av Pip

Usch den gamla känslan smyger sig tillbaka, 2ggr på loppet om nga dagar så har den där tunga ledsamma känlsan kommit tillbaka och nu sitter jag här mitt i natten igen..
Var tvungen att försöka söka upp när jag senast var inne på forumet för att se hur länge jag faktiskt mått så bra. Trodde det var nästan ett år och ja om jag söker rätt så var det 9 månader sedan jag i forumet skrev att min känsla vänt.
Men är det så har min man fått tillbaka sitt alkoholrelaterade argsinta, nedvärderande, misstänksamma, aldrig nöjd med något, skämmer ut sig inför omgivningen mm igen.
Usch jag blir alldeles tårögd och jag känner hur tungt mitt hjärta slår.
Vill bara grina. Minns att jag på senaste halvåret kommit på mig själv om hur bra JAG äntligen mår och även våra barn och främst min man/barnens pappa.
Alkoholkonsumtionen har minskat och vi har kunnat leva ett helt normalt liv... Utan tjafs, irritation och även med mindre och större diskutioner utan att det blir världskrig.
Men nu, vad har hänt, i fredags var det pannkaka och ikväll likaså. Känner igen "hans" sätt att agera, är inte direkt full men har det där ilskna, helt sjuka beteendet som gör mig så ledsen, nervös och jättebesviken.
Nu börjar en kamp igen att sätta gräns, ta tag i hans problem och säga att jag inte tolerar hans dominans, inte ge vika.
Det enda hopp är att jag faktikskt lyckats tidigare men hur mkt skall jag orka, orka för mig, orka för våra barn?
Varför skall jag egentligen försöka.
Just nu vill jag bara skrika rakt ut och gråta, helst dö jag orkar inte detta igen...
Måste sova, blir ju inte bättre att jag sitter här mitt i natten och tårarna rinner...
Tur att jag kan pladdra lite på denna sida iaf. Har så länge tänkt att jag skulle vilja skriva "någon annanstans" om hur livet varit, hur det vänt, att jag kunnat se på min mans sjukdom och vi som familj därtill, men nu vet jag inte längre nu är vi kanske tillbaka till ruta ett igen, inte för jag kanske egentligen inte vågat hoppats att allt skulle blir bra men ändå fått leva och njuta under en lång tid.. kanske jag kan orka iallafall?

mulletant
tis, 2013-05-21 - 06:17

och så tungt! Jag minns att när min man varit nykter en längre tid kände jag att om det brister nu blir fallet högre... För min del blev det så att han tog ett återfall som också blev den definitiva vändpunkten till ett nu bra liv.

Du skriver att a-konsumtionen minskat... det kan vara så att din man inte fixar det, att dricka "lagom". Att det är det du behöver inse och ta ställning till, kräva "noll" (det gjorde jag och det var inte lätt). Det är bra att du skriver nu för det här är kanske den punkt där du ska göra ditt val för ditt liv.

Det ska du göra helt klart för dig själv innan du ställer ett ultimatum.

Det du kan göra direkt är att tala om för honom vad du ser och hör - dvs att "hans sätt att agera, är inte direkt full men har det där ilskna, helt sjuka beteendet" - gärna mer exakt vad det handlar om och att för din del betyder det att du blir "ledsen, nervös och jättebesviken" ... och att "den där tunga ledsamma känslan kommit tillbaka".

Kanske du också kan säga att så vill du inte ha det (men utan ultimatum) och att du funderar på det. Ni bör ju ha nån sorts grund för samtal efter den bra tiden? Eller... det är ju också så att när spriten talar så har förståndet runnit ut?

Fortsätt att skriva här så får du utbyta tankar med oss som vet vad det handlar om.
Du ska inte släppa taget nu, tvärtom det är nu du ska klargöra för dig var du står och hur du vill ha det. Kanske det här är möjligheten till en verklig förändring?! Det kan verkligen vara så!

Styrkekramar! / mt

Pip
tis, 2013-05-21 - 21:42

Tack mt, har läst dina förståndiga ord. Jag återkommer inom kort, troligtvis senare i veckan måste göra lite nytta inför morgondagen nu.
*kram* dina ord betyder mycket för mig!

mulletant
ons, 2013-05-22 - 06:43

- gör det du ska och skriv igen. Att sätta ord på sina tankar är viktigare än man kan tro. Många gånger har jag känt att jag har "skrivit mig in i mig själv" och blivit klar över saker jag inte var medveten om när jag började skriva. Kom också ihåg "Det viktigaste först" - en av AA:s deviser, de fungerar också för oss medberoende. Jag klistrar in dem alla när jag nu kom att tänka på dem...

