Jag är en kvinna i 30 års åldern som lever med en man med missbrukartendenser. Vi är gifta och bor tillsammans.
I somras fick vi ett missfall och han hanterade sorgen genom att dricka. Det var droppen för mig och jag sa att om han inte tar tag i sina problem kommer jag att lämna honom. Vi levde åtskilda under den tiden och han lovade att han skulle bättra sig. Men det gick upp och ner. Nu har vi flyttat tillbaka och han har fortsatt att dricka till sena morgnar ca 2 gånger i veckan.
Då vi träffades för 6 år sedan var vi unga studeranden som drack mycket med våra vänner ibland in i veckorna, redan då var han favoritdag söndag då man kunde ha baksmälla och proppa i sig onyttigheter. Någon gång under vägen insåg jag att jag inte ville ha en sån livsstil mera. Hans drickande eskalerade i samband med att han förlorade en nära vän för några år sedan. Då började han dricka för sig själv till tidiga mornar efter krogen. Jag hade svårt att tala med honom om det eftersom han sörjde och inte kunde tala om sin sorg.
Nu har jag börjat tala om hans drickande med honom och med andra. Jag kallar honom "en person med alkoholproblem och missbrukartendenser". Ibland erkänner han att han har problem men oftast tycker han att jag är känslig och att det är en mänsklig rättighet att dricka. Han tycker att en alkoholist är en person som dricker varje dag. Samtidigt kan han inte föreställa sig ett liv utan alkohol. Han säger att i den här onda världen vi lever i är alkoholen ett måste. Han kan inte umgås på middagar eller tillställningar utan att dricka.
Nu har han valt att ha en vit månad, det har gått en vecka nu och han längtar redan efter att dricka öl. Jag har förstås svårt att tro att han klarar av att vara alkoholfri en månad ens och har börjat få ångest - hjärtklappningar, svårt att andas och svårt att inte börja gråta på allmänna platser, detta har jag inte känt tidigare. Han blir "arg" på mig för att jag inte kan vara glad ens då han nu är nykter utan fortfarande beskyller honom för allt - han tycker själv att jag vill att han skall bli en person som han inte är. Att jag inte kan acceptera honom som han är. Jag säger att jag inte kan acceptera alkoholen. Han förstår inte att jag har svårt att lite på honom då han säger att han skall vara nykter, dricka med måtta etc. Jag säger att sveket känns som om han är otrogen - med alkoholen, då skrattar han och säger att jag överdriver.
Jag har just mailat en terapeut och familjerådgivning. Han har redan i somras gått med på att gå dit, men det känns som om det är för min skull. Han vill inte inse att han har problem eller hjälpa sig själv från depressionen (som antagligen går hand i hand med alkoholen) - han hatar allt. Därför vet jag inte om det hjälper.
Jag kanske också skriver här för att jag ibland blir paranoid över att jag är för kontrollerande - kanske han inte är en alkoholist, kanske det inte är så farligt. Alla våra vänner dricker ganska mycket och han är inte den enda som stannar ute hela nätterna, går på efterfester etc.
Jag frågade om han väljer alkoholen framför mig och han sa att det finns inget sådant val. Att alkoholen har funnits långt före mig. Om jag lämnar honom skall jag ha det klart för mig att då gör jag det "av nån annan orsak".
Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom och vill fortfarande rädda det här förhållande. Men jag vet inte hur länge jag orkar.