av Jag-Esther

Behöver hjälp att tänka och sortera. Både tankar och känslor är ett enda K A O S. Varit med min alkoholist i två år. Det började med stor PASSION och intellektuella möten. Han uppvaktade mig ivrigt, och i början undrade jag först om han kanske var lite "manisk", men det visade sig sedan att han hade missbruksproblem med ångest och despressionsproblematik. Jag blev bländad av hans karisma, stora hus, förmögenhet och vackra yttre. Han kommer från socialgrupp 1 och jag trodde på något naivt sätt att han var STARK och STABIL. Han är olik de andra män jag haft med ett slags yttre lugn och lite fyrkantigt tänkande. Jag däremot är en eldig konstnärssjäl. Vi kompletterade varandra och det slog ordentliga gnistor om vår relation. Efter 1.5 år drack han så mycket att jag till sist efter 6 avgiftnigar kontaktade socialtjänsten och gjorde en orosanmälan, varpå han fick ett betalt behandlingshem ordnat. Han åkte dit. Jag träffade honom varje månad, vi bodde i en gästlägenhet och det kändes i stort sett bra. Under hans besök (persmissioner) på hemmaplan tog han sig några återfall dock. Detta bekymrade mig natruligtvis och jag tjatade mycket på hans behandlare om hur vi kunde planera hans hemgång för att förhindra återfall vid utskrivning. Tror kanske de lyssnade, men det var marginellt. Jag ville så mycket. Mitt liv stod inte helt på paus under hans tid på behandlingshemmet, men väldgit mycket har ju kretsat kring honom och jag trodde att när han nu kommer hem kommer han vara "tacksam" och fin mot mig och kanske ge mig lite uppmärksamhet och kärlek som jag ju behövde så väl efter den tuffa perioden. Under sina perioder i missbruk isolerar han sig helt, svarar inte i telefon och dricker kopiösa mängder för att "söva ner sig".

Han började redan efter två veckor efter behandlingshemmet (juni) att bete sig på detta sättet och jag åkte då till hans hus för att kolla hur läget var. Jag märkte ganska snabbt att han inte alls var med mig. Vi hade pratat om att träna tillsammans och att försöka göra ett schema för att träffas, men han blev mer och mer inbunden och irriterad över att jag kom när han inte vill det. Efter ett tag hittade jag de första tomma spritflaskorna. I början drack han bara folköl och hävdade att de ju bara är öl. Efter en hård konfrontation från min sida, sprang han från mig. Jag blev så besviken och kände mig så bedragen att jag inte kunde låta bli att skälla. Han gjorde slut. Jag åkte fram och tillbaka känslomässigt och han fortsatte att höra av sig imellanåt och jag åkte dit, men det blev bara värre. Varje gång jag varit där och det varit lite bättre ett tag så slog det ännu hårdare mot mig. Men jag har ju gjort slut, du får skylla dig själv som kommer när jag är så här svag, sa han. Varje gång vi ses är han kärleksfull och vi är alltid fysiska tillsammans, så jag förstår inte varför han lämnar mig? Han säger att det är för att jag "kostar för mycket för honom" och jag kan tänka att det är för att jag ställde krav och ifrågasatte hans beteende? Jag känner ingen som är fd alkoholist och förstår inte egentligen vad som händer. Han säger att jag är "sjukligt kontrollerande" och i viss mån har han ju rätt, men under omständigheterna tycker jag att jag betett mig ganska bra trots allt. Detta var en väldigt förkortad version av den verklighet jag just nu befinner mig i. Jag hoppas någon vill svara och ge sin kommentar på hur jag ska tänka och varför det som sker sker nu? Jag är fortaranden väldigt kär i denna man, som är en karismatisk speciell man bortom sitt missbruk. Dock när jag var där i fredags så såg jag 5 liters flaskor sprit tomma som han måste druckit bara de sista veckorna. Detta innebär att han gått tillbaka till den mängd alkohol han drack innan behandlingshemmet. Han är snart 50 och han har högt blodtryck. Han har i vissa perioder verkat paranoid och anklagat mig för att ha tagit saker av honom. Är detta också något typiskt? Jag har inga egna missbruksproblem, men har varit utbränd och känner nu av detta på nytt igen. Har ångest och fått SSRI utskrivet av läkaren. Jag är besatt av tankar på att han kommer byta ut mig nu, och att han kanske dör, eller att han inte kommer dö, eller att all min kärlek kanske inte fastande hos honom känslomässigt och jag bara varit en leksak eller ett verktyg? Hur ska man veta? Nu har jag inte hört av mig på flera dagar, och för mig är det rekord. Jag tänker att han är van vid att få mig dit han vill genom att han vet att jag älskar honom och gjort allt för honom. Han har triggat mig mycket, bland annat genom att åka tillsammans med ett ex till hennes vernissage på en festival för några veckor sedan där det vimlar av droger och sprit. Han säger att han ångrar att han gjorde så, men samtidigt känns det som han gjorde det för att bli av med mig.

