av Mrs_Mary

Hejsan! (Ny här...) När jag läser inlägg så är det oftast berättelser om alkoholistens dubbelliv. Jag tänkte skriva en rad om mitt eget. Är gift sedan många år med en man som har alkoholproblem,. Alkoholen har alltid funnits där, men det är först de senaste två åren som jag stegvis har insett hur iångt gånget det är. För det har blivit sämre, från "riskkonsumtion" till alkoholism. Vi är båda två 30+are.

Jag har på sätt och vis tur, min man sköter jobbet och hemmet bra och han är inte elak även om han dricker. Han vet om sitt problem, även om han inte vågar sätta ord på det, ens för sig själv. Vi har pratat om hans drickande och jag har bett honom ta tag i det (det är ju bara han som kan göra det valet), men förgäves. Tror han försöker skärpa sig i omgångar, men det klarar han så klart inte i längden. Han skäms och har med tiden börjat dricka i smyg, vilket gör mig arg eftersom jag direkt ser den slöa blicken och det tuggiga snacket när han druckit.

Men det är inte han jag skulle prata om. Jag tänker mer och mer på hur jag ska hantera denna situationen. Jag älskar fortfarande min man oerhört mycket, han är min bästa vän och livskamrat, även om kärleken naggas i kanten av hans drickande. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom. Jag känner att jag lever i ett dubbelliv där vi ömsom planerar framtiden tillsammans, där vi bygger på huset och pratar om att bilda familj, samtidigt är det dagar då jag ser livet utifrån, när det är som värst, och allt känns hopplöst. Jag är uppvuxen med förmaningen "lita aldrig på en missbrukare" och jag är rädd för hur mycket mer jag vågar satsa på vår framtid. För att satsa innebär troligen att förlora. Logiken säger ju att såna här problem inte löser sig själv utan tenderar att bli värre... Men samtidigt känner jag att vi har så mycket fint ihop. Han är omtänksam och rolig, han bryr sig om mig och mitt liv, vi har mycket närhet och har periodvis ett bra sexliv, trots att vi varit ihop i över ett decennium. De många bra stunderna är SÅ bra, och de dåliga? Ja det vet ni ju själva, det är inte alls så jävla bra... Det är en bergodalbana, det här dubbellivet jag lever.

"Lämna i tid" hör jag mina barndoms förmaningar... Och jag ser uppmaningarna dyka upp i andras trådar. Men jag vill ju inte det. Det finns ju många hundra tusen människor med alkoholproblem i Sverige, alla kan ju inte leva ensamma. Går det att leva med en alkoholist i längden? Hur har ni andra det? Är ni alla på väg bort ur relationen?

Gissar att jag inte kommit så långt i min egen process som "medberoende". Ett ord som jag förövrigt avskyr, eftersom det får mig att tänka på "medbrottsling" och "medhjälpare", jag tycker att det känns skuldbeläggande. Jag har aldrig sett det som mitt fel att han dricker. Kanske "meddrabbad" känns mer rätt... Sen fattar jag att jag gör saker som har underlättat hans drickande och som jag behöver ändra på. Och det där med att sätta mig själv först försöker jag bli bättre på. Även en anhörig behöver tid att vakna.

aeromagnus
tis, 2015-07-28 - 14:17

Medberoende är när man trots allt ställer upp för sin partner i vetskapen om att det man gör egentligen är fel och skadar en själv. Man gör det för att man vill vara snäll, inte såra, vara där, ställa upp. Vad man väljer för ord är irrelevant. Jag kunde nästan tro det var mig du skrev om :) Att aldrig lita på en missbrukare, ja det stämmer ganska bra. Har ju själv missbrukat och vet att man ljuger, gömmer sprit, dricker i smyg mm. Just att dricka i smyg är ett STORT tecken på att man har missbruksproblem och ett kemiskt beroende. Vet själv av egen erfarenhet. Man gömmer för att man tror inte ens partner märker något. Hur korkat är inte det egentligen :) Att gömma är ett enligt mig ganska så skadligt beteende då man medvetet försöker dölja sin höga alkoholkonsumtion. Har man börjat gömma är ju risken att man dricker mer och mer.

