Vi är en normal familj med två barn under 10 år. Båda min man och jag jobbar, vi har det ekonomiskt bra, ett mysigt hem och utåt ett bra liv men bakom fasaden finns ett problem.Problemet har alltid funnits där men började för mig när vårt andra barn föddes och vår äldsta barn var 3 år. Min man ville att allting skulle vara som förut, att vi skulle konstant vara ute och umgås med människor . Han tyckte att det var tråkigt hemma och att allting kretsade runt barnen. Han fick humörsvängningar och ilskna utbrott mot mig och var konstant ute på kvällarna och festade. Under en lång tid tyckte jag att det berodde på att han var omogen men nu har jag förstått- han har ett problem med alkoholen och jag har utan att tänka på det övervakat, bromsat och kontrollerat hans drickande, varit som skyddsnät mellan hans drickande och barnen. Under åren har han druckit varje dag efter jobbet- öl och vin. Under perioder började han med starkspritdrinkar och whiskey. Samtidigt på helgerna har han träffat vänner och druckit mycket. Jag har under åren sagt stopp och då har han lugnat sig men när han slappnar av så börjar han igen. Hans pappa som han inte har någon kontakt med är alkoholist. Han har många vänner omkring sig som dricker mycket men alla sköter dina liv och jobb. Alkoholen har genom åren tagit så mycket av min energi. Han är ledig med barnen på sommaren, fullt med barnens kompisar hemma och han dricker öl. På picknick med barnens klass föreslår han att vi tar med oss vin. Han tar barnen på en föreställning och börja stämma träff med en bekant att de kan träffas innan och ta en öl 3 på eftermiddagen. Jag kommer hem på jullovet och hans vän är hemma hos oss och dricker whiskey på eftermiddagen. Allt det här får jag sätta stopp för. En kväll köpte vi en flaska vin. När barnen hade lagt sig ville jag ta ett glas men då hade han redan druckit upp hela flaskan. Han har kommit hemma en gång tidigt från en fest jättefull och då var våran 9-åring vaken.Jag har nu fått total avsmak för alkohol och dricker ingenting. Alla nätter jag har legat bredvid honom och känt lukten. Han tycker att jag kontrollera allting och det stämmer för jag vill skydda barnen från hans drickande. Jag kontrollerar, bromsar honom från att dricka, sätter stopp för att det ska komma folk hem till oss och dricka och att han tar med barnen till tillställningar där vuxna dricker. Jag följer inte längre med till fester och tillställningar där det finns alkohol. Han har genom åren fått utbrott mot mig att jag inte vill umgås med människor, att jag hindrar hans drömmar, att vi har en dålig relation, att vi är tillsammans bara för barnens skull. Jag är nummer två i hans liv. Vi har en fungerande familjeliv men när barnen har lagt sig så är vi inte ett par- han tar en öl istället eller går ut för att umgås och träffa folk.. Han vägrar söka hjälp för att han inte har ett problem. Jag har sagt att han ska fundera på att sluta helt om han inte kan kontrollera sitt drickande och då skojar han till det att livet skulle vara för tråkigt då. När jag konfronterade honom sist så tyckte han att då kan vi skiljas om jag tycker att det var ett problem. En morgon hittade jag 2 burkar öl som han hade ställt på diskbänken för att visa mig att det bara var 2 och han frågade mig om jag var nöjd nu. Samtidigt efter jag konfronterar honom så dricker han inte någon dag, sedan köper han 2 lättöl, sedan ett glas vin och efter ett tag slappnar han av och då är vi där igen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill att vi ska vara en familj och våra barn ska få en trygg uppväxt. Det får de nu men det är jag som håller ihop familjen på min egen bekostnad, Jag vill inte splittra familjen. Mina barn betyder allt för mig och att vara ifrån dem varannan vecka är inget alternativ för mig- ännu mindre under dessa omständigheter. jag måste få hjälp att handskas med det här så att jag kan fortsätta vara stark för barnens skull. Ingen förutom en nära vän till mig har en aning om detta. Alla säger vi är en så fin familj.

