av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
sön, 2014-12-14 - 07:30

lugnt och stilla. Har än en gång här mött den första, försiktigt ställda, frågan: "överreagerar jag?" Hur många gånger har jag mött den frågan i lite olika formuleringar här? Många, många. Alltför många. I början när jag var ny här undrade jag över andras tvärsäkerhet: "Ja, det är missbruk... och förnekanden hör till bilden." Nu undrar jag inte längre, jag känner igen mönstret som insidan i min egen ficka.
Det har varit en lång väg att gå och jag lär mig fortfarande, om mönster i relationen, om medberoendets och missbrukets kraft och mönster, om livet. Jag är så oerhört tacksam att detta forum fanns för mig när jag behövde det som mest. Och att det har funnits kvar. Oändligt tacksam är jag.... och tänker på de vänner jag mött här. Vänner som finns på geografiska avstånd men nära i mitt hjärta. Vänner som vet mer om mig än de jag möter i fikarummet och andra närbelägna sammanhang.
Idag går vi tillsammans, mannen min och jag, och vi lär oss fortfarande, om oss själva och varandra, vad som händer emellan oss. En spännande och oftast trygg resa.
Allt gott till dig som läser. Det går att ta, och återta, makten över sitt liv! Adventsglädje! / mt

santorini
sön, 2014-12-14 - 11:14

Hälsning till dej också! Jag tittar in ibland men de flesta jag kände från förr har gått vidare med sina liv. Så även jag förstås. Vi sågs lite på Facebook men jag tappade bort det lösenordet och det gjorde kanske de andra också. Vi betydde mycket för varandra då och det glömmer jag aldrig. Två och ett halvt år nu för mej, en lång tid. Tiden läker såren, sakta men säkert. Men glömma helt ska man nog inte. Aldrig tro att man är säker. Allt gott önskas dej också.

Dompa
ons, 2014-12-17 - 13:24

Tar mig friheten att stövla in här. Hoppas det är ok. Min egen tråd känns så troppo anni fa. Läser väldigt sällan. "Känner" inte de som skriver idag. Men jag minns dig och jag minns Santorini. Maria 42, ledsenfrun, Min ljuva Stigsdotter, Min mentor Lilla blå, mrs pianomam med make, Tvåbarnspappan. Den andre sjukt begåvade pappan ( du vet vem du är), Kalla. Min vän med barnet med den trassliga könsidentiten. Alla era historier bor i mig och så här till jul är det väl passande att tacka för att jag fick dela en bit av era liv. Min blodsbroder Wille.

Glad att du och mg fick till det. Kärlek, respekt, anything. /R

mulletant
lör, 2014-12-27 - 17:42

du är alltid välkommen att stövla in i min numera ganska sporadiska tråd! Så glad jag blev, så glad! Jag "känner" inte heller så många här numera, läser ibland men glömmer allt emellanåt hela forumet för dagar och veckor. Stigsdotter och Santorini hör av sig ibland, en del andra har jag kontakt med via Facebook. Är du kvar med familjecirkusen i Perth?
Åh, din hälsning väcker goda minnen från en svår tid, ändå var min svåraste tid den första tiden på forum och dessförinnan. Så tacksam att ha fått dela liv och tankar här... Många tankar kommer nu.... och frågor, funderingar. Hur är det med damen (!) på stranden.... :) med Strawberry och de andra. Med kattberättelserna... Med farmor? Vi har delat så mycket. Tid och tankar. Och ja, vi har det bra mg och jag - i mulleholjen med de fina färgerna. Kram och så.... / mt

mulletant
lör, 2015-01-24 - 06:22

idag som de flesta dagar. Kanske man värdesätter vardagslyckan mer... och helgen!.... när man är fri från oro men medveten om vad oron innebär. Konkret och tydligt medveten. Vilken frihet att leva utan beroende. Låter som en lovsång och det är det. Så många situationer utan förhandlingar, utan oro, utan bråk och gräl, utan ensam ledsenhet, utan skam, utan att behöva hålla masken... Ja, jag är så tacksam för att ha återtagit mitt liv. / mt

