Hejsan! (Ny här...) När jag läser inlägg så är det oftast berättelser om alkoholistens dubbelliv. Jag tänkte skriva en rad om mitt eget. Är gift sedan många år med en man som har alkoholproblem,. Alkoholen har alltid funnits där, men det är först de senaste två åren som jag stegvis har insett hur iångt gånget det är. För det har blivit sämre, från "riskkonsumtion" till alkoholism. Vi är båda två 30+are.
Jag har på sätt och vis tur, min man sköter jobbet och hemmet bra och han är inte elak även om han dricker. Han vet om sitt problem, även om han inte vågar sätta ord på det, ens för sig själv. Vi har pratat om hans drickande och jag har bett honom ta tag i det (det är ju bara han som kan göra det valet), men förgäves. Tror han försöker skärpa sig i omgångar, men det klarar han så klart inte i längden. Han skäms och har med tiden börjat dricka i smyg, vilket gör mig arg eftersom jag direkt ser den slöa blicken och det tuggiga snacket när han druckit.
Men det är inte han jag skulle prata om. Jag tänker mer och mer på hur jag ska hantera denna situationen. Jag älskar fortfarande min man oerhört mycket, han är min bästa vän och livskamrat, även om kärleken naggas i kanten av hans drickande. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom. Jag känner att jag lever i ett dubbelliv där vi ömsom planerar framtiden tillsammans, där vi bygger på huset och pratar om att bilda familj, samtidigt är det dagar då jag ser livet utifrån, när det är som värst, och allt känns hopplöst. Jag är uppvuxen med förmaningen "lita aldrig på en missbrukare" och jag är rädd för hur mycket mer jag vågar satsa på vår framtid. För att satsa innebär troligen att förlora. Logiken säger ju att såna här problem inte löser sig själv utan tenderar att bli värre... Men samtidigt känner jag att vi har så mycket fint ihop. Han är omtänksam och rolig, han bryr sig om mig och mitt liv, vi har mycket närhet och har periodvis ett bra sexliv, trots att vi varit ihop i över ett decennium. De många bra stunderna är SÅ bra, och de dåliga? Ja det vet ni ju själva, det är inte alls så jävla bra... Det är en bergodalbana, det här dubbellivet jag lever.
"Lämna i tid" hör jag mina barndoms förmaningar... Och jag ser uppmaningarna dyka upp i andras trådar. Men jag vill ju inte det. Det finns ju många hundra tusen människor med alkoholproblem i Sverige, alla kan ju inte leva ensamma. Går det att leva med en alkoholist i längden? Hur har ni andra det? Är ni alla på väg bort ur relationen?
Gissar att jag inte kommit så långt i min egen process som "medberoende". Ett ord som jag förövrigt avskyr, eftersom det får mig att tänka på "medbrottsling" och "medhjälpare", jag tycker att det känns skuldbeläggande. Jag har aldrig sett det som mitt fel att han dricker. Kanske "meddrabbad" känns mer rätt... Sen fattar jag att jag gör saker som har underlättat hans drickande och som jag behöver ändra på. Och det där med att sätta mig själv först försöker jag bli bättre på. Även en anhörig behöver tid att vakna.