Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

när jag kommer in från trägårn, tar en kopp kaffe och läser det du skrivit känner jag så väl igen det som är så svårt för många av oss: att släppa taget. Jag hör om det i min Al-Anon-grupp och jag ser det hos mig själv i olika situationer. Och det är en svår balansgång, en subtil gräns... Men ofta har jag fått se att människor har förmågor som visar sig när jag släpper taget,, lämnar över ansvaret till den det hör, dit det hör hemma. Ha det gott! / mt

precis när den nya kliver in genom dörren.
Tentaklar och navelsträngar,något är det ju som fortfarande lever.
Jag svarade förstås inte och idag när jag ringer upp(varför gör jag det?) så svarar han förstås inte.
Det som var så viktigt igår kväll är förmodligen inte sägbart idag.
Kanske ska sätta mig ned med honom en sista gång så han får tala ut om sin smärta.Eller kanske det bara är dumt.
Kanske isåfall låta honom ta ett initiativ till ett sånt snack.
Jag har ju fått ha mina möten detta år med samtal som jag har behövt för att kunna gå vidare
Kanske ska bjuda honom detsamma efter 20 år om han verkligen har ett behov av det?
Allt är ju sagt som ska sägas.

om önskan att reparera allt som är trasigt och försöka igen.
Det gör mig ont om honom och den vånda han säkert känner för att jag i dagsläget är förlorad för honom.
Men jag måste härda mig och se och förstå att ingenting har egentligen förändrats.
Han är fortfarande aktiv i sin alkoholism och har inte visat på någon som helst förbättring,annat än antabus och terapi.
Visserligen två bra saker som på sikt kanske kan lyfta upp honom.
Men det viktigaste av allt,att avstå alkohol mäktar han ju inte med..

På djupet vill jag heller inte längre.
Riskerna för återfall är för stora och min egen känslomässsiga bergochdalbana har kostat hårt på mig.
Jag har också lagt ned en hel massa jobb för att se bristerna i relationen och bristerna i mig själv som jag nu helhjärtat försökt läka det sista året.
Han har sin resa kvar.Kanske jag kan vara en vän och ett stöd,men inte i nuläget.
Nu är det Ullabullas tur att få må bra och känna lycka,för första gången på många år.

Han har nu till fullo insett att han supit bort mig detta år.Nu ska alla förändringar ske.Han ska bli nykter,han ska sluta med antidepressiva.Han ska ev sälja stugan och flytta till civilisationen osv.Han frågar mycket om min nya och vi pratar en del om det som blev fel mellan oss.
Han gör sig ärenden och ringer trots att jag bett om nollkontakt just för att våra starka band måste brytas för bådas skull.I morgon har jag lovat att ställa upp som hundvakt(varför det?) Men efter det så ska jag försöka att skapa den nollvision av kontakt vi bör ha de närmaste sex månaderna.Samtidigt så ser jag någon sorts framtidstro från hans sida.

Kanske att när bojorna från mig hans ex som ändå ställt upp i vått och torrt inte längre finns där och håller fast honom så kan han se sina egna möjligheter på ett annat sätt.
Jag hoppas det.Själv mår jag riktigt bra och är kvar i den nya relationen som är rik på så mycket som jag saknat så länge i min gamla relation.
Sen ser jag till att ha egentid också för reflexion och eftertanke.Just nu känns det väldigt bra

och bad om en chans till.Han hade nu förstått allt jag försökt säga de sista¨åren och gav mig rätt på alla punkter.
Han dumförklarade sig själv på alla sätt och skulle nu verkligen skärpa till sig på alla plan som behövdes.Han tackade mig också så många gånger för att jag nått fram till honom och berört honom med mina "fakta" Jag sa att det måste ju vara alkoholterapeutens förtjänst då jag i 20 år försökt förmedla samma budskap men inte lyckats.Kanske en kombo?

I vilket fall,jättebra att han nu kanske får det avstamp han behöver.
Jag väntar på någon sorts lättnad eller bekräftelse i detta.
Det år jag suktat efter lite näring uppmärksamhet och bekräftelse och fått så lite av den varan.
Och nu när jag inte längre behöver den så kommer den,märkligt..