Jag är rädd för mig själv i detta, hur jag ska klara att stå emot impulsen att åka till honom och hitta tillbaka till mig själv efter allt jag upplever att han tagit ifrån mig. Hur hanterar man sorgen när alla säger att han bara är ett svin - han är inte bara ett svin - jag trodde på honom och han är en fin man också. Det är så fruktansvärt att vara ensam kvar i detta. Det finns inga behandlingshem för anhöriga? Jag skulle behöva ett nu. Jag är rädd för att jag ska tappa fotfästet igen...

Livetsliv
tis, 2015-08-04 - 19:21

Hej!

Välkommen hit.

Känner igen mig i mycket av det du skriver men inte allt. Men du ska veta, du är viktigast i ditt liv, eller hur? Du lever inte det livet du vill leva? Eller hur? Vem har makten i sina händer att förändra? (Du!) den enda du nu kan förändra är dig själv, din pojkvän/ex har gjort ett val och fortsätta sitt missbruk, han kanske säger han vill sluta, han ska bla bla bla... Du vill tro på honom, det vill vi alla hela tiden. Men du ska inte bära hans missbruk på dig, det är hans ansvar att ta kontroll över sitt liv och sitt beteende. Du förtjänar inte det där, det gör ingen av oss! Tycker det är bra du tar avstånd från honom, låt honom ta tag i sig själv, vill man sluta missbruket så åker man inte hem eller på permiss om man inte är redo, man ljuger inte, man mår bra och gör allt det man missat dock kommer inte den euforin för alla med en gång, men med din text att tyda så har inte din kille du beskriver valt att ta tag i sitt missbruk själv, han är inte redo, har ej nått botten och du får välja vill du leva i ett kaos utan tillit eller utan honom och finna dig själv? Din pojkvän värkar leva i två världar, han vill ha dig där men på sina villkor. Vad vill du?

Du beskriver känslor jag hade för många år sedan till mitt ex och inte min nuvarande som är missbrukare och alkoholist. "Är besatt av tankar om att bli utbyt, döden m.m" det är nog känslor som de flesta människor någon gång känt. Han har tyvärr fått dig att tappa självrespekten genom att du blivit medberoende till honom och han är viktigast. Är det så farligt att leva utan honom? Vad får honom att vara speciell? Upplever en form av hat kärlek.. Som jag inte visste själv hur jag skulle sortera rätt när mitt ex återkom till mig och lalala om vår framtid ihop våra kommande barn och jag minsann är hans första och största kärlek men ändå levde vi som ex i nästan 10 år o han med en annan under tiden, så fort jag höll på och gå vidare var han där och sa allt det där jag ville höra men egentligen inte från honom, för jag älska honom inte... Men han fick mig att tro det. Men han var inte den personen jag levde med för 10 år sedan (tonår) och jag var deffinitivt inte den tjejen jag var... Detta är något jag fått jobba jätte mycket med idag att återfå min självkänsla och självrespekt och inte ta hand om alla andras känslor och mående. För vad är viktigast egentligen som utbränd (vilket jag med är) nu om någonsin att börja om och ta hand om sig själv. Detta är något jag nu gör, varit en bergodalbana i mitt nuvarande förhållande med mitt medberoende och min pojkvän som aldrig behövt ta ansvar men som vi ändå ser framsteg hos. Att han vill förändras!

