Min man sen 30 år är alkolist! Fy jag är så arg o ledsen. Jag har bönat o bett, skrikit ogråtit, jag har struntat i honom. Jag har försökt allt tror jag. Våra barn som nu är stora ( 21 21 o 23) har gjort det samma i så många år. Nu har han gått till en beroende klinik o han har nu fått ngt som de kallar "torrfylletabletter" o antabus. Kommer han att klara det här???? Jag är rädd!
Han har dåliga levervärden, han höll på att inte få antabus pga det. känselbortfall i ena benet, han får B vitamin, Dålig i magen jämt. Hur sjuk är han egentligen?
Jag orkar inte mer, jag har hotat att lämna så många gånger . O nu igen... Om han dricker så lämnar jag sa jag ikväll, första nyktra kvällen på så många år. Borde kanske inte ha sagt ngt.
Jag vill inte förlora honom.

SuzyQ

Den kommer han att läsa till slut. Den hjälper även oss anhöriga att förstå om vi läser den. De alkisar som jag pratat med säger att behandlingshem inte fungerar för där jobbar inskränkta, fördömande och överlägsna personer som inte vet ett smack om alkoholism, egentligen. På AA vet alla eftersom alla varit alkoholister.

Men självklart ska du flytta ifrån honom och hitta ett eget liv. Blir han nykter till slut så får ni väl börja om om det går. Men köp honom boken!
Lägg den bara på bordet och gå sen. Säg inget.

http://www.aa.se/webbshop/

Lycka till! Du är värd det bästa.

Slutkörd

och det är verkligen på tiden. Jag tror att jag behövt så hä lång tid på mig stt komma till total insikt. Vet egentligen inte varför jag slutade att skriva här men jag har läst. Och jag tackar er som har den förmågan att förmedla i skrift det som händer i era liv.
Nu är det sent men jag återkommer.
Kram till er alla

Nu vet du att du kämpat, sträck på dig och var stolt att du beslutat dig nu!!
Din känsla är kanske "på tiden", men alla behöver olika tid och nu har du tagit den tid du behövde!
Kramar

Slutkörd

Jag behöver ett råd.
Jag har sagt att vi inte behöver skilja oss utan vara särbo. Utvärdera om kanske ett år. Jag vet inte o hag egentligen gör det här för jag har svårt att släppa själv och för att göra det lättare för honom. Nu är han på sommarstället själv ( börjar jobba på måndag) och jag är hemma. Han dricker där han är det vet jag. Idag har han inte gått att nå o jag blir förstås orolig. Det finns en faster i närheten som är insatt i problemet. Frågan är om jag ska ringa henne o be att hon går och kollar. Är jag för mycket medberoende att jag ens ringer ? Borde jag släppa ? Är orolig att han ska dricka och inte komma till jobbet på måndag.
Och det är inte mitt ansvar men ....

Släpp han kommer orsaka dig stort lidande, vilket han redan har. Du måste tänka på dig vännen. Om inte behandling hjälper ja... då är det kört. Polisanmäl honom om han bråkar eller hotar dig. Han vill inte sluta och det är inget du kan göra för honom då.

Slutkörd

Jag behöver bli uppmuntrad till att släppa.
Jag ringde fastern och tydligen har hon ringt hans föräldrar så hans mamma hade åkt dit (!) betänkt att han är 50 år. Nu är typ hela släkten indragen och de tycker och ska försöka få till ett vårdintyg. Vad det nu kommer att betyda ? Han har insett att han förlorat mig eftersom jag flyttar så nu har han inget leva för. Återigen hotar med att ta sitt liv. Ja tänk om han kommit på det för fem år sedan att jag var hans allt och inte spriten.
Men jag ringer inte mer nu och ska nog åka bort i helgen och göra något kul :)

etanoldrift

Du gör rätt slutkörd! Det enda vi kan göra är att släppa taget om våra alkoholister och låta dem ta ansvaret för sig själv!
Jodå.. de är mästare i känslomässig utpressning och att låta anhöriga ta ansvaret för deras väl och ve.. ( har en gubbe, där mina ord inte gått in.. utan han står som ett frågetecken och skriker: Varför har du inte sagt någonting förut?)
Jag har poängterat att vi haft massor av samtal om hans "dryckesvanor" men att han inte har lyssnat (alternativt, bara hört delar och tyckt att det nog "inte är så farligt"..)
Håller tummarna för dig!

Förstår dig slutkörd. Förlåt jag säger så här och det låter kanske hemskt men om han nu vill ta livet av sig så ja då gör han det och det är inte ditt fel. Hade han slutat med a och fokuserat på er Hade han aldrig behövt dessa tankar. Detta ÄR oftast tomma hot och känslomässig utpressning. Det är inte du som väljer a före sin partner.

