Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

etanoldrift

Jag känner igen det där.. Bara såå himla väl. Jag är gift med en alkoholist, problemet är att ingen utomstående har en aning om HUR mycket han dricker..
Han är livrädd att jag ska lämna honom och då lovar han bot och bättring.. (hotar med att ta livet av sig om jag försvinner)
Nej, jag har inga känslor kvar längre.. Varken kärlek eller ilska.. Känner mig bara fullkomligt känslolös..
Orkar inte ens bli förbannad längre när han smyger med sina öl i källaren..
Själv står jag inför ett vägskäl och har börjat leta efter ett annat boende, för min egen skull.
Nej, han blir aldrig våldsam eller argsint, snarare "saggig" och fyllesentimental. I vissa lägen (efter motsvarande en flaska vin) "översocial". Då ska det ut och pratas med grannar, förbipasserande och ringas till vänner och bekanta..
Dom måste ju höra att han är på lyset.. men ingen säger något. Jag har sett att en del av grannarna sneglar.. men vad ska jag göra?
Jag tänker inte skämmas (eftersom han uppenbarligen inte har vett att skämmas själv)
Just nu orkar jag inte vara syndabock! Istället för att sopa problemet under mattan, har jag börjat göra min omgivning uppmärksam på att han troligen dricker.. (mer än han vill medge) Så på sätt och vis kommer det inte att bli en överraskning för min del i alla fall..
Tack för att jag fick låna ditt inlägg, jag tror jag vet hur du känner dig.. kram

Kaeljo

Känner igen mig i allt det du skriver. Jag behöver verkligen gå in här och läsa emellanåt, så jag inte övertalar mig själv att jag har överdrivit allt. Jag har mått ganska bra nu de sista två veckorna och känt att jag gjort rätt val som har lämnat. MEN så idag träffade jag en släkting på stan som började fråga hur allt var, hur vi mådde om vi planerat något för semestern, annars kunde vi komma och besöka dem i deras sommarhus. Jag fick då berätta att vi separerat och hon blev helt chockad. Gud, vad tråkigt, sa hon. Ni som verkar så stabila i er förhållande och varit i ihop i så många år. Ni har väl tänkt igenom detta ordentligt osv osv. Efter det mötet känner jag bara ångest. Jag är helt låst och kan inte tänka klart. Det enda jag tänker på när folk säger så här, är om jag verkligen ska göra det här. Tänk om det inte var så farligt. Så tänker jag nu. Jag är så trött på att folk säger så här. Om de visste hur mycket ångest det skapar hos mig.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja sätta in en annons i den lokala tidningen om att vi har separerat och att jag inte vill ha några som helst kommentarer på det. Vissa dagar vill jag knappt gå ut för att jag är så rädd att möta någon som inte vet och jag måste berätta.
Min man är också ganska påfrestande nu. Han ringer och skickar sms flera gånger om dagen. Vill att vi ska träffas och göra än det ena och än det andra. När jag låter avvisande blir han arg. Jag har så svårt att säga nej till honom, men jag mår inte bra av att han hela tiden kontaktar mig och vill träffas och frågar vad jag gör osv. Säger jag att jag inte har lust eller orkar, frågar han ut mig vad jag ska göra eftersom jag säger nej. Jag vet inte när och hur jag ska få ett slut på allt det här och kunna må bra och börja leva som jag vill!!!

Kaeljo

Ja, idag har det varit släktkalas på min mans sida. Så jobbigt, tårarna fanns där hela tiden på väg att komma ut. Kämpade hela tiden för att det inte skulle ske. Plötsligt tyckte jag så mycket om den släkten. Kändes också som min son var lite kylig mot mig och det fick mig ännu mer ledsen. Jag som kämpat med min alkoholist i alla år, vilket har slitit så på mig och nu när jag utmattad lämnar denne man, så vill jag ha stöttning och känna att mina barn har förståelse. Jag behöver dem mer än någonsin nu när jag känner mig så ensam. När ska livet vända och bli lite ljusare! Jag har inte gjort detta för att skada en enda människa, utan bara för att få lugn och ro själv och kanske känna mer glädje i livet. Och tillsammans med mina barn, utan dem är livet inte värt någonting!!

