Hur fan slutar man? Vet att man inte kan sluta förrän man verkligen vill. Jag vill ju, men tydligen inte tillräckligt mycket eftersom jag fortsätter att göra det.

Har fått allt stöd man kan tänka sig.

En pappa som ringer och kommer förbi och kollar upp mig. Har fått bo hos honom t.o.m ett par perioder för att kunna sluta. Nu har han tröttnat. Han ringde när jag var askalas förra fredagen och har inte hört av sig sen dess. Han har sagt innan att han inte orkar mer och att han är nära på att ge upp.. Han brukar vanligtvis höra av sig minst en gång om dagen typ.. Också fått mycket stöd av hans sambo som hämtat mig/kört hem mig när jag vart full och pratat med mig dagen efter (hon är lätt att öppna sig för). Vet att hon har gråtit mycket för min skull. Farsan mår såklart också dåligt även om han inte visar det på samma sätt. Även fått stöd och kloka ord från bror och syster. De har turats om att köra mig till psyk/hem till farsan mitt i nätterna osv, kommit på besök, frågat hur man mår osv, men klart folk tröttnar när man ändå bara faller tillbaka hela tiden?

Kompisar som jag berättat problemet för som säger NEJ när jag föreslår att vi ska "ta ett glas vin", vilket såklart slutar med flera flaskor för min del. Men söker mig istället till folk jag vet gärna dricker, el manipulerar folk till att "men har inte druckit på länge och känns bra nu så vi kan väl bara ta några bärs på stan". Har gått till ett område i stan med lite tvivelaktigt folk bara för att få tag på nåt att dricka efter systemet stängt och hamnade i en lägenhet med massa killar och minns inte ens kvällen, och utsatt mig för andra potentiella farliga situationer när jag varit full. Hoppat in i bilar med okända män utomlands osv..

Varit inne på psyk flertalet ggr för att komma över värsta abstinensen, har kontakt med öppenvården (läkare och samtaskontakt), går på alkopol (terapeut plus levertester), provat antabus som jag dock kan dricka igenom (även stora doser), provat Campral men tyvärr gav den mig klåda, varit på behandlingshem, skrivit/pratat med folk i/som varit i samma situation.. Gått på några AA-möten, men tycker inte direkt det är något för mig..

Nästan förlorat min sambo pga detta. Han gillar dock också att dricka, men har inga problem som jag har, men det försvårar saker och ting för så fort han ska ut så vill jag också. Även om jag önskar han kunde hålla sig ifrån för min skull, iaf för en tid tills jag kommit på fötter, så kan jag ju knappast kräva det och förstår om han vill ut och ha kul med sina kompisar. Plus att jag tror väl ärligt talat att som det är nu skulle jag dricka även om han slutade.

Hur får man viljan?? Haft det såhär ett år nu, men har eg alltid druckit ganska ofta och mycket jämfört med kompisar osv. Haft riskbeteende sen tonåren inser jag nu. Började med att jag började dricka på kvällar innan jobb, bara längtade efter att få komma hem från jobbet och hiva några bärs, sen blev jag sjukskriven pga ångest och depression (vilket är anledningen jag började dricka som jag gör) och sen dess eskalerade allt till tusen..

De perioder jag har hållt upp en längre tid (läs MAX en månad - en och en halv) har jag, efter den första helvetesperioden, mått så himla bra! Så varför väger inte det mer än suget? Såklart tänker jag att "men nu har jag hållt upp, det går bra, jag mår bra, nu kan jag dricka som normala människor",men ja.. Det händer ju inte. Varför kan jag inte inse att när jag ändå mår bra utan alkohol så GE FAN I DEN. Men som min alkoholterapeut säger, värst är ju första veckorna men sedan tar det upp till ett år innan hjärnan börjar må bättre igen/det blir lättare. Och tar man "den där enda drinken" så är man ju i princip körd igen..

Har en släkt full med psykiskt sjuka (el ja not so much anymore eftersom mamma, farmor och mammas kusin valde att ta livet av sig), morbror och morfar alkoholmissbrukare, syster med anorexi, bror med ADHD som inte heller hanterar alkoholen så bra, depression/ångest/social fobi/bipolär sjukdom och borderline.