Lämna i tid jag det är ju ett gott råd som du skrev innan. Du kan aldrig få din man att sluta dricka, det måste finnas en vilja. Du kan dock vara ett stöd i tillfrisknandet.
Går det att leva med en missbrukare? Jag det är klart att det gör men det är DU som får lida mest av det. Du får offra dina behov för din man.

Hur mycket tror du han dricker på en vecka?
Har du på allvar sagt att han behöver söka hjälp för sin alkoholkonsumtion?

Mrs_Mary
tors, 2015-07-30 - 10:49

Det är svårast att titta ärligt på sitt eget beteende. Jag tycker inte att jag gjort något av de klassiska "medberoendegrejerna", inte täckt upp, ljugit eller offrat mig. Fast det är klart att det kanske jag har, på små sätt som inte märks i vardagen. Först på sistone har jag känt mig mogen att ta upp för vänner att han har problem. Det vet ju alla våra vänner redan, så det kommer inte som en chock för någon, men för mig har det varit ett stort steg att säga det självklara. Jo har seriöst tagit upp med min man vid ett par tillfällen att han borde söka hjälp, eller åtminstone prata med någon. Men det vågar han nog inte, vågar inte släppa spriten. Har inte ställt ultimatum för den dagen jag gör det måste jag vars beredd på att släppa allt och gå, det är jag inte nu.

Har mått kasst de senaste dagarna, han har märkt det och vi har hitta på saker man kör bil till, då håller han sig nykter. Det har varit ett skönt andrum att kunna göra något kul ihop utan sprit. Det kommer inte att hålla i sig, men det är skönt att se, även för en liten stund.

Vinter
tors, 2015-07-30 - 17:22

Man inser att alkoholen ställer till problem i många förhållanden när man läser detta forum. Jag är själv i en relation där jag inser att det är problem med
alkoholen.

Min sambo dricker varje helg men aldrig på vardagarna och det är för att koppla av säger han. Han är otroligt skötsam, plikttrogen etc och vill ha kontroll på tillvaron. Dock dricker han sig berusad på fredagar och dricker måttligare på lördagen. Han säger att det är fullt normalt och att det är för att koppla av och att jag inte ska "nojja" så mycket. Jag har därför börjat tycka att fredagarna känns olustiga. Jag tycker att det är så konstigt att han som är en sådan kontrollmänniska så totalt kan släppa kontrollen som det blir när man blir berusad.

Om jag tjatar på honom vid dessa tillfällen att sluta dricka så blir han irriterad på mig och när han blivit salongsberusad får jag ofta höra att jag är "jobbig" att leva med,
att det kanske inte är så konstigt att han dricker. Detta skulle han aldrig säga till mig om han var nykter och det är något han tar till om jag är "på honom" för mycket om drickandet. Jag har sagt att om jag är så jobbig att leva med som gör att han dricker varför vill han då fortsätta leva med mig osv... Får aldrig något vettigt svar och jag vet ju att detta är något han bara tar till vid dessa tillfällen. På lördagen lugnar det ner sig och jag "glömmer" de oförrätter som kommit upp från gårdagens diskussion. Dock gör jag ju inte det egentligen utan det "gnager" inom mig... Det är jobbigt att behöva stå ut med detta varje vecka. Han dricker även för mycket på fester så när vi blir bjudna har jag alltid en klump i magen hur det ska gå. Han blir aldrig otrevlig men det märks tydligt att han är berusad, han tycker att han blir en riktig "partykille".
Tyvärr har jag märkt att andra ser men ingen säger något utan mer i stil med att oj - han blev visst lite berusad osv - men han är ju så glad och snäll. Det är dock inte så roligt att tappa respekten för den man lever ihop med. Hans släkt dricker också väldigt mycket när det träffas så jag förstår att det kommer därifrån. Alla killarna i släkten dricker öl efter öl och det blir en väldigt "grabbig" stämning och det verkar som att det inte är någon i sällskapet som tycker det är konstigt - det är ett normaliserat tillstånd. Jag får ofta höra att jag är tråkig och blir lite "hånad" av dem pga av detta. Jag känner dock att jag står på mig i dessa situationer vilket leder till att jag blir den tråkige som inte kan släppa loss.