Jag vet inte vart du bor men råder dig att gå på nästa al anon där du bor
http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp

I vår kommun har vi rådgivningscentrum där jag går och behandlas för mitt medberoende till min pojkvän/sambo, en kille som aldrig lärt sig att ta eget ansvar. Han är nykter idag, men det har inte varit en dans på rosor våra år ihop även om det är längsta tiden han vart nykter/drogfri i sitt liv dem uppehållen han haft (han har haft 2 återfallsperioder)..

han ett över 20-25 års missbruk att jobba med, varje dag (livet ut).
Jag hade aldrig stannat hos honom om jag inte fick se action i att han vill och jobbar på tillfrisknande, tar ansvar och även komma vidare i livet. Vi är i den åldern då vi vill ha barn, han behöver ett jobb och inte bara sysselsättning, jag behöver ta hand om mig själv och även få mina drömmar verkliga! Så målet är en dag i taget nu för oss båda två och jag kan säga det är inte alltid kul, men d är det sällan i alla relationer men man måste vilja samma - ställ dig genuint frågan till sig själv? Vill din man/ex det du vill? Vad hindrar honom? Hur skulle du må om du inte hade den bördan han lägger på dig... Ställ krav. Du ska inte va hans mamma, behandlare, dylikt utan ha en kärleksfull relation där man ger och tar från båda håll, har han problem som han inte vill ta tag i, så kan du inte göra så mycket mer än titta på och brytas ner eller titta bort / gå och gå vidare, ingen kan klandra dig att du aldrig försökte iaf. Såra inte dig själv.

Jag-Esther
ons, 2015-08-05 - 06:41

Tack för din kommentar Livetsliv. Det känns skönt att inte vara helt ensam i det som är det ensammaste jag upplevt. Det är så mycket känslor just nu. Det rasar en kamp inom mig. Jag är rädd och rädslan är komplex och inte vit som snö ska villigt erkännas. Jag är insyltad i detta natruligtvis. Självklart är det så att det inte är någon slump att man som medberoende barn till en dysfunktionell familj hittat strategier att försöka lappa och laga de människor som är livsviktiga för ens existens. Men är en man livsviktig för min existens nu som vuxen? Och är han livsviktig för mig när han gör mig besviken och sårar det barn jag bett honom att vara rädd för? Svaret är ju naturligtvis NEJ. Ändå är jag där som den missbrukare jag är på kärlek. Jag VILL inte se att han inte VILL. Jag VILL inte acceptera att han bara använt mig för att nå sina mål, dvs att fly från sin ångest. Jag vet att han i början sa saker som att han är rädd för att jag bara ska vara hans "gosedjur", en "leksak" och att han sa ofta att han saknade mig "egoistiskt". Jag kunde inte skilja på detta och kunde inte värja mig från hans trängande