Anledningen till att jag är nykter JUST NU är dessutom inte direkt självmant utan att min sambo sa ifrån. Fast det känns rätt ok.

Roligt dock att han vet om mina problem och har tröttnat förut och drack med mig förra fredag, lördag, måndag och cyklade och köpte öl till mig i onsdags efter lite lirkande. Medberoende big time.

Sorry för långt inlägg :p Skönt att ventilera sig. Jag är en tjej på 27 år.

LenaNyman

Ja, jävlar, en sån röra. Tycker du är fantastisk. Du redogör så klokt och insiktsfullt och du verkar också vara en person man fastnar för. Annars hade du väl aldrig haft det stöd du haft runt dig?

Hur får man viljan? För min del tror jag det bara "hände". Plötsligt var det bara så att nej, Lena, dags att testa non-drinking. Men inga högtflygande planer! Usch nej. Bara en dag, om ens det, i taget. Myrsteg. Och sen tror jag att man måste ha nån slags självbevarelsedrift nånstans inom sig. Nånting som säger en att man är värd bättre. En liten aning av det bara tror jag kan räcka för att ta det här klivet.

Och sen, när det här klivet tagits, så tror jag att ... ja, i alla fall var det så för min del - jag upptäckte att jag kan påverka och förändra min tillvaro. Jag märkte att det faktiskt är jag själv som sitter där i regissörsstolen, med taktpinnen, med manus och allt. För jag har också tagit hjälp tidigare. Men då var det som att jag ännu inte var redo för att göra jobbet själv. På nåt sätt ville jag att nån annan skulle göra det, för jag hade ju i alla fall sagt att jag behövde hjälp, minsann. Det kan kännas så jävla tungt och tråkigt och övermäktigt - men på nåt sätt, plötsligt var jag bara där.

Hoppas du skriver mer här. Välkommen, riktigt riktigt varmt välkommen hit! Jag gillar dig redan.

/Lena

m-m

Även jag vill önska dig välkommen. Din situation låter (som ovanstående skrivit) besvärlig, låter som att det finns mycket att jobba med. Jag tror att det är superviktigt att du fortsätter med de professionella kontakter du har och att du verkligen tar en dag i taget. Och när får man motivation? Ja, säg det... Vissa dagar håller vi uppe med hjälp av motivation, och vissa med bara vilja, eller genom att gräva ner oss i soffan och vänta på att dagen tar slut. Åtminstone till en början.
Lycka till på din resa.
/m

Jag har en bild inpladtad i plånboken på min fru och min son och en flaska Kägermeister. På lappen står det vad väljer du. När suget kommet tar jag fram lappen. Tittar på den låter min lilla hjärna bearbeta budskapet. Är risken värd att ta en så stor förlust som att mista de man älskar? Funkar för mig. Sedan försöjer jag hålla mig ssysselsatt med något så tiden går och suget försvinner. Kämpa på. Välkommen hit förresten.

MelaM

Tack för era svar. Har inte orkat svara och orkar inte skriva så mycket nu heller för har varit full sen jag startade den här tråden. Alltså, jag orkar inte mer. Tänker varje dag att jag ska sluta imorn osv men händer ju aldrig. Försöker bli av med abstinensen men kan inte koncentrera mig på nåt, får råångest och kan inte sluta tänka på alkohol förrän jag har det. En kväll när jag blev full så tänkte jag fan hoppa från balkongen, men som tur är gjorde jag inte det. Men det känns som enda sättet att få något jävla slut på det hela är att göra något drastiskt.

MelaM

Druckit ganska stora mängder och blivit väldigt full flesta dagarna och nu börjar det bli svårt att andas. Varför? Dags att oroa sig på riktigt kanske? =S

Ja, det är nog dags att oroa sig ordentligt. Du behöver hjälp. Jag ser i ditt första inlägg att "du gjort allt". MEN - det hjälper inte att göra allt - om man inte är mogen för det. Det kanske du är nu? Jag råder dig att kontakta läkare/alkoholenhet i din kommun. Det kanske är så att du för första gången kommer att vara mottaglig. Att du faktiskt börjar nå din egen botten.

