av Kaeljo

Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Izzy
ons, 2015-02-04 - 00:19

Har du någon samtalskontakt? Det kan hjälpa att ha någon utomstående att prata med. Jag går på familjerådgivning själv( min fd sambo ville inte följa med) går även ibland på anhörigstöd som kommunen har. Det har hjällpt mig mycket att förstå mina egna tankar o känslor , att jag inte är konstig. Jag hade precis som du ganska lätt att behärska mig , jag stängde av mina känslor fast jag var jätteledsen inombords o ville egentligen nara gråta fast jag kunde inte. Men mot slutet när vi bodde ihop började det att släppa o jag kunde gråta o det kändes skönt. Jag tror att det är bra att du kan gråta för det är inte bra att hålla allt inom sig. Kramar<3

Kaeljo
sön, 2015-02-08 - 22:20

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!

Maritza
ons, 2015-02-11 - 14:55

Min första gång att jag skriver här! Jag är så glad att jag har tagit det här steget, det betyder mycket för mig. Jag har inte så mycket tid för för att skriva just nu men jag vill gärna dela med mig mina tankar, min erfarenhet som medberoende osv. Kort sagt är jag gift med en alkoholist för 15 år sen, Han är så kallad periodare, alltså är nykter några veckor och tar återfall när som helst, Det som är jobbigaste är att vara misstänksam hela tiden om precis allt. Till och med när mungiporna är nedåt, betyder det att han har druckit igen? Han sköter saker som vanlig, men för mig är bara lögn alltihopa!!! Vad ska jag göra? Jag känner mig så trött på allt!

Kaeljo
sön, 2015-02-15 - 00:56

Nu har det varit några dagar som jag mått väldigt dåligt. Har hemsk ångest. Det som utlöste denna ångest i för några dagar sedan var när min man frågade mig om vi skulle åka bort över helgen för att det var alla hjärtans dag. Jag svarade att det inte skulle fungera då jag inte tycker att vi har det så bra tillsammans. Att han bara går runt här hemma och låtsas som om inget hänt och att allt är som vanligt får mig att känna mig frustrerad och det skapar så mycket ångest hosa mig. Och varför skulle vi fira alla hjärtans dag då vi har det som vi har det. Verkar som om han inte fattat ett enda dugg. Jag förstår inte varför hans ord och känslor ska påverka mig så mycket. Jag har bara gråtit i tre dagar nu. Hur ska jag någonsin få kraft och ork att ta mig ur det här!!!!

Tigern
sön, 2015-02-15 - 07:40

Hej!

Oavsett hur du känner för din man finns det ingen annan än du som kan påverka din situation. Den känslomässiga virvelvinden du befinner dig i känner nog de flesta av oss igen. Ett steg kan vara att komma undan några dagar och fundera på vad det är som håller dig kvar. Ilska kan man vända till agerande, så har jag gjort. Jag befinner mig dessutom hos vänner denna helg och gör så nästa helg också för att jag ska må bättre. Alternativt är att du skickar iväg honom att bo hos någon ett tag men det kan oftast vara svårare. Sedan måste du ha en plan där du har tydliga korta mål som du inte backar från. Lås dig inte vid ursäkter, som ekonomi och boende och annat. Jag är själv i denna process och följer mina mål, ett litet steg i taget, vilket är svårt för mig men nödvändigt. Själv tog jag tjuren vid hornen, jag hade redan bestämt mig att inte bli en medberoende person, genom att skriva ett brev där jag gör slut. Ställde flaskan vid avskedsbrev och ringen. Korta men ändå fördelningsbeslut av hus, ekonomi och boende. Skiljsmässan lämnas in denna vecka. Sedan blir det bodelningen. Efter det ansöker jag om att få ta över huslånet. Om det beviljas börjar han leta annan bostad. Sedan flyttar han ut.

Du behöver din egen plan och får inte ge vika med dina mål. Det här var min första helg hemifrån och tufft att det var Alla hjärtans helgen, MEN jag är enormt stolt att jag gjort detta och pratat med kompisarna som stöttar mig i beslutet jag fattat.