behov av mig och blev bekräftad av att någon behövde mig. Det är tragiskt. Jag är inte värd bara detta lilla såklart, vem är det, men jag nöjer mig med det och tappar respekt i andras ögon när jag egentligen bara önskar närhet och trygghet och kontinuitet, dvs det enda jag absolut inte fått utom i korta stunder av vår relation. Jag brottas med ångest och rädsla för att kanske aldrig mer få något livstecken från denna man, då jag plockats bort från hans lista över legitima anhöriga som får möjligheten att hjälpa honom. Kommer någon av hans anhöriga någonsin kontakta mig om han t ex skulle bli inlagd? Innan var jag den man ringde för att vara behjälplig att kasta mig i taxibilar och ambulanser, nu är jag "ingen" och får höra att jag "inte tillhör hans familj". Jag är så ledsen och jag är så platt. Hur kan någon som jag velat så väl och som jag gett så mycket av min kärlek behandla mig så illa? Hur kan han straffa mig efter att han rekryterat mig med en delvis underförstådd önskan att "hjälpa honom att skydda sig mot missbruksjaget" eller hur han uttryckte det. Jag har gjort det jag trodde han ville, dvs försökt att stoppa honom från sin egen djävulska vilja att använda den drog som gör hans liv så trasigt och efteråt så straffas JAG, bara jag för att jag tagit denna roll när jag egentligen bara velat ha kärlek och en man i mitt liv. Det är snurrigt nu och jag är rädd att jag snart kommer åka dit igen, för att få en smula av den bekräftelse på att jag "är någon", den bekräftlse som han uppenbarligen varken kan eller vill ge mig. Med andra ord jag FÅR inte åka dit, detta skulle vara att låta honom få rätt i sitt nya förakt mot mig, dvs att jag inte lyssnar på honom och därför inte är hans vän. Han vill vara ifred, han vill inte att "folk ska komma till hans hus". Han ser det så, men ofta då jag ändå åkt dit har han tackat mig hundra gånger och rullat ihop sig hos mig som en liten hundvalp. Det är som att det är två delar av honom som strider, den delen som jag vill ha, den goda, och den andra "missbrukardjävulen" som avskyr att jag kommer och som föraktar mig för det. Svårt att vara anhörig. Svårt att vara jag. Svårt att vara ensam nu. Ska kanske ge al-anon en chans igen. Jag fick nästan panikångest förra gången och inte orkat gå dit igen. Men ska kanske... Någon som varit på ett öppet AA - möte? Tänker att det kan vara nyttigt att lyssna på nyktra alkoholister för att förstå att det kanske eventuellt inte är personligt det jag utsätts för nu - att det är projektioner. Jag tar åt mig som en svamp och jag dryper av sorg och självförakt. Tacksam för att du som läst lyssnat på dessa tidigare morgonångestpräglade tankar. So long.