mulletant
lör, 2015-03-28 - 06:11

jag skrev här. Läser gör jag, översiktligt och oregelbundet men dock. Jag har hittat nya platser och sammanhang där jag bearbetar mitt medberoende och fäster mina tankar på papper. Med förundran och frustration ser jag den långa vägen vi har att gå... vi som är fångade i medberoende och de som är fångade i missbruk. Frustrationen bär jag och bearbetar - den är min och det är jag som ska ta hand om den.... eller släppa den:) ... Inse att långsamheten är en annans, ett tillstånd där också jag varit. Och kanske är... om än på en annan station. I min vardag möter jag också de som ännu är fångade i missbruk. Så smärtsamt och så obegripligt att se människor snava och falla... efter många månader av nykterhet... och den enorma tröskel som ska överskridas för att börja om på den nyktra vägen. Jag förstår så väl att jag saknade och ropade efter mg´s "sanna jag" då när han drack. Med förtvivlan och förfäran ser jag den som förvanskas och försvinner inför mina och andras ögon. Och inser min maktlöshet... ständigt det första steget. Men jag möter också dem som insett att ett nyktert liv är ett liv i frihet och jag möter de medberoende som skakar av sig de problem man är maktlös inför och som tillhör en annan. Underbara, befriade skratt ... Det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt

santorini
sön, 2015-03-29 - 17:41

Trevligt att se dej mulletant! Vi hänger med fast inte så ofta här. Vi har kämpat och nu gått vidare kan man väl säga. Var sak har sin tid. Känner du dej fortfarande fångad i medberoende? Jag hoppas inte det. Jag hoppas du mår bra och känner dej fri.

mulletant
fre, 2015-05-01 - 08:20

sen jag vaknade efter mannens återfall.... Återfallet som kom efter mer än ett års nästan-nykterhet, en självvald-men-påtvingad nykterhet med vita knogar och kort-korta återfall. Och så plötsligt berusad, knallfull .... och tiden stannade. Men livet stannade inte. Livet tog en ny vändning. Idag en nykter man, ett nyktert liv, ett annat och långt lugnare liv. Nu, i denna stund lyssnar jag på Sverigeresan och minns den förvirrade besvikelsen då, för tre år sen... besvikelsen över att inte dela ttrevnaden med morgonkaffe och radio. Då, för tre år sen en djupt skamsen man som kämpade med att stiga ur sängen och möta världen. Idag är flaggan uppe och mannen ute och kollar resterna av valborgsbrasan. Och jag läser Susanna Alakoski: April i anhörigsverige, en liten bit i taget. Så tät, så beskrivande om uppväxt i missbrukets skugga. Långsamt förstår jag dimensioner av mitt eget liv... får ord och bilder för det jag vet... det ordlösa får språk och form. Så smärtsamt.... och så fullt av möjligheter livet är. Glad vår önskar jag dig som läser! Ta hand om dig och tappa aldrig tron på att förändring är möjlig! / mt

mulletant
fre, 2015-05-01 - 08:20

sen jag vaknade efter mannens återfall.... Återfallet som kom efter mer än ett års nästan-nykterhet, en självvald-men-påtvingad nykterhet med vita knogar och kort-korta återfall. Och så plötsligt berusad, knallfull .... och tiden stannade. Men livet stannade inte. Livet tog en ny vändning. Idag en nykter man, ett nyktert liv, ett annat och långt lugnare liv. Nu, i denna stund lyssnar jag på Sverigeresan och minns den förvirrade besvikelsen då, för tre år sen... besvikelsen över att inte dela ttrevnaden med morgonkaffe och radio. Då, för tre år sen en djupt skamsen man som kämpade med att stiga ur sängen och möta världen. Idag är flaggan uppe och mannen ute och kollar resterna av valborgsbrasan. Och jag läser Susanna Alakoski: April i anhörigsverige, en liten bit i taget. Så tät, så beskrivande om uppväxt i missbrukets skugga. Långsamt förstår jag dimensioner av mitt eget liv... får ord och bilder för det jag vet... det ordlösa får språk och form. Så smärtsamt.... och så fullt av möjligheter livet är. Glad vår önskar jag dig som läser! Ta hand om dig och tappa aldrig tron på att förändring är möjlig! / mt

mulletant
sön, 2015-05-10 - 18:05

är en fråga som varit aktuell av och till under de år jag rört mig här på forum. Oftast, för att inte säga alltid, med rätt så hög känslofaktor. Ibland har den också varit kopplad till om AA är den "enda rätta vägen" att hålla sig nykter.... när jag tänker efter tror jag aldrig att de som går på AA har förespråkat det så, de berättar mest hur AA hjälpt dem själva. OBS att detta är min minnesbild av resonemangen.

Jag som medberoende har lärt mig mest av att följa dem som kämpar med att sluta dricka eller dricka måttligt - "normalt" - vad det nu är. Jag har ju kunnat konstatera att folk blir nyktra på olika vis, med eller utan AA, med eller utan Antabus, med eller utan behandling. De nyktra som är långvariga här på forum har gått olika vägar, det att de har funnits, och finns kvar, har betytt och betyder oerhört mycket för mig, mer än jag kan beskriva.