Så hitta din plan du kan följa steg för steg. Inga steg är lätta men varje steg du genomför ger dig mer styrka att ta nästa. Lycka till! :)

Izzy
sön, 2015-02-15 - 22:38

Du kommer att känna när du är redo att ta det steget. Jag trodde inte heller att jag skulle orka, det kändes verkligen som att jag skulle leva hela livet med honom o aldrig kunna ta steget att lämna. Men till slut gick det inte längre o jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag tillslut gjorde det. Det är jättejobbigt men jag vet ändå att jag gjorde rätt.
Jag känner igen det du skriver att han bara går runt o låtsas som att allt är som vanligt sim att inget hänt o det är så frustrerande så man håller på att bli galen. Precis så var det för mig med, han planerade framåt medan jag tog en dag i taget. Du kommer att klara det! Jag tror på dig!
Styrkekramar<3

Kaeljo
mån, 2015-02-16 - 22:47

Tack Izzy och Tigern för era kommentaren. Det här forumet är bra och allas kommentarer ger mig styrka och likaså att läsa andras trådar. Izzy, dig har jag följt och känner stora likheter med dig. Jag tror jag skrev nån gång i somras i din tråd att jag hade bestämt mig för skilsmässa och att det då kändes så skönt att ha bestämt mig. Att det skulle bli en så här lång och jobbig resa hade jag aldrig kunnat förutse. Att jag fortfarande, ett halvår efter att jag sagt att jag ville skiljas inte är skild hade jag inte trott. Att han skulle bli förtvivlad var jag övertygad om, men att hans känslor skulle styra mig så och sätta stopp för mitt handlande hade jag inte trott. Men min resa har börjat i alla fall.
Dina ord betyder så mycket Izzy.
Kram

Izzy
sön, 2015-03-01 - 23:04

Det var så för mig med att jag bestämde mig för att nu ska jag lämna honom, nu får det vara nog, den här gången går jag. Men det är verkligen inte så enkelt!! Jag vet inte hur många gånger kag bestämde mig innan jag verkligen gjorde det. Så fort han höll upp några dagar o var lite snällare så började jag tveka, det är inte klokt så fort man glömmer hur det är. Jag tänkte som de flesta här att jag överdriver, det är nog inte så illa iallafall, till nästa vända o så håller det på. Det tar tid att farsa ett sånt beslut men du kommer att fixa det när du är redo.
Kram<3

Kaeljo
tis, 2015-03-03 - 21:44

Skönt att höra Izzy, att det var svårt för dig också. Jag börjar nästan tro att jag blivit galen. Var ute och promenerade med en av mina bästa vänner idag och jag har känt mig så otroligt ledsen den senaste veckan och tänkte att det kommer att kännas bra att få prata med henne. Dessutom har hon själv lämnat en missbrukare för drygt tio år sedan. Men efter promenaden kände jag mig ännu mer ledsen. Tårarna bara forsade när jag kom hem igen. Hon undrade med ett hårt tonläge hur länge jag har tänkt att gå omkring och inte fatta något beslut. Jag vet inte svarade jag, det är så svårt för mig att göra en annan människa så ledsen. Då får du väl helt enkelt stanna då, säger hon. Men för mig känns det inte som ett bra alternativ heller, då ser jag till att han mår bra på bekostnad av mina känslor. Jag var väl extra känslig idag, men hon var så hård mot mig och för mig är detta så svårt. Jag går hos psykolog fortfarande och ändå är det så svårt. Från början drog jag ut på allting för omtanke om min man. Han bad mig att stanna några månader till för att han skulle må bättre och bli stabilare i sin nykterhet. Det är på något vis detta som har gjort det ännu svårare för mig nu, att han fortfarande är nykter. Känner mig inte lika arg på honom längre som jag gjorde för ett halvår sedan då han drack och jag sa att jag ville skiljas. Då var jag så arg på honom.
Har sagt att jag ska flytta till sommarstugan så fort vattnet sätts på där i mitten av april. Min man älskar sommarstället och det gör mig så förtvivlat ont att inte han kan vara där också. Hela tiden styrs jag av hans känslor. Jag vet inte hur jag ska klara att lämna honom i stan och ensam bo där. Vad är det som får mig att aldrig se till mina egna känslor först, utan alltid min mans. Håller jag på att bli galen? Det känns verkligen så. Jag känner det som att jag är i en nedåtgående spiral. Jag hade på något vis mer go i mig för några månader sedan, även om det kanske inte verkade så. Kanske det har börjat bli en vana att leva som två tysta främlingar som inte kan prata med varandra i samma lägenhet, men som ändå har så svårt att gå åt varsitt håll. Vad vet jag! Vad jag vet är att min väninna gjorde mig ännu mer ledsen efter promenaden än före.
Jag förhandlar ständigt med mig själv i mina tankar. Det upptar mycket av min tid att grubbla över detta. Vad har jag för skäl att lämna nu när han varit nykter så länge? Hur ska jag kunna se till mina känslor när jag sårar honom så mycket? Är jag säker på att jag inte älskar honom ändå? Men även om jag älskar honom, ska jag utsätta mig för all oro över hans drickande igen?
Vissa dagar väger det ena över och nästa dag det andra. Jag kan inte "leva" pga dessa ständiga tankar och att inte vilken väg jag ska gå.

