av Västerbotten

Vad har jag framför mig? Hur kommer jag att må?

Har druckit dagligen i flera år. Efter en skilsmässa för ett par år sedan har det eskalerat. 2 flaskor vin varje kväll, eller en halv flaska sprit (dricker mest ensam)
Är 46 år och min son bor hos mig varannan vecka.
Och, jag har varit full när min son varit här.
Idag struntade jag i att gå till systemet. Vet egentligen inte om jag har bestämt mig, men nu vill jag i alla fall försöka.

Hur hemsk kan abstinensen bli? Hur länge sitter den i?

Just nu bara ont i huvudet, metallsmak i munnen, lite hjärtklappning och mår allmänt dåligt. Men har ifs mått dåligt de sista veckorna pga allt drickande.
Hjälper ni mig igenom det här?

Nyckelpigan
ons, 2015-09-16 - 16:55

Välkommen hit! Du har fått många kloka ord sv andra och jag håller med! Vad gäller det här med vad du ska säga för att tacka nej till a tycker jag du ska göra det som känns bäst för DIG just NU. Just nu vill du kanske dra en vit lögn, står på medicin, har migrän osv. Sen kanske det ändrar sig och du hittar annat att säga. Det viktigaste just nu är att hitta ett sätt som hjälper dig där du befinner dig just nu att hålla dig nykter. För första gången lyckades jag gå ifrån min egen prestationsjakt - det känns jobbigt att i vissa situationer att säga varför jag inte dricker a. Jag vill och orkar inte utan drar en vit lögn, håller mig sedan till a-fritt. I andra sammanhang kan jag säga som det är och en dag är det kanske en icke-fråga, det viktiga för mig just nu är att inte lägga mer press på mig själv än kag måste. Jag har målet och vägen klar för mig, så länge jag håller fast vid den väljer jag i nuläget att säga lite olika. Kanske känner du helt annorlunda, men mellan raderna läser jag samma känsla dom jag hade precis i början. Om det känns befriande att säga som det är - gör det, om det ger mer ångest ska du kanske lägga den energi du har nu på annat. Det tar väldigt mycket energi i början men man har så mycket att vinna! Styrkekramar

Västerbotten
ons, 2015-09-16 - 23:50

Det känns som om jag hänger här inne mest hela tiden nu. Suger åt mig era berättelser, pepp och kommentarer. Jag behöver det just nu.. Skönt att slippa känna sig så ensam.

Jag mår skit, skit, skit! Jag vet att jag har mig själv att skylla. Tredje dagen är till sin ände och huvudvärken, illamåendet, halsen, andningen, tröttheten, hjärtklappningen blir bara värre och värre. Tiden hos Beroendecentrum är först om en vecka.

Jag börjar så sakta fatta vad jag har gjort med mig själv. Men jag är så förvirrad. Vad har jag gjort de senaste åren? Och framför allt, vad har jag gjort de senaste två månaderna? Jag bytte vinet mot sprit och ökade konsumtionen. Tappade kontrollen. Jag bara stängde av hjärnan och körde på. Slutade träna. En hela gin räckte knappt i två dagar.
Inte förrän nu tänker jag på allt pinsamt och hemskt jag har gjort på fyllan och hur jag alternerar mellan olika Systembolag och alla ändå hälsar igenkännande på mig när jag handlar upp pengar som jag egentligen inte har, hur jag först gömmer alla tomglas på de mest konstiga ställen och sen smyger med liken till återvinningen (hoppas att ingen jag känner ser mig), gömmer utplattade BiB-kartonger och maskerar dom med en pizza kartong över, ser till att gömma drinken om det ringer på dörren...

Hur tänkte jag när jag slutade en måndag och inte tänkte på att det kanske inte fungerar att jobba + barnvecka? Jag tänkte inte alls (som vanligt). Det är förstås lika tungt när helst en slutar, men torsdag-fredag ska hela företaget på konferens och det är mkt viktigt att jag är med. Alltså, imorgon, ska jag upp supertidigt och flyga.. Farfar kommer och ska vara "barnvakt".
Hur ska jag klara av detta?

