Hej!

Är ny här. Iaf som registrerad, då jag till slut (när semestervinet var slut) bestämde mig för att det var dags att sluta snoka runt och skjuta mitt problem framför mig.

Är inne på 4:e vita dagen. Går finfint än så länge. Har bestämt mig (typ alldeles nyss, eller hade jag bestämt mig eller hur var det nu?) för att vara nykter i 90 dagar till att börja med.

I min presentationstråd (Fru hoppfull säger hej!) pratar jag och Vändningen lite om provtagningens vara eller icke vara för min del. Jag är i nuläget lite för feg för att ta mig i kragen och gå till min VC. Samtidigt är det ju jättemotiverande tänker jag, att få provsvar och sedan kunna följa en positiv utveckling ju längre nykterheten pågår. Är bara så rädd att min läkare ska remittera mig till beroendemottagningen som i sin tur gör en orosanmälan till socialtjänsten. Inte för att jag är rädd för socialtjänsten eller vill hindra att mina barn får stöd, utan mer för att jag själv är socialsekreterare och gärna själv vill kunna välja om/när jag berättar om mina problem med alkoholen. Alternativt att läkaren skakar på huvudet och säger att loppet är kört.

Hur har ni andra resonerat? Hur har era provsvar sett ut? Hur ser de ut efter en tids nykterhet? Hur har ni blivit bemötta av läkare/sjuksköterskor?

Dela gärna med er, om ni vill alltså :).

Nyckelpigan

Om du går till en läkare och säger att du vill ha hjälp kommer han/hon inte ringa till socialen. Du går ju dit för att ta tag i ditt problem, visar att du menar allvar, det är väl inte dem som socialen ska kopplas in på? Våga skaffa hjälp om du känner att du behöver det, många mår så mycket bättre när de möts av stöd och får hjälp att klara det de föresatt sig. Styrkekram

En läkare ringer inte till transportstyrelsen för att man går dit och säger att man har alkoholproblem. Jag har aldrig hört detta innan. Jag har blivit lobad 2 gånger under samma år och då borde man öppna en körkortsutredning. Det har man heller inte gjort. Skulle nu läkaren mot all förmodan ringa dit och du inte kört rattfull eller på något annat sätt varit gravt vårdslös i trafiken skull inget hända. Som sagt man vet aldrig men det känns väldigt avlägset. Heartpump du måste fått en väldigt nitisk läkare.
Jag tror inte det finns sådana rutiner. Kommer du första gången dit så kommer dom fråga om du vill ha samtalsstöd eller annan hjälp att bli fri a.

Fruhoppfull

Jag vet ju att jag borde och jag vet ju att det antagligen inte kommer att hända något. Men jag är en sådan otrolig prestationsprinsessa; stark och klok och klarar-mig-själv. Inte inom alla områden i livet, jag har bett om hjälp när det rörde min psykiska hälsa och jag har bett om hjälp när det rörde annat. Men just när det kommer till alkoholen tycks det svårare att ta det där steget.

Nu kommer mina något oklara tankar (sprungna ur någon slags pretentiös introspektion):
Kanske är det för att alkohol och alkoholberoende är så omtvistat. Jag ser det personligen inte riktigt som en sjukdom, inte om jag utgår ifrån mig själv. Jag vet att alkohol ställer om nervbanor och signalsubstanser i hjärnan och att hjärnan till slut är "kidnappad". Jag vet att vissa av oss har lättare än andra att fastna i beroende och att tillståndet en till slut hamnar i (med olika fart och längs olika vägar) klassas som ett medicinskt tillstånd. Men jag vill inte hamna med en läkare som är svart-vit i tänkandet och som ger mig en etikett jag inte är bekväm med. Ja. Jag har problem med alkohol. Ja, jag har brukat alkohol på helt fel sätt i alldeles för stora mängder under en lång tid. Ja, jag har kommit att förknippa alkohol med allt som är kul i livet. Men jag har fortfarande kontrollen. Det är jag ganska övertygad om. Jag är rädd att träffa en läkare som ser mig som ett offer, som tillskriver mig egenskaper som jag inte har. En läkare, en sådan som du Heatpump tycks har träffat på; en människa utan livserfarenhet alternativt saknandes förmågan till nyansering och en förståelse för att mycket är relativt.

Det är förjäkla bra att kunna skriva här och kunna få sina tankar nedpräntade och eventuellt lästa av er andra. Jag skriver utan censur och menar absolut inte att provocera eller såra någon. Jag är övertygad om att det är en stor hjälp i processen framåt. Jag ser det jag skriver och märker hur min oro och mina farhågor blir mindre när jag läser raderna.

Tack för era ord, jag ser hur mitt eget perspektiv sätts in i något större.

Fruhoppfull

Jag menar inte att jag alltså ifrågasätter alkoholberoende. Svårt att skriva snabbare än en tänker :). Jag menar mer att det är ett sådant komplext samspel av faktorer som leder till beroendet och att beroende kan se så olika ut för oss. Så, nu ska jag sluta överanalysera mitt eget inlägg.

Vändningen

Det är helt rätt att läkare har anmälningsskyldighet, specifikt dessutom om det t.ex. är någon som kör taxi i sitt yrke. Rätt klokt på ett sätt kan jag tycka, visst kanske det känns lite som om läkaren "tjallar" om ens privata problem, men är man pilot t.ex. så kan jag tycka att det absolut är relevant med lite extra kontroll. Jag har själv parkerat min flyglicens (privatflyg) eftersom jag inte finner mig själv lämplig ens innan jag med säkerhet kan säga att jag är frisk och då får jag också låta Transportstyrelsen pröva det på nytt.