jag läser här. Även om vår relation ordnade upp sig kan jag känna igen mycket; att omgivningen inte kan föreställa sig att partnern dricker, oron att jag överdriver, utmaningen att hitta nya vänner.... Flygcert och jag har följts åt länge här och det är verkligen värt att gå in och läsa även när det egna livet börjar hitta sin form. Det är lite svårt att föreställa sig att berättelserna på forum är sig så lika genom åren medan livet irl är sig lika likt.... Liksom två parallella verkligheter som existerar sida vid sida men den verkligheten vi delar här är fortfarande okänd för de flesta som inte direkt berörs av den. Skam och skuld gör att den förblir en dold verklighet. Tack och lov börjar allt fler berätta öppet. TV-serien Djävulsdansen är ett exempel och Micke & Ulrica som nu berättar är ett annat. Jag läste nyligen Susanna Alakoskis nya bok April i anhörigsverige och vissa rader var som en käftsmäll, dock en positiv sådan, en bekräftelse. Vi måste fortsätta dela med oss och bekräfta varandrandra så att vi förstår att det vi upplever är sant och att vi inte är ensamma. Och att förändring är möjlig men det tar tid. Allt gott och varma vårkramar! / mt

Efter all min tvekan, oro och osäkerhet så lyckades jag ju till slut lämna min man i februari 2013. Sedan följde en tid av totalt mörker, med endast väldigt, väldigt små ljusglimtar, vid få tillfällen. Och inte minst - livet blev inte så lätt och bra som jag hade sett framför mig, det tog tid!!!
Exet smsade och ringde, ömsom hotade och ömsom bönade och bad, mailade, öste komplimanger, skällde... Och jag pendlade mellan att känna att jag hade gjort helt fel, att jag hade gjort helt rätt och väldigt mycket mellanläge - "tänk om jag har gjort fel, tänk om jag bara överdrivit, tänk om det bara är jag som är känslig" osv osv. Och det blev ju inte lättare av de som undrade varför, som inte alls förstod att de kanske inte visste allt som hänt. (Idag kan jag se att jag i stor utsträckning var förskonad från sådant, eftersom exets släkt bor långt härifrån, och de ringde ibland, men jag stötte ju inte på dem helt apropå och vi hade nästan inga gemensamma vänner kvar i slutet - och dessutom tror jag att många visste om hur det var ställt till viss del) Och dessutom bättrade ju sig exet på många sätt, men jag tror med bestämdhet att det betyder inte att det hade hållit i sig om jag gick tillbaka.
Min räddning var att jag pratade - jag berättade för allt och alla om min upplevelse, hur jag hade känt mig i slutet och hur jag hade mått. För en del berättade jag kortfattat att "ja, vi hade det ju inte så bra som det kanske verkade", för andra berättade jag lite mer och för en del berättade jag allt som kom upp i huvudet. Det var oerhört skönt och viktigt att få prata, jag är inte en sådan person som är så tyst som jag hade blivit i vårt förhållande!
Det var också oerhört viktigt att stå upp för mig själv - jag hade ju inte lämnat för att jag helt apropå hade tröttnat på vårt perfekta, ljuvliga äktenskap. Alla vet inte allt som händer inom hemmets väggar, och det får man faktiskt prata om. Genom att prata stod jag upp för mig själv, det blev svårare att tänka att jag skulle gå tillbaka - de flesta som fick höra något om vårt liv sa rakt ut "så kan du ju inte leva", och det var bra att få höra.

Lång tid kände jag mig som sagt osäker, och också ensam. Jag är fortfarande ensam ibland, men jag har i alla fall ingen som skrämmer mig, som gör att jag inte kan leva som jag vill, som gjorde att jag var tvungen att anpassa mig, som gjorde att jag sällan var ärlig (både mot mig själv och andra). Det har tagit tid, och det är inte alltid guld och gröna skogar nu heller - men livet är bättre, ljuvligare, lugnare, mer harmoniskt och ärligare än vad det någonsin var i mitt äktenskap!
Exet har fortfarande inte helt lagt ner sina attacker, men jag har lärt mig att hantera det. Jag är starkare och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv, den inre kärna som är jag!

