Min kärlek har varit alkoholist i säkert 20 år. Dock sköter han sitt jobb oklanderligt och det är bara jag och hans bästa killkompis som vet. Kompisen har dessutom samma problem själv. Dock bor denne i ett annat land, så de träffas bara ett par gånger om året. Min vän har det mycket gott ställt ekonomiskt och sitter hemma och dricker dyrbara whiskysorter både efter jobbet och på helgerna.
Vi bor inte tillsammans och en "normal" relation har aldrig varit möjlig pga hans drickande. Jag har mitt eget liv och för min del hanterar jag situationen ganska bra. Sitter inte och mår dåligt för hans skull och har slutat vara medberoende.
Men jag vet ju hur han har det. Utan att jag vill honom illa, utan för att jag vill honom väl, önskar jag att han någon gång verkligen skulle "falla" och därigenom förhoppningsvis bli tvungen att ta tag i sitt liv. Han erkänner själv att han är alkoholist och att han har problem. Vi pratar ofta om det, mycket öppet. Men jag tror inte han vill sluta dricka, för han är så rädd för ett liv utan "nappen".
Därför söker han inte heller hjälp. Han säger hela tiden att han försöker dra ner på drickandet men det är mest munväder. Han kan inte göra detta själv och det vet både han och jag.
Nu börjar hans hälsa svikta. Diabetesen är inte långt borta, han väger 30 kg för mycket och har ofta ont i magen. Ibland uppsöker han läkare för sitt magonda, men då låter han alltid bli att dricka en längre tid innan dess så att ingen ska upptäcka något alarmerande.
Den enda möjliga utvägen för honom är, som jag ser det, att han måste ramla och få sig en riktig smäll. Hur sparkar jag honom över kanten? Är det möjligt att göra detta med kärlek?