Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

inte ha en relation med mitt fortfarande sjuka ex.
Kanske vill mitt sjuka jag ha en relation med mitt sjuka ex.
Kanske vill mitt friska jag ha en relation med mitt så småningom friska ex.
Inte konstigt man blir förvirrad..

på andras initiativ agerande och beslut.På det ska jag grunda mitt eget liv,min egen framtid.
Och jag lägger det i händerna på en alkoholist istället för i mina egna.
Hur tänker jag då? Var nånstans kan jag se att han har makten att påverka min framtid och mitt liv.
Varför ska mitt liv i så hög grad påverkas av hans beslut?
För att slippa själv,visserligen ingen ny insikt men ändå.

I allt annat är det alltid jag som styr rodret men inte i detta,hur kommer det sig?
För att jag inte kan besluta och styra åt honom visserligen.
Men hur många nya vägar kan jag inte kliva in på som gagnar mig och mitt liv.
Om det nu är så att han fortsätter vara nykter och att vi hittar varann igen så behöver ju inte mitt nya liv utan honom utesluta honom.
Det är ju det jag nånstans inbillar mig.
Om jag står kvar på stationen och ser tågen rulla förbi så kommer ju snart ett nytt,eller?
Kanske jag vågar åka med åtminstone till nästa station..

hopp-lös

Till Ulla bulla och det du skrev den 9 augusti 2014 "om jag kunde". Det kändes som om det var mig och min kärlek du skrev om.
Den här underbara personen som man ser mindre och mindre av och den här " andra " som hellre gör andra saker med andra som också dricker och skiter fullständigt i vad vi har bestämt och skulle göra. All svek !!!
Och endå är det precis som du skrev ..... skulle inget hellre önska än att jag kunde spola tillbaka tiden och hade jag satt hårt mot hårt då och fattat ..... så kanske han skulle gjort nåt åt sitt drickande. Jag undrar varje dag hur jag ska orka en till dag utan min stora kärlek. Honom har jag haft överseende med i mycket fast jag är kräsen igentligen . Fucking jävla liv !

hopp-lös

Har läst mer i från dig Ullabulla och du skriver precis allt som försigår även i mitt innre. Min egenbilja vill fortfarande ha honom och det kliar i fingrarna att lyfta lure och ringa.
Är bara rädd att han fortfarande är i supdimman och ber mig dra åt skogen.

Segra

Det bästa vore att han var i sin supdimma och bad dig fara åt helvete!!
För då kanske du vaknar upp och inser att han inte vill förändra sig och inte vill sluta supa!

Eller så ringer du och om du har otur är han nykter och ångerfull och ber dig komma tillbaka......

Frågan är bara hur många varv till, i torktumlarn, du vill åka!
Du bestämmer själv och oavsett om du ringer, går tillbaka, snurrar några varv till, blir ännu mera kantstött eller väljer att låta bli att höra av dig och försöker ta hand om och hela dig själv så finns vi här!

Kraaaam och lycka till från en som talar lika mycket till sig själv, som till dig och som vet att vi tillsammans kan...

Segra

Det är fruktansvärt tungt att tvingas gå igenom allt man tvingas gå igenom.
Det är svårt att behöva ta alla obehagliga sanningar som hinner ikapp en.Men dag läggs till dag och insikt läggs till insikt.
Ibland står de där,alla insikterna och skriker en i ansiktet.
Andra dagar lyckas man mota bort dom i ett hörn och man kan låtsas att allt ska bli bra och allt kommer att lösa sig.
Man berusar sig med hopp och framtidstro trots att sanningen ligger långt bort från den drömmen.
Men ibland så måste man få tro och hoppas även om chansen är minimal att det ska ske.För ibland så gör det ju faktiskt det, ibland så sker under.
Människor vaknar ur komatillstånd,Jesus vandrar på jorden :)
Nädå,självklart blir människor nyktra för egen maskin och vi anhöriga har vett och förstånd att resa oss upp ur askan och skapa ett eget liv trots det elände vi låtit oss dras med i.

Och framför allt, lite klokare och starkare blir vi oavsett om vi får till det med den vi älskar eller inte.

så kommer den berömda sinnesron igen.Den bor i mig många timmar i sträck.Den är inte påträngande,hysterisk eller rolig.
Den bara finns där som en mjuk smekning som påminner mig om att livet faktiskt är till för att levas.
Tv programmen går att se,en hårdmacka med kaviar är helt ok till frukost.Dagen känns ok utan berg och dalbanor.
Tankarna glider inte iväg hela tiden till ex eller flörtar utan stannar hos mig för det mesta.