När min släkt träffas och har fester så blir min sambo alltid fullast och jag upplever att de "skrattar" lite åt honom bakom ryggen. Ibland går jag hem tidigare, eller går och lägger mig men då får jag alltid utförliga redogörelser om hur full han har varit. Jag har då sagt att berätta inte det för mig utan berätta det direkt till honom istället. Vet inte vad det står för? Vågar man inte eller är det skadeglädje?? Jag känner mig så ensam i dessa situationer och vet inte om ett nästa steg är att bryta upp. Jag älskar honom men känslorna får sig en törn hela tiden efter sådana här tillställningar. Jag hatar (verkligen hatar) ex midsomrar då jag vet att min sambo kommer att spåra ur. Jag har aldrig roligt på dessa högtidsdagar eftersom jag hela tiden har en klump i magen över vad som kan hända. Min fråga är - är det någon som kan tipsa om vad man kan säga för att få honom att förstå att han gör bort sig och inte är "partykillen" på festen?? Eftersom ingen runtomkring säger något utan väljer att skratta lite dagen efter åt det hela. Varför vågar ingen stötta en i detta? Min släkt tex vet att jag tycker att han dricker för mycket (min släkt dricker måttligt) men ändå är det ingen som väljer att sätta stopp eller kanske kommentera något till honom direkt. Vad jag säger hjälper ju uppenbarligen inte.....

Jag har försökt att prata med honom när han är nykter, jag vet att det inte hjälper att tjata när han är berusad, men han slår bara ifrån sig och säger att det är jag som har problem och inte kan slappna av. Jag kan ta 1 eller 2 glas vin till maten men aldrig mer än så. Det kan jag få kastat i ansiktet nämligen, du ska inte säga något du dricker ju själv vin.
Ja men inte i några mängder svarar jag. Han blir som ett barn som ska ge igen...

Får ont i magen av detta och funderar verkligen på om det går att förändra detta på något vis. Det skrivs ju överallt att den som missbrukar alkohol måste ju själv vilja, men han tycker ju inte att han har några problem. Nu har vi blivit inbjudna till en fest på annan ort om ett par veckor och jag har sagt att du kan väl köra. Då blir han nästan sur, varför det, det kan väl lika väl du göra? Men jag vägrar vara en fyllechaffis och jag kan känna att om han inte har några problem med alkoholen varför kan han då inte avstå någon gång......

Suck, vad ska man göra???

Kvaddad
tors, 2015-07-30 - 18:30

Hej Vinter och välkommen hit!
Jag känner igen mej själv väldigt mycket i din man.
Jag är också en sån där som gillar att ha full koll.
Ordning och reda, vinet på fredag....
Jag tänker att det kanske för såna som oss är ett av få sätt vi har att släppa kontrollen.
Vi klarar det liksom inte för egen maskin.
I motsats till din man så tycker jag det inte är vare sej normalt eller eftersträvansvärt att behöva alkohol för att koppla av.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så.
Jag tänkte bara att jag skulle bidra med en " förklaring" från andra sidan staketet sas.

melina
tors, 2015-07-30 - 21:58

Välkommen hit!
Jag har tyvärr inte så mycket råd att ge då jag infinner mig i exakt samma situation.
Fast det har gått lite längre....
Det som jag fått förslag å försöka är att prata från sig själv...
"Jag känner mig....."
"Jag mår dåligt när....
Ingen kan ta ifrån en känsla från dig.

Ett annat tipps Att läs mycket här för din egen del. Få mer kött på benen, mer insikt.
Boktips "djävulsdansen" kanon bok so. Får med så mycket...

Å när du känner dig redo sök hjälp för din egen skull. Hur du ska förhålla dig till allt.
För sakta sakta smyger sig det på mer å mer. Man förlåter, man själv ligger å gruvar å har ont i magen men....
Det är Hans liv å han som gör bort sig....Inte du.
Du skämmer Inte ut dig!

Du och dina känslor är viktiga....
Kram på dig....
Du är inte ensam!

Vinter
tors, 2015-07-30 - 23:58

Hej! Tack för ditt svar! Jag har faktiskt inte tänkt på att det kanske är hans extrema kontrollbehov i första läget som gör att han
dricker. Jag ser själv att jag skrivit det men har mer tänkt att det är "arvet" från släkten osv, dvs att det är helt "normalt" att man dricker mycket
på helger och när det är fest osv... Men faktum är att han har ett extremt kontrollbehov, är nästan pedantisk, allt ska vara perfekt och så
släpper han allt när man dricker... Bra reflektion :-).....