... men förr eller senare går det käpprätt åt...

Du kan hota, be, skälla, gråta, skrika, prata, förklara, kontrollera, men om han inte själv bestämmer sig för att sluta dricka så spelar det ingen roll - det enda som händer är att du nog blir ledsen, besviken, bitter, arg, knäckt...

Sluta dölj och försvara och förklara, om du kan! Att prata och vara öppen gjorde att jag överlevde - när jag pratade och berättade på och stod för mitt liv som det var så hörde jag själv och kände att det var inte så jag ville leva. Jag älskade det goda och fina i min exman, men till slut hade det ätits upp av alla brutna löften, allt svek osv, och det enda jag ångrade var att jag inte gått tidigare...

SomeonesFool

Är också ny här. Och känner igen en del. Inser att jag är tacksam för att min man insett problemet åtminstone. Det är ju också en milstolpe. Samtidigt kryper ovissheten. tänk om han bara säger så. tänk om han inte klarar det. tänk om.. tänk om..
Jag har missat alla min mans gömmor i 5 års tid! (Hur korkad är man inte då?). Nu är jag livrädd för att missa någon. Tror faktiskt inte att jag kan hitta alla ställen han skulle kunna gömma något. Lösningen är kanske att bränna ner förrådet (fullt och svårt att ta sig fram.)

Iallafall. Det jag tänkte svara dig på är att jag också kämpar med det där om vad folk ska säga, när man är "fina familjen". Ingen skulle tro att detta hänt oss. Jag tror det knappt själv heller. Och barnen har inget märkt. eller har de det ändå? (det har druckits mest när de lagt sig.) Han har ju varit tröttare än annars. Tror jag... Vet inget alls längre.

Att bry sig om vad andra ska säga, det låter ju så ytligt, men visst är det en parameter. Vi har inte ett jätterikt socialt liv, och jag skulle ibland vilja ha ett större. Vi har oftast bara inte tid och ork. Men när vi träffar ett annat par, typ grillkväll, så dricks det oftast ett par glas vin. Min man har inte blivit speciellt full eller så, ohc inte druckit (verkat dricka?) mer än någon annan. Nu ska han alltså hävda att han inget vill ha. För dealen är att han ska sluta helt.

Att tala om att man är alkoholist är inte något enkelt. Det finns inga misstankar ute i vänkretsen, vad vi vet heller. Han har ju aldrig blivit full, eller plockat fram flaskan vid fel tillfälle. Det har varit ett smygdrickande när han är ensam. Jag tror att det kommer att bli konstig stämning när han tackar nej till ett glas vin. Alla kommer att stå där med sina glas och känna sig "dumma" om vi säger som det är. Jag tror folk drar sig undan, vi kommer inte att bli bjudna igen, om vi har något så pinsamt som en alkoholmissbruk i bagaget. Alla får liksom kollektivt dåligt samvete för sitt glas vin, om alkoholmissbruk finns i rummet. Fan. Jag antar att jag skäms. att mannen skäms. Och samtidigt skäms jag för att jag skäms. Han kommer att komma med ursäkter för att inte dricka. Och sedan kommer det att trugas, och skit också, hjärtat kommer att hoppa ur bröstet på mig. Alltså: Jag kommer inte att sprida vetskapen i vänskapskretsen, men anledningen till det är att maken erkänt problemet och lovat sluta dricka helt, dvs. just nu har han ställt båten med fören i rätt kurs. Däremot är jag på väg att berätta för ett par goda vänner nästa vecka. Och jag tänker prata med er här. Någonsorts ankare måste upprättas, tänker jag. Ifall det här går åt helvete, så behöver jag hålla mig på rätt köl.