Trots att jag hade viss sakkunskap i ämnet, om man säger så, tog det länge innan jag insåg att min man var beroende av alkohol. Alkoholist. Gud vilket skrämmande ord. Trots att jag kunde en hel del om fysiologiskt beroende och medicinsk behandling hade jag svårt, nej, jag hade ingen insikt om vad det innebär för en alkoholberoende att hålla sig nykter. Om medberoende visste jag ingenting kan jag säga idag, trots att jag hade kunskap om "flodhästen", om familjemönster och normaliseringsprocessen. De insikter jag har idag har jag tillägnat mig på olika sätt, det mest grundläggande har jag lärt mig här genom att få ta del av erfarenheter. Carina Bångs blogg har varit en mycket bra kunskapskälla. Mina djupaste intryck har jag fått på möten med Al-Anon och AA fast det tog länge innan jag hittade dit. En del berättelser jag fått dela på möten har satt outplånliga spår... spår av den kvaliteten att de verkligen satt min världsbild i gungning. Det låter inte riktigt klokt kanske men så är det.

För övrigt minns jag mycket väl hur urbota trist det kändes att lag mat på helgen utan att öppna vinflaskan, hälla upp matlagningsglaset och smutta in lördagskvällen.... Några veckor tog det allt när det var riktigt påträngande tomt och trist... - och då var jag inte ens beroende på det sättet att jag skulle ha haft nåt problem att dricka "måttligt". Det handlade om vanan, stämningen, förhoppningen... som otroligt nog fanns kvar trots att det inte längre var festligt och trivsamt utan en påtaglig risk för dålig stämning. Ja gode gud... så skönt det är att leva ett nyktert liv! Tack alla forumvänner och hela min forumfamilj för att ni funnits och finns. Ni vet vilka ni är:)
Kram, kram / mt

Tilde
fre, 2015-05-15 - 08:54

för ett tänkvärt o bra inlägg. Det du skriver om vanan, stämning o förhoppningar är något jag känner väl igen. Blir nästan lite sorgset ibland... att detta kan jag inte göra igen, inte sitta i tystnaden o dricka vin o slappna av som var en höjdpunkt vissa kvällar förut tex.
Ja ja det är ju mycket som förändras i livet och så sorgligt är det ju egentligen inte att man just inte kan dricka en speciell dryck.
Önskar dig en riktigt skön dag Mt! Kram o så..

mulletant
sön, 2015-05-24 - 07:23

igår vad det kan bero på att det är så anmärkningsvärt med att vara nykter, att välja att vara nykter. Varför det uppfattas som en så stor förlust i livet att inte dricka alkohol? Tänker att det finns mycket föreställningar och fördomar om personer som väljer ett nyktert liv;; att vi är tråkiga och har tråkigt, att vi inte njuter av god mat, att vi inte kan fira, att vi överhuvudtaget har ett trist och inskränkt liv. Ja tänk så fel.... En glad och härlig söndag önskar jag alla! / mt

Tilde
mån, 2015-05-25 - 09:15

...jag tror inte att jag tänkt att människor som inte kunde dricka alkohol var tråkiga eller hade ett trist liv. Jag minns att jag hade endel bekanta som hade slutat o som inte kunde dricka alkohol. Jag tyckte de var lika roliga att umgås med, det blev annorlunda bara. Sundare förstås :) Däremot förstod jag aldrig att det låg så väldigt mycket arbete o styrka bakom. Det man inte är direkt drabbad av själv förstår man kanske inte hela vidden av.
Det jag känner när det nu på något sätt drabbat mig själv, att jag inte själv bör dricka alkohol för att jag inte helt kan hantera det är mera en saknad inom mig själv. Mitt eget förhållande med vinet.
Att jag inte kan eller bör. Jag har inga problem med att avstå alkohol på fest eller då jobbet går ut o äter, ingen undrar vad jag märkt. Många som dricker alkoholfritt vid de tillfällen jag varit på nån fest eller så
Bland de unga i familjen är det inte ovanligt att man tackar nej till alkohol. Jag tror det är mera inne eller accepterat bland yngre att dricka alkoholfritt. Känns som en trend. En bra sådan. Jag kan ha fel i att yngre är lite klokare än man var för tjugo trettio år sedan, men ibland får jag känslan av att det är bättre bland unga nu när det gäller alkohol. Utbudet på hur man "får vara " är större upplever jag det som.
Ditt inlägg väckte en massa tankar o lite blev nedskrivet här Mulletant.
Önskar dig o alla andra en skön majdag!