Jag-Esther
ons, 2015-08-05 - 07:05

Hittar inte var man kan redigera en en post som man redan sparat. För att rätta till ev fel. Någon som vet får gärna informera.

aeromagnus
sön, 2015-08-09 - 11:55

En missbrukare ljuger om mycket tyvärr. Man lever i en värld av lögner, flykt och ångest. Han har ingen vilja att sluta dricka och oavsett hur mycket du tjatar, lägger upp schema mm så kommer det inte funka för han saknar den genuina viljan att sluta. Att klaga på sin partner för att du är kontrollerande gör honom irriterad för du är ju inne i hans himmelrike och försöker ta ifrån honom guds kalk med vin. Då skyller han på dig och det ger honom ett skäl att dricka. Lämna honom ifred för ditt egna välmående.

Jag-Esther
sön, 2015-08-09 - 18:43

Tack snälla ni för era ord. Jag är så ensam och känner mig sjuk av sorg av det som hänt mig. Jag har varit så snäll och funnits där och stöttat och givit kärlek. Jag har inte dömt honom, men markerade att jag inte tänker accepetera att han fortsätter dricka efter 6 månaders behandlingshem och jag försökte tala med honom och behandlingshemmet om att han behöver ändra sitt undvikandebeteende. Det som Craig Nakken skriver så mycket om i sin bok. Jag har försökt allt. Åkt dit mot hans vilja och försökt med allt för att locka honom. Nu ser han på mig med svara ögon och kan nästan inte se mig i ögonen av förakt. Jag förstår inte vad jag har gjort, han säger att han inte kan hantera relationen med mig, att det "kostar honom för mycket" att vara med mig. VI har bestämt att träffas om en månad, men han säger att det är för att JAG vill, inte han. Jag frågar om han tycker om mig, och han säger att han gör det. Jag frågar varför han valde att lämna oss nu, när jag inte upplevt att kärleken tog slut, och han svarar att "det är komplicerat". Han säger att han inte vill att jag ska vänta på honom. Ja, egentligen är han ju kristallklar. Jag är DUMPAD. Mitt värld har fallit samman. Jag har så svårt att acceptera att mannen med matrester i hela huset, som har boendestödjare och som gömmer spritflaskor och som har lagat sin bil med silvertejp och som jag hjälpt med allt ska LÄMNA MIG! Jag har hotat hans stora kärlek - objektet - spriten. Jag försökte locka fram JAGET bakom MISSBRUKAREN och vädja till denna person, men han finns inte. Han vill bara bli av med mig. Förra veckan sa han att han tycker om mig när han hade druckit och var då uppåt och gladlynt, denna gången när jag frågade om detta sa han bara att det minns han inte. Han säger att jag sprider runt mina saker som markörer för att pissa revir i hans hem och att han får städa upp efter mig. Jag gör det för att han ska hitta dem och förhoppningsvis nås av det som står på lappen då han hittar dem, och jag erkänner att det också är för att en kvinna ska hitta dem om jag byts ut inom kort. Han är så grandios, som om att det bara finns HAN i hela världen. Åh, vad jag önskar att jag kunde sluta KÄNNA så starkt för denna man. Hans personlighet har blivit elak och väldigt långt från den snälla urskuldrande man som jag hade förut. Han har helt ändrat sin personlighet efter behandlingshemmet. Jag funderar så mycket på vad som hände, om det är för att han skäms och för att han fortsatte dricka och för att jag rapporterade tillbaka hans återfall till behandlinghsemmet (vilket han ville som nykter)? Jag är en vacker, välbehållen kvinna som en gång hade massor med energi och värme. Nu är det bara ett skal kvar. Jag ska försöka släpa mig till att gå på något 12-stegs anhörigprogram nästa vecka. Har varit hos läkaren. Fått anti-depressiv medicin och lugnande. Har overklighetskänlsor. Hur kunde han göra så här mot mig! Jag känner mig så övergiven.

Jag-Esther
sön, 2015-08-09 - 18:52

Undrar också om elakheten och känslokylan ökar då alkoholisten inte dricker. Jag upplever honom som snällare och varmare när han är full, medan han t ex igår inte hade druckit mer än möjligen väldigt lite och var mörk i ögonen av förakt mot mig. Han pratar om "mina problem" och att han "inte kan hjälpa mig med dem". Han tittar på mig med förakt, och förra veckan ville han ha mig i sitt sovrum. Jag är för skör för sådna människor ändå kan jag inte värja mig, efter så lång tid. Försöker hålla mig undan, dvs inte agera på impulsen att åka till honom och bli ännu mer förnedrad genom att jag gör det som han från början är säker på att jag ska göra. Dvs "inte respektera vad vi är överens om". Varför säger han så? Jag undrar om han inte reflekterar över att han själv aldrig nästan har talat sanning om sin alkohol, men kanske är det just detta som är grejen att det är en projektion/försvar av sin egen skamkänsla kring detta?

aeromagnus
sön, 2015-08-09 - 19:22

Hur blir du när du är hungrig elev trött? Oftast sur. Abstinensen gör missbrukare sura för man mår inte bra man vill ha alkohol. Han har inte insikten tyvärr att han har allvarliga problem. Han vill inte sluta dricka. Hade han verkligen verkligen haft inställning och vilja hade det nog räckt med en tur till behandlingshem. Anser han att han är alkoholster?