Vinter
fre, 2015-07-31 - 00:10

Tack för boktipsen! Ska faktiskt läsa djävulsdansen. Såg serien när den gick på TV'n och tyckte den var jättebra.
Kände igen mig i det där att man släpper vad man själv vill och anpassar sig fullt ut till den andra. Just nu känns
det som jag aldrig riktigt slappnar av utan "kontrollerar" honom när vi är på fest etc. Det blir jättetråkigt då jag
aldrig riktigt kan koppla av. Det är så tråkigt när man känner att det fungerar i vardagen men den lediga tid vi har tillsammans,
dvs på semestrar etc så kan man aldrig slappna av utan jag känner att jag är på min vakt hela tiden.....
Jag ska tänka på det du skriver att utgå ifrån mig själv och hur jag känner istället för att gå till angrepp och tjata på honom.
Det har ju uppenbarligen inte hjälpt hitintills...
Kram på dig och jag önskar verkligen att det löser sig för dig och er!!

Livetsliv
fre, 2015-07-31 - 07:01

Jag ska försöka svara på lite av det du undrar.

Jag lever med en missbrukare alkohol/droger. Han är alkoholist, tar amfetamin ibland (har adhd) och även annat (dock sällan numera, men missbruket sitter i och han har varit missbrukare i över 20 år).
Sedan 2 veckor tillbaka drygt är han nykter och drogfri.
Han har tidigare gått behandlingar både där han bott men även nu under vårt förhållande öppen vårds behandling som pågåR ca 2 månader följt av eftervård 1 år. Deltar i AA/na möten. Min pojkvän/sambo är medveten han är både missbrukare och alkoholist.

De råd jag kan ge är att lägga fram vad det finns för hjälp i er kommun. Se om han är mottaglig för något av dem. Det tar tid att inse man har problem, många nästan alla vill famla bort detta i åratal. När det gått så långt att man är sjuk i denna sjukdomen det är då man verkligen väljer...

Jag förstår din splittrade känsla över allt. Jag förstog aldrig vad jag gav mig in på som inledde ett förhållande med en väldigt svårbehandlad person. Men samtidigt så känner jag att jag älskar honom för den han är. Det var först nu i sommar efter våra 2 år ihop fick se missbrukets insida ordentligt lch jag hamna i ett rejält sammanbrott krisreaktion. Jag bröts ner ordentligt. Något jag även sen tidigare är sjukskriven för (utmattning/stress/ptsd/ångest).

jag gilla inte heller ordet medberoende men har förstått vad det vill säga. Det är att man accepterar det livet någon annan ger en och man bryr sig mer om den än sig själv.
Något jag gjort i hela mitt liv, brytt mig, tagit hsnd om andra och inte mina egna känslor (då är jag extremt högkänslig) klok, smart och verkligen tagit hand om, varit outbildad terapeut åt anhöriga/vänner/i mitt yrke som undersköterska... Och jag blev tillslut det dem kallar utbränd för jag lyssna inte på min kropps signaler.

Jag har gått hos en och samma terapeut i 3 år och hon är den som känner mig bäst, där kan jag vara helt mig själv och det är en befrielse att få en sådan kontakt med någon, som lyfter mig när jag faller. För detta gör inte min omgivning, dem vill gärna peka ut felen kors och tvärs och självklart nu på min pojkvän.

Sedan min pojkvän blev nykter så har vi påbörjat enskilda samtal var och en på rådgivningscentrum i vår stad. Han får hjälp med samtal/mål osv hemläxor varje vecka för att hålla sig nykter. Jag får för mitt medberoende. Min hemläxa är att exempelvis låta min pojkvän klara sig själv, det vill säga inte påminna honom om allt, väcka honom... Nu är min pojkvän överlag en person som behövs påminnas, pga hans adhd, men även hans oansvarsfulla sätt, han har aldrig behövt ta ansvar. Men vi har gjort ett schema och det är bara för han att kolla kalendern, ställa klockan själv osv nu. Detta är för min tid är min, jag måste rehablitera mig själv och inte bära ansvar över honom. Han måste växa upp och reda sig själv.