Ullabulla
ons, 2015-03-04 - 07:06

I mitt fall så valde min gubbe att lätta ankar då han förstod att jag aldrig skulle göra det.Han gjorde det av egoistiska skäl,att få dricka hur mycket han ville utan insyn.Men jag tror ändå att en del av honom gjorde det av hänsyn till mig.Han såg att jag mådde mer och mer dåligt i vår relation och den fungerade inte alls längre.Så att din väninna inte kan se och förstå din vånda förstår jag inte riktigt.Känn och tänk klart och separera på prov,det är mitt förslag.

Kaeljo
ons, 2015-03-04 - 21:20

Precis så har jag tänkt, Ullabulla. Att jag ska flytta isär över sommaren på prov. Jag bara hoppas att jag kan fullfölja detta, så jag inte låter mitt medlidande för min man tar överhand och inget händer. Så skrämmande att inte kunna styra med hjärnan, utan att det är känslorna som styr mig. Dessutom är det indirekt min mans känslor!

Ullabulla
tors, 2015-03-05 - 07:56

motstridiga känslor som man inte rår över.Som för alkoholisten,släpp taget,släpp kontrollen.Inse att ditt liv blivit ohanterligt pga ditt medberoende.Alanon följer ju precis samma punkter som AA.Man andas känner och tänker som alkoholisten,ens eget känsloliv blir förmörkat och dolt för en själv.Men det finns därunder och kommer att vakna till igen om du ger det chansen.

Kaeljo
fre, 2015-03-13 - 18:08

Jag vet sannerligen inte vad det är med mig. Jag måste bara skriva av mig känner jag. Jag går fortfarande efter flera månader här hemma med min man och känner mig helt kvävd. Han kör fullständigt över mina känslor! Han håller sig nykter och då känns det som jag inte har skäl nog att lämna honom. Jag får dåligt samvete bara av att se honom i ögonen och det är nog därför det känns som jag ska kvävas här hemma. Har ångest när det är fredag och jag ska gå här hemma med honom hela helgen. Trots att jag inte har sagt en enda gång att jag tror att det kommer bli bra mellan oss igen, så är det precis som han struntar i det. Han kan plötsligt fråga vad vi ska göra på semestern, vad vi Jag var deprimerad innan när han drack, men känner mig ännu mer deprimerad nu. Jag vet inte var jag ska hämta min kraft ifrån! Känner inte att jag har någon som riktigt backar upp mig. Hur ska jag kunna bli så stark att jag klarar att komma dit jag vill och vara den enda som backar upp mig. Jag har vänner som lyssnar och förstår, men ingen riktig stöttning. Ännu fler i min närhet säger saker som bara spär på mitt dåliga samvete. Tex när min svärmor säger att detta är så jobbigt för henne så hon inte kan sova på nätterna eller när någon annan säger att "detta är verkligen ett mycket stort steg som kräver att tänkas igenom noga". Allt sådant sänker mig och gör mig vansinnigt osäker. Ensam är man inte så jäkla stark.
Jag går fortfarande hos min psykolog och inte ens hon får mig att handla. Jag är väl ett hopplöst fall, sitter bara och gråter när jag är där. Allt känns så meningslöst just nu. Så som livet är nu är det inget kul att leva. Jag kan inte plötsligt bara säga att nu går vi vidare och allt blir som förr igen. Jo, det kan jag väl, men hur kommer jag att må då. Nej, det kommer inte att fungera.
Jag vet att ingen här kan komma med något som får mig att göra något, men känner mig så ledsen och känner bara att jag måste få skriva av mig lite. Önskar att jag kunde komma med något nytt, att jag gjort något åt min situation någon gång, men tyvärr inte denna gången heller.

Anonymt
lör, 2015-03-14 - 02:10

Skickar också styrka, kraft och mod. Var inte så hård mot dig själv. Du lever under en väldigt stark press och då är det svårt att agera och tänka klart. Försök tillåta dina känslor istället. De är dina och du har rätt att känna dom du gör efter allt du gått igenom under lång tid. Som det är nu förtrycks dina känslor av både din man och av dig. Lätt att säga, men försök fokusera på vad du kan göra för att Du ska må bra. Bara i stunden och/eller i livet i stort. Var snäll mot dig själv så hittar du mer kraft. /A