Allt känns så komplicerat. Jag är väldigt duktig på att mörka saker, spela att allt är bra. Jag gör mitt yttersta för att inte visa utåt hur jag mår tex. Och mitt ex och jag jobbar på samma lilla företag (!). Jag fixar inte att berätta för honom ännu. Jag vill först få ordning på mig själv. Må lite bättre. Åh.. Min chef är mitt exs bästa vän. Känner att mitt jobb kan vara i fara.

Ni tycker förstås att jag är larvig? Vad spelar allt det för roll nu när jag äntligen kommit så här långt och tagit ett så stort livsviktigt steg..?
Ja, jag är nojig nu. Den välbekanta ångesten.. Tankarna bara snurrar.

Förlåt långt och helt osammanhängande inlägg.
Är någon här så här sent?

Pärlan
tors, 2015-09-17 - 00:02

Jag är här och läser! Ska också upp tidigt och borde egentligen sova men ville inte lämna dig utan en rad..! Åh, jag hör hur du kämpar..ge inte upp.. Kommer det alkohol på konferensen, dra bara till med att du hoppat på ett träningsprogram där man ska undvika socker och alkohol eller nåt..ge inte upp! Ditt tidigare inlägg hade massor av saker som jag tänkt kommentera men kvällen har varit full med nattning och städning inför att föräldrarna kommer på besök imorgon..pust..fick panta alla påsar med tomburkar häromdagen..200kr i pant i bara folköl.och det är EFTER att jag i slutet av juli skulle ta en "paus"..lägg då till allt vin och annat..jeesus vad det spårade på slutet..

Jag kommer svara på det du skrivit imorgon, finns så mycket jag känner igen mig i eller vill stötta dig i! Du är så OTROLIGT stark just nu som erkänt för dig själv..det är första steget och du kommer klara av att ta nästa steg också! Jag tror på dig!! Kramar!

Västerbotten
tors, 2015-09-17 - 00:27

Min allra bästa vän ringde förut idag. Frågade hur det var lite allmänt. Jag mörkade på och kvittrade att allt var toppen och pratade på om allt annat än vad jag egentligen borde ha sagt till henne. Att jag har en tid på Beroendecentrum. Att jag är alkoholist. Att jag har abstinens nu och mår skit.
När ska jag våga berätta?
Jo, kanske nästa vecka eftersom hon föreslog att vi skulle ses en kväll och ta ett glas...

Ebba
tors, 2015-09-17 - 07:20

Kära Västerbotten

Jag slungas tillbaka till min första nyktra vecka av att läsa det du skriver.
Ångesten var enorm.
Det rev & slet i min kropp.

Och alla minnen som poppade upp när som helst av hur jag betett mig och vad jag gjort.

Det var galet, som att jag förträngt och nu kom allt tillbaka med buller och brak.

Som en rak höger gång på gång på gång.
Dag som natt, minnen och brutal ångest.
BRUTAL ÅNGEST.
Jag var "ingen".
Totalt finito orsakat av mig själv.

Nu 14 månader senare känner jag såhär:

Ångesten man upplever fyller ett syfte.
Att minnas all idioti man hållt på med är en del av processen för att kunna ändra sitt liv.

OCH VIKTIGAST AV ALLT
kom ihåg att detta sjuka beteende kommer sig av dig i kombination med alkohol. Du har varit sjuk och därför betett dig sjukt. Ditt friska och Sanna jag skulle inte ha gjort som du gjorde.

Du är inte dina felaktiga handlingar.

Nu befinner du dig mitt i allt det här jobbiga och denna tid av ditt liv är tuff.
Tro mig när jag säger att det inte kommer vara såhär fruktansvärt jobbigt alltid.

Du kommer kunna må bra igen, även om det inte känns så nu.

Västerbotten
tors, 2015-09-17 - 07:46

Tack för att du skrev, trots att du borde ha använt tiden till att sova. Nu sitter jag i gaten och väntar på boarding. Dag 4 har börjat.