Ge det tid Kaeljo, och lita på dig själv: du lämnade för att du inte ville, skulle och kunde leva som du gjorde, du har gjort rätt!!
Kram

Kaeljo

Stort tack för att ni svarar mig. Det betyder så mycket och flygcert det är så sant det du skriver. Jag funderar mycket hit och dit och ångrar mig emellanåt, speciellt om barnen verkar avvisa mig. De borde ju faktiskt veta hur jag har haft det, att jag är den som alltid funnits där för dem, att det är jag som mest skjutsat och hämtat de, hjälpt dem med läxor och helt klart den som tillbringat mest tid med dem under deras uppväxt. Jag har ofta känt mig som ensamstående mamma. Sedan barnen flyttade har livet blivit väldigt tomt och ensamt för mig. Jag känner mig kränkt om de inte kan förstå mig i det här beslutet. Jag måste väl få må bra den tid jag har kvar av mitt liv. Har de ingen aning om hur deras far har varit mot mig, undrar jag ibland. Har inte de växt upp i samma familj!!!!
Min man har dessutom börjat på att dricka nu igen, efter att varit nykter sedan jag sa att jag ville lämna. Har misstänkt detta ett tag nu.Nu är jag helt säker på det, eftersom den medberoende kontrollant man är har jag nu hittat gömda flaskor. Det är ledsamt, men också ett bevis på att jag inte kan gå tillbaka till samma liv.
Kram och än en gång tack för att ni svarat!

Men du är deras stora trygghet och då säger och gör de vad som helst...
Jag fick bevis på det igår - jag och exet besökte akuten med vår son och sonen ville i princip bara vara hos mig. Och samtidigt var det mig han skrek åt, var arg på, ledsen på, han ville byta ut sin mamma, han ville inte ha någon mamma, han ville inte vara med mig någonsin igen, han ville aldrig mer bo hos mig osv osv osv, men det var ändå mig han ville vara hos, kramas med, bli upplyft av osv osv. Ett tag kände jag mig rätt knäckt - exet satt med mobilen 90% av tiden! och jag g ar med sonen: lekte, gosade, pratade, förklarade, underhöll, läste, tog emot skäll och lugnade om vartannat. Jag fick tvångshålla när läkare gav medicin, och ta emot alla "dumma mamma"-attacker igen... Och sedan var det ändå bara mig han ville vara hos. Försök håll ut - barnen vet, men låt dem hållas. De har också mycket att bearbeta!
(En enda gång sa sonen "dumma pappa" och möttes då av en tårfylld pappa som undrade varför sonen var så arg på honom, om pappa gjort något fel, om sonen inte tycker om pappa osv. Sonen var ju trött, ledsen och skakad av situationen, det är ju bara att hålla ut... tycker jag...)

Du har gjort rätt! När jag tvivlade så sa min samtalskontakt till mig "du behöver fokusera på varför du lämnade, alla dumma och elaka saker som exet gjorde, annars glömmer du det". Så det gjorde jag, tills jag var säker. Jag behöver fortfarande ibland ta fram det!!! Tror att du också behöver tänka så, åtminstone ibland! Däremot har jag aldrig lagt på barnen att "pappa är dum pappa är si och så pappa är hemsk", men om de undrar över pappas ilska eller liknande så står jag upp för det idag - ja, pappa kan bli väldigt arg och så arg som han blev på mig det accepterade inte jag, och man får inte säga eller göra si eller så (göra sönder saker, stänga ute barnen osv).

Du gör rätt, lita på din magkänsla!