Izzy
lör, 2015-03-14 - 11:02

Jag känner så med dig för jag har känt precis vad du känner nu. Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa dig på nåt sätt men jag vet hur svårt det är att ta det där steget . Min sambo planerade också för framtiden fast jag precis hade talat om hur jag kände, det var som han inte trodde att jag menade allvar o att jag aldrig skulle lämna honom. Jag gjorde så att jag började titta på lägenheter i smyg o tillslut dök det upp en som jag var intresserad av. Jag tittade på den o var sen tvungen att bestämma mig. Jag visste ju inte sen hur lång tid det skulle ta innan jag hittade någon annan. Så kag tackade ja till den o berättade sen för min sambo. Det blev ett jäkla liv för han tyckte väl att jag gått bakom ryggen på honom, men vad ska man göra när jag hade försökt att prata med honom flera gånger o han bara ignorerade det jag sa. Tror du att du kan börja kika lite försiktigt på lägenheter till att börja med? Jag håller tummarna för dig att du finner styrkan!!
Kramar<3

Kaeljo
sön, 2015-03-15 - 01:19

Tack alla som svarat mig här. Ni är underbara och det betyder så mycket att ni finns och skriver här. Izzy, din tråd har jag följt och det betyder så mycket för mig. Jag ska skriva mer utförligt en annan dag, men kände bara att jag ville tacka för allt stöttning här.
Kramar!!!

Eva-Karin
ons, 2015-03-18 - 19:26

Känner din förtvivlan. Jag velade också. I flera år först i hans onykterhet. Men efter boken HappyHappy som är flera kvinnors berättelser om skilsmässor + Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som jag försökte läsa högt för min då nyktre man , och fick till svar : hon har ju inte fattat nånting + en hederlig kärleksroman fick jag nog.
Köpte mig en låda tepåsar som jag visste att det bara var jag som ville ha av och sen beslöt jag att vara skild innan den var slut. Så vissa frustrerade dagar drack jag många koppar te medan harmoniska dagar inget alls. Det blev en sorts hävstång som jag kontrollerade. Men med ett slut. Låter kanske helt knasigt. Men det fungerade.
När jag läser vad du skrivit lever du fortfarande hans liv. Du anpassar dig efter vad han tycker o vad han kanske kommer att tycka. Som du gjort i många många år. Men vad tycker du då? Är inte ditt tyckande viktigast i ditt liv? Är inte vad du känner viktigast i ditt liv? Vad någon annan känner kan ju inte komma före , eller? Detta tog det lång tid för mig att se. Att mina känslor o åsikter inte var värda något. Inte ens för mig själv.
Jag tar mig friheten att kopiera in en text från det här forumet som jag bär med mig varje dag ( tack Lelas tror jag det var )
Jag är Jag därför att Jag är Jag.
Och Du är Du för att Du är Du.
Men om Jag är Jag därför att Du är Du.
Så är Jag inte Jag längre

Kram

Kaeljo
sön, 2015-03-22 - 00:54

Tack Eva-Karin för dina kloka ord. Visst vet jag att jag måste sätta mina egna känslor i första rummet. Min hjärna vet det, men hjärtat verkar inte fatta. Jag skulle nog behöva höra dina ord många gånger varje dag, så kanske det skulle gå in. Jag känner hela tiden efter vad han känner. Och tack vare hans känslor har jag nu stannat kvar i flera månader sedan jag sa att jag ville skiljas. Tror inte egentligen att det varit så bra för mig. Det känns som jag har blivit mer och mer nedstämd. Helgerna är inte den efterlängtade vila och återhämtning som de ska vara, utan bara en väntan på att det ska bli måndag igen. Är lättad då det är söndag kväll. Avundas mina arbetskamrater då de är så glada då det är fredag. Det var egentligen länge sedan jag kände så. Även innan då han drack var det jobbigt med helgen. Varje fredag åkte jag hem med en klump i magen, vilket tillstånd var han i då man klev in genom dörren. Hur berusad skulle han ha hunnit bli och skulle han till och med hinna somna innan middagen. Enda gångerna jag såg fram emot helgen, det var om jag visste att jag skulle hitta på något med någon kompis. Då var det lite roligare att komma hem. Visst, om jag lämnar honom nu, så kommer givetvis helgerna att bli ganska ensamma, men jag tror att det kommer att kännas friare. Känns så stort och betungande.
Det som ger mig energi i livet är mina två underbara vuxna barn. Utan dem skulle jag inte klara mig, de är mitt allt och att få umgås med dem är det bästa i livet.

Vanessa
sön, 2015-03-22 - 18:10

Har en son på 24 år som har druckit stora mängder alkohol sedan flera år pga svåra sömnsvårigheter och som använder alkohol i medicinskt syfte. Han säger själv att att alkoholen hjälper honom, förutom med sömnen, att komma bort från verkligheten dvs en värld fylld av ondska och destruktivitet som han egentligen inte vill vara med i. Han träffar en terapeut för närvarande, men det verkar som han dricker ännu mer sedan han började hos henne. Han har varit på missbruksmottagningen några gånger, träffat drogterapeut, kbt-terapeut utan resultat. Vad gör man?

Förtvivlad mamma