Adde
sön, 2015-05-31 - 11:12

var på vårträffen på Gården så pratade vi just om den sk "tråkigheten" vid frukosten ! När alla samlas i matsalen blir ljudnivån snabbt så hög så att jag med en liten hörselskada inte hör nåt alls, bara surr :-)) Vi sa just det att detta skulle folk "utifrån" få vara med om !! Inga hämningar alls :-)) Gamla bekanta, nya dito, en del personal som servar oss...alla tjattrar och har så oändligt mycket roligare än i det gamla livet. Supe'erna på exvis Landsmötena, Gotlandskonventet, Gullbranna är lika högljudda och översvallande hjärtliga ! Det är oerhört svårt att inse att det är hundratals nyktra personer som festar loss :-))

Ett underbart fritt och skojigt liv !!

mulletant
sön, 2015-07-05 - 14:37

fick jag, eller tog jag mig, när jag läste att det kan kännas som ett hån att dela forum med mig och andra som 'uppenbarligen klarar att leva i nykterhet/fri från medberoende och kvar i sin relation.'. Även om insikten att vi som 'lyckats' behövs för att förmedla hopp för dem som lever kvar i 'träsket'. Jag är fullständigt övertygad om att ingen av oss som hittat vägar att, oftast, hantera livet som nyktra alkoholister och/ eller tillfrisknande medberoende önskar förmedla en sån känsla. Men, jag kan också förstå att det kan kännas så, jag känner ju kampen.

Läste Addes kommentar och tar mig en tankeställare till.... och skriver medan jag tänker.... eller låter skrivandet föda fram tanken så som det mesta av det jag skrivit växt fram. Min första, spontana reaktion när jag läste inlägget var, från ett medberoendeperspektiv, att en absolut förutsättning för att hitta harmoni i en relation som skadats svårt av missbruk är att båda verkligen har en vilja att ... ja vad? Att vara öppen för förändring, att ompröva, orka se från annat håll... medan jag tänker och söker det mest angelägna tänker jag att det viktiga faktiskt inryms i de 12 stegen. Så är det för mig idag. Ofta tänker jag att det som jag verkligen upplever hos oss är att vi erkänner när vi har fel. Vilket av de 12 stegen det nu är.

Att livet skulle vara enkelt och okomplicerat skall ingen tro. Jag ser mina medberoendedrag i nya sammanhang men kunskapen, att ha ett namn för det jag upplever, gör det möjligt att dippar och kriser blir avstamp för insikt och förändring. Att låta den andra ta ansvar för sina respektive knutar - helst samtidigt som tröst och kärlek finns kvar - är en stor förändring i vårt liv. Svåra dagar, mycket svåra dagar,finns fortfarande men har en annan tonfärg nu. En sådan dag hade vi alldeles nyligen och jag grät mera än på mycket länge. Men det var också en befriande och insiktsfull dag.

Jag tror det är väldigt viktigt att emellanåt bli uppmärksamgjord på sin egen förändring.... Förändringsprocess kanske är det riktiga ordet. Färdig blir jag aldrig. Jag har så mycket i mitt bagage och jag har hunnit långt i åren men det är fint att vara i rörelse och se mitt tillfrisknande. Att jag blir mer medveten om vem jag är, vill vara... Åh, nu tänkte jag att jag vet allt mer vad som är mitt sanna jag och det blir lite ironiskt... eller häftigt - jag som alltid sa till min smygsupande karl att jag vill leva med den sanna xx. Och så möter jag insikten att jag blir alltmer mitt sanna jag. Hmmm.... så det kan bli.

Forumet har varit ett så viktigt övergångsobjekt för mig och precis som det skall vara med övergångsobjekt blir det mindre viktigt när man klarar sig allt bättre på egen hand. Min räkneramsa som var mitt så viktiga handtag.... livsviktig.... Den har jag glömt utom när jag påminns om den. Som nu. I min 'forumfamilj' finns människor som varit och är bland de absolut viktigaste i mitt liv. Flera av dem har jag idag möjlighet att ha kontakt som 'verkliga' personer. Vanliga människor som delar en avgörande del av min livsresa. Och än en gång måste jag säga att av missbrukarna har jag lärt mest.

Det blev långt, medan jag lyssnade halvhjärtat på Sommar i P1. Tacksam att Alkoholhjälpen och forum finns kvar även om jag sällan lämnar avtryck numera. Skrivandet har varit en så
viktig del i mitt tillfrisknande. Glad alkoholfri somnar önskar jag er alla som valt att läsa! / mt