KÄnner också igen mig i tankarna kring din familj. Alla tror också att vi är så "rediga". Folk ler över att barnen är så fina och välartat väluppfostrade. "så goa" kan de ju bara ha blivit under lyckliga hemförhållanden, eller hur? Vi är ett sånt team. Och hur engagerade vi föräldrar är, vi har def. läst rätt böcker innan vi skaffade barn.
Och jag vill gärna ha kvar den självbilden. Om jag separerar så finns det ju ännu mindre chans att få det som jag vill ha det. så länge man är ihop så finns ju alltid chansen att han blir nykter och det blir så där bra som det var tänkt. Just nu är det ju nyktert här, så jag hoppas på det. Hur mycket märker barnen nu, tror du? (frågan berättigar kanske egen tråd) Hur mycket märker de av bråk och sådant? Sånt måste ju också tas med i beräkningen, tänker jag.
Sköt om dig. Livet är en käftsmäll ibland.

etanoldrift

Du är inte alls "dum" som missat gömställena.. En alkoholist har en helt suverän uppfinningsförmåga, när det gäller alkohol..
Min gubbe, slutade t.ex. betala med kort på systemet, för att det syntes på kontoutdragen.. Han har bytt gömställe för sina öl och vinpavor otaliga gånger (medan han ställer in lättöl och folkisar i kylen.
Jag har slutat gå och leta.. men det händer ju ibland att man snubblar över en "gömma" eller en tomburksgömma.. Numera konstaterar jag bara kallt om han druckit eller ej, jag är ju på väg härifrån.. Sedan jag började gå igenom mina egna grejer, för att göra mig av med en del onödigt inför flytten, så har han börjat gömma sitt förråd utomhus istället.. Jag har ingenting i trädgårdsskjulen så egentligen lurar han bara sig själv..
Barn märker mer än man tror.. Visserligen är våra barn (vi har inga gemensamma) vuxna, men de märker ju när de kommer på besök..

margaretavilhelmina

Barnen märker mycket mer än man tror. Jag vet av erfarenhet. Jag har slutat leta gömmor. Jag har börjat försöka leva mitt liv. Försöker sköta mig själv. Det är svårt! Går ibland och ibland inte. För tillfället har vi det ganska lugnt men vet att det bara är en tidsfråga. Skickar dig styrka. Läs andras berättelser det var viktigt för mig. Kram

Osynlig

... Och jag har varit där du är! JG gjorde fel, jag sa ifrån men satte inte ner foten. Nu har det gått 20 år och vår stora barn har satt ner foten och ställt ultimatum att det är nyktert och vi, eller beroende och ensam. SOM jag har lidit! En anledning till drickandet var att passionen mellan oss dött, tacka fan för det? Nu - efter 7 resor och 8 bedrövelser är det svajigt men nyktert. Ta hjälp, ställ krav. Gå om det behövs, för det blir inte bättre. Kram och lycka till!

Skulle kunnat vara mig du skrev om. Vi har ett stort prolem och det är det klassiska. Jag har inget problem med a. Har man inte självinsikt så kan man inte som fru, barn eller vän övertyga den som dricker att han har problem. Det du kan göra är att kontakta din mans arbetsgivare och fråga om han kan få stöd och hjälp. Var ärlig mot din omgivning och säg som det är om någon frågar. Skilsmässa, ja du slipper hamna i medberoende om du nu inte redan är där.