Jag förstår precis alla dina ord angående framtid, du älskar honom och vill inte lämna och nej det är inte nödvändigt. Många här i forumet har levt i detta länge och har barn, är barn inblandade ska man utan tvekan ställa ultimatum. Men om dem ännu inte kommit är ju målet att man inte vill skapa familj med någon som är aktiv i desSa problem.
Vet ej vad som är nödvändigt för din pojkvän, men steg ett är att söka hjälp hos en terapeut antingen som är inriktad på kbt (beteende) eller drogterapeut. (Både och). Beskriva livssituationen. Han ska känna sig stolt han tar tag i det innan det går så långt att du slutar känna för honom, innan han får större problem än dem han redan har.

Det som skiljer alla pt här är om man lever med någon som har problem och erkänner dem eller om man lever med någon som vägrar... Jag ser ändå ett litet ljus i din text att ni har pratat, att du tror han inte vågar. Något du kan göra för dig själv är att tänka vad vill du med ditt liv och vad krävs för att nå dit sen fråga din pojkvän detsamma och se om ni kan samspela ? Om ni har samma motton och mål och gemensamt ställa upp för varann. Du tar hand om dig och han om sig och (alkoholen) som inte är att leka med.

Styrkekram till dig!

melina
fre, 2015-07-31 - 07:42

Starta en egen tråd.
Där du bara kan skriva av dig om det känns bra, du kan lättare gå tillbaka å själv se det du skrivit ner.
Å andra kan lättare följa å stötta dig.

SomeonesFool
fre, 2015-07-31 - 10:02

Mrs Mary
Dubbellivet kan jag relatera till. Nu har ju min man insikt och har hållit sig nykter sedan avslöjandet. (Han skåpsöp). Och vi har det bättre än på länge, pratar mer. Men min oro finns där, ständigt redo. Om jag inte märkte något under så lång tid, vad säger att jag märker något nu? Är så rädd. Jag vill ju satsa på det här med min man. Vi är överens. Samtidigt vet jag att det kommer att göra så ont om jag upptäcker att han börjat igen. Det känns att ju längre jag kommer i att återskapa min tilltro, ju värre kommer det att bli när den knäcks igen. Så i verkligheten går det väldigt långsamt med den där tilltron. Jag är faktiskt på helspänn.

Hatar att han springer ute i förrådet för att ska fixa saker. Nu är vi överens om att han ska låsa det där jäkla huset klockan 21, då får han ha jobbat klart där, men de senaste två dygnen har han glömt något där. Då har jag sprungit med dit ut som en annan höna, bara för att slippa oroa mig. Ja, tjena, så medberoende jag låter!
Och skulle han verkligen åka dit igen, så skulle det ändå kännas som om jag litat på honom, eller hur. Och med att åka dit menar jag då smusslandet. För jag dör inte om han får ett återfall, bara han är ärlig med det. Inbillar jag mig åtminstone. Det är klart jag skulle bli ledsen, men om han bara erkänner det så är han ju beredd att sluta igen. Det är lögnerna och uteslutandet som är den stora boven för äktenskapet... Fast det är väl just alkoholen som är orsaken till lögner så klart.

Så jag gör som du. På ena sidan så drömmer jag om nästa års semesterresor. Med andra delen av hjärnan vet jag inte om vi tar oss dit. Har satt upp mig på en lägenhetslista. Föreställer mig att jag kommer fram om 1-2 år. Om allt är ett helvete så dags så har jag en utväg.

Maken har tid hos doktorn, till samtalsterapeut och går redan på AA. V ska gå på familjerådgivning. Så jag har mycket att vara tacksam för, det vet jag. Men det finns inga garantier för någonting.

Jag har också bokat tid till medberoende-terapeut. Jag vet itne om jag riktigt är det ännu, men vill få koll på mig själv. Vill inte åka dit på det. När jag tänker på hur jag springer efter honom i förrådet igår och i förrgår, är rädd och vill kontrollera, så är jag ju det. Å andra sidan kanske allt går bra, och han är nykter från och med mitten av juni, då han slutade. ... Fast när han var ensam med barnen i mitten av juli så drack han en (?) lättöl, innan han kom på att det var tokigt.(Det var ett mentalt återfall) Jodå, mina ursäkter låter också som en medberoendes.

