Jag tror äntligen jag hittat en formulering på att beskriva min situation. Min situation som gör att jag känner att jag vill, kan och ska(borde/måste) sluta dricka. Det grundar sig i att det förstör min vardag och min glädje. Det är väl kanske lite så ett beroende ser ut, iaf sett ut för mig. Varit beroende av socker, det var ju fantastiskt i början...sedan blev det hatkärlek. Samma sak gällande första förhållande. Samma sak med snuset... nu med alkoholen.
Jag är ingen som bråkar, ingen vän behöver ta hand om mig för att jag är för full. Jag hanterar alkoholen i smyg, är full men vet antagligen hur jag ska bete mig eftersom jag aldrig får höra att jag varit för full. Men när jag inte kan minnas vissa bitar av ruset och framförallt mår som jag gör dagen och dagarna efteråt känns det inte längre värt. Att jag dessutom gör av med massvis med pengar och inte tar tag i väsentliga saker.

Detta är något jag aldrig någonsin berättat men jag har varit full på jobbet x-antal ggr under denna vår och klarat det vilket ju medfört att jag gjort det fler gånger. För att få känna mig glad. Men jag har inte reflekterat över att det skulle varit fel, för om ingen märker det, vad gör det då? Fast jag förstår ju nu när jag skriver hur det låter... ej OK.
Och lite så tänker jag med att sluta dricka helt också... att ingen kommer förstå varför jag väljer att sluta när ingen någonsin kommenterat mitt drickande. Men timmarna i ensamhet med ångesten, orkeslösheten och all tvivel på mig själv gör att jag inte längre pallar...

Det är nu min sista semestervecka. Har max 2 helnyktra dagar vilket gått bra men det har samtidigt varit dagar då jag varit extremt bakis och inte velat druckit alkohol...eller orkat.

Igår smög sig rastlösheten på, jag orkade inte göra speciellt mycket under dagen men för att ta tag i lite saker i hemmet drack jag en flaska vin och 2 groggar. Jag tänkte att det blir min sista fylla.. och att idag börjar jag vara nykter. Ska på fest ikväll... tänker inte, ska inte... men kan redan känna suget av ruset. Men jag har bestämt mig... att åtminstone prova.
Och framförallt bara få skriva för att jag ska bli påmind om det.

Soff

När jag läser din text kan jag känna att det talas för lite om den skötsamma alkoholisten. Vi får mest höra om folk som bråkar, förstör, däckar, spyr, hamnar på parkbänken. Och ja, så kan det gå till slut men samtidigt är det många av oss som inte gör så stort väsen av vårt drickande. Jag gömde länge mina problem bakom att jag var skötsam, tränade, aldrig blev för full på fest, aldrig drack i veckorna. Jag hade behövt höra att alkoholism inte alls behöver vara så där "högljutt", som tur var hittade jag det här forumet och förstod att det fanns fler som dej och mej.

Du kommer att få jättebra stöd och pepp här, det kan jag nästan lova :)

oklarheten

Det känns så himla stort, fel och främmande att sätta etikett på sitt drickande. Men det handlar om min upplevelse av det hela och att det är nog.

Jag tänker på det fördelar jag ser fram emot:

Sömnen
Aptiten
Klarare i huvudet
Slippa ångest
Ersätta rastlösheten med träning
Kommer klara studier och arbete

"nackdelarna"
Rastlösheten
Ruset...att kunna identifiera sig som en glad person. Jag är ingen glad person i vardagen. Snäll, ödmjuk och så, javisst. Men jag är inte genuint glad, skrattar inte speciellt ofta.
Ensamheten. För jag finner en sådan gemenskap i drickandet. Det sociala. Eller för att jag känner mig mindre ensam om jag sitter ensam hemma.

Det känns så definitivt nu. Och jag blir ledsen när jag tänker på det...och det känns tungt.

Madeleine 83

Vad bra att du hittat hit, helt rätt beslut.
Strunt i vad andra ska tycka om att du slutat dricka, det viktigaste är ju hur du själv mår.
Det är lite tabubelagt att prata om att man dricker för mycket, vilket är konstigt egentligen. Om man slutar röka så kan man lätt berätta det för alla och få beröm, men om man slutat dricka så ska man behöva smyga med det och stå ut med att folk ska tjata om att man kan väl ta bara ett glas...
Hoppas det går bra för dig, första veckan är jobbigast.

Soff

någon etikett på dej själv tycker jag. Jag tyckte också att det var superläskigt i början. Det räcker liksom bara att tänka att du vill ha en vit period nu, sen tar du det därifrån :)

Kände också den där deppigheten men vet du? Det går över! Alkoholen bidrar ju till nedstämdhet och ångest, efter ett tag tror man inte att något kan vara riktigt kul utan men det kan det!

oklarheten

Det är ju verkligen början som är jobbig...sitter här och resonerar angående festandet ikväll. Känner mig osmart som bestämde mig för att börja idag... men det går fan inte att skjuta på detta längre.
Försöker hitta på ursäkter för att fortsätta dricka...det känns ju inte bra. Känner mig dessutom extremt självcentrerad, ömkande och bläää.

Hur länge har du varit nykter nu Soff?

Soff

mitt första inlägg här 30:e Juni, så inte så länge. Jag har återfallut en gång och så har jag druckit ngt glas till fest ett par gånger. Med det sagt så har jag ändå dragit ned mitt drickande oerhört och mår SÅ mycket bättre redan. Att jag druckit till fest beror mest på den där ångesten för att vara annorlunda. Jag har ändå känt mej rätt trygg med det eftersom jag verkligen klarar att hålla mej till de där glasen i de sammanhangen. Fast nu siktar jag på helnyktert:) Alkoholen miste liksom sin glans när jag började läsa och skriva här, den förstör och raserar så mycket.

