Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

på konvent i Stockholm. Samma värme, respekt och ödmjukhet gentemot andras erfarenheter som jag upplevt de två tidigare konvent där jag deltagit. Vi träffade fler som blivit våra bekanta och knöt nya kontakter. Underbart att mötas som människor i ett sammanhang där yrke och bostadsort blir helt oväsentligt... där är livet nära. Tacksam! / mt

stefanludvika

Hej vänner.
Härligt med en sida full av igenkännande. För några dagar sedan fick jag uppleva 2 år som ren och nykter. Det finns ingenting självklart i att jag fick uppleva den dagen. Den är i sig inget annat än ett resultat av att jag lever och lovar mig själv 24 timmar nykter. Men det var ändå en bekräftelse på att det går att vandra ifrån botten av livet till en bättre plats.
Jag tror mycket på att våga vara ärlig. Med den jag var och vägen som tar mig framåt.
Titta gärna in på min blogg http://nykterserru.wordpress.com/ om du har lust.

Kram på er.

FylleFia

Hej mt! Blev väldigt berörd av av det du skrev om hos Sorgsen om att din man hade en frisk kärna. Dels för att jag kände igen det, min man har också en frisk kärna. I vårat hem består de få övergrepp som begås av mitt handlande, av mitt humör. Men samtidigt blev jag störd. Varför ska man i en relation behöva ta hänsyn till varandras tillkortakommanden och barndomstrauman?

Nu blev det väldigt kort. Batterierna signalerar slut och jobbet signalerar att ; Kom in nu. Men jag hoppas du ser vart jag är på väg. Låt inte missriktad oro/kärlek som man inte kan ta kontroll över ta kontroll över din/min/vars/mans vardag.

Fia

kul med ett avtryck från dig. Fick fundera en stund över vad du ville säga... vet inte om jag hängde med.... Jag menar inte att man ska stanna i en relation för att man kan förstå missbruk eller destruktivt beteende som orsakat av tidigare trauman. Jag är bara tacksam över att min fina man:) Han har för övrigt haft mycket sorg och smärta-svärta i sitt liv men har bevarat sin goda själ trots det. Kram till dig fina du! / mt

min text som växte fram när jag drack morgonkaffe i Filosofiska rummet:

Tassar in med morgonkaffet. Njuter av soluppgången och av att känna sinnesro. Stillhet och frid tänkte jag skriva men stannade upp och ändrar till sinnesro. Stillheten, soluppgången, fågelkvitter, påskmusik - allt det finns runtom mig men sinnesro har jag inom mig. Sinnesro är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag lärt mig att vara rädd om, att värna från yttre påfrestningar - de jag inte har att göra med och inte kan bidra till att förändra till det bättre. En av de stora utmaningarna i min väg ut ur labyrinten medberoende... jag kan lätt minnas känslan att jag måste engagera mig, gå in i oro som jag kände runt om mig. Försöka ordna och ställa tillrätta. Som kunde bli röra-och-föra... Vanligen resultatlösa försök som skapade mer förvirring och trassligheter...

Vet inte varifrån tanken på medberoendet som en labyrint kom men i stunden känns bilden rätt... och en mer hoppfull bild än den gyttjemetafor som jag brukar kallar medberoendeträsket. I medberoendelabyrinten ser jag också Ariadnes (röda?) tråd som leder ut mot ljuset och friheten.

Hmmm... Detta blev nåt helt annat än jag tänkt skriva men det kan få stå kvar i Filosofiska rummets skrivbok. Jag kopierar också till min egen tråd.

Solen stiger, radion spelar uppståndelsemusik, livet har segrat, kaffet är gott och dagen är full av möjligheter.

Idag ställer jag in en bit pasha - som tur är har jag har ett isfat för pashan ska vara kall. Lite färska frukter till. PP fyller säkert på i chokladskålen. Påskglädje önskar jag er alla! / mt

hur mycket AA:s 12 steg, som jag för min del läser i Alanons litteratur, har kommit att betyda för mig. Att orden förmedlar en livshållning som fungerar i många sammanhang. De hjälper mig att få perspektiv på olika bekymmer i vardagen och att prioritera... jag inser att jag har lång väg kvar, personliga utmaningar att möta för att leva så som jag verkligen vill och tror att är det rätta för mig. Det finns saker jag egentligen vet men där jag styrs av djupt inbäddade inlärda mönster som jag aktivt måste utmana. En fantastisk styrka känner jag i att mannen, Mg, jobbar på samma sätt med sånt som är utmaningar i hans liv.