Jag-Esther
sön, 2015-08-09 - 20:35

Nej, han kallar det för missbruk. Alkoholist gillar han inte när man säger. Han tror också att han ska kunna lära sig dricka normalt, dvs att han kan dricka ibland och att det inte är alkoholen som triggar hans perioder utan ångesten, dvs att han kan dricka bara han inte har ångest. Ibland dricker han bara öl, medan han sedan periodvis övergår till att dricka enorma mängder då han kan dricka en hel flaska sprit etc tills han är medvetslös. Han säger att han vill fly, dvs bli sövd. Detta verkar gå lite i perioder. Ibland dricker han massor och sedan verkar det mer bli öl ett par dagar. Han har även blandat alkohol med Lyrica (ångestdämande) och Ritalin (ADHD medicin) och Lyrica+Alkohol blev hemskt obehagligt då han totalt tappade minnet över vad han sagt och gjort. Jag plockade undan Lyrican innan behandlingshemmet och förvarade den här hemma, och innan han kom hem lämnade jag in den till Apoteket. Detta var en av de SVEK han säger att han aldrig kan förlåta mig för, eftersom jag gör saker som vi inte är överens om. Han förstår inte skillnaden på detta och om jag tagit en av hans Rolex-klockor. Det samma gäller om jag kommer hem till honom när han förbjudit mig. Han verkar inte ha någon empati eller kunna dra några paralleller till sina egna svårigheter att hålla sig till saker, det förvånar mig. Men detta kanske är en av de tydligaste dragen hos en alkoholist, just egoismen och bristen på att se sina medmänniskor som människor, utan mer som objekt.

aeromagnus
sön, 2015-08-09 - 20:51

Ja det var lite som jag trodde han har inte förlikat sig med att han är alkoholist. Han verkar ju inte vilja att du bryr dig så lämna honom ifred för det är lönlöst för dig att försöks. Ge dig själv lite tid och gör sajer som du tycker Om att göra ochh skit i honom.

Livetsliv
sön, 2015-08-09 - 21:15

Precis hemkommen från mitt al anon möte . Jag vill bara säga jag vet vad du går igenom även om det är till mitt ex och inte min alkis jag refererar till. Men du frågar om egoism och visst är det så att dem blir egoistiska men det jag undrar över är hur bra er tid ihop varit? Han låter som en person som verkligen vill ha kontrollen över dig och det har han, hårt grep och du tappar hela din självrespekt för du vill bli respekterad och älskad av en person som helt saknar dem förmågorna, pÅ det planet du äR i behov av. Han kommer aldrig genuint kunna älska någon annan förens han rannsakar sig själv och medans du är där och härjar kommer han bygga upp sitt hatiska beteende mot dig, även om han vet du inte är den egentliga boven i detta spelet så är det lätt att skylla pÅ dig, för du hugger tillbaka eller tar emot hans skit han kastar i ansiktet pÅ dig!

Mitt råd är att ignorera och ja det kommer bli svårt. För mig räckte det med ordet egoist för att få mig att verkligen känna vrede mot mitt ex och avsmak av alla hans år manipulation att det var vi mot världen, man pissar inte och skiter på dem man älskar och bryr sig om. Vill du bli respekterad får du visa dig själv respekt. Detta följer mig dagligen. Jag jobbar på det hela tiden och det tog år för mig att gå från ord till handling. Jag fallet ibland... Men det gör inget för jag tar mig upp igen!

Du kommer aldrig kunna förändra honom och det ska du heller inte ! Han är den han är, och du förtjänar att lägga din tid på dig själv och människor som vill ha dig (hela dig) va ingens sophink... Ta chansen du nu har och kom loss... Jätte bra om du uppsöker ett SL anon och får ventilera ut dina känslor . Kram på dig!

