av bercat

Först vill jag berätta lite om vem jag är och vad jag gör. Annars blir det rörigt för er om ni ska följa tråden.

Jag
--
Jag är sjöman, snart 50 år. Gift med M sedan 15 år tillbaka. Hon älskar mig mer än allt annat och hon har hjälpt och stöttat mig då jag har haft mina perioder. Vi har inga barn.

Nykter
--
Som sjöman arbetar jag fyra veckor och sedan är jag ledig lika länge. Ombord går det bra. Inga problem. Vi har 12 timmars arbetsdag sju dagar i veckan så det är jobba-och-sova-rutin med högt tempo. Det är noll-tolerans ombord. Vi testas för drog och alkohol ganska ofta. Dessa tester är oannonserade. Så det gäller att hålla sig i skinnet. Jag har varit anställd i rederiet i sju år och varken jag eller någon annan har fått sparken på grund av någon inte klarat testet. Då jag arbetar fyra veckor och är ledig fyra veckor, som sagt, så innebär det att jag är nykter ungefär 180 dagar per år, alltså sex månader per år.

Onykter
--
Ibland fungerar det bra på ledigheten men ibland börjar jag dricka redan på flygplatsen på vägen hem. Är det en större helg på ledigheten (t.ex. midsommar eller jul & nyår) som ska firas så kan det gå bra men oftast slutar det med katastrof.

Konsekvenser
--
Konsekvenserna av katastroferna blir bara värre och värre. Åkte äntligen fast i en poliskontroll, för ett par år sedan, med nästan 0,9 promille i blodet. Blev av med körkortet i nio månader och var nykter under hela tiden körkortet var återkallat.
Senaste katastrofen skedde i februari i år. Jag hade gömt en flaska i förrådet som jag halsade ur. När jag skulle gömma den igen stod M bakom ryggen och såg allt. Istället för att ta tag i saken smet jag ut, fortsatte att dricka, tog in på hotell den natten för jag vågade inte gå hem.
Dagen därpå fick jag, trots allt, pallra mig hem igen. M som bönat och bett, hotat och förlåtit ville få ett slut på detta NU. Hon orkar snart inte längre. Jag vet inte hur ofta jag har lovat henne att jag ska söka hjälp.

Nu börjar jag berätta…

bercat
mån, 2015-03-16 - 03:46

Nu har jag varit ombord i snart två veckor och allt går bra. Jobbar och står i. Men snart ska jag hem. Påsken väntar. Våra grannar har även planerat en kräftskiva i april! Ja, «kräftskiva i april», du läste rätt! Jisses… April blir som att trampa runt i ett minfält.

I februari lovade jag (ännu en gång) M att jag ska söka hjälp och det tänker jag göra. Jag vet inte hur det ska gå till men ett AA-möte verkar vara en bra början. Jag är, i och för sig, skräckslagen inför blotta tanken. «Sektliknande religiös sörja med rejäla portioner moralkakor serveras och avslutas med ‘Fader vår’-bönen», tänker jag fördomsfullt och har en massa förutfattade meningar och åsikter. Men jag har ett telefonnummer till AA och jag vet tid och plats. Jag måste ringa AA innan jag åker hem för annars tror jag att mina löften till M ännu en gång rinner ut i sanden.

aeromagnus
ons, 2015-03-18 - 19:13

Jag kan lova dig att dina farhågor om AA inte kommer besannas, Jag tror du målar upp dessa för att ha ett skäl att inte gå pga rädsla. Visst man pratar om herren men inte på ett religiöst sätt. Det är ingen som dömer dig alla där är i samma båt oj ursäkta det taskiga skämtet hahaha. Man välkomnas sedan går man laget runt med en kort presentation. Meningen med detta är att du ska få ett namn. Jo man säger "Hej jag heter Karl-Arne och jag är alkoholist" men det behöver man inte säga, räcker med namnet. Sedan får man om man vill prata om sig själv eller lyssna. Ingen kommer döma dig och jag vet efter mitt första möte att jag gick stärkt ur det.