Vi, Mullegubben och jag, som har läst och lärt så mycket... gått så många kurser och utbildningar... talat och lyssnat genom livet... allt det har verkligen varit oss till stor nytta, hjälp och stöd som vi lutat oss emot - inte minst i början av nykterheten. Allt det har vi också ibland vänt emot varann... Allt det jag (och vi, tror jag) trott på finns med och passar in i AA:s/Alanons program. Men utan teorier... "bara" som en livshållning som upprepas och belyses ur olika situationer. Insikterna faller på plats, brer ut sitt rotsystem inom mig och blir till styrka. Utan att bli vare sig dogmatiskt eller instängt, förbjudet att vara öppen med. Jag ser inget hemligt med innehållet i programmet, inget som ska gömmas och skyddas. Anonymitetens viktigaste uppgift i AA/Alanaon för den enskilda personen "jag" - som jag uppfattar det - handlar om att sätta "princip före person" - det är inte JAG som hjälper, det är gemenskapen och den hållning som inryms i de tolv stegen. Det tycker jag mycket om, jag har sett och mött alltför många gurus som blivit "stora" genom nåt bra de presenterat/skrivit... kunskapen har blivit = personen och när man möter personen blir det en besvikelse och så faller också "tron" på det värdefulla personen tänkt och sagt. Man förlorar barnet med badvattnet... Eller som Mikael Wiehe sjunger om lindansaren - förlusten av det man drömt om och trott på "... när man har sett en stjärna falla på alltför nära håll." Inom AA och Alanon finns inga stjärnor. Att anonymiteten är självklar och stark gentemot dem man möter känner jag som en djupt moralisk tystnadsplikt, närmast och om möjligt starkare än den juridiska tystnadsplikten. Att värna om det vi delat handlar om förtroende och är en ömsesidig sak. Men programmet och den hållning det förmedlar är inget hemligt i sig.

Jaha... nu blev det långt igen. Skrivandet - och att tänka när jag skriver - kan verkligen fånga mig. Forumet har verkligen varit en plats där jag stött och blött mina tankar... och mer mina tankar än känslor. Förstås... därför är Alanon bra för mig - där är det känsla, här-och-nu och det gör mig så gott. Min mullegubbe är också en känslornas man och nu kan vi oftast mötas som de olika personer vi är. Och de gånger tråden brister hittar vi tillbaka... där ÄR verkligen nykterheten avgörande (en inte tillräcklig men nödvändig faktor skulle mitt tankejag säga just nu).

Med önskan om en vilsam annandag / mt

- vi hade det sämre, bättre och jättebra och det bästa numera är att det är bra även de dagar det är sämre:)
Jag blir så obeskrivligt glad och varm i hjärtat när jag läser hur du har det idag! Stor kram! / mt

... Då var det ju knappt "överlevnadsbart", och jag mår så mycket bättre, är så mycket starkare idag!

Och jag har nästan förlikats med tanken att exet var inte bara alkoholist, han var också mycket elak och styrande, och då går det inte att leva tillsammans. Jag levde ju länge i att tex du och mg fick det ju att fungera, men ni hade uppenbarligen en annan grund, även om ni har fått jobba hårt!

Ha en fin dag, du och ni tillsammans!
Kramar

det jag skrev till Kastellen, och hennes man i morse:
Så bra Kastellen
att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmar och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

om detta till kaffet Mg och jag. Det är inte lätt att mötas och dela den andras smärta så länge man har mycket ont inom sig själv, mycket oförlöst som man bär. Att dela med varandra är ändå den väg man måste gå... men det kan nog vara bra med stöd längs vägen. För Mg (jag frågar - han bekräftar) har AA varit ett sådant stöd. För min del forumet och ett fåtal nära vänner där vi ömsesidigt delat svåra erfarenheter. Att lyssna/läsa de smärtsamma erfarenheter man orsakat andra (den man älskar) är ingen lätt sak. Nu kan vi dela tillsammans på ett sätt som aldrig förr.

Jag som endast deltagit i konvent och möten där AA och Alanon funnits sida vid sida har haft svårt att förstå att sådana möten kan vara svåra - jag har läst att det varit så. Nu idag när vi samtalade förstod jag att visst kan det vara så, att ta emot den smärta jag orsakat en annan, att uttrycka den smärta en annan orsakat mig, hur sårad, ledsen, kränkt jag känt mig.... hur mina mest sårbara sidor som jag delat med den jag älskar dragits i smutsen under alkoholens inverkan... Det är inga enkla saker.

Det är inga enkla saker MEN vi kan övervinna det smärtsamma och svåra. Det är möjligt! Om båda verkligen vill och har beredskap att förändra och förändras.
Också idag tror jag att det börjar med att ta makten över sitt eget liv. / mt

Äntligenfri

Tack för dina/era reflektioner Mt! Jag tror på det du skriver men när jag kopplar ihop det med mig själv och min man så blir det svårare... Vad betyder att ta makten över sitt eget liv? Vad betyder eller innebär det för mig eller för min del?
Det låter förnuftigt och det finns mycket styrka i det men vad innebär det i praktiken?
Kram

som lever på gungbrädan vacklande mellan tvivel och hopp...

