Har tidigare berättat att jag trodde jag hittat lösningen hos Alkohol & Hälsa i Mörby. Världens bästa mottagning med ett 5 månadersprogram.
Allt gick OK de första månaderna. 2 steg fram och ett tillbaka men det var ändå i rätt riktning. Förra veckan var jag där och fick beröm för mitt agerande. Problemet var bara att jag som i vardagen sålde in mig själv. Jag ljög för dom som vill vill hjälpa mig! Att inte våga säga att man haft en dålig period är helt patetiskt. Sanningen är att jag haft en helvetes månad. Sjukt mkt jobb och sjukt mkt alkohol. Att min kropp orkar är ett under. Det som skrämmer mig är att jag för första gången i mitt liv känner en viss uppgivenhet inom mig. En likgiltighet som känns väldigt obehaglig. Jag har ett extremt förspänt liv där de flesta av mina verksamheter går bra. Mina barn är friska och min hund är glad. Ändå känner jag att jag lika gärna kan skita i allt. Är hemskt när man tänker på det men exakt så känns det. Tittar man på nyheterna med allt som händer i världen borde man bara vara glad och tacksam. Inget annat. Ändå denna känsla. Börjar bli lite rädd att jag inte kan lite på mig själv. Är det någon som har erfarenhet av detta? Kan det gå så långt att man gör något dumt?
Har idag varit och föreläst för en stor grupp och alla verkade väldigt nöjda. Jag var inte nöjd och har nu sänkt två vinare. Imorgon skall jag upp på scen igen. Just nu utan någon som helst kraft i kroppen.
Känner att jag bara vill fly från allt men det är lite svårt när man har två barn som skall till skolan.
Hur fan skall jag agera?