av malo71

Med förhoppning om en trevlig lördagskväll lagade jag mat och serverade sambon när han kom hem idag kl 17.
Under middagen dracks det ett glas rött, började dock bli misstänksam då han hade den där simmiga, konstiga blicken som jag nu lärt mig känna igen och får man knappast av ett glas rött. Omöjligt att föra en vettig konversation så till sist sprack det för mig och jag frågade honom om han hade druckit något innan han kom hem.
Nääääädå, absolut inte... Varpå jag tog fram blåsaren (vet jag är en riktig bitch) och han blåser 1,2 promille!
Då kröp det fram att han landat på en pub och svept en liiiten whiskey innan han kom hem.

Min fråga (vad det nu egentligen spelar för roll)... kan man blåsa 1,2 promille på en liten whiskey och ett glas rött?

aeromagnus
sön, 2015-08-09 - 00:03

De billiga mätarna nan köper är ju inte direkt tillförlitliga och jag skulle inte skulle inte lita på den. Oftast visar de för lite. Man ska vämta 15 minuter efter det sista som man druckit eftersom alkoholen i munnen skall försvinna. Så det beror på när man blåser. Dricker din man mycket och ofta?

malo71
sön, 2015-08-09 - 08:47

Kom på honom i november och konsumtionen har väl i snitt varit en bag in Box rödvin och en flaska 75 cl whiskey i veckan.
Har som så många andra snokat, hotat och ställt ultimatum. Utan att verkligen fullfölja. Mår själv bara sämre och sämre...
Det värsta är lögnerna rakt upp i ansiktet, när han säger att han vill visa hur mycket vår relation betyder genom att hälla ut en whiskey på morgonen... För att sedan komma hem med en ny på kvällen. När han berättar hur duktig han varit som bara druckit en snaps till maten... och så veeeet jag att han dragit i sig typ 20 cl whiskey i smyg. Mitt förtroende och min tillit är borta. Väck. Går sådant att reparera? När han själv lever i förnekelse?
Själv påstår han att han dragit ner jättemycket på sitt drickande, och visst, jag hittar inga gömda flaskor längre. Men tre ggr senaste veckan har han kommit hem direkt från jobbet och luktat och betett sig som han druckit alkohol...
Alkomätaren var en billig variant inköpt på Biltema. Whiskyn han drack borde ha varit en timme ca innan mätningen och glaset rödvin kanske 10 min. Han blåste 2 ggr, Första visade 1,4 och andra 1,2. Och som sagt, spelar ju egentligen ingen roll i det stora hela, det som gör ont är ju att han ljuger. Igen.
Vill klargöra att jag varit väldigt tydlig med att jag inte har några problem med att han tar sig några glas på hemmaplan. Men han behöver inte komma från jobbet och vara påverkad och smygsupa. Jag har själv inte spottat i glaset tidigare men sedan detta uppdagades orkar jag inte se åt eländet ens...

aeromagnus
sön, 2015-08-09 - 10:09

Hej. Han verkar ha ett väl utvecklat beroende. Finns lite fakta här på sidan under fliken fakta. En missbrukare ljuger för att han vet att han gjort fel och har ångest. Eftersom mssbrukare oftast ljuger om det mesta kring sitt missbruk blir det jobbigt med tilliten. Det tar tid. Oftast när man smussla och ljuger om det är det en allvarlig signal. Tyvärr kan du aldrig få honom att sluta dricka. Viljan måste komma från den som missbrukar.

etanoldrift
sön, 2015-08-09 - 10:20

Ja, det är jobbigt med lögnerna.. Har själv en gubbe, som sist han blev på örat (han var full när jag kom hem och satt med ett tomt rödvinsglas framför sig) Jag frågade hur mycket han druckit och han svor på att det bara var 2 öl.. Skrattretande egentligen.. Inte ville han erkänna att han var berusad heller.. Jo, såpass att han inte skulle sätta sig i bilen men det berodde mer på att han inte ville åka dit för rattfylla eftersom Sverige har så löjligt låga gränser(?)
Men enligt egen utsago var han absolut inte berusad utan kände sig "normal". Hur andra uppfattar honom skiter han i..
Jag är på väg att lämna för jag har konstaterat att jag inte kan få honom att förstå eller ändra på faktum att han vill fortsätta att dricka..

