore för min trogne vän alkoholen. Som förstör varenda helg. Som lockar och får mig att glömma för en kort stund. Vaknar nästan varje helg och mår vidrigtnflr att jag druckit mer än en flaska vin kvällen innan. Jag dricker när jag lagar mat, börjar ofta redan kl 16 på helgerna och dricker tills kvällen. Maten är inte det centrala för mig, det är alkoholen jag vill åt. Får panik om jag måste skjutsa äldste någonstans efter kl 16, hur ska jag då hinna dricka??
Blir rejält full ibland och faller igenom helt. Har då ingen kontroll utan blir en stor bebis som får skämmas i evigheter efteråt. Har konstigt nog lyckats hålla mig på rätt sida på jobbfester etc men det är väl bara en tidsfråga innan det händer.
Jag är så trött! Trött på mig själv. Trött på min oförmåga att låta bli och trött på att jag slösar bort mitt liv. Tack för ordet!