Han ville bjuda mig på middag på Söndag
Svarade ett långt svar enligt nedan.
Det känns som att det kanske är det ärligaste avskedsbrevet jag skrivit jämfört med de två tidigare som jag skrivit här.

Hej igen
Jag vill inte se dig lida.
Men det kanske är dags att du börjar det sorgearbete som jag varit tvungen att göra detta år.
Den sorg det innebar att se att du egentligen från dag 1 valde flaskan före mig.
Om du minns så var vi bara några månader in i relationen då jag första gången ställde ultimatum och sa, jag eller flaskan.Du valde flaskan.Jag kom tillbaka ändå för jag var redan så pass förälskad i dig.
Vi hittade ett sätt att leva med din törst och det var under många år nästan under kontroll även om det uppstod problem kring alkoholen med jämna mellanrum.
I och med din utmattning och din ökande alkoholkonsumtion och min flykt in i arbetsnarkomanin så tog vi sakta men säkert död på den lust och glädje vi känt till varann under så många år.
Du har nu under de sista åren allt oftare valt flaskan istället för umgänge med mig .Du lindade in det i att du behövde vila mellan dina arbetspass fast du egentligen ville få vara ifred med din alkohol.

Sånt gör saker med en människa,både dig och mig.I mig så sjönk självförtroendet sakta och jag kände också tydligt att inget jag sa eller gjorde spelade någon roll.Jag försökte på olika sätt hitta nya vägar men du valde att inte se eller vilja se dom förslag jag hade till framtidstro och nya banor.

Jag var beredd att sälja hus,lägga ned firma osv men du såg bara mörker.
Att i detta ändå behålla en tro på viet var svårt men jag försökte.
När du i Maj efter det andra återfallet valde att flytta ned och sen sakta låta dig omslutas av alkoholdimman kan jag bara beklaga.
Du har många många gånger under detta år haft chansen att säga Ullabulla,snälla kan vi tillsammans försöka reda ut detta.Kan du vara mitt stöd?

Men du valde att ha en backupplan,att slippa säga adjö till alkoholen och kanske klara att dricka normalt.
Det var viktigare för dig än att rädda det som var kvar av vår relation.
Dvs spriten har fortsatt vara viktigare för dig än jag.
Det gör dig inte unik.Du är inte den första alkoholist som super bort din familj.
Det ska inte heller ge dig skuld mer än vad du redan lägger på dig själv.
Men det är den nakna sanningen och ska du nånsin ha styrkan att klara dig från att dricka igen måste jag sluta hymla med sanningen.
Jag var din i 20 långa år och ingen annans.
Jag var redo till att på många sätt gå dig till mötes,men du stängde sakta dörrar till mig och mitt känsloliv.
Kanske skämdes du,kanske ville du inte se vad som höll på att hända,jag vet inte.
Sakta började då även jag att stänga dörren och sluta hoppas på ett vi.

Just nu är jag i ett läge då jag slutat tro på dig och dina löften.
Jag har hört dom förut och jag kan inte se vad som är annorlunda denna gång.
Jag är i dagsläget i början av en relation,rik på sånt som vi för länge sen tappat.
Glädje,samförstånd och närhet.
Befriad från lögner och svek.

Självklart kommer denna nya relation också att innebära problem och besvikelser.
Men i dagsläget gör jag detta val och kan egentligen bara säga att jag hoppas att du fortsätter på den nyktra vägen och tar dig an livet med ny aptit på vad det kan ge dig.
Om det finns ett vi i framtiden om och när det inte fungerar med xxx ,det svaret kan jag inte ge dig.
Jag förstår att det är ett halmstrå som just nu känns viktigt för dig att ha.
Men i grunden så är jag inte så säker på att det är vad du innerst inne vill.
Nånstans känns det som att det inte bara var alkoholtörsten som drev dig ned till stugan.
Nånstans känns det som att du också var och är känslomässigt färdig med vår relation.

