Min pappa dricker.
Han sköter sitt arbete och är delaktig i vår familj. Han har aldrig varit hotfull eller elak eller missat stora händelser i våra liv.
Han håller sig nykter hela dagarna (om han inte är ledig), men dricker alltid framåt kvällen. Oftast börjar han dricka alkohol till middagen (dricker han något annat blir jag alltid förvånad), och sedan fortsätter det hela natten. Han slumrar alltid till framför tv:n tidigt på kvällen, och min mamma väcker honom från och till fram till att hon tröttnar och går och lägger sig. Sedan sitter han på soffan och dricker fram till 1-4 på morgonen. Han har stora sömnsvårigheter och somnar lite varsomhelst närsomhelst (ibland mitt i konversationer, fast han är nykter), och på senare tid har han börjat somna bakom ratten vid längre bilsträckor. Sedan går han upp vid 6 på morgonen och allt börjar om. Jag misstänker att han kör rattfull ibland (dagen efter), men är inte säker. Ibland hittar jag ölburkar, vinflaskor och glas med alkohol på udda ställen, och jag märker att jag brukar räkna hur många glas/öl jag ser honom dricka för att kunna bekräfta min oro. Jag oroar mig ännu mer inför nästa år då han pensioneras. Alla dagar han kommer spendera hemma själv utan någon sysselsättning. Hur ska det gå? När han är ledig på helgerna nu börjar han dricka tidigare om dagarna. Är han iväg på ärenden öppnar han en öl så fort han kommer hem och häller i sig flera klunkar direkt.
Det jag egentligen letar efter och känner ett stort behov av (förutom såklart att min pappa ska bli kvitt sitt beroende) är att andra människor ska bekräfta det jag redan tror mig veta: att min pappa har ett alkoholberoende. Jag vill höra någon säga att jag har rätt och att detta inte bara är något jag inbillat mig, eller att jag överreagerar. Det är så frustrerande att ingen annan i vår familj verkar tycka att han har problem.
Hur kan ingen annan se det jag ser? Hur kan ingen i vår närhet uttrycka oro? Hur kan min mamma inte veta (eller låtsas som att hon inte vet) om detta? Jag vill inte skuldbelägga andra egentligen, men det känns så orättvist att jag ska bära runt på detta helt själv.
Jag är livrädd för att säga något om detta till någon p.g.a. rädsla för konfrontation, rädsla att bli lämnad (för att det är mig det är fel på som "hittar på" problem) och rädsla för att min pappa ska sluta älska mig.
Kan jag söka hjälp och hitta någon att prata med, fastän ingen annan i min familj inser att min pappa har ett problem?