Kaeljo

Tack flygcert för ditt svar. Jag vaknade idag och trodde att när det nu var måndag skulle allt kännas bättre. Vardagen är oftast bättre än helgen. Men idag har det varit en tung dag. Bara en massa grubbel. Allt känns så overkligt. Vad är det jag har gjort? Vill inte ha det så här? Ska jag ändra tillbaka allting? Men hur jag än vänder och vrider på det, så går det ändå inte att återställa allt. Hur skulle det bli? Jo, precis som innan, han dricker och jag går vid sidan om och känner mig ensam och blir deprimerad. Det var ju så jag inte orkade leva.
Så länge jag hade barnen hemma var allting roligare, men när de flyttat ut blev det så innehållslöst hela livet. Jag levde för de stunder jag fick vara ensam hemma, eller då jag slapp vara hemma när han var hemma. När man kom hem möttes man alltid av den där onyktra uppsynen! Det HATADE jag verkligen!
Det var många år sedan jag kände mig riktigt lycklig. Det skulle jag vilja känna mig igen.
Det var så mycket roliga saker jag tänkte att jag skulle göra när jag hade separerat, men jag har tyvärr insett att jag har ingen att göra roliga saker tillsammans med. Här har jag all min tid för bara mig och kan göra vad som helst, men jag gör inget. Inget av det jag längtat efter i alla fall. Jag tänkte mig att resa, gå på bio och teater, gå på fest osv. Men inget av detta blir eftersom jag har insett att jag har ingen vän som vill göra detta med mig. Det är ju på helgerna jag vill ha något att göra, men då är alla upptagna med sitt. Funderar mycket på hur jag ska lösa detta och får väl hoppas att det löser sig med tiden.
Jag känner stor sorg över att livet blev så här. Varför valde jag ett liv med en alkoholist? Bara för det så står jag här ensam nu och vet inte vad jag ska göra med livet som är kvar. Han har styrt mitt liv, på något underligt vis. Skulle jag säga det till andra som känner oss skulle de säga att han absolut inte är en styrande människa. Men han har styrt mig med sina känslor. Antingen genom att bli helt vansinnig eller genom att bli orolig och må dåligt. Så har jag låtit mig styras av honom. Jag har gjort som han velat eller undvikit att göra det jag vill för att undvika att han blir vansinnig eller "mår dåligt". Kanske därför jag får sån ångest nu när jag gör vad jag vill, trots att han "mår dåligt"
Det känns som alla tycker synd om honom, även de som vet om att han druckit i över 20 år, att det är jag som ställer till det. Men vad ska jag göra när jag är totalt utmattad och deprimerad pga av hans missbruk. Jag skulle behöva någon som på riktigt stod upp för mig. Allt fokus är på honom. Jag känner mig sviken av många i min närhet som jag trodde skulle fortsätta att peppa mig, så som de gjorde innan jag lämnade.
Det är det här som jag grubblat på denna dag. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig bara. Sammanfattningsvis har dagen varit fylld av; skuldkänslor, sorg, ångest och besvikelse.
Är i alla fall glad att det här forumet finns och att det är så många som är aktiva och är inne och skriver.

När blir det bättre? Jag känner igen mig så i ditt sätt att tänka. Var det värt det? Det kan man undra, men jag tror jag har kommit fram till att det var det. Jag mådde ännu sämre fast på ett annat sätt när bi var tillsammans o min dotter med. Här kan vi känna oss lugna o vi behöver inte känna av stämningen hela tiden. Jag tror att du också har gjort rätt o det är så nytt allting men jag tror det blir bättre fast det tar tid. Jag trodde att mär jag lämnade så skulle det bli så bra men det är så jobbigt men det måste nog få ta sin tid. Vi har varit tillsammans med våra män ungefär lika lång tid o det blir en så otrolig omställning att inte längre bo ihop när man har vari ihop halva livet. Även fast det inte har varit bra så saknar jag huset o familjelivet, det är en så förvirrande känsla.jag tror inte att kontakten med dina barn kommer att försämras för att du lämnat. De vet väl också hur du har haft det. De vill säkert att du ska må bra o bli lycklig. Jag kände likadant när min dotter bodde kvar hos sin pappa de första månaderna men sen kom hon till mig o det är jag så glad för. Min andra dotter sa att hon tyckte att jag var modig o det kändes skönt att höra. Men man känner sig så ensam i det här o det är så jobbigt. Jag önskar att jag hade nån att prata med som förstår o stöttar. Det är skönt att det här forumet finns!!
Vi måste tro på att vi också kommer bli lyckliga en dag. Kramar till dig <3