MåBättre
ons, 2015-03-18 - 22:48

Hej Bercat och välkommen hit! De flesta är "rädda" för AA innan de varit där, det är lätt att hitta på ursäkter för att slippa ta tag i sina problem..Men tycker det är toppen att du tänker testa och våga gå på flera olika för ibland kan det ta ett tag innan man hittar en grupp som man trivs med, kanske finns det fler sjömän där också.. ;) Jag är absolut inte religiös men man måste som hitta sitt egna sätt att tolka AA:s budskap. Tex sinnesrobönen ger mig stöd att tänka att jag kanske vill dricka men att jag nog måste acceptera att det inte fungerar för mig, precis som att en nötallergiker vill äta nötter men inte kan..

Trivs du bra på jobbet då och att vara bortrest så länge emellanåt? Funderar du mycket på att just dricka medans du är ute på jobb eller vad är det som triggar igång dig när du åker hem? Anser du på riktigt att du har problem själv eller känner du dig pressad av din sambo på något vis?

Blev många frågor och du behöver inte svara på nån om du inte vill, kan ju kanske vara intressant att fundera på iaf..

Allt kommer bli bra och var stolt över dig att du försöker!

/MåBättre

bercat
tors, 2015-03-19 - 07:00

Tack aeromagnus och MåBättre för era kommentarer! Vi ligger till kaj idag så jag har mobtel kontakt så idag ska jag ringa AA. Jag har ett par frågor och behöver veta lite mer. Jag gör ett inlägg om samtalet ikväll.

Intressanta frågor, MåBättre.
Det är alltid jobbigt att åka hemifrån men när jag är ombord så går det bra. Att vara borta i fyra veckor är lite som rehab. Jag kan koppla bort alla problem som jag dras med hemma, alltså alkohol och ångest.
Det händer att jag tänker på att dricka då jag är ombord, hur gott det skulle vara med en wirre. Det sker när det varit extra tufft på jobbet en dag. Dåligt väder, något allvarligt har gått sönder i maskinrummet, beställningar och ekonomi som inte flyter på som det ska och så vidare. Men tanken på sprit försvinner lika fort som den dök upp.
Jag vet inte vad som triggar igång det? Förmodligen är det första glaset på flygplatsen som startar det hela. Man säger "adjö" under glada former till sina kollegor och så flyger vi åt olika håll. Det är då det brukar börja. Annars tror jag att det är rastlösheten och ångesten som får igång mig hemma. Alkohol är en bra ångestdämpare för stunden men som resulterar i mer ångest.
På din fråga om jag anser på riktig att jag har problem så är det ett tveklöst "ja". Jag har allvarliga problem. En rattfylla, två besök i fyllecell, förlorat många bra kompisar, pissat ner mig i sömnen är bara ett par bevis för att bekräfta det. Nej, jag känner mig inte pressad av M. Jag vill, måste och behöver ta tag i mina problem. M har verkligen försökt hjälpa mig och hon står bakom mig helt och fullt och det känns bra.

Jag har läst mycket om alkoholism på nätet och kommit fram till tre punkter. Ett; Jag har märkt att fyllorna blir värre och värre. Får jag inte stopp på det snart så kommer något riktigt illa att ske. Två; jag kan inte sluta dricka på egen hand. Jag har försökt men det funkar inte. Tre; Jag måste hitta på något vettigt att pyssla med när jag hemma och jag har kommit på en hel del som jag ska ta tag i.

Tack för att du orkat läsa mitt inlägg.

bercat
tors, 2015-03-19 - 22:05

Idag ringde jag då till AA. Telefonsvarare. Lämnade mitt telnr. En person från AA ringde en halvtimme senare.
Jag hade ett underbart samtal med en behaglig människa som varade över en halvtimme. Jag fick svar på de frågor jag undrade över. Dagen efter jag kommer hem så är det dags för mitt första möte. Det känns lite märkligt men jag ser fram emot det. Försökte få tag i M men hon svarade inte så jag mailade henne. Svaret jag fick; "Jag blir så stolt över dig, alldeles varm i hjärtat."