Idag för två år sen vaknade jag efter mannens återfall under valborgsfirandet med släkt och vänner. Det återfallet blev vändpunkten till ett äkta liv (exakt de ord som ingår i namnet på hans tråd:). Under lång tid var min räkneramsa ett av mina handtag för att konkret kunna se förändringen från ett sgs dagligt drickande mot en allt nyktrare tillvaro - om än tidvis krampaktigt och med vita knogar - och den hjälpte mig att upprätthålla hoppet de dagar jag tvivlade.

Idag, när jag har två-årsdag från den verkliga vändpunkten, sökte jag upp min räkneramsa och skriver in de två årens 730 nyktra dagar: 24+53+15+173+60+179(---)+730. Minustecknen inom parentesen är de återfall jag inte upptäckte och som han "erkände" en bit in i den "självvalda" nykterheten. Ingen jämn och rak väg och när jag ser tillbaka inser jag hur mycket jag och vi lärt under resans gång, var en för sig och tillsammans. Tacksam är jag för allt jag och vi lärt. Idag ser jag fram emot dagen, våren och framtiden med trygghet och tilltro. / mt

PS Hå hå... Du min matematiske Mullegubbe säger att det ska vara = före 730, han/du fattar noll alltså och när jag förklarar... ja vi har skrattat nu. Matematiskt har han/du varit odrucken och nykter sammanlagt 1234 dagar plus de 6 återfallsdagar jag räknat - förvisso finns viss felmarginal (t.ex parentesen). 1234+6 =1240. Delat med 365 (obeaktat att 2012 var ett skottår) blir det 1240/365=3,397 och då är enheten år. Två av dem alkoholfria. De två senaste:) Hurra! Fattar du min matematik nu käraste Mullegubben? DS

har gått sen mannen var på sitt första AA-möte. Två totalnyktra år som föregicks av 1 år och fyra månaders nykterhet med vita knogar inkluderande "små" korta återfall. Han räknar två andra datum utifrån sitt "inre" tillfrisknande och firade häromdagen 200 dagar. Jag påminns nu om dagen - eller en kväll var det, i solnedgången - efter 7-8 månaders nästan-nykterhet när jag första gången erfor den genuint förändrade sinnesstämningen i en laddad situation - som ett mörkt moln som uppplöstes och bara försvann. Vägen mot tillfrisknande och ett nytt liv har varit en lång resa med många steg.

Räkneramsan, som var mitt handtag, är obehövlig sen länge och forumet som varit min livlina är inte längre ett nödvändigt inslag i min dag. Nu, när jag söker orden, känner jag att forumet varit som det hem jag aldrig haft där jag "kan berätta allt" - och nu är jag vuxen och har flyttat hemifrån. Tittar in på besök men inte längre dagligen. Av min forumfamilj är forumbrorsan Berra fortfarande aktiv - du borde fundera på den där boken Berra, du har verkligen gåvan att skriva och nå fram om din väg mot ett nyktert liv.

Längs vägen har jag hittat människor som jag kan dela mina erfarenheter med. Några forumvänner är numera fb-vänner eller mer personliga vänner. Några AA och Alanonvänner har jag hittat på de möten jag haft möjlighet att delta i. En f.d Alanonaktiv har jag kommit i kontakt med på min hemort och vi ska träffas alldeles snart. Det finns 12-stegsmöten för "hopplösa" som jag också kommit i kontakt med och deltagit i.

Några forumvänner som delat min resa har för alltid sin plats i mitt hjärta.

Att få mötas i gemenskap där man lägger sina yttre skal åt sidan och delar stötta kanter, sprickor och sår ger mig läkedom, styrka och tröst. Det jag saknat och sökt i andra sammanhang har jag hittat på 12-stegsmöten. Idag är jag tacksam att vägen fört mig dit. / mt

Äntligenfri

Reflekterar över listan med allas olika trådar och ser att din har 1115 inlägg och har funnits i över två år! Trots det är din tråd högt upp i listan bland de andra med få men nyligen skrivna inlägg!
Jag reflekterar över hur viktig du är för så många på detta forum, mig själv inkluderad. Jag beundrar din kraft och ditt engagemang som gör att du fortsätter att skriva här trots att ni har det så bra idag!
Jag ser att du tålmodigt många gånger skriver liknande saker om och om igen till alla oss nya som efterhand kommer till. Och jag vet hur mycket det betyder för mottagaren att just du med din klokhet och erfarenhet skriver ett svar!
Så tack mt för att du orkar fortsätta att vara aktiv på forumet! Du gör skillnad och är till stor hjälp!
Stor varm kram och en trevlig helg önskar jag dig!