Den största respekt och tacksamhet till de år vi delat och till den människa du varit och är vill jag ge dig.
Fortsätt på den inslagna vägen,reparera dig själv och jobba hårt med dig själv istället för att ta den onyktra genvägen när det blir för tungt.
Kramar Ullabulla

etanoldrift

Ett fantastiskt brev Ullabulla!
Jag hade kunnat skriva ett liknande, med sammanfattning, hur det blev. Visserligen har jag ingen ny relation på gång (och ska jag vara ärlig, så är det inte det jag letar efter)
Jag är en medberoendepersonlighet sedan barnsben, så jag ska jobba med att bli kvitt det istället och ta hand om mig själv!
Lycka till Ullabulla! kram

via släkting som har relation med honom.Han var i dåligt skick och luktade gammfylla.Och ändå är det arbetsvecka nu.Så om han är sjukskriven eller vad han nu gör så är han i alla fall inte pigg och fräsch.Det känns tråkigt och gör att mitt eget liv med så mycket mer glädje och kvalitet känns så kluvet.
Precis som att jag borde fortsätta lida med honom istället för att glädja mig åt att jag tagit mig loss.

Det går ju lättare och lättare att leva mitt eget liv,men när jag blir påmind så här så gör det tyvärr ont.
Jag hoppas att jag så småningom kanske kan vara ett stöd för honom igen om han fortfarande behöver det.
Men just nu är det bäst för båda parter om vi inte har kontakt alls.

Dotter11

Kämpa på och lycka till med nya livet så håller vi tummarna för att ditt ex ska bli frisk från spriten.

nykter och fräsch dock rasat rejält i vikt.
Han har nu helt slutat med antidepp sömnemdicin och ångestdämpande och mår så mycket bättre.
Han hade nu också varit nykter i en hel vecka och hans värld höll på att öppna sig med ny livslust och glädje.
Utmärkt, grattis osv kom det ju då från mig.
Och sen då förstås de oundvikliga följdfrågorna från honom.
Finns det ett vi, finns det en väg tillbaka för mig?

Jag lät det hänga i luften då det kändes så grymt att säga nej.
Tillbaka till min egen nya verklighet så tar jag ju ändå med mig hans fråga.
Den ligger och gnager och gror och ställer allt detta nya lite på ända.
Detta som bara är två månader gammalt att sätta på samma vågskål som 20 år.
Det är ju inte möjligt eller rättvist någonstans.

Till råga på allt så ringer han då på em när jag är på väg till mitt nya liv-onykter.
Då tänker man, hur är det möjligt? Var någonstans i detta finns egentligen hans sanning och hans verklighet.
Är allt bara på låtsas och sitter han och blåljuger eller tror han på sin egen version av sanningen?
Mycket konstigt och planterar en massa skuld i mig för att jag tror på mig själv och min nyvunna frihet.

Nånstans känner jag någon sorts dragning tillbaka till allt det gamla som jag ju ändå vet vad det ger och innebär och som inte alls erbjuder några nyheter eller svårigheter att övervinna.
Dvs jag slipper spänna bågen för mig själv och riskera att jag ska få ett bättre liv med mer innehåll.
Och detta nya med allt vad det kan innehålla kan också ge mig lite rysningar och ångest just för att det är oskrivet.
Klarar jag en ny väg, finns det verkligen något bättre där bakom hörnet eller lurar jag mig själv.
Klarar jag så många förändringar i mitt eget rätt röriga liv?
Skulle jag ha mått bättre av att leva ensam ett tag till och fortsatt motstå exets försoningsförsök?
Jag vet inte och nu är jag ju redan inne i denna nya cirkel och får väl så gott jag kan minska eller öka den i den takt jag orkar med.
Just idag är det svårt att bara omfamna allt och säga ja tack.

trojja

Ge det nån dag eller 2...
mitt råd till dig
det är så frestande, och lätt att falla pga snabba inpulser.
jätte bra att han är bättre, men låt det landa lite i dig innan du beslutar något

Han har fortsatt att hålla en del kontakt och jag blir mindre och mindre berörd nu.
Vissa av gångerna när han lyckas röra vid min själ med sina samtal och sina frågor om det fortfarande finns ett hopp för viet så gör det ont.
Ont för at situationen uppstått och att vi blev tvungna att gå isär för att både han och jag skulle ha chansen att bli friska.
Han har varit på sitt första AA möte och var överväldigad av det fina mottagandet.