Kaeljo

Ja, vi tänker och känner väldigt lika du och jag. Jag trodde också innan att det skulle vara så enkelt och skönt allting när jag verkligen hade lämnat. Men det har hittills varit väldigt jobbigt, men jag tror att jag gjort rätt. Jag har inget val. Kan inte leva som jag gjorde innan. Men det är som du säger, det är på ett annat sätt. Jag blev ju deprimerad av att leva tillsammans med honom.
Nu vet jag att han inte håller sig nykter längre heller, så om jag gick tillbaka skulle det bli precis som innan.
Jag har följt dig i din tråd sedan förra sommaren och jag kan verkligen identifiera mig med dig.
Idag mår jag ganska bra och det känns underbart!
Kram och tack för ditt svar, Izzy

att du mår bra idag!! Det går verkligen upp o ner hela tiden , ibland känner jag mig också glad o nästa dag kan det vara tvärtom o jag vill bara försvinna. Jag hoppas att de bra dagarna blir fler o fler o att de tillslut tar överhand. Det kan vara så lite som ska till för att dagen blir fötstörd o man börjar att tvivla o känner sig förvirrad. Jag tror att mitt ex också höll sig något så när nykter i början men absolut inte nu längre. Han kan inte ens hålla sig när barnen är hemma. Tycker att han borde väl skärpa till sig då så att de vill komma fler gånger men icke!! Suget efter flaskan är alltför stark. Det är sorgligt men han gör så jag känner mig säker på mitt beslut.jag tror också el vet att om jag skulle gå tillbaka så skulle ingenting förändras tyvärr!
Vi kommer att klara det här eller hur?
Kram<3

Kaeljo

Ja, varför håller jag på och tvivlar hela tiden, och tycker synd om honom och får skuldkänslor. Kan man inte få må bra. Men som du säger Izzy, vi ska klara det här.
Jag får hela tiden resonera med mig själv. Förklara för mig själv att jag har inte gjort fel och jag inte har gjort detta för att skada honom. Mina skuldkänslor är inte rimliga, jag kunde bara inte ha det som jag hade det innan. Vissa dagar får jag bara inte in i skallen att jag gjort rätt. Fattar inte hur jag kan tvivla, men det gör jag ofta.
Jag är orolig för min son också. Så rädd att han inte vill träffa mig längre. Han har blivit lite kall mot mig, upplever jag. Jag hoppas jag har fel, för jag vet inte vad jag ska ta mig till i så fall.
Min man har svikit mig, brutit löften och ljugit för mig, ändå går jag runt på dagarna och tycker synd om honom! Helt galet!
Att gå in och läsa här när man tvivlar är bra.
Vill att allt ska ordnaupp sig nu.
Kram till Izzy och alla andra som kämpar.

Detta ständiga tvivel som man inte kan få ur huvudet. Men jag känner inte direkt att jag kan tycka synd om mitt ex eftersom han fått så många chanser att bättra sig men inte gjort nåt. Han har bara försökt att lura oss o fortsatt att dricka i smyg. Jag måste påminna mig själv om allt som hänt o hur elak han har varit. Men jag tvivlar ändå o tänker att det kanske hade varit lugnast att stanna kvar o bita ihop för allting är så jobbigt nu o jag vet inte alls hur det ska bli med allt. Jag förstår dig så väl att du känner rädsla för att din son verkar kall mot dig. Det är samma för mig, min dotter har flyttat till sin pappa igen o hon är också kylig mot mig. Men det går upp o ner, ibland har vi det jättebra o kan prata sen kommer det perioder när också hon funderar mycket. Hon har ju också levt i det här hela livet o det klart det kommer stunder som hon tänker på allt möjligt o det får jag ta. Men det känns så tungt i bland så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kaejlo jag tror verkligen att du har gjort rätt men jag vet hur svårt det är att få in det i huvudet.
Fortsätt att kämpa, det måste ju bli bättre så småningomfast det tar tid!
Kramar till dig<3