Mitt ex skulle nog inte gå på att jag hoppat på ett träningsprogram. Har man levt ihop i 16 så känner man varandra. Nej, han kommer att fatta direkt.

Nu försöker jag bita ihop, inte kräkas och hoppas att jag lyckas hänga med i diskussionerna utan att verka allt för pantad eller konstig. Jag håller tummarna för mig själv, men har ingen aning om hur det ska gå.

Pärlan
tors, 2015-09-17 - 11:28

Heja dig!

Just det där med alkohol och ångest är intressant.. Jag har ju druckit när jag känt ångest..men jag har verkligen inte fattat att alkoholen förvärrar ångest och är ångestdämpande.. Märkte bara att jag bara började må mer och mer dåligt och få allt svårare att orka hantera allt som var tungt i livet och då drack jag ju ännu oftare! Och ja, det blev ju en ond spiral..

Att vara rädd för orosanmälan känner jag också igen.. Det är nog därför jag inte varit ärlig tidigare mot min omgivning..Men nu när folk vet så oroar jag mig inte för skulle någon vilja göra en sådan kan jag ju visa att jag faktiskt redan gör något åt mina problem. Jag går på träffar hos alkohol- och drogmottagningen, jag går i AA..Mina arbetsgivare vet och stöttar osv.. Tror nog de skulle se att jag redan har gjort livet bättre för barnen och att jag är på rätt väg nu och det är skönt nu, för nu har jag inte den oron.. Den var värre när jag drack och jag visste att folk märkte att det inte var bra. Då kan jag tänka att någon skulle ha oroat sig för mina barn..och med all rätt där och då..

Så tänk inte på det utan tänk i stället vad BRA när du kan känna gott samvete och stolthet över att du nu lägger ner..

10:e nyktra dagen idag..Mitt första försök att sluta.. Har tänkt tanken förr och gjort nåt halvhjärtat försök till uppehåll men inte med full beslutsamhet.. Ville nog inte sluta då, men nu vill jag och inser också att det är ett måste för mig.. Jag vill känna mig fri, lycklig och bli trygg i mig själv..:)

aeromagnus
lör, 2015-09-19 - 08:40

När kroppen gör sig av med a mår man hemskt men det blir bättre, jag lovar. Så försök att inte trilla dit nu på konferensen. Ta ingen alkohol för då kommer du säkerligen få börja om. Jag håller tummat och ger dig lite stärkande energi genom att ge mig din största sympati för vad du går igenom.

Ebba
lör, 2015-09-19 - 08:55

Har du trillat dit på den fruktade konferensen vill jag säga:

Du är inte dålig.
Du är inte hopplös.
Det behöver inte vara såhär jobbigt för alltid.
Du har en tid bokad på beroendemottagning.
Du behöver stöd.
Du förtjänar hjälp för att få må bra.
Du ska inte kämpa ensam i det tysta.
Du är värdefull och ditt liv är viktigt.
Det kommer att bli bättre och gå över.
Kram.

Sisyfos
lör, 2015-09-19 - 09:00

Hoppas det gick bra på konferensen. Tycker inte du är ett dugg fånig som som är orolig för allt möjligt och omöjligt. Det kommer en hel del tankar som man vanligtvis tystat med alkohol och det är jobbigt också att tänka på jobbiga saker man gjort. Just det är ff jobbigt och de är min hemlighet. Kanske skulle vara bra att berätta, men är inte där ännu. Hur som helst fantastiskt bra att du inte sköt upp ditt beslut och väntade in nåt lämpligt tillfälle. Önskar dig lycka till på ditt möte i veckan.

Västerbotten
lör, 2015-09-19 - 20:42

Jaha.
Hade ingen dator med mig på konferensen och dessutom dog min telefon helt första dagen och gick inte att få liv i.