Slutkörd

Ja jag ska flytta men som jag sa vara särbo. Umgås på nyktert vis. Nu går jag frågan
"Jag kan förstå vad jag gjort dumt, men förklara för mig varför du inte klarar att jag dricker Ica öl?"
Jag kan inte förstå att han ens ställer frågan! Är en alkoholist så blåögd att han verkligen inte förstår att noll är noll. Han ska börja på ngn mottagning nu som är för fortsatt drickande de har sagt till honom att det är nog inga problem för att " lära" dug att dricka kontrollerat. Då menar han att vem är jag att hävda motsatsen. Jag säger återigen helt Jag kan förstå vad jag gjort dumt, men förklara för mig varför du inte klarar att jag dricker Ica öl?nyktert så får vi se vad som händerr. Då kommer motkravet. Om jag ska bli nykter vad ska du ändra på då? Till saken hör att han tycker att jag är helt frigid och säger att DRM ångesten han får när hag avvisar honom gör att han dricker.
Åh jag ångrar att jag sa att vi ska fortsätt som särbos. Jag skulle ha sagt skilsmässa - kom tillbaka när du är nykter. Känns som att jag fortfarande tillåter att han styr mig.
Ja han dricker mindre men jag säger att det spelar ingen roll hur mkt. Det är beteendet som måste ändras. En 3,5 är alkohol men han påstår att man man inte bli onykter på en 3,5 men jag tror det.
Nu vill han börja i parterapi också och jag säger nej tills han är helt nykter.
Åh vilket rörigt inlägg men kände att hag var tvungen att skriva av mig....

Slutkörd

Jag blir tokig!
Nu heter att han är minsann inte beroende för att han sköter ju sitt jobb. Han kan bestämma när han ska dricka. Då undrar jag varför han inte bestämt att vara nykter under semestern ? Det värsta är att han tycker att han inte varit full möjligen påverkad. Det är återigen jag som överdriver. Jag som är feg säger han, för feg för gå till en familjeterapeut för att jag är rädd för att de kommer tala om för mig att han inte är en alkoholist. Att de talar om sanningen för mig att det är jag som förstorar och ger honom ångest. Jag blir så besviken på mig själv att jag blir arg och skriker och slår i dörrar. Önskar att jag kunde behålla mitt lugn. Det enda som händer är att han "vinner" varje gång och jag känner mig som en förlorare. Jag hatar det här han kan verkligen prata omkull mig. Och jag känner mig såååå liten och värdelös. Tur ändå att jag beslutat att flytta, för nu börjar jag vackla. Han säger att jag inte har stöttat tillräckligt. Att jag kunde ha gjort på andra sätt. Och då tänker jag att är det lite mitt fel ändå.

Du har flyttat isär så du kan få en fristad. Är det inte lättare att säga skilsmässa då? Alkohol är alkohol och man an bli full på folksam. Tar längre tid men tre folköl är två starköl. Ja det är beteendet och han förstår inte varför du klagar och ställer krav. Han har inte insett sina problem och saknar vilja till förändring. Det viktigaste är att förlika sig med att inte kunna dricka alls

Slutkörd

Konstigt hur det fungerar.
Ja jag håller på och packar och ska flytta i slutet av september. Min man har äntligen tagit tag i sitt och skaffat en lägenhet till sig själv.
Han bönade och bad att jag skulle följa med till stugan i helgen. Han var mer eller mindre nykter på veckan, bara ngra 3,5or. Så han loooovade vara nykter under helgen. Jag mitt nöt tror en en gång på det. Full i fredags hela lördagen och tillnyktring på söndagen. Blåste på måndagmorgonen fortfarande 0,22 utan att ha druckit på söndagen. Nu har han en en gång bestämt sig att ingen mer alkohol ... Han var på Riddargatan och träffade doktor som säger att han vill vänta på provsvar innan antabus. Nu kommer han ta iallafall imorgon för att bara säker på sig själv. Om han nu tar så är det första gången han gör det av sig själv.
Jaja vi får se jag ansvarar inte för hans handlingar längre.
Han behöver mig för att bli nykter men det är ju redan förbrukat.

Dotter11

Flytta nu, du har gjort allt du kunnat. Du har definitivt stöttat och detta är definitivt inte ditt fel. Förstår om du vill fortsätta va ett par och umgås när han är nykter men tror det bästa för er båda hade varit att du vägrar ha någon som helst kontakt med honom på flera månader för som du säger så styr han dig ju nu ändå. Hitta nya intresse och hitta på saker med era barn, släktingar, vänner. Sätt ultimatum om du är beredd att stå för dem. Annars lev ditt liv så mycket du kan och träffa honom endast ibland sporadiskt när han är 100 % nykter.
Jag har själv svårt att lämna min pappa helt. Träffar honom då och då, ibland när han har en nykter period så träffas vi ofta, ibland inte på flera månader. Men jag ska säga dig att jag mår bäst när jag inte har nån kontakt med honom alls i de perioderna. Då oroar jag mig inte och jag mår bäst då. Säger ibland till min sambo att jag ska säga upp kontakten med pappa men det är så svårt, så just nu funkar det att träffas då och då men varje gång man ska träffas så är jag så orolig att han inte ska va nykter.
Lycka till men stå nu på dig att du ska flytta och ta hand om dig själv i första hand.

