Här är jag. Vanlig kille på 29 år, med ett vanligt osynligt problem, den förbannade alkoholen.
Efter denna "jag vet inte vilken gång i ordningen" tavlan har jag bestämt mig, nu får det fasen va slut.
Förutom att totalförstört min släktings bröllop, skämt ut mig bland alla gäster så höll jag även på att förlora min familj.
Bad min sambo fara å flyga, medans mina barn 3 och 1 år grät av rädsla. ALDRIG tänker jag utsätta mina barn för detta igen. Aldrig ska dom behöva se sin pappa i ett tillstånd där dom blir rädd, nogonsin igen.
Efter helgen hade jag och sambon en för mig skamfyllt samtal. Jag sa som det var, jag dricker inte för att det är gott, jag dricker inte för att det "hör till" när solen skiner. Jag dricker enbart för att bli berusad, för att bli så full som möjligt.
Såklart hade hon förstått detta ganska länge.
Jag har vetat ända sen 18 års ålder att jag inte kan hantera alkoholen, tappat vänner, legat antal gånger i fyllecell, vaknat upp utan att veta vart jag är. Listan kan göras lång. Även fast jag vet att allt kommer gå överstyr har jag ljugit för mig själv och mina närmsta och sagt:bara några öl.
Men nu är botten nådd. Ångesten är total och jag har lagt alla kort på borden, för mina barn, för min sambo men även för min egen skull. För att ha någon som helst vardighet kvar, för att kunna respektera migsjälv det minsta.
Hjälp mig att förstå att det kommer kännas bättre, för just nu känns allt som ett enda stort mörker.
Mvh