Sommar

Tack snälla alla för råd och uppmuntran. Just nu dricker min man vin i vardagsrummet och jag te i sängen. Min man gömmer inte flaskor. Det han dricker står framme. Han anser inte att han har ett problem men han kan bara inte vara utan alkohol. Jag som har tyckt så mycket om att ta ett glas vin känner bara avsmak nu. Jag tänker mycket på vårt förhållande. De första åren umgicks vi mycket med folk- afterwork, fester, middagar. Det var när barnen kom och livet kom in i en ny fas så började jag komma i andra hand för honom. Alla kvällar jag satt hemma själv med 2 små barn medan han var ute och festade (umgås med folk kallade han det). Vem som helst var mera intressant att vara med förutom mig. Han fick utbrott mot mig : varför ska allting kretsa runt barnen, varför är vi aldrig ute på kvällarna, varför har inte flera människor som kommer hem till oss. Vi var över 30 båda när vi fick barnen och vi har alltid umgåtts med människor men det var aldrig tillräckligt..Jag känner så mycket sorg och ilska nu mot honom nu. När han inte dricker några dagar då känns det att nu är det bra så hör jag ölburken öppnas, vinkorken. Jag får ont i magen. Jag har nu bokat tid själv hos familjerådgivningen och hoppas få hjälp kanske om hur jag ska hantera det här, Jag är inte ute efter att rädda honom. Jag vet att jag vill inte ha det så här och förtjänar så mycket bättre. Det är barnen jag tänker på. Jag vill inte splittra vår familj. Jag kan inte se att de får det bättre om jag lämnar honom.

melina

Jag skulle nog rekommendera att du kontaktar genom kommun El liknande alkoholrådgivning.
Familjerådgivningen har tyvärr ingen erfarenhet (oftast) inom alkoholmissbruk.

Har gått med min sambo familjerådgivningen för nått år sen men ska nu boka tid själv på alkoholrådgivning för att få mer insikt å hjälp hur man ska tackla problemet för mig, mot barnen mm

Vi är i rätt samma sits bara att mun sambo dricker hemma, går inte ut och har nu sen en tid sen börjat gömma (vet ej hur länge det pågott)

Läs mycket sommar. Läs el lyssna till boken "anhörig" även boken "djävulsdansen " rekommenderar jag starkt.
Är själv i startskedet ... alltså förstår inte det är sant.
Kraam. Å läs läs å fråga!

Sommar

Aeromagnus, du skriver att det skulle kunna vara du. Du verkar kunna relatera till min man. Har du varit i hans situation? Hur kom du till insikt om ditt problem? Jag känner inte att jag vill blanda in hans arbetsgivare. Däremot funderar jag på hans mamma. Hon lämnade hans pappa på grund av alkoholproblem när han var liten och uppfostrade barnen på egen hand. Hon skulle nog bli förtvivlad om hon fick reda på det här. Hon skulle nog ha svårt att tro på mig. Det här märks inte utanför hemmet. Jag är medberoende eftersom det har styr min vardag och tar så mycket av min kraft. Jag är inte intresserad att rädda honom. Det är barnen jag tänker på hel tiden. Hur ska jag göra för att de ska ha det bra. Han är en underbar pappa och barnen älskar honom. Jag känner att alkoholen har varit ett problem i vårt äktenskap under många år. Han tycker att problemet finns någonstans i mitten mellan oss. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda när barnen kom. Skulle jag ha hittat barnvakter och lämnat vårt nyfödda barn och 3 åring för att festa med med honom. Skulle jag har öppnat vårat hem för att det skulle vara öppet hus/ fest dygnet runt. Hur än jag tänker så känner jag inte att jag har gjort något fel. Nu är barnen lite större och vi hade kunnat börja göra saker lite på egen hand men jag har ingen lust. Är arg och ledsen över allt jag har fått genomlida. Känner mig som att jag har varit en dörrmatta som han har avreagerat sig på innan han har rusat ut för att umgås med vem som helst istället för mig. Nu är han inte ute lika mycket men dricker hemma istället. Igår blev det en halv flaska vin. Idag lär han dricka upp restan. Imorgon blir det öl och vin igen eftersom det är fredag och lördag. Just nu visar han mig att han dricker måttligt men att vara utan allohol är inget alternativ för honom.

Sommar

Tack Melina. Jag har läst dina inlägg och känner igen mig i mycket. Vi måste kämpa för barnens skull, inte låta det här knäcka oss. Många skrivet att det är bäst att lämna. Skulle det inte vara för barnen skulle jag dey. Jag vet mitt värde, jag klarar mig utmärkt på egen hand. Men mina små älsklingar. Hur än jag tänker på det då skulle det vara sämre för dem på alla sätt om jag splittar familjen. Då tar jag heller alla smällar. Jag kan inte bara ge upp.