Slutkörd

Det är sånt här vi behöver, höra från andra som förstår hur det är. Jag blir blind jag ser inte mitt bästa. Jag tänker att när vi väl är isär, jag flyttat han flyttat så ger det sig. Orkar liksom inte ta diskussionen innan jag har mitt på det torra.

Dotter11

Alkoholism gör mig så förbannad och ledsen och utmattad. Jag har så svårt att själv förstå att det kan bli så illa. Att de i nyktert tillstånd bestämmer sig för att dricka trots att de vet hur mkt det sårar andra men även hur dåligt de själva mår med bakfylla, ångest mm. Men valet är alltid alkoholistens själv, vi runt omkring kan inte göra någonting. Jag har så många gånger testat att om jag hör av mig hela tiden, hittar på saker hela tiden så ska min pappa va lyckligare och aldrig välja spriten, men blir besviken så ofta att jag nu knappt nånsin tror på bättring. Om du läser om alkoholism så står det tydligt att det går inte att bota, enda sättet är total avhållsamhet=nykterhet, man kan inte lära sig att dricka kontrollerat om man är alkoholist, så att din man ska på nån behandling för att lära sig det är ju bara så sjukt. Finns det ens nån sån behandling. Att han sedan snackar om att varför får han inte dricka mellanöl bla bla det är också skitsnack. Hans enda räddning är att förstå att han inte tål sprit och aldrig kommer att kunna dricka alls om han vill ha sitt liv tillbaka. Tills han inser det, om han gör det, så håll dig därifrån. Flytta och försök att inte kontrollera honom och hur det går. Han kan höra av sig när han är nykter men vägra prata med honom och träffa honom om han dricker. Också får vi hoppas att han inser att han måste sluta dricka helt.

Finns studier som visar att man kan dricka igen trots att man har haft alkoholproblem. Jag är dock mycket skeptisk till detta. Att hålla sig ifrån skiten är det bästa och säkraste för att förbli nykter. Ja alkohol förstör mycket. Konstiga är att den anses mer normalt att dricka än att inte dricka det.

Slutkörd

Jag har flyttat. Skönt. Jag bestämmer i mitt egna hem. Jag tittar på tv i lugn och ro jag sover lugnt:) Nöjd med mig själv på det planet att jag flyttat fysiskt.
MEN....
Jag tycker att jag fortfarande låter honom styra lite i mitt liv. Eftersom jag har sagt att vi ska vara särbos, alltså gifta fortfarande och sagt att jag kan träffa honom lite då och då när han är nykter, så är jag låst. Då tycker han att vi ska träffas varje gång han är nykter, eller rättare sagt inte druckit något den dagen. För nykter är han inte än.Han drack sönder hela julen och nyåret, tre vita veckor innan jul och första lediga kvällen så .... Antabus sedan Nyårsdagen, fast jag vet att han drack lite i lördags. Han tar tabletterna på jobbet så han måste göra det, i tre månader ska det hålla på så. Jag har försökt att få honom att inte ha ngn kontakt under typ tremånader för att komma tillrätta med mig själv. Det är hur svårt som helst när han inte inser att det är på det viset. SMS varje morgon och kväll "godmorgon/god natt jag älskar dig". Så ringer han ibland för att höra hur det är. Hur lätt är det att inte ha kontakt med honom när han säger att han är ångerfull och just nu nykter och snäll. Då blir ju jag den elaka som inte stöttar nu när han äntligen säger sig att ha kommit på banan.
Känns som om jag är tillbaka på samma gamla igen, fast jag bor själv så "lever" jag med en drickare. Min terapeut förstår sig inte riktigt på mig säger hon.På måndag följer hon mig på ett Alanon möte, det är verkligen bra för jag har så svårt att komma iväg själv. Vad är rätt och vad är fel? Ibland önskar jag att han verkligen blev heeeeelt nykter och vi kunde fortsätta på något nytt men lika ofta känner jag neeej han är inte sig själv längre jag är glad att jag inte lever i samma hus som han längre och känner att jag aldrig vill det.
Jag är helt säker på att han kommer att dricka efter antabuskuren. Det blir lagom till Påsk, snaps och sill och öl, eller hur det kaaaan man inte vara utan har det hetat förr. Har svårt att tro att det blir någon ändring.
Usch jag vet inte vem jag är längre.