Kaeljo

Tack Izzy för ditt svar. Jag kan inte säga att min man varit direkt elak. Men naturligtvis sagt spydiga saker ibland, men i det stora hela har han inte varit elak. Han är en skör och ängslig person och det är nog därför jag tycker så synd om honom nu. Han mår jättedåligt nu. Men han har ju hela tiden svikit mig med falska löften om att bli nykter och sedan ljuga och säga att han inte druckit fast han är onykter. Jag blev till slut deprimerad att leva med honom. Han var ju aldrig riktigt närvarande, kom inte alltid ihåg dagen efter vad jag sagt kvällen innan, kunde lova mig dyrt och heligt att han inte skulle dricka om vi bjöd hem vänner och ändå gick han och smygdrack under kvällen. Ofta hade jag ångest inför helgerna då jag visste att jag skulle känna mig ensam och bara gå runt och känna ilska och förtvivlan. Ofta hittade jag på en massa saker efter jobbet för att slippa komma hem för tidigt. Jag kände att om mitt liv skulle vara så här, så hade jag inte mycket att leva för. Så kunde jag ju inte ha det. Jag blev deprimerad och känner mig fortfarande deprimerad. Ibland mer än innan, ibland mindre. Vissa dagar har jag känt en glädje och befrielse, men de dagarna är tyvärr alldeles för få. Jag får ångest när jag träffat min man eller pratat med honom i telefonen. Han vill ju att vi ska träffas rätt ofta och ringer nästan varje dag och jag har så svårt att säga nej och avvisa honom. Det är säker för att jag har så dåligt samvete för vad jag gjort.
Jag har verkligen inte gjort detta för att skada honom, utan endast för att jag själv ska må bättre så småningom och kunna känna mig lycklig någon gång. Hoppas att det blir så! Just nu känns livet utan min man helt overkligt.

att säga nej!!! Jag har också väldigt svårt med det just nu. Bara för att han har varit så trevlig o hjälpsam mot mig nu. Han hjälper mig med saker i min lägenhet o fixar o grejar o bjuder på mat. Försökte säga nej tack till mat i förrgår men då verkade han besviken o så att det fanns ju så mycket o på en gång tycker jag synd om honom o stannar. Jag vill ju försöka hålla avstånd o så blir det så här. Ja ja vi får öva i att bli bättre på att säga nej!! Jag har altid haft svårt för det vad det än gäller för jag vill inte göra människor besvikna.
Stor kram o hoppas du får en lugn o skön midsommar Kaejlo <3

Monika

Hamnade här idag för första gången. Skrämmande hur mycket jag känner igen. Tänk att vi är så många som lever dessa dubbelliv och när vi äntligen vilket ta oss ur dem så får vi kämpa så, inte bara mot "problemet " utan mot alla andra runtomkring som tror de vet... Vilket de verkligen inte gör...

Är själv i fasen... Orkar jag lämna och finner stor tröst i att läsa kaeljos tankar och framsteg kram

Kaeljo

Vad skönt att höra Monika, att du finner tröst i det jag skrivit. Jag vet hur skönt det är när man läser här på forumet och verkligen känner igen sig och kan få stöd av andra som är i samma situation eller som har varit.
Jag har speciellt följt Izzy här som legat steget före mig hela tiden.
Tiden sedan jag skrev sist har varit som en berg- och dalbana. Ena dagen helt ok, sedan andra dagen fylld av ångest och skuldkänslor. Idag har jag haft min man här för jag behövde hans hjälp med praktiska saker. Men det var jobbigt eftersom jag såg hur ledsen han var och då kommer mina skuldkänslor direkt. Så nu här ikväll har jag mått riktigt dåligt. Nu ska jag snart sova och det är tur att jag har stilnoct att ta till. det säger jag.