malo71
mån, 2015-08-10 - 05:49

Nej aeromagnus, jag har väl äntligen kommit till insikt med att han inte kommer att sluta med sitt drickande/smusslande/lögner för att jag önskar det. För att rädda vår relation.
Men då tror jag inte jag orkar mer. Har så stark ångest som river och sliter i mig dygnet runt, och det går inte att leva så. Känns så otroligt dubbelt och sorgligt. Den han är när han är nykter vill jag vara med, den han blir när han är onykter avskyr jag.
Blir så trött när jag läser ditt inlägg Etanoldrift, "Sverige har löjligt låga gränser" Snacka om att slå ifrån sig allt vad problem och ansvar heter. Är så fascinerad av att de inte tror att man ska förstå att de har druckit och hur pass mycket. Nu senast jag kom på honom med att komma hem berusad efter jobb, hade han lyckats glömma att han hade cykeln på stationen så han tog bussen hem, frågade om samma frågor flera ggr, slö blick och fyllemik (när han ska försöka skärpa till sig).... Och så klagar han på att jag är så negativ och inte ser det roliga, positiva i tillvaron. Konstigt, kan lika gärna föra ett samtal med en kålrot när han är i det tillståndet...
Etanoldrift, berätta gärna hur det går med ditt lämnande. Jag får nog mobilisera mina krafter också.

aeromagnus
mån, 2015-08-10 - 06:17

Om du har ork och kraft så kan du försöka ställa ett ultimatum. Sluta drick, ta hjälp jag stöttar dig eller så är vår relation slut. Detta är ju enkelt för mig att skriva men svårt, otroligt svårt för dig att genomföra. Om du genomför det tänk på att du måste vara beredd att gå hela vägen. Min fr ställde ultimatum och det räddade nog mitt liv kanske men även vår relation. Smält karamellen ett tag och fundera ut vad du ska göra. Vet någon av dina kompisar om detta så du kan få stöd?

malo71
mån, 2015-08-10 - 13:07

Ja du... det är precis det jag vill göra.
"Sluta smygsupa och ljuga, annars åker du ut!".
Så långt kommer jag
...men jag fullföljer inte.
Känner sån enorm ångest för detta. Vill ju verkligen inte leva så här. Tror på ärlighet, tillit och respekt.
Har tappat respekten för honom. Och mig själv.
Alla dessa löften....
Måste samla ork och kraft och till sist ställa Ultimatumens ultimatum.

Förstod du aeromagnus direkt att det var allvar när din fru ställde dig mot väggen?
Hur agerade du? Anmälde du dig till AA eller?

aeromagnus
tis, 2015-08-11 - 06:10

Hade ju strulat typ två år innan. Supit hela semesterresor när vi var utomlands, jular. Blev lobad. Har en tråd i det vidare livet. Så jag förstod att det var allvar. Berättade för min arbetsgivare så jag fick stöd via terapeut. Äter antabus så jag inte kan dricka, gjort det över ett år. Suttit på möte med soc två gånger pga lob. Så jag förstod att nu var det kört. Så jag gjorde allt detta. AA har jag gått på från och till. Det är fantastiskt bra. Man kan prata med likasinnade om sina problem och blir inte dömd. Som anhörig är det lätt att döma. Varför gjorde du så? Du fattar ju att det är galet! Du kan väl ta tre glas? Varför klarar du inte det? Det är jobbigt att förklara varför man har ett misssbruk för någon som inte haft det själv eftersom det är så speciellt.

Tycker du att man ska ha ett förhållande bara för man varit ihop länge?
Ska förhållandet delvis baseras på lögner och kontroll?
Ska alkoholen vara en stor ingrediens i ett förhållande?

Vilket liv kommer du ha om din man fortsätter supa, ljuga, såra dig?
Detta är frågor du säkert redan funderat på. AL-anon finns och är en stödgrupp för medberoende. Något för dig kanske?

malo71
sön, 2015-08-23 - 09:03

Tack för kloka ord aeromagnus och grattis till din resa ur beroendet. Starkt.
Vi har pratat om AA, familjeterapi och enskild terapi (som jag redan själv går på) och jag har lovat honom att stötta honom i detta, men.... då måste man ju verkligen inse att man har ett problem först. Ena sekunden säger han att han "dricker kanske lite för mycket" och nästa sekund "äh, väl inte farligt om jag tar mig en stänkare nu och då". Och då blir resultatet att "sånt här löser man själv".
Al-anon SKA i alla fall jag se till att gå på, måste söka alla vägar jag kan för att få hjälp.