Osynlig

Men det blir inte bättre så här heller! Just nu är det inte du som splittrar familjen, det är faktiskt din man. Du gör inget fel! Ställ ditt ultimatum, även om - eller faktiskt framför allt för att - du älskar honom. DU har inte försatt familjen i den här situationen. Du har rätt, du förtjänar så mycket mer! Vi finns här på sidan när du behöver oss!

Ja jag har haft problem med alkoholen Sommar. Min mamma var alkis, har alkogenen. Till en början hade jag inga problem. Kunde ha flak med öl hemma och litervis med starksprit. Frugan kunde tom fråga mig om jag inte skulle ta en öl. Sedan kom vår son. Då började mitt drickande. Jag har funderat varför men inte kommit fram till något svar. Tror det kan vara friheten som försvann med min son. Jag kunde ju festa en helg men har man barn är det ett annat ansvar.. Jag började helgdricka. Onykter/full fredag och lördag. Yrslig söndag, jobb måndag. Höll på så men eskalerade när min pappa dog. Alltid skött jobbet. Förraförra året slog det slint i huvudet när jag var i stockholm. Försvann utan att meddela frugan eller jobbet. Drack. Hamnade i Göteborg. Hur jag kom dit har jag bara vaga minnen av. Tog tåget vet jag. Blev lobad i Göteborg, in körd till Sahlgrenska för avgiftning. Min fru och en arbetskamrat kom och hämtade mig. Måndagen när jag stod framför min akollegor och berättade att jag var alkoholist var tufft. Fick öppenvårdsbehandling av min arbetsgivare ssom ville hjälpa mig. Hade ett återfall förra sommaren men varit nykter nu ett år för några dagar sedan.
Vad gjorde jag? Jag kom till insikt att jag inte kan leva så här, såra mina nära och kära. Gick till AA som var jättebra. Ingen som dömmer. Blev lobbad förra sommaren också och då bestämde jag mig för att bli nykterist.

Problemet med oss alkoholister är att vi har en oerhörd ångest för vi vet att vi gör fel men alkoholen dövar ångesten för stunden. Enda positiva saken med A sedan finns det bara negativa saker med den.
Anser din man att han inte har problem kommer du inte kunna påverka detta tyvärr. Varför ska man erkänna problem om man inte har problem?
Min fru hotade att lämna mig och det ville jag inte så jag styrde om kursen.

Sommar

så slipper barnen leva med en alkoholiserad pappa. Kram Den lappen hittade jag idag från min man i en bok som jag har köpt som handlar om medberoende. I förrigår en halv flaska vin, igår en folköl och ett glas vin, idag ny flaska vin inköpt och glas framme till maten. Öl säkert i kylen. Han visar nu att han kan kontrollera men klarar inte att vara utan. Tack snälla Aeromagnus för ditt svar. Du låter som att du skriver om min man när du beskriver hur det började när din son föddes. Vilken tur din fru har att du älskar hennne och valde henne. Min man som du hör väljer inte mig. Sådan sarkasm han använder och har ingen förståelse för hur jag mår. Han ser hur förtvivlad jag är men struntar i det. Om det inte vore för barnen skulle jag gå på direkten men då kommer han att kräva att ha dem varannan vecka. Jag kan inte lämna bort dem till honom varje vecka. Om jag visste att dem kunde vara hos mig hela tiden. Samtidigt slulle dem sakna honom så mycket. Han är en underbar pappa. Nej, han har inget problem. Det är jag som är problemet enligt honom. Nästan alla som skriver här har partners som dricker men ändå vill inte bli lämnade. Min föreslår skilsmässa varje gång jag konfronterar honom. Han vet hur mycket jag kämpar att hålla ihop familjen för barnens skull och använder det som utpressning.