etanoldrift

Även fast vi inser, att vi inte kan förändra ett förbannade jota..
Jag har också funderat över faktumet, att vi kvinnor låter våra "alkoholister" kidnappa våra liv i betydligt högre grad än män, med alkoholiserade kvinnor..?
En man stannar inte hos sin alkis, utan tar sig därifrån eller sparkar ut henne mycket fortare (om de inte har samma problem)
Medan kvinnor alltid förutsätts "ta hand om"....
Jag tror att det är dags att verkligen titta på sinnesrobönen och konstatera VAD vi kan förändra och sedan gå vidare med vissheten att i det här fallet så HAR vi gjort MER än vi egentligen kunnat.
Vi kan inte förändra en annan människas tankar och känslor.. inte heller deras beteende.. (vi kan iofs få dem att "gå på vita knogar", men då anser de inte själva att de har problem, utan gör det av bekvämlighet för husfridens skull)

Kaeljo

Vad jag har ställt till allting när jag lämnade min alkoholiserade make. Trodde att jag gjorde det enda rätta. När jag pratade med min son innan om hans pappas drickande då var han så förstående och kramade mig så hårt som han inte gjort sedan han var liten och talade om att han älskade mig. Men nu visar han mig inte den kärleken längre, nu är det bara pappa han är vänlig mot. Fattar inte hur det har blivit så här! Vad har jag gjort! Jag har lämnat en man som druckit i stort sett hela vårt liv tillsammans. Varenda dag!!!Har min son en aning om vad det gör med den som lever nära! Vad det gjort med mig! Att jag till slut blev deprimerad och mådde skitdåligt! Trodde verkligen att jag skulle få lite stöd från mina barn i detta. Jag ska väl tillägga att min dotter i alla fall är väldigt fin mot mig. Det är jag så innerligt tacksam för, annars hade jag inte orkat med mitt liv.
Jag fattar att min son tycker jag har varit jävlig mot hans pappa och att han vill stötta upp honom. Jag har också levt med skuldkänslor sedan den dagen jag sa att jag ville skiljas och han sa att han skulle gå under. Men nu har jag fått mina tankar bekräftade!!! Jag har från första början misstänkt att vårt sommarhus har varit den stora sorgen för min man, inte i första hand att mista mig. Att han skulle behöva lämna det eftersom det tillhörde mig från början, det var den värsta för honom. Det står helt klart för mig nu, då han har berättat att han träffat en annan redan. På sätt och vis en lättnad för mig eftersom jag inte behöver ha skuldkänslor för hans skull längre. Men nu ska jag alltså behöva ha skuldkänslor för min son. Skulle vilja prata ut med min son, men när jag frågar honom så säger han att det inte är något. Men han har varit här hos mig och hälsat på idag och då inte sagt ett ord, förutom att svara ja eller nej på tilltal utan att möta mig med en enda blick. Detta är en sådan sorg för mig! Jag blir så ledsen. Det enda jag har velat är att få ett bättre liv och må bra. Men det kan aldrig bli bättre om jag mister kontakten med någon av barnen. Hade jag inte min dotter, som är som vanligt mot mig hade jag inte velat leva!!!
Någon som vet hur jag ska förhålla mig till min son? Ska jag försöka prata med honom igen? Eller är det bäst att jag inte frågar alls? Ska jag bjuda hem honom till mig mer, eller ska jag vänta tills han kommer hit spontant? Känns ju inte så roligt om jag bjuder hit honom och han kommer, men behandlar mig som luft nästan. Då mår jag bara sämre egentligen, än om han inte kommer alls. Säger bara att detta är tacken man får när man under hela barnens uppväxt varit den som stått dem närmast i alla lägen! Jag har alltid satt barnen i första hand och avstått från mycket då jag inte vågat lämna dem med sin drickande far. Trodde verkligen inte det skulle bli så här! Hade jag anat detta innan jag tog det här steget hade jag hellre stannat kvar i ett dåligt äktenskap!
Jag var bara tvungen att skriva av mig lite, känner mig så oerhört ledsen.