Är som du rädd för att stanna för längre, såå att jag inte skulle orka längre. Men jag är också rädd för att lämna för lättvindigt. Jag vill ju att det ska fungera helst. Nej. Jag är inte på väg bort på länge än....OM det fortsätter på inslagen väg.

Kanske skulle man kalla medberoende för människoberoende istället? Omvårdnad-knarkare eller HighandLow-knarkare. Jag känner på sätt och vis hur det gror. för på sätt och vis håller jag min man ännu kärare nu än tidigare, jag ser hur det jag har kan förloras. Innan jag visste att han söp så hade vi det ju inte bra, och då var jag rätt trött på honom. Och nu är närmre, pratar mer. vi har det bra. Alla problem kan liksom skyllas på alkoholen, så när bara den är borta så finns inga andra problem.
Håller tummarna för din man och dig. Kram.

aeromagnus
fre, 2015-07-31 - 15:40

Hej och välkommen hit. Kanske ska du starta en egen tråd så vi kan hjälpa dig direkt för dig. Jag har missbrukat alkohol. Drack precis som din man. Fredag full och lördag halvfull. Sedan tänjer gränserna lite och man tar en öl på söndagen. Ja sedan kan det sluta som för mig. Det din kille håller på med är inte normalt och hans intag ligger säker långt över riskbruk som kan ge beroende.

Mrs_Mary
lör, 2015-08-08 - 00:40

Tack, det kändes bra att läsa din kommentar. Eller tja bra har vi det ju inte, men det känns fint att inte vara ensam. Din man har ju i alla fall kommit till vändpunkten.

Har läst vad ni skriver här men inte orkar svara den sista tiden. Har själv mått dåligt de sista veckorna. Gissar att det var det som fick mig att hitta hit. Så för ett par dagar sen när solen kom tillbaka kändes det som att det lättade. Efter 10 dagar kom en dag utan hopplöshet och gråt. Mitt i all det tunga kändes det bra. Det handlade inte om min man var full eller nykter för dagen, jag grät inte för honom utan för mitt liv, mina beslut och min vardag. I mitt liv fick jag stå i fokus.

Det är fortfarande tufft att tänka på framtiden. Vet inte hur det här slutar. Idag hade vi middag för kompisar och som vanligt efter en stor middag med mycket vin somnade han innan gästerna gått hem, ja som vanligt... Det är han som lagar maten och han som köper vinet. Hans drickande har slutar överraska våra vänner. Men jag hade det trevligt och försökte ignorera hans drickande så gott jag kunde och faktiskt ha ett "normalt" socialt liv. Vad det nu är.

Människoberoende var ett fint ord. För visst är det så det känns. Att jag så gärna vill finnas där för honom och att han ska finnas där för mig. Önskedröm? Och hur bryter man ett medberoende? Hur ska jag "hitta mig själv" när jag har fullt sjå att orka med vardagen?

Nåja tack igen för att det finns någon där ute att bryta tystnaden med. Kram!

Jajamänsan
lör, 2015-08-08 - 01:18

Hej!

Eftersom jag dels är lite halvt sömnig och endast skumläste vad du trådskaparen skrev, så kanske mitt svar inte blir det bästa.

Hur som helst, så har jag varit nykter i 2,5 år. Jag skulle inte vilja kalla mig själv för värsta alkoholisten, men före detta miss- eller riskbrukare är mycket bra synonymer.

En sak är antagligen säker: Din man vet innerst inne redan om hans problem. Och han vill egentligen förmodligen sluta, men hans beroende och sug efter alkoholen stretar emot. Och för att han ska ta tag i sitt liv, så måste han själv våga erkänna. Och det kan ta evigheter eller inte alls. Och som missbrukare så ljuger man. Inte främst för andra, utan främst för att intala sig själv, att ALLT är normalt. Det är ett sätt, att själv läka sina sår… tyvärr… Och denna surrealistiska verklighetsflykt straffar en i längden.

Jag tycker att du som medberoende, ska göra följande: (OBS! Jag är själv medberoende som blev beroende):

1. Bli nykter själv först. När Ni eller era vänner har bjudningar, så ska du vara nykter. Ändra ditt beteende fullständigt.
2. Om du inte gör det redan, så börja gå mer på gymmet och investera i dig själv.

Varför? Jo, för att om du förändrar dig själv, så kommer din andra hälft att se det. Och kanske kommer han att haka på eller vakna upp?