Ta det lugnt
Gör det enkelt
En sak i sänder
Det viktigaste först
Lev och låt leva
(Endast genom Guds försyn)

Kram och ta hand om dig. Släpp inte taget! / mt

Lelas
lör, 2013-05-25 - 10:16

Hej Pip! Vad jobbigt du har det. :-(

Jag undrar... kan det kanske vara så att det som din man är på väg mot nu är den "verkliga" vändpunkten?

Du skriver att alkoholkonsumtionen har minskat - men det betyder att den inte har varit noll, eller? Det betyder i så fall att hans hjärna inte har kunnat återhämta sig utan fortfarande är kvar i det aktiva beroendet. Och alltså är det inte fråga om återfall, utan om att han inte egentligen har varit nykter (alltså, jo, han har säkert varit nykter i bemärkelsen att inte dricka /lika mycket/ alkohol, men kanske inte i bemärkelsen att inte vilja/behöva dricka).

Så, kanske är det så att han inte har nått sin egen botten ännu, utan att det är den han är på väg mot nu. Och det är först när man når den punkten som man kan vända uppåt igen.

Men, hur som helst, egentligen är ju det enda som du behöver fundera över hur du själv mår. Orkar du med att han blir sämre igen? Var går dina gränser? Vad skall han göra eller säga för att du skall stanna kvar? Vad skall han göra eller säga för att du skall lämna?

Kram, vännen, vi är många som känner igen oss och som tänker på dig.
/H.

Pip
tors, 2013-05-30 - 23:22

Tack du, Lelas också för dina fina ord, ja kanske den verkliga vändpunkten men det "tokiga" är att jag tror det tar lång tid dit (botten) också för nu har det varit bra igen och då "lever jag på det" själv, så länge det är ok. Jag tror att jag fått ta så mkt "smällar" tidigare så jag äntligen har förstått att jag bara måste ta vara på de stunder, den tid som är bra för att orka vara stark när det väl bär iväg för min man, jag vet och är stolt över att jag är mer gränsättande (även om jag borde vara ännu tuffare) att jag inte tar åt mig av skitkritik, glåpord eller annat. Att jag inte låter mig styras lika mycket av hans sjukdom, jag kommer på mig själv hur mkt jag levt ngn annans liv men sakta börjar leva "mitt". Hur jag fullkomligt struntar att vända ut och in på mig själv för att vara honom till lags och hans drickande. Det lever jag på och det känner jag mig starkare av!. Jag har slutat att alltid ha en plan B för allt i vardagen, helt sjukt att jag tänkt så tidigare och så länge.
Egentligen är det ändå helt absurt att jag ändå låter allt bara löpa på men det var som ngn annan skrev här att visst borde man vara så stark att man tar sitt pick och pack när någon gör en så illa utan att den personen förstår men det är lättare sagt än gjort.
Jag har "dumt nog lärt mig" att leva så här tillsammans med min man och våra barn och tycker att jag funnit bättre vägar nu ändå när det banar utför i hans missbruk och mitt medberoende än förr så därför gör jag inget drastiskt ändå...
Någon/några tycker säkert jag gör fel, någon/några känner säkert igen sig, någon/några kanske tycker jag ändå gör det så bra jag kan så länge jag eller våra barn mår sämre. Min stora skillnad är att jag numer har en känsla om att må bra eller dåligt, förut trodde jag att jag mådde bra, åtminstone okej men egentligen riktigt skit och så var det mestadels, nu är det tvärtom och det är jag stolt över mig själv för!

Lelas
lör, 2013-06-01 - 11:02

Hej igen!

Du... Du är inte dum. Det är inte absurt att göra som du gör.

Du gör, känner och reagerar på precis det sätt som alla andra skulle göra i din situation. Det är det som är medberoendet.

Kram!
/H.