Däremot om man inte har ett fordonsrelaterat yrke, så ska det nog mycket till för att en sådan anmälan ska gå iväg. Det ska vara kanske om man har otroligt grava problem eller om läkaren t.ex. ser att man tar bilen till läkarbesöket och luktar sprit eller annat. I ditt fall Heatpump så hade du nog otur på ett sätt, men på ett sätt kanske man ska se det som "bra" också för trots allt har drogmissbruk och fordonsolyckor en otroligt stark koppling om man ser till de olyckor och dödsfall som faktiskt sker.

Vad gäller den sociala delen så har jag aldrig hört att någon har anmält någon som söker hjälp för alkoholmissbruk eller beroende, om övriga förhållanden är normala. Det är rentav rätt idiotiskt av en läkare att ta ett sådant beslut om en person självmant söker hjälp och vill bli frisk, eftersom det riskerar att skapa dramatik som kan förvärra missbrukssituationen. Däremot om man ser att alkoholmissbruket i sin tur verkligen leder till att barn far illa (inte bara indirekt av att se berusade föräldrar) eller om det t.ex. är LOB osv, så är det en annan femma. Men visst, det kan väl finnas gröngölingar även där.

Vad gäller hur läkaren ser på det hela så har man ju ingen skyldighet att följa en läkares ordination. Det går att välja en annan läkare eller byta vårdbolag. Sedan är läkarvård och det kanske det lilla i det stora hela. Läkaren kan kolla hälsan och kan skriva ut medicin om så önskas, både medicin som gör att man mår dåligt om man dricker och det finns medicin som minskar suget för att dricka alls eller håller nere suget så om man dricker så har man inte lust att dricka mer. Det i sin tur kommer dock kanske inte åt själva anledningen till drickandet och är inte säkert att det räcker, men det är en bra start iaf.

Det jag reagerar på Fruhoppfull är att du säger att du har kontrollen. Då tycker jag du ska bevisa det för dig själv och ta din nyktra, helnyktra, tid nu och låta kroppen din andas.
Å du, det är starkt att få erkänna sig svag ibland och att faktiskt ta hjälp. Det i sig är en styrka. Alkoholproblematik är lite pinsamt, det känns lite skämmigt, man känner sig lite löjlig sådär som "vaddå det är ju bara en dryck, klart jag kan sluta om jag vill", inte minst om man har varit med om värre saker i livet innan. Det är här detta forum är så bra. Man är inte ensam, det är sååååååååå många som skriver om samma sak, fast på olika sätt och från sina egna perspektiv. Du är inte ensam, det ÄR inte ett misslyckande att duka under och erkänna att man har ett beroende. Det är däremot en bedrift och en styrka att ta sig ur det och visa att man kan återta livet på riktigt.

Fruhoppfull

Du har såklart rätt. Jag är ju som sagt inte främmande för att be om hjälp och är en stor förespråkare för att normalisera och prata om allt som fortfarande förknippas med skam och skuld. Jag menar inte att jag har kontrollen på något annat vis än att jag känner att jag inte kommer att behöva medicin eller samtalsstöd för att sluta dricka. Jag vill helt enkelt inte dra igång en sådan apparat "av misstag" ifall jag råkar på en läkare som är för kategorisk. Men som du så klokt påpekar; jag behöver ju inte stå med mössan i hand och säga "tack goa' herrn'" framför läkaren, jag är ju fri att välja och byta. Bra synpunkt. Jag vill ha svart på vitt hur min kropp mår och veta vad jag behöver göra för att på bästa sätt rå om min kropp framåt, förutom att sluta hälla i mig massa vin i tid och otid. Tack för att ni lugnar mig i mina nojor, jag ska snart lyfta luren och boka tid. Any day now :).

Jag har satt som första "mål" att inte dricka på 90 dagar. Jag vet inte hur jag kommer att se på alkohol när dessa dagar har passerat men min målsättning är att slå hål på min egen slentrianmässiga inställning och föreställning om att allt kul innehåller alkohol och att vardagen måste ha lite alkohol (iaf helgerna) för att det ska kännas som lite extra. Jag vill lära mig att jag kan ha lite lagom tråkigt, jag behöver inte belöna mig själv med alkohol och jag kan finna ro och lugn i det vardagliga. Jag har den senaste tiden funderat varför jag dricker egentligen. De svar jag funnit är att det är en vana, ett psykiskt beroende, som måste brytas här och nu innan det brakar ordentligt. Jag har ingen abstinens, ännu inget sug att tala om. Jag är nöjd och tillfreds, även om jag var på ett ytterst dåligt humör en sväng igår. Det kommer med all säkerhet dagar då det kommer att kännas lite trist att inte dricka rosé med kollegorna, men jag känner mig stark och lugn i att jag kommer att dricka mineralvatten vid dessa tillfällen. Dessutom ser jag redan nu fram emot att kunna klappa mig själv på axeln på väg hemåt och känna mig fruktansvärt duktig, haha!

Jag vet inte om jag är naiv, men just nu känns det som ett skönt och stabilt beslut. Jag behövde bara formulera det för mig själv. Vilket all läsning på det här forumet har hjälpt mig med. Fantastiskt!