Vi personer med alkoholproblem har ju en tendens att spela martyrer. Ingår i sjukdomen tyvärr. Du är inne i ett starkt medberoende. Om jag uttrycker mig så här. Eftersom jag förstår och vet att du mår piss av detta. Vem ska bry sig om ditt mående? Vad händer om du drabbas av utmattningssyndrom? Vem tar hand om barnen då? Vill inte ge dig taskiga känslor. Vill bara att du måte försöka sätta dig i första rummet. Mår inte du bra kan du inte heller vara en god mamma. Tyvärr är våra lagar vad gäller umgänge i Sverige så lama så ja ni skulle säkert få delad vårdnad om barnen. Ja barnen skulle säkert sakna sin pappa OCH sin mamma för den delen. Barn förstår och de kommer förstå att deras pappa har problem. Min egna fyraåriga son sa att det var bättre när jag drack cola för då blev jag inte elak och somnade. Den karamellen var inte kul att suga på men jävligt lärorik.

Vill man köra med lite fulspel eller som jag läst i andra trådar kan man ju anmäla sin man till soc som måste starta en utredning. Kan ju vara tufft kanske? Vet att någon hade kontaktat sin mans arbetsgivare och förklarade läget. Arbetsgivaren har rehabskyldigheter och kan inte säga upp någon pga alkoholism, det är en sjukdom. Jag vet inte det är jättesvårt.

melina

Sommar....
Av allt jag läst här + har jag haft samma från mib sambo, så känns det som om det spelar ut en på mått sätt.
För jag har alltid varit inne på att man kämpar till det inte finns nått kvar.
Har under 14 år Aldrig tänkt på det som så farligt fast jag tyckt han betett sig illa å dricker för mycket.
Att din man säger att DU ska skiljas känns som en stor osäkerhet från han.
Testar på nått sätt.
Och han tror säker inte du skulle göra det + allt detta med en ångest å dricka å mera ångest som jag inte själv vill eller kan förstå än.

Är själv orolig när det gäller barnen, vet inte hur det ska gå lösa. Måste leva på hoppet att det går och han fixar det varannan vecka om jag kommer dit. Jag kan inte just nu göra nått åt det....så måste bena Upp lite av de jobbiga.

Sommar

Jag vet inte vad som har hänt men det har varit en positiv vändning här. I fredags när jag skrev mitt sista inlägg var jag så förtvivlad. Först en öppnad flaska vinflaska till maten när jag kom hem och sedan lappen att jag ska sluta spela martyr och skilja mig. Jag lämnade fredagsmyset och gick och satte mig ensam vid sjön i skogen och bara grät. När jag kom hem med svullna ögon verkade han har fått en tankeställare. Bara vatten hela kvällen och till min förvåning såg jag att inga obligatoriska fredags öl hade blivit inköpta bara en flaska vin. Igår kväll åkte han till en vän för att grilla och skulle ha lämnat bilen kvar men till min förvåning kom han hem med bilen redan 20.00. Ett glas vin drack han på hela kvällen. Idag fick jag lite egen tid med barnen. Först var vi på stranden och sedan på ett kalas. När vi kom hem lagade han mat och jag såg att han hade druckit en folköl och lite vin. Han verkar anstränga sig men kan inte vara helt utan. Jag har varit orolig om han blir istället rastlös och arrogant mot mig men inte ens det. Jag känner att jag har hunnit vila och få lite krafter tillbaka. Jag är mera orolig för vår son än dotter. Hans pappa är hans manliga förebild. Jag vill inte att det här ska föras vidare till nästa generation. han ska inte växa upp och tycka att det är så det är att vara man att hinka i sig ö hela tiden. Jag funderar mycket hur jag ska göra för att visa sonen en annan väg.. I fredags fick jag en flaska vin av en omtänksam arbetskamrat. Vi hade pratat om vin och han ville att jag skulle prova en ny sort. Den har jag gömt i garderoben. Just nu känner jag bara avsmak för all alkohol. Jag har börjat irritera mig på alla bilder på alkohol på social medier, fast jag en gång i tiden också kunde lägga ut bilder på vinglas. Jag känner mig äcklad när jag ser människor gå omkring med kassar från systembolaget. Jag har börjat önska att alkohol kunde förbjudas och försvinna. Melina, jag tror inte att jag skulle kunna ta risken och hoppas att han fixar det varannan vecka med barnen. Nu är det jag som blir drabbad men om jag lämnar honom då är det barnen som kanske får tar över. Jag har en föreställning hur han passar på och festar hela veckan när han inte har dem och dyker upp bakfull för att hämta dem. Hur han hinkar i sig 5 starköl en kväll när barnen har somnat -så blir någon av barnen sjuka och behöver tas hand på natten. Hur fredagsmyset hemma blir inställd och barnen får istället åka med honom till hans vänner för att "umgås". Det här kommer jag aldrig utsätta dem för.