Det värmer! Ibland känner jag mig bara tjatig och ibland funderar jag på allvar om det är mitt medberoendebeteende som får mig att "lägga mig i" och vilja "hjälpa till". Samtidigt vet jag att ett långt perspektiv ger hopp - för mig var det Adde och Berra, som var "gamla" redan då, som var mitt största hopp. De utgjorde bevis på att det var möjligt att välja ett nyktert liv.

Parentes: Just nu noterar jag att det medvetna valet att inte skriva "möjligt att BLI nykter", så har jag antagligen skrivit nån gång tidigare. Nej, det handlar om att VÄLJA ett nyktert liv - och det är den som dricker som måste välja. Likaså måste den medberoende välja att ta makten över sitt liv. De där små men avgörande insikterna, som skillnaden i att bli eller välja, har vuxit fram inom mig genom allt skrivande här. Det har tagit tid och jag har behövt den tiden.

Ja - för mig var de långvariga ett mycket viktigt hopp i början, hoppet om att det är möjligt att förändra sitt liv.

Forumet var under lång tid min livlina, den plats där jag helt fritt tog mig plats att vrida och vända mina tankar, den plats där jag hade vänner som gav rak respons och vänner som jag visste att de visste. Jag kan se hur mitt eget tankemönster förändrats och jag har fått följa till exempel flygcert och Framtidsdrömmar genom deras kamp - och hur kärnan förflyttats från "hur ska jag vara/vad ska jag göra" för att hjälpa min man att bli nykter - till frågor som handlar om mig-och-jag och mitt-eget-liv. (Hoppas ni ursäktar f och F att jag gör min tolkning av era processer).

Men framförallt har jag skrivit och skriver för mig, för att reda ut och förstå vad som händer i mig. Skrivandet är en bra reflektionsform för mig. I början, när jag oftare behövde och fick stöd och råd läste jag svaren om och om igen och funderade vad jag ville ta till mig, vad som kändes rätt för mig. Den öppna tiden som ger möjligheten att läsa om och om igen och i skrivandet att pröva/väga/smaka på orden har varit perfekt för mig. Just i det här sammanhanget och just för mig bättre än terapisamtal där allt sker här-och-nu och möjligheten till tanke-tid inte finns på samma sätt.

Genom åren har jag fått möta många där forumskrivandet varit till hjälp för att hitta kraft och mod att förändra sitt liv. Ofta(st) kanske som ett komplement till terapisamtal och/eller AA/Alanon. Och jag har vinkat av många som lämnat forumet och lämnar en hoppfull känsla - till dem hör Lelas och pianomannen, Mie, Kvinna-Mamma46/Pia, Victoria, vana, Stigsdotter, Dompa, barbalala, curry, ledsen och många, många fler. En del av dem som "försvann" lämnar känslan av att man snavade-och-föll nånstans på vägen - och då hoppas jag att de hittar tillbaka.

Jaha, detta blev en typisk mulletant-tidig-morgon-reflektion. Inspirerad av dig Kastellen men mest och bäst för mig:) Till dig och andra kämpar önskar jag styrka och uthållighet! Inspirerad av dig sökte jag fram min första tråd där mina första stapplande steg mot mitt nya liv finns dokumenterade och bevarade Vårt nya liv kan jag säga idag.

Klistrar in min första tråd till den som ev är intresserad https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025

Allt gott till er alla / mt

Stigsdotter

Googlade efter något och hamnade på Alkoholhjälpen. Fick för mig att titta in, ser mitt nick här i ditt senaste inlägg och måste såklart lämna en hälsning till dig och ni andra som känner mig :-)

Jag har i alla fall inte snubblat, i februari fick jag min ettårsmedalj på AA - jag saknar inte alkoholen det allra minsta! Ibland tänker jag att "vad var problemet egentligen?", men jag känner ändå inte att jag har ett behov av att lyfta glaset. Däremot har jag börjat röka igen, så helt fri från beroendets bojor är jag inte, och jag ser att beteendet där liknar "dryckes-beteendet" ganska mycket, i synnerhet som jag smygröker för de allra närmaste. Men jag ska gå en rökslutskurs snart, så friheten kommer att bli total!

Tips till dig MT, som har lagt ned så mycket tid och energi på att skriva här: man vet ju aldrig vad som händer med platser som denna på nätet. Jag har från Alkohohjälpen fått hjälp med att få ned min tråd i en textfil som jag sparat på min egen dator. Det är ju en värdefull dagbok tänker jag!

Många kramar till dig o gubben & även till er andra som vill ha såklart, allt gott!