Detta går inte längre.
De senaste veckorna har jag fått panikattacker (aldrig haft tidigare) då mitt hjärta rusat iväg och jag trott jag ska dö (upp mot 170-180). In på akuten 2 ggr.
Inte säker men tror att det har med vår livssituation att göra. Känner hela tiden en inre stress, kan aldrig koppla av.
När jag tittar på honom så älskar jag honom, men vill bara slå honom (vilket jag aldrig gör) för det han gör med vår relation!
Dubbla känslor, undertryckta känslor, känslan av att leva i en bubbla, isolerar mig/oss mer, jag är inte mig själv längre.
Mår skitdåligt.

Är nu vid typ ultimatens ultimatum och önskar bara att jag orkar fullfölja.
Öppet har han klämt en bag in box och en liten 35:a whiskey på en vecka (samt party med sina vänner på lördagen) utan att jag kommenterat det. Vill ju inte att han ska gömma. Att han är oärlig och ljuger är det som gör allra mest ont.
Har frågat honom om han förstår hur viktigt det är för min del att han är ärlig och får till svar "Att kolla i mina ögon, jag är helt ärlig, gömmer ingenting längre, jag kan kolla överallt". Vill ju så gärna tro honom...
Men ... av en slump hittade jag en liten whiskey i en av hans skor i förrådet. Marken rämnar.
Höll tyst och under en vecka var det ganska stor omsättning i hans sko innan det brast för mig.

Nu har jag bett honom flytta ut, älskar honom och vill gärna försöka fortsätta ha en relation, men vill inte ha hans smygsupande och lögner under mitt tak. Han är helt förtvivlad och lovar och bedyrar att han dragit ner på sitt drickande och är på rätt väg men har lite kvar att jobba på (så heter det när jag är "jobbig" för att som sagt i nästa sekund inte vara några problem alls). Men jag litar inte på honom. Hur ska jag kunna göra det? Han har lovat otaliga ggr att nu är det slut på gömmande och smygsupande, bl a stod han och ljög mig rakt upp i ansiktet en av ggr jag kom hem från akuten. Han var så upprörd när jag konfronterade honom om skogömman så han var tvungen att ta sig en whiskey och sen skölja ner det med ett glas vin!!! Respekt...
Orkar inte mer. Jag måste få en chans att få sinnesro och han får ta itu med sina problem, men inte här. En paus från varandra i alla fall.
Men nu är det tufft.
Han vill ha lite tid på sig att hitta ett nytt boende och jag kastar ju såklart inte ut honom på gatan. Men orolig över hur lång tid det ska ta och orolig för att jag ska vekna.
Nu visar han ju alla sina fina sidor, de jag föll för och fortfarande älskar.
Han vill umgås och vara som vanligt och jag blir tokig för att det får mig till att vackla.
Men vet att han bara hittar något nytt sätt att gömma och smussla om vi fortsätter i samma hjulspår och jag kommer bara att må sämre och sämre...
MÅSTE hitta kraft att fullfölja.... Ni som gjort, hur gick det för er?

aeromagnus
sön, 2015-08-23 - 16:16

Jag din man skulle kunna vara jag. Han förstår fortfarande, tyvärr inte att han har problem och VILL göra något åt detta. Så ge honom ett ultimatum, ta typ antabus så han inte kan dricka, du delar och ska se att han dricker eller gå. Du måste tänka på dfig också. Snart kanske du inte fixar att ta dig upp och ur ditt medberoende.

melina
sön, 2015-08-23 - 16:38

Jag är lite i samma sits.
Har kommit till gränsen att separera. Hus barn å allt som hör till snurrar i huvet.
En sten vägran att ge upp i mig själv.
Denna gång då jävlar....Helt säker på min sak.
Klarar att stå imorgon ilska, angrepp, spydigheterna men.....
När han viker sig å blir sårbar, liten, rädd.
När han för förstå gången säger sig ska söka hjälp för sin skull för att sen göra allt för min skull å för barnen.
Hur mycket han älskar mig....
Jag bli så förbannad på mig själv att jag ens tänker tanken att vekna.
Att jag börjar drömma att få den där kärleken som jag så önskar. ..
Men jag har inget svar på fortsättningen tyvärr....
Varför lämnar inte hoppet mig nu....?

hur lång tid ska man ge om och när han söker hjälp?
Å vilken hjälp är den rätta nu?
Hur får man förstående tillbaka efter allt detta...

malo71
sön, 2015-08-23 - 22:09

Ja du Melina, vi verkar onekligen vara i samma sits.
Fast min något lättare ändå då vi inte har barn ihop.