Jajamänsan
lör, 2015-08-08 - 01:27

Jag var själv medberoende, och det var också därför som jag blev beroende. På min arbetsplats och i min bransch så krökar det ganska mycket, och det är inte ovanligt att det tas till andra starkare och inte minst förbjudna grejer. Det sistnämnda skulle jag aldrig kunna ta, eftersom jag antagligen inte hade kunnat sluta med det, då jag är en typisk beroendeperson. Så du bör verkligen tänka till att själv bli nykter eller ta en vit period, för det är väldigt lätt att man själv trillar dit. Det tror eller vet jag dock inte om dig, men jag har sett många sådana fall.

Hur som helst: När jag nyktrade till, så såg alla det. Och det blev ett herrans liv, näst intill en skandal. De andra inklusive cheferna kunde inte acceptera mitt val, och de ville heller inte förstå. Jag blev faktiskt inkallad till samtal eller ställd mot väggen, där de frågade och sa: "Tror du, att du är bättre än oss?", "vad vill du uppnå med detta?", "men vad då, du drack ju som oss, och det är ju helt normalt", men vi drack exakt varenda jobb- och lediga dag. Och i kopiösa mängder.

Men sen fanns det sådana, som kom fram i hemlighet och frågade: "Du, jag vill också sluta, så hur gjorde du?"

Därför tycker jag, att du trådskaparen och andra medberoende som känner igen sig borde sluta.

etanoldrift
lör, 2015-08-08 - 06:43

Mrs_Mary & Vinter, vi sitter och har suttit i samma båt.
Jag håller just på och läser boken "Djävulsdansen" och kan varmt rekommendera den!
Att vara "medberoende" är egentligen inte skamligt, för oftast har man fått det med sig från barnsben (och det behöver inte komma från ett "missbrukarhem" med alkohol)
Det är som sagt iinget att skämmas över, för jag konstarerar att jag hade kunnat bli medberoende till en falukosv, som det står i boken.. Ett "inlärt" beteende, där man ser till att vara andra till lags. Där man ser till att anpassa sig för att "behålla husfriden" och inte göra andra ledsna, besvikna, arga, irriterade.. ja vad som helst, där man sätter andras mående framför sig själv..
Ja, jag är på väg att lämna min ungdoms kärlek eftersom han vägrar att förstå att han är alkoholist.
Ja, han kör alla "gråtvalser" som finns, varvar med spydigheter och ilska (han anser givetvis på missbrukarvis att det hela är mitt fel att han dricker..)
Han kan komma med helt uppenbara och osannolika lögner. Som häromdagen då jag kom på honom med en nyöppnad box med vin och senare frågade hur mycket han druckit.. " öl var svaret, trots att det var uppenbart både med tanke på vinglaset och berusningsgraden att han druckit mer och annat.. Tror du mig inte sa han det är säkert, här har du näven jag svär.. Nej, jag trodde honom inte och tog inte näven..
Det slutade med en natt av anklagelser om både det ena och det andra (bl a om otrohet, varvat med att jag inte lät honom ha sex tillräckligt ofta)
Dagen efter låtsas han oftast att allt är "som vanligt" och då kan han bli fjäskig istället.. Men aldrig, aldrig någonsin en ursäkt för beteendet.. (typisk dr Jekyll & mr Hyde)
Så läs boken! Det var en ögonöppnare för mig.. och lycka till!

etanoldrift
lör, 2015-08-08 - 06:46

2 öl skulle det ha stått.. Finns ingen redigeringsfunktion.. Och när jag tittar tillbaks på mitt liv så har jag varit medberoende länge.. Dessutom på väg att bli beroende av alkohol, eftersom jag försökte begränsa hans drickande genom att dricka tillsammans med honom.. Resultat: Han köpte hem dubbel ranson..

Mrs_Mary
lör, 2015-08-08 - 08:32

Godmorgon! Ska läsa boken, har sett att den dyker upp i många trådar här. Har självklart reflekterat över mitt egna drickande, även om jag aldrig försökt dricka upp spriten så har det i perioder blivit lite för ofta, vin till maten mitt i veckan, en öl på krogen med vänner titt som tätt. Men ju större problemet har blivit för min man desto mindre har jag blivit sugen på att dricka. Tvärt om känns det som att jag försökt styra hans drickande genom att själv avstå eller dricka mindre. Inget fel i att inte dricka, men motivet har varit medberoende snarare än omtanke om mig själv. Att styra hans liv med mina gärningar.

