Jag vet inte vad som är nog.. Börjar bli arg på mig själv och kanske förlora respekt för mig själv för att det tydligen inte finns några gränser för vad jag går med på. Han har varit våldsam mot mig ett 3-tal tillfällen sedan vi flyttat in tillsammans 1 år tillbaka. DET var inte nog för mig att bryta.. Jag har förstått, ursäktat, underlättat för hans samvete. Känner mig så korkad, dum, utnyttjad, manipulerad. Jag vet bättre än såhär. Jag vet att jag förtjänar bättre än såhär. Hade min systerdotter berättat något av vad jag skulle kunna berätta hade jag ögonaböj hjälpt till att bli av med människan från hennes liv. Varför värderar jag inte mig själv lika högt? Av någon anledning blev det för mycket nu sista gången och kanske står jag vid ett vägskäl till slut, efter allt för mycket, mitt dumma spån..
Han hade råkat låsa oss ute, var full och ville slå sönder balkongdörren för att han "fan inte orkade sitta på bänken på balkongen o vänta på låssmed". Jag fick böna, be och försöka resonera med någon som för stunden inte tycks förstår gränser, konsekvenser eller har utrymme att förstå andra än sig själv. Jag beeeer honom att vänta tills jag ordnar låssmed. Han garanterade att han inte skulle göra något, men väl tillbaks efter samtalet har han krossat rutan, tagit sig igenom 2 av 3-glasen. Han arbetar inte, lever på mig och jag arbetar bara deltid för att jag lider av social fobi och bara precis försöker klara mig i arbetslivet. Nu har jag två dyra räkningar att ta itu med istället för en. Jag känner det som att han rycker på axlarna åt det hela. Beskrev händelsen som "jag förstår att det var tokigt av mig, så tossigt." Jag känner mig inte respekterad, inte hörd, förstådd, uppskattad. 3 dagar efter händelsen hade han inte hjälpt till att få undan allt glas från balkongen, mer än sopat det ytliga. Inte fått för sig tanken att diska ur min blomkruka han använde för att pissa i. (Han kunde lika gärna pissat på mig, så känns det.) Dagen efter händelsen ringer han mig.. inte i första hand för att ge mig förståelse, be om förlåtelse, utan för att jag ska köpa mer alkohol till honom. Jag har precis lånat 1600 kr av min mamma (som är vad som kallas "fattigpensionär") för att betala låssmeden, vi har inga pengar på kontot. Men han spelar på mitt samvete, att han behöver mig och känner sig sviken annars. han fattar inte hur barock hela scenariot är. Fattar inte att han är alkoholist. Jag har varit inget annat än förstående, förlåtande, ödmjuk.. har inte velat vara den som överger honom, som han upplevt av tex sin familj sen tidigare. Men JAG DÅ?!? Är jag villig och på väg att köra mig själv själsligen i botten, när jag vet att det tagit mig så lång tid att bygga upp mig själv från mina egna problem; från att ha varit mobbad hela min skolgång varpå jag blivit sluten, utveklat min sociala fobi och tappat allt självförtroende. ..Jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget.. Är ny, vet inte hur det funkar. Behöver nog bara skriva av mig. Har ingen att tala med. Vill inte oroa min familj.. Är på bristningsgräns..