Jag försökte verkligen. Tackade nej till alla fördrinkar i hotellbaren innan middagen. Företaget hade sedan abonnerat en restaurang + kock och vi skulle själva laga vår middag i restaurangköket. Väl på plats på restaurangen serverades det kallskuret och vin eller öl. På frågan "Vitt, rött, rosé eller öl?" frågade jag (lite tyst) om ngt alkoholfritt och fick en lättöl (som jag snabbt hällde upp i ett ölglas och gjorde mig av med flaskan).
Vi delades in i par och började laga förrätt, varmrätt och efterrätt efter kockens recept.
Plötsligt sattes en Hof i min hand. Den bara kom. Jag ställde den på en bänk och försökte låta bli att tänka på den.
"Där står din öl och blir varm" sade någon.
Fan, fan, fan. Vad svårt det var. Jag ville inte för mitt liv att någon i gänget skulle fatta misstankar, eller börja ställa frågor. Jag vet att det skulle ha varit så mycket lättare om jag vågat berätta, men jag är alltså inte mogen för det ännu.
Så det blev en Hof, vin till maten och ett glas calva till efterrätten/kaffet (Ja, jag vet. Calvan kunde jag ha struntat i).
När vi kom hem från restaurangen blev det efterhäng i baren, men jag sa godnatt och gick upp på mitt rum.

Så det blev ett misslyckande för mig, men jag spårade inte och drack måttligt. Jag var minst dragen i vårt gäng iaf :-)
Lite ångest över att jag inte fixade mer än knappt 4 vita dagar. Så ynkligt.
På´t igen.

Igår köpte jag hem pizza till mig och min son. Jag brukar ta ett glas vin medan jag väntar på pizzorna (de har rättigheter). Men jag stod emot trots att suget var stort.
Ingen alkohol idag heller.
Suget är nu värre än abstinensbesvären.
Tack för ert stöd!

Ebba
lör, 2015-09-19 - 20:47

Allt är bättre än att svepa glas efter glas, spy och vakna upp med ett ryck och undra vad fan som hände.
Det har iaf jag varit med om ett antal gånger...
Du är på rätt väg.
Stor kram!

Sisyfos
sön, 2015-09-20 - 07:34

Precis där i början när jag slutat hamnade jag i samma situation. Stod plötsligt med ett glas cava i handen och det blev omöjligt att inte dricka. Jag förstår att du inte ännu har bestämt dig för att gå ut offentligt med ditt beslut. Låt det växa fram och se på allt positivt som du har åstadkommit de här dagarna. Man kan vara lite oförberedd där i början, så det kan ibland vara svårt att ha strategier för att ursäkta sig. Nu har du några vita dagar med dig. Snart börjar du se de riktigt positiva effekterna av att sluta. Önskar dig lycka till!

Sommarkatt15
sön, 2015-09-20 - 08:36

Du klarade av att begränsa drickandet denna gången-bra! Men tänk på att ursäkten inte håller i längden för oss som är alkoholis

Sommarkatt15
sön, 2015-09-20 - 08:41

Katttramp på tangentbordet-ursäkta! Fortsättning: för oss som är alkoholister. Jag kan själv inte berätta för omvärlden att jag är alkoholist, men jag kan säga att jag har en vit månad, eller helt enkelt inte är sugen på alkohol i kväll. Det är kanske mindre dramatiskt.

Pärlan
sön, 2015-09-20 - 08:50

Det är sånt som kan hända! Tycker du gjorde det jättebra som inte föll in i det och fortsatte dricka under kvällen! Var stolt över dig själv att du höll dig..Då kan det bara gå bättre nästa gång :)

Nästa steg för dig är nog att berätta åt någon eller några i din närhet, personer du känner för då kommer det bli mer verkligt och du kommer få stöd av dem..Då finns det andra som kan hjälpa dig att inte hamna i situationer där du blir erbjuden..eller som vet varför du inte vill ha och stöttar dig till att inte ge efter.. Din bästa väninna, hon borde nog förstå..vem vet, hon kanske redan misstänker? Av de jag berättat åt så misstänkte min ex-man och den vän i stan som känt mig i 10 års tid, trots att vi ses ytterst sällan, men hon hade ändå varit fundersam.. Och de har bara varit stöttande och glada att jag nu vänder på det!