Nyckelpigan

Ja, strunta i etiketter! Du tänker helt rätt, om jag bestämt mig ska jag inte skjuta upp det, det finns alltid en massa bra ursäkter "jag börjar imorgon" funkar inte.
Jag har varit på de medberoendet sida under uppväxten... Bara för att ingen säger något betyder det inte att de inte ser. Det är kanske så att ingen sett något eller så är det den berömda elefanten/flodhästen som ingen pratar om... Hoppas det gick bra igår! Kram

oklarheten

Tack all ni som så fint skrivit till mig. Jag kanske förstorade upp scenariot i min hjärna av att inte få dricka igår, för att jag varit ledsen, nedstämd och orkeslös. Men en bekant till mig kom över till mig innan vi gick vidare och jag förklarade för henne att jag inte skulle dricka. Hon förstod direkt då jag talat om det för henne tidigare, att det blivit alldeles för mycket och jag nu fått nog... att jag på obestämd tid ska ta ett uppehåll. För nu har jag bestämt mig.
Jag har varit en sådan alkoholromantiker, är det fortfarande. Men efter att vi suttit och pratat förtroligt någon timma var jag inte längre sugen på att dricka, jag kände mig tillfreds ändå. Väl på plats med det större sällskapet kände jag mig trygg med att vara nykter och jag följde med ut en sväng. Visst hetsade dom lite om att jag skulle smaka, shotta etc men ju längre tiden gick desto mer kände jag att jag verkligen inte ville.

Summan: det var en bra första nykter kväll och utgång. Inget "sagt för mycket" eller onyttigt fyllekäk. Och billigt blev det. Fast dessvärre fick jag huvudvärk ändå och har det ännu. Jag är inte sugen på alkohol men jag är sugen på ruset men inte så pass att jag är villig att offra ytterligare dagar med ångest och besvikelse på mig själv.

Jag ser fram emot att känna mer glädje och bli mer trygg i det sociala utan alkohol. Att få känna mig pigg och alert i huvudet.

oklarheten

Jahapp... Situationen är bra. Känner idag mig piggare än på länge. Ätit järntabletter, druckit vatten och sovit mkt i flera dagar, snart en vecka. Då börjar tankarna på belöning, hur härligt det skulle vara med ett glas på en uteservering, massa glas gärna, spontana utgångar, spontana möten för att jag känner mig så glad, lycklig och härlig....
Klarar jag av bara ett glas? Fan, det är svårt. Vill inte göra mig själv besviken....

Sa ar det, efter nagra dagar/veckor kanns allt sa fantastiskt att man tror att ett glas kan man nog unna sig. Det har jag gjort flera ganger nar jag slutat dricka, tyvarr sa slutar det inte vid ett glas och bara en dag........

oklarheten

Nej, jag försöker vara "före-klok" istället för efterklok. Men hjärnan vill gärna hitta genvägar, bortförklaringar.
Vill bara slappna av, göra allt härligt mosigt i huvudet.
Men längtar isf inte till morgondagen när jag ångrar mig och i värsta fall dricker mer. Eller om jag klarar det ikväll så eskalerar det i helgen istället....
Blir inte klok.

For mig har det ofta blivit att nar jag val blivit lurad av min dumma hjarna att jag kan dricka, da dricker jag 2 glas. Jag stannar vid 2. Dagen efter daremot, nar jag redan har "forlorat" da dricker jag mer, betydligt mer, Sen dagen efter igen sa drar jag I mig betydligt mer an jag normalt skulle gjort, och sen tilbaka pa ruta 1. Sa egentligen om man tittar krasst pa det jag kan hantera det dar att bara ta en eller tva glas - det ar dagen efter jag inte kan hantera..... Det ar dar jag maste lara mig, for jag vet att jag alltid kommer att dricka igen - men hur stoppar man att gora det igen dagen efter och dagen efter igen?

Tack for att du fick mig att skriva foregaende inlagg, det har get mig klarheten om var mitt problem egentligen ligger. Jag lagger allt fokus pa att inte dricka, och nar jag val faller igenom sa tanker jag va fan jag kan ju lika garna dricka igen. Fokus maste ligga pa dagen efter, att acceptera att det ar ok att dricka en kvall, men inte tva. Att helt enkelt saga stopp istallet for att bara ge upp och saga vafan.

oklarheten

Det är ju jättebra att du kom till insikt där. Det ligger så mycket i det du säger... Och jag tror det är så himla vanligt att har man ändå syndat så gör man det igen pga besvikelsen på sig själv. Kan bara se tillbaka på förr när jag var sugarjunkie. Eller snarare hetsätare. Alla beroende fungerar ungefär likadant.
Är sjukt kluven angående ikväll. Fan... vill och vill inte.
Sedan har jag en dejt imorgon... och ni fattar att man kanske behöver lugna sina nerver? Men jag orkar inte riktigt... fast jag vill. För det får en att må bra för stunden. Jäkla dilemma.

Och ps, det är viktigt att skriva av sig. Jag skriver mycket för egen del, för reflektion och ventilering. Men det är också viktigt att få vara anonym och få feedback, iaf och man kört fast, man får nya infallsvinklar eller som i ditt fall så kommer man på sig själv. Man ser vad man själv skrivit.