Känner så igen mig i det du skriver, hur lätt det är att vackla när den man blivit förälskad i plötsligt finns där igen. Och alla fina löften och alla fina ord... Drömmen om hur det skulle kunna vara. Om A inte fanns.
Men jag påminner mig dock om och om igen om att detta har jag hört förr! Och förtroende och tillit har skadats gång på gång...
Ska vi kunna ha en vettig relation framöver måste han sluta ljuga för mig och jag måste till hundra procent ge honom en ärlig chans och lita på honom då.
Men just nu finns det inte en tillstymmelse till tillit.
Vill inte bryta definitivt. Älskar ju honom. Men som jag tidigare skrivit har jag bett honom om en paus. Att han flyttar ut ett tag. Få lite sinnesro och inte denna ständiga oro/ångest som river och sliter. Och så får han fundera över vad som är viktigast i hans liv.
Så som det är sagt har han kommande vecka på sig, önskar så att jag kan stå emot och stå på mig för jag känner att jag verkligen behöver detta. Få andas lite... och tid till eftertanke. Tomheten, saknaden som jag säkert kommer att känna får jag försöka stå ut med. Måste hitta tillbaka till mig själv.
Kan inte ni ta en paus Melina? Behöver ju som sagt inte vara något definitivt...

Antabus existerar inte i min sambos vokabulär, aeromagnus. Skulle han aaaaaaldrig ta. "Sånt löser man själv"... men det är tomma ord.
Vill säga att jag uppskattar mycket ditt engagemang och dina goda råd. Skönt med någon som har erfarenhet från "andra sidan". Du har ju fått insikt, ett måste för att komma till rätta med problemet.
Hoppas verkligen att din ork inte tryter för att fortsätta på inslagen bana. Kämpa på!
Kram

aeromagnus
mån, 2015-08-24 - 19:02

Jo jag sa samma sak jag om antabus. Jag slutar dricka. Hmmmm att inte vila ta antabus var ju bara ett svepskäl för att kunna dricka tyvärr. Problemet är och du vet nog det att det gått så långt att man inte utan någon form av hjäl. Kämpa på.

malo71
ons, 2015-08-26 - 21:31

Måste skriva av mig lite...
Har ju bett sambon om att få andas lite, att jag inte fixar hans lögner och drickande längre.
Att han ser till att fixa ett annat boende några veckor i alla fall. Helst fr o m månadsskiftet.
Så han får reflektera över sin situation på sitt håll och jag på mitt.
Han har familj och vänner han kan bo hos, eller så finns det ju övernattningslägenheter och stugor att hyra veckovis på nätet, borde inte vara en omöjlighet att fixa...
Lägenheten vi bor i är min och jag har sagt att jag begär ingen hyra av honom kommande månad så han kan lägga de pengarna på detta.
Men jag blir tokig...
Han säger allt rätt. Att han förstår att han gjort fel och att tilliten är körd i botten för min del. Att han respekterar och förstår mitt beslut. Att vi tar det här breaket som ett startskott för att hitta tillbaka till varandra.
Men vad gör han?
Absolut ingenting.
Sedan jag i fredags sa att jag ville ha ett break på grund av alkoholproblemen har han varit ledig tre dagar.... har han hört sig för om något tillfälligt boende? Nope. Nix. Njet.
Och alkoholen då? Det har runnit ner både whiskey och vin alla dagar utom just idag...

Förstår han inte?

mulletant
tors, 2015-08-27 - 05:33

Inte.... eller orkar inte upprätthålla förståelsen när suget sätter in. Missbrukarens hjärna är kidnappad och ombyggd och för många de flesta?) är motstånd mot drogen bortom den egna viljans, det egna förnuftets makt. Om du läser på missbrukarsidorna här kommer du att se det. Se till att du har stöd och hjälp att växa ur ditt medberoende, det enda du kan förändra är dig själv! Och du är ju värd att hitta lugn i ditt liv. Eller hur? / mt

melina
fre, 2015-08-28 - 18:25

Jag funderade oxå på avbrott, bo på separata platser ....fundera.
Nu blev det en tvärs ändring av dess like här hemma.
Han sökte hjälp, varit på 2 samtal på en vecka.
Vill göra allt för att behålla familjen.
Varit helt nykter....
Detta gör oxå att hjärnan blir i uppror.
Vad gör man??
Har bestämt mig att ta en dag i taget.
Har bestämt mig (igen) att se vad som gör att jag mår bra just idag.
Vi får se om jag lurar mig själv igen.
Men 1 dag i taget ska jag väl klara...