Jag-Esther
mån, 2015-08-10 - 23:22

Jag har också tänkt en del på detta, att min ex man kanske inte bara är missbrukare utan även har känslomässiga svårigheter. Det kanske också är så att man efter 10 år med alkohol kan få skador på hjärnan? Jag tänker att han återkommande har behandlat mig på ett inte alls så respektfullt sätt. Framförallt har han inte varit ärlig mot mig och då tänker jag inte i första hand på de undangömda flaskorna, utan mer på att han inte kunnat tala om hur han känner och varför och inte kunnat uttrycka sina känslor annat än då han varit hemskt full (för att sedan förneka dem dagen efter, vilket är mycket smärtsamt). Jag har också funderat på hur mycket manipulation det är i hans avvisande, om det är ett sätt att få mig att känna mig svag inför honom? Jag har uttryckt länge hur illa jag mår av att inte kunna nå honom och att all vår kontakt har byggt på att det är han som tar kontakt när han kan eller känner för det. Hur oroligt det blir att inte kunna prata om framtiden eller att aldrig kunna prata om hur man känner och alltid få höra att man är den mest oroliga och svartsjuka kvinna han träffat. Jag känner också att han aldrig gav förhållandet en chans innan han gjorde slut, och det var extra tufft med att det sammanföll med att han kom hem efter ett halvårs väntan då han varit på behandlingshem. Jag känner mig utnyttjad och funderar på om han någonsin älskat mig? Då jag träffade honom nu är han mörk i ögonen och verkar väldigt besvärad över att jag "stör" honom och pratar om mig i termer av att jag spionerar på honom och att jag är sjuk. Jag inser att jag har haft svårt att lägga band på min ångest och besvikelse över hans uppbrott men kan inte förstå hur han kan vara så kall mot mig efter allt jag gjort för honom. Jag hoppas jag ska kunna landa i att jag inte VILL ha honom heller och det jag känner nu är att jag måste stålsätta mig för NOLLKONTAKT för att få lite värdighet tillbaka. Tänker att han kommer komma tillbaka till mig om jag slutar ligga på och om han inte gör det då heller då är det ju verkligen inte någon idé att jag håller på att smeta ut mig mer som jag har gjort då jag bedyrar och bekräftar honom. Jag tror att jag tillskrivit honom egenskaper och hoppats så mycket på denna relationen att jag faktiskt inbillat mig att det är sant. Jag VILLE så gärna att detta skulle funka. Det är andra relationen med en dysfunktionell person där jag blir lämnad på nästan exakt samma sätt på tre år. Om jag kommer hel ur det här måste jag till varje pris undvika den här personligheten igen. Att bli lämnad är mycket smärtsamt och det är svårt att inte ta det personligt, oavsett om jag VET att det troligen beror på hans oförmåga eller ej.

Jag-Esther
mån, 2015-08-10 - 23:41

Jag tänker att detta med att göra slut för att kunna dricka ifred, kanske egentligen inte är unikt. Här beskrivs ju detta t ex i Craig Nakkens bok. Jag försöker tänka att han aldrig lämnat mig om det inte varit för att han återfallit i sitt missbruk (eller snarare så hade han nog aldrig helt blivit nykter på djupet). Det gick inte längre att "både ha kvar kakan och äta den" efter att jag avslöjat honom med brallorna nere och frågat: "är du nöjd med dig själv nu?". Skammen blev nog för stor för honom och dessutom så var jag ju irriterande att ha i sin väg när allt verkar handla om att kunna dricka utan att bli störd. Han verkade föga intresserad av att leva sunt (äta nyttig mat, motionera och tänka på framtiden) som jag hade uppfattat att vi skulle ägna oss åt nu istället för att jämt vara i hans jävla (ursäkta uttrycket) missbruksbubbla med olika mediciner, läkare, krämpor, behandlingshem, ångest och abstinens. Vad tror ni?
People Problems

As the illness progresses and the addicted person becomes more and more inwardly directed, others surrounding the person will sense this emotional withdrawal and react to it. This will be the start of "people problems" for the addict.

Since an addict's primary emotional attachment is to an object or event and not to people, many changes take place in the addict's life. Addicts start to manipulate other people and treat them as objects. Not surprisingly, it doesn't make much sense to them that others are offended by this.

The Addict is often very self-righteous and selfcentered. One addicted person lied to his wife about his behavior and went into a rage when she dared to question him. He asked, "Why should I talk with my spouse if she isn't going to believe me when I say something?" This complaint would be justifiable in a normal relationship, but his addiction caused an abnormal relationship.

To the addict, other people's concern is seen as a problem. People are seen as nosy, and their concern becomes an obstacle to be overcome. People including the Self part of the personality are unimportant unless they can be used to deepen the addiction. If not, they are discarded. Another reason addicts find comfort in having a primary emotional relationship with objects or events instead of people is because objects or events can't ask questions. Objects will never complain about the way the addict acts, and objects don't appear to make demands. These aspects of the addictive world become more and more attractive as the illness progresses and the addict's mistrust of others grows.