melina

När jag tänker i dom banorna oxå.
Vet inte hur det ska lösas....känner att jag måste lita på att det blir en lösning om jag kommer till det.
Fast...nu är det ju både du och barnen som drabbas!!
Sen....jaa hur nu man kan lösa allt????
Nää det är faan Inte lätt på nått sätt.
Man vill ju framför allt skydda sina guldklimpar!!

etanoldrift

För din skull hoppas jag att han tar tag i det och även söker professionell hjälp.. Min gubbe har också i omgångar försökt "gå på vita knogar".. Han klarar en helg, på bara folkisar och lättöl.. men sen när måndan kommer måste han till systemet.. När vi träffades hade han åkt dit för rattfylla (vilket han inte försökte dölja.. men "bortförklarade..) Och fick lämna en massa blodprover.. Då kunde det gå ett par veckor när han bara drack lättöl.. Eftersom han köpte hem ett par backar i taget och lättöl inte var något jag reagerade nämvärt på så trodde jag givetvis att allt var lugnt..
Numera kommer "perioderna" när han är något mer än salongsberusad allt oftare och de vita "dagarna" kan nog räknas i timmar (dom han sover) För han vägrar erkänna att han har problem.. Och han tycker att det är "pinsamt" att söka hjälp för något som han själv inte uppfattar som ett "problem"..
Jag vet inte hur många gånger han har pratat om att "dra ner" de sista halvåret.. för att hålla sig till folkisar några dagar.. för att sedan helt plötsligt bli mer berusad igen.. (ett tecken på att han gömmer öl och vin..)

att du hittat hit till forum och att du satt ord på hur du har det i ditt liv. Jag läser numera sporadiskt här men råkade se namnet på din tråd och läste ditt första inlägg. Dessvärre finns många, alltför många, ”helt vanliga familjer” där det dricks för mycket. Jag har läst och skrivit här flera år och många berättelser här liknar varandra – intill förväxling kan jag faktiskt säga. Jag ser att du fått flera svar redan och instämmer helt i att du ska söka hjälp för din egen skull! För ditt medberoende. Det är dig, dina tankemönster och din hållning du kan förändra!
En av de tankegångar som återkommer, och som också var min när jag började skriva här för flera år sen, är att hitta hjälp för missbrukaren i "mitt" liv. Nu i backspegeln ser jag att det var jag som behövde hjälp att hitta en annan hållning i mitt liv. Det är faktiskt så att när jag förändras kommer också de i min omgivning att förändras - de måste ju förhålla sig till en person som förhåller sig på ett annat sätt... hela mönstret påverkas av min/din förändring. Men - kärnan i det här är att det inte handlar om att försöka förändra nån annan till det man önskar och vill. Det handlar istället om att ta ställning till hur jag vill leva mitt liv och börja leva så. Även små förändringar har betydelse. Jag måste än en gång hämta det inlägg ur Carina Bångs blogg som betytt så mycket för mig och som jag delat så många gånger här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Det handlar om att ta (återta) makten över sitt eget liv. Carinas blogg har varit till stort stöd för mig under flera år och jag följer den fortfarande även om vi har ett lugnt liv nu. Jag vill också rekommendera boken Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund, en uppföljare till deras TV-serie - om du inte sett den hoppas jag du hittar den på SVT-play.
Jag rekommenderar dig också varmt att gå på Al-anon möte! Gå och lyssna, säg vad som känns rätt att säga eller var tyst... Där kommer du att möta andra som vet vad du talar om - från insidan. Så som jag också vet. Om det inte stämmer första gången så gör ett nytt försök, kanske i en annan grupp.
Om du vill dela min resa finns jag i ”Det vidare livet”, tråden – som är min andra – heter Mitt nya år.
Varmt lycka till! / mt

