Fick för en månad klart för mig att min man är alkoholist. Det blev ett avslöjande som slog ner som en jättefot över mig. Nog visste jag att vi hade problem, och skåpsupandet förklarade en hel del av det senaste halvåret. Med facit så ser jag ju alla tecken.
Det började bra. Han sa sig ha insikt. gick på ett AA-möte och ska fortsätta. Vi har haft semester. Men den här veckan har jag börjat jobba och mannen är kvar i sommarstugan med barnen. Igår sms:ade tonåringen och sa att hon stuckit från stugan för att hon inte visste vad hon skulle ta sig till för hon tror pappa satt och drack öl. Hon är den enda av barnen som vet vad som hänt med pappa och tog alltså på sig ansvaret när jag var borta, vilket i sig känns fruktansvärt.
Min man menar att det ju bara var en lätt öl, en 2,2%vol, att han inte ens tänkt på att det var alkohol i den. Jag säger att isåfall är det alkoholisten i honom som ljuger för honom, för att han skulle få ta den där ölen. (Han lät inte full på telefonen.) Jag vet inte om han egentligen hade fler öl, eller starkare grejer.
Jag vet att återfall är vanliga. Och om han bara låter bli nu, så är återfallet i sig ingenting jag inte kan leva med. Men min tillit blev kört i bott när alkoholismen uppdagades. Jag vet att jag kanske ska vara glad att han haft inställningen att han gömt det, för att han liksom vetat att det var fel, och att han därför nu faktiskt tar problemet på allvar. Men hemlighetshållandet i sig sätter sår i vår relation. Alla gånger under vintern jag undrat vad som hänt, om han blivit deprimerad, eller vad som är fel på honom, ohc han sagt att det inget varit... En lättöl har tagit bort den tilliten igen, som han byggd de senaste 3 veckorna. Enlättöl so han aldrig druckit om jag varit i närheten.
När jag pratar med honom svarar han alla rätt på allt. Han vill vara nykter. Han vill inte att hans dotter ska behöva vakta honom. Han hade inte tänkt börja dricka, bara ta en lättöl. Men han kan förstå att även en lättöl är en trigger för mig och hans dotter. Och han kan se att lättölen kan ha varit ett sätt att flytta fram gränsen igen. Han säger helt rätt saker. Men för mig känns det bara som ord. Han har ljugit om sina alkoholvanor så länge. I flera år, även om det var först i vintras det eskalerade och blev ett problem.
Eller, så kanske det här lilla "mini" återfallet inte ska ge så stora efterverkningar? Kanske förstår han nu att det inte är så lätt som han trott. Och att han kan förbli nykter sedan? Jag vet inte. Eller så försöker han bara säga rätt saker, för att göra mig nöjd. Det vet ju alla, alkoholister ljuger, för sig själva och andra. Och jag är så trött redan. Och jag har bara kommit hit ännu. Ge mig 20 återfall, vart är jag då? Långa återfall?
Är så ledsen just nu och går bara omkring i ett alldeles för stort hus själv och gråter. De kommer hem imorgon. Jag vill inte bli en som vaktar. Jag vill inte att min dotter ska bli det heller. Och även om vi separerar så kommer min dotter ändå att bli en vaktare. För hennes pappa är alkoholist, och jag har inte ens orkat smälta det riktigt än känner jag.
Så vad säger ni, gör jag för stor sak av en lättöl som han inte menade något med? Är en lättöl ett återfall? Eller bara ett tillits-återfall?