Vi tror ju att alkoholen lindrar ångesten, men i själva verket så skapar alkoholen just ångest. Jag hade ångest hela tiden förut, men nu när jag har slutat så är jag i princip ångestfri! Vet du, det är himmelriket på jorden att slippa den. Tänk också på att merparten av de som faktiskt tar sitt liv - gör det under inverkan av alkohol/droger. Att man blir suicid av alkohol är tyvärr ingen nyhet.

Du behöver hjälp. Och du behöver det nu. Du har inget att förlora, bara ett helt liv att vinna...

Tänker på dig!

Bra jobbat M!

Det verkar som abstinensen är som värst under ungefär de tre första dagarna. Då får väl dag ett snart anses som avslutad! Eller hur?

Om det blir för tufft - kanske du behöver hjälp med avgiftningen?

Håll ut - det blir bättre!!

Är med dig i tanken

LenaNyman

... hur det gått för dig den här senaste veckan. Oavsett hur, lämna gärna ett litet livstecken om hur du mår. Stor, varm kram!

/Lena

Juanis

Har försökt att sluta dricks flera gånger , även pratat med mitt arbete om mitt drickande och har dem som stöd , men jag kan inte , har haft en taskig uppväxt med mina föräldrar och dom gick tyvärr bort pga detta ! Jag har ett socialt liv och ett fint arbete och 2 fina pojkar , men min kvinna har lämnat mig och träffat en ny man ,,,! Varav detta gav mig mer anledning till att dricka och glömma ! Och allt det här beror på att jag dricker ! Vill gärna ta all hjälp , men inget har hjälpt mig ! Orolig ,,,

MelaM

Hej alla,

Liten uppdatering. Får ursäkta att jag är så seg på att svara! Började med att hålla upp med drickandet med fler och fler dagar emellan för att sedan sluta helt. Dock bara varit helt nykter i några få veckor så det är ju ingen större bedrift än så länge men det känns ändå så himla skönt! Underbart, sådan himla befrielse. Droppen kom när jag fick klådan från helvetet (som pågick i ca 3 veckor trots allehanda tillhyggen för att försöka lugna den) tack vare att min lever tillslut tog lite för illa vid sig av min leverkonsumtion. Insåg då att vad fan håller jag på med, klådan är såååå inte värd att dricka för, och att det faktiskt är min HÄLSA som står på spel. Då blev jag lite skraj. Har såklart haft tusen anledningar att sluta innan också, men detta var det som verkade bita.

Har så mycket mer energi, är så mycket gladare och sysselsätter mig med massa annat på dagarna och se på fan till och med börjat hänga en hel del med mina kompisar igen samt håller (äntligen) på att avsluta renoveringen i lägenheten :) Har även varit sjukskriven men är nu superpepp på att börja jobba så sitter och söker jobb dagarna i ända. Operation viktminskning är också på G då jag i min depression/ångest/noll motivation/noll energi/tröstätande och suping gått upp massa onödiga kilon senaste året.

Som sagt, ropar inte hej än, men har en good feeling so far =)

Hur går det för er andra?

MelaM

Och insåg nu att jag inte varit helt nykter mer än 2 veckor. Fortfarande alkoholisten i mig som talar och försöker försköna historian *hrm*.

Olyckan

jag är här, sitter med min plan att sluta....tänker vilken dag som är bäst :-) före eller efter jul.....detta år eller nästa....ja ni vet....

bea70

Måndag i dag mår fortfarande dåligt efter helgens fylla. Är sån tur ledig från jobbet i dag. Är ny här och vet inte riktigt vart jag skall börja min historia, suttit och läst lite här och var på forumet och ser och känner ju att jag inte är ensan fast jag stundtals känner mig väldigt ensam....och ledsen....och förtvivlad.Mitt problem är att jag oftast dricker alldeles för mkt och skämmer ut mig, får minnesluckor och mår som jag sedan gör i flera dagar efteråt mes fruktansvärd ångest och nedstämdhet. Detta påverkar givetvis min relation också till minman...Jag vill sluta dricka helt och hållet för att må bättre på sikt och känna mig som en bra människa dock har min man lite svårt att förstå mig då han resonerar att jag nog kan dricka två glas vin...vilket jag kan göra ngn ibland men oftast slutar det i mkt mer än två glas och nu vill jag inte längre utsätta mig för detta då jag ju inte mår bra utav alla negativa konsekvenser pga av mitt alkoholintag. Jag vill ju kunna känna hans stöd också när jag nu insett min problematik fast det känner jag inte genom hans resonemang att jag kan dricka två glas....vi har haft denna diskussionen ett flertal gånger och kommer ingen vart eg. känner jag.....han verkar ju inte vilja avstå alkohol för att jag har svårt att hantera den.....så vad skall jag göra känner jag i skrivandets ögonblick.....vi skall prata i dag igen när han kommer hem efter jobbet.....