Mitt sorgeår är kanske till ända med allt vad det inneburit av känslostormar och slitningar i själen?
Jag vet ju av erfarenhet att nya dippar kommer, men just nu så känns mitt liv så mycket mer normalt än vad det gjort det sista året.
Då har jag pendlat mellan dessa känslolägen av försiktig lycka och djup sorg men nu känns känslan mer solid.
Hoppas att jag inte har fel.

LenaNyman

Det är märkligt. Jag började på en ny bok för ett tag sen. Moderspassion av Majgull Axelsson. Jag kom att tänka på dig så fort jag började läsa. Inte på grund av handlingen utan på grund av det sätt hon skriver. Visst är det fantastiskt hur man kan påverkas av ett forum?

Det känns gott i hjärteroten att läsa om lugnet i dig. Må det ha funnit en permanent adress. Kram.

Vad kul,hon har jag aldrig läst.Måste låna en bok av henne.Kul att se att du passerat din 9 veckorsgräns också

Ut på galej i helgen.Drack hela 5 glas vin och det är alldeles för mycket för ullabulla som nästan aldrig dricker.Migrän,dåligt omdöme gråtmild och dålig sömn.Hela söndan som i en gråsuggestämning.Men jag hade kul på kvällen i alla fall...Herregud att fastna i denna bergochdalbana och må så halvpissigt en hel dag efteråt så ofta som alla beroende gör.

Nåväl,jag blir mer och mer hel i min själ och bestämmer nya riktlinjer för mig själv och tror att jag kan hålla fast vid dom.Nu ska Ullabulla få ta plats i sommar.Hennes behov och önskningar ska få vara i fokus och hon ska få bestämma takten på allt som händer i hennes liv.Hon ska helt enkelt ta dirigentpinnen och diktera villkoren för allt som rör hennes liv.Jag ska tänka lite på henne som en egen varelse som jag ska ta hänsyn till och inte låta mitt vanligtvis lilla och ynkliga jag ta kontrollen.Nej mitt alterego ska minsann få bära manteln för att detta ska bli en bra sommar.

och framtidstro.Sån jag en gång var för länge länge sen innan jag lät mig själv sjunka mot botten.En botten som jag egentligen aldrig märkte att jag nådde.Sakta blev dagarna grå ,sällan svarta utan just grå tomma och platta.Utan vare sig glädje eller njutning.Jag trodde det var allt ansvar som låg/ligger runt mig.Men det ligger ju kvar,men utan min alkoholberoende och dåligt mående kvar i livet.Han som jag ändå nånstans håller kär.Men hellre på avstånd då jag helt klart nu börjar se ljuset igen.

Kanske är det sommaren,kanske är det att saker börjat lägga sig tillrätta.Jag kan luta mig tillbaka och känna att jo,men jag fixar ju faktiskt det här.Det rätt tungrodda livet som är mitt.Jag har fixat och donat och trixat på ett sätt som gör att mitt vardagsliv flyter på och jag har börjat ge mig själv pauser av glädje.
Hoppas hoppas nu att jag kan hålla fast i den här känslan länge nu och när och om jag faller inte faller så hårt.

För att hjälpa mig med en praktisk sak.Jag tyckte han var undvikande och hade så bråttom hem.Direkt gick mitt larmsystem igår.Men efter koll så fick jag konstaterat att det troligen inte var fallet.Sen börjar jag i min inbilskhet tro.Kanske det börjar kännas nu?
Kanske hans känslor på allvar börjar komma tillbaka till honom och han fattar att han förmodligen har supit bort mig och det gör ont.
Jag har ju slutat flaxa runt honom som den skadskjutna kråka jag varit.
Jag står på egna ben nu och gör lite tillfälliga nedhopp i hans liv.Men inte alls på samma desperata och lite klängiga vis.
Han kommer hit idag igen för att slutföra det han påbörjade i förrgår.
Få se hur läget är idag.

Kan den vara här på riktigt nu,sinnesfriden?
Samtal med terapeuten igår och hon var inne på att vi skulle avsluta terapin.Sakta i backarna sa jag,nog vill jag hålla dig i handen ett tag till.
Men hela samtalet kändes lugnt och jag fick fortsätta att knyta ihop säcken på många av de ämnen vi haft upp när vi träffats.
Exet är tyst från sitt håll och jag från mitt.Jag ska fortsätta skriva här till min årsdag,dvs fram till 6 Juli.Sen får vi se om jag är mogen att flytta över till det vidare livet och skriva där lite sporadiskt.Eller om jag håller fast vid denna gamla tråd för att påminna mig om hur det faktiskt är/var när jag låter mig själv drivas iväg åt fel håll.
Lycka till alla därute som kämpar på, det blir faktiskt bättre och i mitt fall ganska plötsligt.
Kanske exets nykterhet, kanske min egen resa, det får framtiden utvisa.

