Varför är det så svårt för mig att inse att jag inte kan dricka måttligt? Jag dricker inte ofta men jag har konstaterat att jag inte har ett sunt förhållande till alkohol ändå. Så fort det är dags för fest så blir jag packad, pinsam och dagen efter ångestfylld.

Idag mår jag som jag förtjänar. Kom hem igår kväll full och kräktes och var arg (?).

Min man sa, gå ut och visa att du kan sköta dig. Det misslyckades jag kapitalt med. Kan dock inte erinra mig att jag har varit otrogen eller något sådant, men det brukar min hjärna åtgärda genom att själv hitta på saker som jag kan ha ångest över. Varför utsätter jag mig själv för det här? Efter varje gång så konstaterar jag att det inte var värt det. Men jag är ingen social människa när jag är nykter så att gå ut utan alkohol är inget alternativ. Hur har ni andra gjort?

Jag kan inte stå för den människa jag blir under påverkan av alkohol. Den är inte jag. Hur gärna än folk vill påstå att man är ärlig och sig själv när man druckit.

Kikarsikte

Och detta självförakt som kommer som ett brev på posten.

Jag är en egoistisk jävel när jag druckit. Bara jag jag jag jag. Drar mig inte för något när jag är påverkad. hur kan det bli så? Vad är det för gift man hinkar i sig och varför gör man det frivilligt? Ska skriva ut min ångest här så jag kan läsa det nästa gång jag får för mig att det är en bra idé att gå ut.

Nyckelpigan

Jag vet precis hur du känner det... Jag har gjort likadant och försökt vara måttlig så många gånger men sen blir det fel igen... Den här gången känns det annorlunda, jag har till slut kapitulerat och insett att det faktiskt finns ett liv som är värt att leva utan à (det trodde jag inte innan). Ibland kan jag känna eufori, lättnad och en verklig frihet... Ibland känns det motigt. Mitt bästa tips är att läsa och skriva hör. I början läste jag i timtal, jag går fortfarande in och läser flera gånger per dag. Det får mig att se hur lika vi tänker, det gör det svårare för mig att sopa allt under mattan igen. Det ger mig även hopp. Välkommen hit!

Man är sjutton inte social när man är full. Det är bara ett skäl från din hjärnaatt ok ett drickande tyvärr. Du även mycket öppnare och trevligare person nykter. Att vara social betyder ju att man kommer ihåg vad man pratade om. Om du nu dricker så sällan har du kanske inget beroende utan ett lättre missbruk när du dricker. Valet? Ja vad vill du själv? Dricka måttligt? Hur har det gått?

Kikarsikte

Jag kan bara dricka måttligt i sällskap som jag känner mig trygg med. Jag får för mig en gång varannan - var tredje månad (när jag förträngt hur jag mår efteråt) att det vore kul att dricka och hitta på något. Ångrar mig alltid efteråt. Det borde jag veta vid det här laget. Mitt förhållande till alkohol är inte sunt.

Det jag tror att jag måste göra är att ge upp drickandet som sådant. Min hjärna hittar dessutom på saker att fylla tomrummen med vilket ger mig ännu mer ångest. Jag är en kontrollmänniska egentligen och det värsta för mig är att jag tappar så många spärrar jag engetligen har.

Jag tror du har rätt, något beroende har jag nog inte, men missbrukar alkohol gör jag 9 gånger av 10 när jag går ut. Om inte 10 av 10.

Tack för att du tog dig tid att svara.

Kikarsikte

Nej man blir kanske inte social, men mer utåtriktad. Men det kan ju ha att göra med att jag egentligen inte känner mig bekväm i de situationer som blir när man går ut. De människor jag är social med är såna som jag förmodligen inte skulle ha pratat med som nykter då jag inte tycker de är intressanta då. Men är jag tillräckligt packad är alla människor roliga och intressanta.
Du har rätt.

Kikarsikte

detta självhat gör mig fysiskt illamående.
och jag skäms som en hund, för vad vet jag inte. Kräktes när jag kom hem i torsdagskväll och det ger mig också ångest.
Det märkliga är att jag inte alls ser det på samma sätt när det gäller någon annan. Att någon annan kräks eller gör bort sig är ingen big deal och något som jag tycker att de inte borde behöva må dåligt för. Men när det gäller mig själv så... efter alkohol önskar jag att jag var död. Jag är rädd att jag gjort något som skulle såra min man om han visste. Jag brukar dock komma ihåg om något relevant händer, men vem vet. Jag vill inte göra illa den person som jag älskar mest och ändå är det det jag är rädd att jag gjort efter att jag druckit.
Jag tror det är en rest från det förflutna, att jag tror att jag har samma beteende som jag hade på den tiden när jag var yngre och singel. Fast även då kom jag ihåg såna saker. Jag vet inte, jag fortsätter bara dokumentera mina tankar och känslor för att jag ska kunna se tillbaka på det här när jag åter igen får för mig att "nämen det vore kul att dricka alkohol". För nej det är inte värt det, det är aldrig värt det.

edde

Känner igen mig i det du säger om självföraktet. Upprörs inte om någon annan gör bort sig eller har alkohol problem men är otroligt känslig när mina kommer upp till ytan. Den ångesten man då får är vidrig.

Kikarsikte

Och denna återkommande ångest. Kommer på morgonen och så får jag jobba bort den under dagen. För att sen ligga på normal nivå på kvällen. Min hjärna är duktig på att fylla ut luckor med diverse innehåll som alltid innebär att jag varit otrogen utan att veta om det. Förr i tiden under min singeltid så var jag nog rätt benägen att under rus hångla med killar men inte de senaste åren. Ändå är hjärnan där och bråkar. Jag har gett någon en puss, men det har jag kommit igång och även bekänt för min man. Men det var också längesen nu.

Dock var trött jag är på min ångestridna hjärna. Tror jag ska börja äta magnesiumtillskott då jag har förstått att ångest och depression kan bero på magnesiumbrist.

Ja Edde, varför är det så att man är mer hård mot sig själv?

Kikarsikte

Så han jag mig på att dricka igen. Dock gjorde jag inte bort mig och jag minns hela kvällen. Men ångesten finns ändå och den sitter fortfarande i. Så det verkar inte _bara_ vara pga vad som händer utan alkoholen i sig själv. Bra att veta, ingen idé att dricka ens om det är kontrollerat (full men inte packad). Jag får nog helt enkelt acceptera att alkohol inte är för mig.