AlkoMartin

Hej alla bröder och systrar! Vi har väl samma problem antar jag.... Jag är 48 år och har sambo och tre underbara grabbar i åldrarna 6-12 år...
Jag har egentligen alltid gillat alkohol, men har kunnat kontrollera det... De sista fem åren har jag haft problem med depression, lite strulig relation och allmän olust inför mitt liv just nu... Vad gör jag? Varför? Vill ju göra något annat och tar inte tag i situationen...

Har börjat dricka för att döva mina känslor.... Först tänkte jag inte så mycket på det, men allt eftersom tiden går inser jag att jag har svårt att kontrollera det själv... Jag tar varenda chans att dricka. Innan jobbade jag i Köpenhaman vilket är sju mil hemifrån... Detta gjorde att jag inte kunde dricka för att jag behövde köra bil på morgnarna... Det blev ganska fruktansvärt med tiden... Sen fick jag sedan några månader tillbaka ett jobb som jag kan sköta hemifrån... Egentligen ett otroligt privilegium, men också en chans att dricka hur mycket som helst... eller i vart fall för mycket... Nu har jag under semesterna hamnat i ett läge där jag inte kan låta blir spriten en enda dag i veckan... Vill så gärna men kan inte motivera mig...

Vill så gärna men kan inte! Så är status nu... Sitter nu efter att ha varit nykter fram till 22 och dricker grogg... Fan, jag kunde ju bara gått och lagt mig!

Kram till er alla! Jag skall kämpa!!!

Jävlaskit

Varför!Nu håller jag på att supa bort familj hus å hem igen.
Klart jag fattar varför men jag har skitit till det ordentligt denna sommar.Grov rattfylla första veckan på semestern,dagen efter fylla.Fan min värsta mardröm så blev det.
Men en fråga,jag super oftast för mkt för att dämpa min ångest är det samma för er?
Jag får sån ångest ibland,givetvis i samband att jag druckit för mkt och då kan jag offra allt för att smyga i mig alkohol i vilken form som jag kommet över.
Fattar fan inte hur å varför jag inte kan dluta när jag vet att efter typ 4 dar är jag jag igen.Imorrn är en ny dag,nya friska tag.Eller????

Joppe

Hej! Ny här. Har läst flera inlägg här och är i samma situation som många andra. Dricker åt helvete för mkt. Har som väl är jobbet kvar (än så länge) Är väl medveten om att jag måste sluta dricka. Dricker varje dag så länge jag har pengar. Min hälsa är kass! Min familj är förtvivlade. Jag vill men kan inte sluta dricka. Har provat antabus men det är så jävla bökigt. Vill inte blanda in jobbet. Kunde bett att få antabus av chefen men tycker det är för jobbigt/pinsamt. Super bort mitt liv fullständigt. Vad fan ska man göra?? Har funderat på att låta operera in antabus, men har läst mig till att det inte görs inom vanliga sjukvården, och dessutom inte alls säkert att det har nån effekt?

answe77

Starta gärna egna trådar. Joppe, jävla skit och alla andra. Blir lättare att följa er då. Håller med kvaddad. Häng på! Vi kan peppa varandra i både med och motgång. Vi har alla kommit olika långt, har kanske inte precis samma mål osv. Men vi är ju alla här för att alkoholen ställt till ett eller annat skit för oss. Eller hur? Omtanken och de varma orden man får från en annan människa med likvärdiga problem är svår att hitta från någon annan. Blir en helt annan förståelse att det exempelvis inte bara går att trycka på en knapp så blir man nykterist eller att man helt plötsligt kan dricka med måttlighet då det aldrig gått förut. Vi har inte heller dålig karaktär eller vilja. Vi har en sjukdom som är svår men bevisligen går att bota.