Han ville berätta detta för mig och det lät jag honom göra.
Sen har jag bett om mailkontakt och att jag får välja om jag ringer upp eller inte.
Jag hoppas att han ska respektera detta.
För varje gång så tar det ett tag innan jag reparerat mina nya cirklar där han inte ingår längre.
Han är där och knackar på och jag får liksom mota ut honom igen.

Min nya relation känns frisk och bra och mycket stark.
Vi skyndar långsamt men har redan utvecklat en stark kärna av ett vi.
Jag ska se till att lägga tillräckligt mycket tid på mig själv och min fortsatta resa på att befria mig från medberoendetänket som genomsyrar mig på så många plan.
Jag hoppas också att exets nyss inramlade pollett ska fortsätta att ligga på rätt plats och att han fortsätter att hålla nollan.

Lycka till ni därute.

LenaNyman

... att läsa dina inlägg, Ullabulla. Kloka, respektfulla. Det är kalas att du funnit en väg till ett "vi" och att du får perspektiv, och lägger avstånd, till det tidigare vi:et.

All lycka till dig.

cirkeln fortsätter för mitt stackars ex men utan mig.
Han lät stark glad och hoppfull.
Många saker som behövde avslutas eller bytas ut skulle göra det.
Livet väntade runt hörnet på honom och han skulle börja leva det.
Jag peppade och hejade på från mitt håll av världen.
Han uttryckte mycket tacksamhet att jag stått vid hans sida denna vår även om vi inte levt samman.

Nu var jag tvungen att ringa igår för praktisk sak i huset.
Inget svar *3.Inte heller något retursamtal idag vilket betyder att han troligen sitter igen.
Denna gång efter tre veckors uppehåll och täta möten på AA som han verkligen har uppskattat.

Vad vad vad är det som gör att en människa kan bli så totalt uppslukad av något som förgör en?
Vad kan få en människa som med all kunskap vet var det ska bära ändå väljer att dricka igen?
Jag kommer aldrig någonsin att förstå det.

Själv mår jag bra trots ovanstående.
Jag har hittat ett skyddande skjul i min nya relation och kan ändå finnas där som en liten sidekick åt exet.
Jag ska se till att det inte byggs på och att jag närmar mig honom.
Just nu och här känns alldeles tillräckligt nära,
Det gör mig förstås ändå ont att han valt och väljer detta trots omgivningens fortsatta stöd.

Utan speciell anledning.Sitter här och bara känner någon sorts inre klåda och ett skriande behov av bekräftelse fast det är det enda jag får nu i början av en ny relation.
Jag kanske behöver bekräftelse av mig själv?
Nån sorts klapp på axeln att det är ok att få stanna upp ibland,då slutet har gått så snabbt och jag har gjort kometkarriär i min egen sk utveckling.
Just nu känner jag mig fjuttig och tom trots att allt är så ok egentligen, märkligt.
Exet har också en ev sanning som kommit ifatt honom och jag känner nånstans att jag skulle vilja vara ett stöd för honom.Detta kan jag ju inte i nuläget då det vore fel för oss alla tre inblandade.
Kanske är det det som är problemet?
Någon sorts förlängd abstinens av en redan avslutad drog,eller en flashback från mitt gamla liv som gör sig påmint.

Men kliar gör det och jag måste låta bli att klia tillbaka.

Ramlade ner igen i min nya relation,kanske för att jag inte fick laga exets mående som just nu är uselt.
Skulle istället laga min nya bekantskap som hade en dålig dag.
Kände mönstret,men kunde inte stoppa det och tog till slut mitt pick och pack och for hem.En timeout som var helt nödvändig men som skrämde upp honom lite då han förstås inte förstod ett skvatt.
Men tur som är så har jag hittat mig en förståndig man som förstår utan att så hemskt mycket sägs.
Jag gjorde iaf mitt bästa för att förklara vad som skett inne i mig och vad det beror på och att jag vägrar ramla in i den rollen igen av stöttare och hjälpare i alla möjliga situationer som inte ens behöver en stöttare och hjälpare.Jag blev bara så ställd och klev rakt in i detta utan att passera Stopp först.
Tack Ullabulla för att du ibland har hjärnan med dig och kan se vad du håller på med..