Avsky gymmet och känner att det inte är rätt för mig, det skulle också bli något jag ändrar "för hans skull." Lutar däremot att försöka börja på en kurs i något som jag tycker om. För visst är det det man menar med att bryta medberoende, att göra saker för sin egen självuppfyllelse? Tipsa gärna om hur ni andra lyckats sätta er själva först! Det låter enkelt men är svårt märker jag...

Livetsliv
lör, 2015-08-08 - 10:01

Skrev i mitten på tråden. Jätte bra du tänker på vad du kan göra för din skull. Har du någon hobby som du jan utvecklas/ alltid drömt om?? Resa? Upptäcka nya ställen? Något jag märkt hos mig nu är jag visserligen sjuk och varit djupt nere så jag står i en blandning av att jag vill så mycket men måste begränsas för jag orkar inte. För att frigöra mig från mitt enorma beroende av att ta hand om andra tänker jag nu mycket på mig själv. Ibland slår skuldkänslorna in men jag håller emot, det är inget fel att säga nej, jag kan inte, jag orkar inte. Detta har jag fått göra på lite olika sätt nu både mot familj/släkt/vänner - varit tydlig med min vilja, önskan och gränssättning. Sen på ett sätt mot min missbrukade pojkvän/sambo. Han har total förändras denna gången och någonstans ser jag ett ljus jag aldrig sett tidigare när han varit nykter/drogfri. Han får bära ansvar, han får följa schema, han har måsten även här hemma och i vår relation. När han ber mig att göra hans saker så sätter jag gränser, självständighet, ansvar osv. Det är jobbigt för mig och det kommer ta tid, man kommer falla ibland men det är inte så farligt så länge man inte drar på gränserna fullständigt.

Mitt råd till dig är att prata med din man när han är nykter, fråga honom hur han vill leva, berätta gärna hur du vill leva. Märk om han bryr sig och lyssnar. Lägg upp en plan för din del och håll dig till den. Dina mål, du kommer märka om han hänger på dig eller om du släpper allt du vill för hans skull... Sluta i tid. Och tänk vad du har att förlora? Vem är du om inte du får vara du?

Som någon annan sa är det lite dubbelt detta med din egen alkohol-intag. Du kanske nödvändigtvis inte har egna problem, men som oftast får man avsmak av alkohol när den ena missbrukar detta! Det är inte kul längre, sällan trevligt ens för man blir besatt av den andre personen förändringar och mående att man antingen dricker själv för att döva o det söutar sällan bra eller så vill man inte dricka alls, och inte vill man ta hand om en vuxen person utan omdöme? Men man gör det. Man tolerar detta... Det är medberoendet. Alkoholisten styr allt. För att du ska kunna vända ditt liv och styra det själv gäller det att både få diceplin o gränssättning men främst ha mål och kul... Inrikta dig på det du tycker om och var tydlig med vad du inte känner för. Du har all rätt att avstå allt som har med alkohol att göra i samband med din man.

Tänk att du måste få sinnesro att du inte kan förändra honom, men dig själv och det finns många böcker för bättre mående, han får bära ansvaret för sitt och du ditt och du kommer med tiden se om han vill förändras men du kommer märka att du kommer förändras, bli starkare i dig själv när du gör det du vill oavsett om han är delaktig eller ej! Ta makten över ditt liv , djävulsdansen, självkänsla m.m är bra böcker för medberoende...

aeromagnus
sön, 2015-08-09 - 12:02

Alkoholister är mångt och mycket egoistiska, sjukdomen tär sakta sönder ens självinsikt och intellekt. Du måste tänka på dig själv, göra saker som du tycker är kul. Sedan kommer man till nästa vägval. Ska du leva så här resten av ditt liv? Vad vill du? Svåra tankar och val men han kan ju inte hålla på att sakta nöta sönder ert förhållande. Du kan aldrig få en missbrukare att sluta, den genuina viljan måsta han ha själv. Du kan dock hjälpa honom på traven, vara ett stöd, om du orkar. Oftast är den som lever med en missbrukare mer psykiskt dränerad på energi.