Pip
ons, 2015-10-21 - 22:18

Sökte och sökte ( finns det inte längre någon sökfunktion på typ sitt alias för att hitta sin/sina tidigare tråd) än att bläddra och bläddra?
Hmm villebara skriva och ( började direkt storböla) när jag hittade den och läste. Skulle väl kunna kopiera det jag skrivit tidigare- jätteledsen för "vi" är i skiten igen. Jag veeeeet, ta mig samman och sätt stopp. Jag säger stopp, jag ignorerar, jag har ofta inte ens fått fram några tårar när jag blir sviken och alkoholen sviker min man eller vad jag ska kalla det. Jag låter mig mindre och mindre styras ( men jag skyddar våra barn) och jag "ljuger" och slätar över för vår omgivning
Dock, och nu kanske det låter helt absurt, Men min man går i missbruksgrupp och hans kontakt där har jag egentligen också kontakt med ( har även längre bak i tiden träffat anhörigkontakt terapeut via medberoendehjälp fr kommunen) men min mans kontakt är tillika en av våra barns främsta vänners mamma... Vi pratar både privat och när hon är i tjänst ( dock aldrig privat om min mans problem såklart). Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag har sagt till både min man och henne att jag tycker det är jättebra att de träffas och pratar och att min man känner tillit ( tyvärr har jag dock räknat ut att min man ljuger för henne också då och då, likväl som han pratar m henne om saker han aldrig skulle nämna till mig), men jag låter det vara så för jag tycker det är bra att han anförtror sig till henne och söker upp hennes professionalism. Tror tyvärr att hans deltagande denna gång i grupp ändå inte kommer göra så stor skillnad utan han måste ner rejält i botten för att vakna. Om han nu efter det skulle vakna...
Till historien hör att min mans bror sedan 8 år tillbaka är nykter alkoholist och nådde botten och vände.. Deras far var alkholist och brann inne enligt dem... Att ta mitt pick och pack och barnen är jätte omständigt (skola, jobb, barnens vänner, fritidsaktiviteter mm mm) - ut med fanskapet skriker jag ofta... Vi ska inte behöva flytta på oss.
Nu har jag iaf grinat och skrivit igen, lite bättre känns det men "here we go again

etanoldrift
ons, 2015-10-21 - 23:44

Kan du prata med hans bror.. Som nykter alkoholist, så borde det vara svårt för din man att slå blå dunster i ögonen på honom..
Tyvärr är det så med alkoholister, att de kan ta till vilka lögner som helst för att få dricka i fred (inklusive ett ihärdigt förnekande, trots klara fakta)
I din sits med barn skulle jag göra en orosanmälan, för då är det förhoppningsvis större chans att din man får flytta på sig och du kan bo kvar med barnen..
Nej, det är ingen trevlig sits du sitter i, eller tid du har framför dig, om du inte kan få honom att ta reson.. (kanske krävs antabus, så han inte kan dricka..?)
Men se det som att du har klarat EN vända.. Vad vill du nu? Försök att hitta någon DU kan prata med som hjälper dig att bena ut var och hur du ska börja..
Styrkekram!

Pip
fre, 2015-10-23 - 01:04

Tack " etanoldrift". Just nu lite tom i tankarna men nja ang hans bror, dessvärre så är han helt ärligt talat så jävla mesig och det har/är alltid min man som ändå varit den starka i denna sorgsna familjehistoria. Min mans bror känns som han av allt sitt drickande helt ärligt tappade helt förståndet, det lilla som fanns kvar efter alkoholens spår, han är dock medveten om sin lillebrors problem ( min man) men har nog med sitt på ngt sätt, javisst har han flertal gånger och periodvis hjälpt mig med barnen men det är inte av eget intiativ, utan efter min el min mans förfrågan. Ang orosanmälan ja jag vet, men jag lovade mig själv sist vi blev kallade till socialen att jag inte skulle sätta min fot där mer pga vad min man ställer eller ställt till med, lovade mig själv att inte ljuga och förmildra, släta över och beskydda. Visst vi är båda föräldrar och jag barnens mamma som tar ansvar men nej, vill så länge det går hålla dem utanför iaf.
Det kom ett litet tecken fr min man tidigare i förmiddags dock om att kanske botten är nådd, vet inte, vill inte tänka för mycket el hoppas, har trott det förut, vi får se. Sova nu.. Måste ta igen tankar samla kraft imorg en ny dag.

etanoldrift
fre, 2015-10-23 - 11:10

Nu skriver jag det du vet, men troligen inte vill höra.. Ditt eget medberoende ställer till en del för dig.. Nej, jag lovade också mig själv att inte släta över, förmildra eller bortförklara saker som min man ställde till med eller hans uppenbara berusning när det kom folk lite oförhappandes på besök..
Men den inre skammen vi bär på får oss att göra de konstigaste saker (med ryggmärgen)
DU måste hitta någon att prata med! Jag vet av egen erfarenhet.. Någon som kan hantera både medberoendet och alkoholproblematiken!
Jag har haft turen, att ha vänner som dels gått igenom detta själva och som själva varit alkoholister (de kallar sig själv nyktra alkoholister) Det de tvingade mig att se i mitt eget beteende var inte kul alla gånger (och jag var både ledsen och arg många gånger) Men det har varit till en oerhörd hjälp!
Hoppas att du fått en natts ostörd sömn (DET är något som ofta fattas oss, och det tar tid att hämta igen all trötthet man bär på)
Styrkekram till dig idag!