Jag-Esther
mån, 2015-09-07 - 10:32

Tänker göra en uppdatering i denna sorgliga historia. Jag lyckades förmå mig själv att sluta åka hem till honom då det till sist blev alltför smärtsamt med att bli avvisad och kastad fram och tillbaka känslomässigt. Vi har inte haft mycket kontakt, mer än korta meddelanden under sommaren. Han har varit mycket avvisande och hård, kanske det som krävdes för att jag skulle avhålla mig från att fortsätta engagera mig. Han har hållt fast vid att han inte vill fortsätta och jag har sakta börjat inse att han kanske aldrig älskade mig, iallafall inte i jämförelse med käreken till drogen. I veckan ringde han mig plötsligt för första gången på hela sommaren. Han var nykter och talade öppet och uppriktigt om sitt missbruk och kärleken till drogen och kampen mellan de olika rösterna inom honom. Han berättade om att han anmält sig på massor av kurser och att han är aktiv och arbetar på sitt liv, att han skalar ner för att bottna i de relationer han har. Det känns svårt för mig att lyssna på då jag inser att jag var en person som han "skalat bort" medan andra nya saker tydligen är viktigare att odla. Jag upplevde honom uppvarvad och undrar om det kan bli så när man som alkoholist slutar med sin drog, att man hamnar i eufori eller hypomani? Jag känner igen hans framtoning från perioden då vi träffades för två år sedan och hade väntat mig att han skulle fortsätta kontakta mig, men inte hört något sedan dess. Han sa saker som att jag nog inte var mogen för en relation då vi träffades, och att jag behöver hitta tryggheten i mig själv och att vi inte kan vara tillsammans nu. Naturligtvis hör jag detta NU alldeles för starkt då jag fortfarande älskar honom hjälplöst. Samtidigt inser jag att han genom att säga såhär försöker ge mig en del av den skuld han rimligen själv känner för att han egagerade mig i sitt oseriösa liv. Jag försöker hålla i mig själv och behålla förståndet, men sedan vårt samtal har jag haft mardrömmar och inbillat mig att jag sett hans bil i stan och sprungit och letat och irrat runt som en idiot... Det sätter igång mina känslor och jag funderar på om detta var den egentliga anledningen till hans kontakt. Han hade kanske känt av att jag höll på att ge upp och var tvungen att kolla upp om jag var kvar, vilket jag ju tyvärr är. Vi har bestämt sedan länge att ses nästa helg, det bestämdes då han lämnade mig och jag ville ha någon slags plan för hur vi kan prata om det som hänt. Han bekräftade att vi ska ses och att han "tycker mycket om mig", men jag känner mig rädd. Rädd för att ses och vad det kommer göra och rädd för att inte ses, att igen bli ignorerad och bortprioriterad. Detta jag möter i seperationen från denna man är mycket av mina egna demoner det inser jag, och säkert har jag flytt från mina egna problem genom att vara i en destruktiv relation. Jag försöker vara i detta och inte fly in i något.

Tojja1234
tis, 2016-11-15 - 11:36

Jag träffade en man .. Efter några veckor upptäckte jag att han periodare.. Jag blundade! Trodde allt skulle bli bra.. För han hade ju träffat mej,jag skulle hjälpa han. Han va otrogen med sitt ex fler tal gånger, försvaret va.. Han va full , mindes inget.. Osv.. Vi flyttade i hop.. Hans beteende va kontrollerade , allt va fel jag gjorde, jag kröp för han så vi inte skulle bråka.. Till slut .. Gick vi isär.. Han är nu på behandlings hem.. Han ringer o skriver.. Jag skriver tillbaka o ringer.. Slutar alltid med blockeringar , anklagelser. Tårar .. Han kan va så elak.. Alla säjer släpp han gå vidare o han har dessutom kontakt med sitt ex.. Jag vet inte vad jag ska göra?