LenaNyman

Åh, så fint att läsa! Tusiken, här sitter jag och blir rent rörd. Det verkar, som du säger, att du plötsligt tog ett kvantsprång fram i din resa. Blir glad för din skull! Bamsekram på dig!

Kvaddad

Vilka vackra ord det är - stilla frid.
Gud vad jag längtar efter det.
Det är just i den längtan jag alltid trillar dit.
Hittar bara lugnet i botten på vinglaset. Skit vad det suger.

idag ringde han,lite på lyset.Förnekade fakta och mumlade på om var jag varit i helgen,när jag kom hem osv.Dvs svartsjuk.Och jag går igång på alla cylindrar och vill genast hämta hit honom för att få stopp på hans idiotiska återfall.Var såå nära att åka ned.Men hejdade mig,ringde väninna som fick mig på bättre tankar osv.Men så tydligt var det mesta av mitt illamående suttit detta sista år och säkerligen flera år dessförinnan.Stress oro panik.Men nu,bara 5 timmar senare så börjar friden lägga sig igen.

Kanske kanske att mina verktyg maler på av sig själv.

Han behöver alltså bara vara nykter en månad.Jag börjar må bättre,riktar mig utåt och känner ro.Sen faller han,visserligen kort men ändå.Vi får kontakt,det är som vanligt,som förut.Vi är varandras stöd i detta och på en massa plan så blir vi ett par igen även om vi inte är det i verkligheten.Vad har han egentligen gjort? Jo svikit igen.Inte klarat trycket,igen.Visat återigen att han inte klarar att vara nykter.Vad ger det mig för signaler.Men släpp karln! Nu!
Fortsätt din resa utåt bort från honom och inåt mot dig själv.
Ska jag klara det,ja det ska jag!

Med trevlig väninna.Solen sken på oss och vi var båda i ro.Fantastiskt att få känna såhär,att när man äntligen unnar sig vila så kommer inte oron som ett brev på posten.Ha det bra alla därute.

6 Juli gick jag med efter att ha varit med i ett annat forum ett tag.Så jag hade insett vad jag var,en medberoende.Men resan började nog på allvar här och iom min sambo till slut rämnade och flyttade ned till stugan och började toksupa och har gjort det i ett år nu.

Nånstans skulle jag vilja lyfta bort mulletanter och PP och några andra som uppenbarligen klarar att leva i nykterhet/fri från medberoende och kvar i sin relation.
De behövs ju såklart så att hoppet ska få finnas för oss som lever kvar i detta träsk.
Men ibland så känns det som ett hån. Att andra, men ytterst få klarar det och resten av oss simmar runt i samma dypöl och tar oss ingenstans.

Det är klart vi tar oss någonstans, det vet jag att jag har gjort på detta år.
Jag mår så oerhört mycket bättre idag och vill inte gå tillbaka till det liv jag hade längre.
Många av månaderna ville jag det, trots att jag visste vad som väntade.
Min kärlek var så stark och framför allt var mitt medberoende så starkt.
Nu äntligen börjar det ljusna på nästan alla fronter trots att exet inte klarar sin resa något vidare bra.

Så visst finns det hopp, men vi som skriver härinne på anhörigsidan skriver ju mest för att vi hoppas att vår anhöriga ska tillfriskna.
Inte att vi själva ska resa oss upp och börja leva ett friskare liv.
Så därför ska man kanske säga att av två personer som var i kris så är det nu bara en person som är i kris,nämligen exet.

Trots antabus och terapi av mycket hög kvalitet och människor runt honom så fortsätter han att dricka.Han kan tom dricka samma dag som han tagit antabus så blaha blaha till antabus skulle i alla fall jag vilja säga.
Ännu en sorts lite löjlig garanti till anhöriga att läget är lugnt.

Igår ringde han med lite saknad i rösten.Kanske han först nu börjat bearbeta vår separation.Han har ju trots allt varit i dimman i ett år.
Jag har också nästan slutat höra av mig till honom.Det kan gå 4-5 dagar uppemot en vecka nu mellan gångerna vi hörs.
Först 14 månader efter separation har jag alltså börjat släppa taget på riktigt inte bara på låtsas.

Mina vita knogar är inte så vita längre,de börjar tom bli behagligt sommarbruna.
Så nu skriver jag,hoppas att JAG fortsätter på min inslagna nyktra väg och att mitt ex förhoppningsvis också reser sig.
Jag ska hejja på honom, men från mitt håll och med lagom entusiasm.