etanoldrift

Hej kära slutkörd!
Ja, jag har också flyttat, fast i mitt fall slutade det med skilsmässa Där min ,numera fd, tog initiativet, eftersom det aldrig blev nåt sex.. (och jag desutom inte alls tänkte ställa upp som KK)
Det verkar som om du behöver sätta lite fastare gränser för ert umgänge. Du är ju trots allt inte livegen, även om ni fortfarande är gifta.
Vad har du för fritidsintressen? Kanske ska du börja någon kurs eller studiecirkel, som gör att du inte är tillgänglig bara för att det passar honom?
I början kanske man behöver lite vita lögner, för att slippa träffas, men så småningom ska det räcka med ett : Nej, tyvärr, jag har lite andra planer! Och du ska inte alls behöva redogöra i detalj vad du tänkt göra (det kan ju faktiskt vara just "ingenting"!)
Det har man ju rätt att göra, även om man råkar bo under samma tak!
Jodå mitt ex ringer också (tyvärr oftast på fyllan) men det är ju ca 10 mil emellan så jag vägrar att göra "brandkårsutryckningar".. Och nej, det räcker inte att erbjuda sig att betala bensinpengar, det har han i alla fall insett!
Han har slängt luren i örat på mig i stort sett varje gång jag närmat mig hans problem med drickandet.. Utan att ens ha nämnt ordet alkohol! Jag har slutat att ta åt mig.. Det brukar sluta med att han ringer, nykter, ett par,tre dagar senare och låtsas som ingenting har hänt..
Jag tror att jag redan innan hade gjort klart för mig själv hur mycket känslor jag hade kvar, innan jag flyttade. Jag ställde mig själv frågan om jag ville vara kvar, om han påbörjade behandling och blev nykter?
Svaret blev ett nej! Det var alldeles för mycket av tilliten som var borta, alldeles för mycket sårade känslor vid tillfället och jag kände att jag behövde få lite utrymme omkring mig för att hitta mig själv..
Vad din alkoholist beträffar, så beter han sig lite som om du var hans "ägodel".. Och det känns som det finns visst fog för dina misstankar om fortsatt drickande, eftersom han redan fuskar trots antabus..
kram /e

Slutkörd

Etanoldrift, Jag har följt dig hela tiden (och Mulletant) men inte skrivit något, det går liksom i vågor när jag känner att jag "orkar" skriva. Det känns som om vi har det ganska lika du och jag fast givetvis finns det likheter hos oss alla. Jag är så stolt och glad över dig, du har klarat det här hittills och jag tror att du har varit till hjälp till många som behöver stöd

Jag har så svårt att sätta ord på vad som händer och sker och hur jag mår. Ibland skulle det egentligen bara vara att kopiera vad du och andra skriver.
Ja han beter sig precis så som om jag var hans ägodel mitt i prick. Jag måste hela tiden försvara mig varför jag vill göra på det ena eller andra sättet.
Och jag vet att det är så och då blir jag arg på mig själv och skriker och bråkar på honom för att liksom banka in i honom att jag gör vad jag tycker är bäst för mig mina val är mina val och de passar mig. Han gör sina val.

Tilliten är helt borta och känslor som att vilja ha sex eller ens en kyss, neeej. Jag tror att jag sörjer ett liv med honom och hans släkt och familj. Jag har väldigt liten egen familj som jag umgås med. Jag tar skilsmässa från typ 30 stycken, jag trodde att de skulle finnas där för mig men har verkligen fått erfara att blod är tjockare än vatten vad som än sägs. Jag har varit tillsammans med honom i 34år, sen jag var 16 år har jag tillbringat somrarna på hans släkts sommarställe. och nu, visst är jag välkommen men det känns inte rätt. På lördag fyller min svärfar år och jag vet inte om jag ska gå dit eller inte. Alla min mans syskon och familjer ska dit. Jag är liksom inte inbjuden direkt men iom att svärfar sagt till min man att det är middag hos honom på lördag tror jag att han menar mig med. Det är min dotter som berättat att det är.
Kram till dig Etanoldrift

etanoldrift

Min datoruppkoppling har krånglat så det är först nu jag kommer åt att läsa..
Bara för att man skiljer sig från en karl, behöver det inte betyda att man skiljer sig från resten av "släkten"..
Jag har fortfarande god kontakt med ett par tidigare svärmödrar (hehe.. låter som jag samlar på dom ) Och en svägerska och svåger.. VI är ju inte oense och har aldrig varit osams!
Till tur och lucka så är de förståndiga människor som inte väljer sida ;-)
Vad din svärfar beträffar, så slå en signal och gratulera lite i "förskott".. Om inte annat så får du kanske indikationer på om du är bjuden eller inte? Sedan är det ju upp till dig om du vill gå dit, när din man är med? Eller om du väljer ett annat tillfälle att gratulera..
Kram /e