Annher01
sön, 2015-10-25 - 16:18

Hej. I skrivande stund är min man på behandlingshem. Konstigt nog är jag osäker hur han förändras hur han kommer att bete sej. Har ingen erfarenhet av alkoholism får se men jag är livrädd ändå älskar jag honom. Anmälde honom för misshandel innan ingen får slå mej där gick gränsen. Han vill gärna skuldsätta mej men på nåt vis lyckas det rinna av mej. Jag blir förbannad på allt han dragit in mej i orkar jag vet inte..... Tio å har vi varit ihop. Men aldrigt svikit honom nu vet jag inte varken ut eller in. känner mej så ensam. Hjälp.

Pip
sön, 2015-10-25 - 19:35

Mår skit, vill bara kasta in handduken, försvinna, kan inte tänka klart men ja vad händer, jag och barnen kommer ju få dras med allt vad orosanmälan innebär oavsett det är jag el någon annan som gör den.
Något drastiskt blir det snart iaf, ska inte behöva leva så här...

Pip
sön, 2015-10-25 - 19:39

Som du ser i tråden, är jag själv i en J-vla skitsits, har inget råd... Vill bara ge dig lite omtanke, är det inte skönt att din man är iväg iallafall hoppas innerligt att behandlingen ger resultat

Annher01
sön, 2015-10-25 - 20:55

Jag undrar ändå måste man inte förändras nåt enormt om man bara slutar med alkohol efter 32 års missbruk? Kroppen är ju ändå van med det?

etanoldrift
sön, 2015-10-25 - 22:50

Det är inte lätt, oavsett behandling eller ej, mycket för att man inser att man står vid en skiljeväg. Min man har aldrig varit på behandling och vägrar erkänna att han är alkoholist eller ens att han har problem med sitt drickande (trots att vi som står nära ser det väldigt tydligt..) Så länge han dricker hemma, utan att störa någon annan och det inte finns minderåriga barn, så finns inte mycket att göra..
Jag tog ett beslut att flytta, för MIN skull! För att jag skulle få en chans till ett normalt liv och hitta mig själv..
Ja, det gör ont ibland. Men jag behöver bara ett "fyllesamtal" från honom för att bli påmind om vad det var som fick mig att ta beslutet..
Jag kommer aldrig att få honom att ändra uppfattning eller bli nykter, så länge han själv inte vill...
Han är ingen elak människa innerst inne, men alkoholen förvandlar honom till en elak karikatyr när han dricker.. En person som jag helt enkelt inte står ut med.. Jag ställde ett ultimatum, som han inte ville gå med på (han valde att fortsätta dricka)
Egentligen ville han dagtinga om drickandet.. Men i det fallet så var min gräns stenhård! Antingen helt nykter eller jag flyttar.. INGA undantag!
Jag vet också av andras erfarenheter, att får man lov att dricka vid vissa tillfällen, så smyger det sig lätt in lite fler tillfällen då alkohol ska anses godtagbart.. och så vips, är man inne i karusellen igen (och där har vi snurrat nog, för min del!)
Kom ihåg, att detta är min resa.. Alla har sina egna att göra!

Rosette
ons, 2015-10-28 - 19:04

Du har varit här på forumet en tid, skriver för egen del, läser säkert en hel del och du ger stöd till andra här på forumet. Va fint av dig. Du beskriver att du vill få en förändring i livet, att du just nu mår så dåligt att du kan känna du vill kasta in handduken, samtidigt låter det som du ur den känslan hämtar krafter och sätter ner foten för att gå mot de håll du vill. Oavsett åt vilket håll och på vilket sätt det nu blir. Va bra att du använder forumet som stöd, hoppas det är hjälpsamt för dig. Vad mer tänker du kan vara hjälpsamt för dig där du befinner dig nu?

Vänligen Rosette/Alkoholhjälpen