Sommar

Tack snälla alla för alla råd och tankar. Den här veckan har varit lugn och skön. Vissa dagar har han inte druckit alls och andra 2 folköl. Han har varit lugn och trevlig mot mig och har gjort massor av roliga saker med barnen. Han är i en period när han anstränger/ kontrollerar sig. Samtidigt vet jag av erfarenhet att det är tillfälligt. Det är bara en tidsfråga. Jag märker att han inte har kommit till insikt. När jag ringde hem en kväll och frågade om något behövde handlas. Nej, bara en flaska rose till mig men det tror jag inte jag ska be dig om, svarade han. Ikväll ska han träffa ett gäng på stan, har han meddelat mig. Jag läser Djävulsdansen. Jag känner igen mycket om hans beteende i boken. Den normala, harmoniska som plötsligt förvandlas till spydighet, rastlöshet och irritation. Det är som att leva med 2 olika personer. Ankagelser att jag hindrar hans drömmar, är tråkig, vill inte vara ute och umgås med människor. Det är så synd om honom. Vi kan ha en fantastisk resa bokad på sommaren så kommer han med en spydig kommentar om hur synd det är om honom som inte kan resa bort på vintern. Han har ingen ro, aldrig tacksam för det han har. .När jag läser boken får jag bekräftat att jag har gjort rätt allla dessa år. Barnen har alltid prioriterats, rutiner, trygghet, fungerande hem, stabilitet, lugn och ro. barnen är trygga inom sig själva och har många kompisar,. När barnen var små sa jag till honom att om jag måste välja mellan hans behov och barnens så väljer jag alltid barnen först och så har det varit. Ofta har jag känt mig som en mamma med 2 barn och en trotsig tonåring hemma. Jag har utvecklat ett kontroll behov när barnen är med i bilden, hindrat drickandet och umgänge med människor som dricker men är han själv så tänker jag inte på vad han gör. . Nu är jag inne i en ny fas av reflektion. Läser mycket och försöker att hitta nya sätt att själv agera och tänka. Jag känner så mycket ilska kring tidigare incidenter som är alkohol relaterade. Jag skulle vilja ha ett erkännande från honom, en ursäkt men jag vet inte vad han tänker. Är han medveten om hur illa han har behandlat mig? Ser han inte att det var fel att dricka och festa så mycket när barnen var små. När jag frågar honom hur han anser att jag har agerat fel, har han inget svar. Skulle jag ha packat barnen i vagnen och släppat dem till krogen en fredag kväll? Man behöver inte sluta leva bara för att man får barn skrek han på mig när vår minsa var en bebis. Jag har bokat en tid själv på familjerådgivningen och tänker söka hjälp för att bearbeta detta, vill inte slösa bort energi på att vara arg. Nu ska vi snart iväg på semester hela familjen och jag känner oro. Hur blir det, orkar inte med alkohol problemet på semestern. Borde jag säga till redan innan att jag förväntar mig att han håller sig nykter, ingen alkohol på hotellet. Vill inte ta den rollen.