Är ny här och har väl den där känslan som jag antar flera har - jag vet att något är fel men har svårt att inse allvaret.

Börjar närma mig 40-års åldern och det råder ett kaos och uppror inom mig.
Har hela mitt liv levt ett ganska "fromt" liv med mycket principer, normer, värderingar och hög moral.
Aldrig fått leva ut min revolt.

Men nu så är den här. Från att ha gått till att festa lite grann till att dricka till mig minnesluckor.
Från att ha gått till ett stilla familjeliv till att försöka utforska allt som jag inte gjort tidigare.
Det som är skrämmande är att mycket mörka sidor har poppat upp och det är nog det som skrämmer mig mest.

Hur ska jag skriva det - jag har alltid varit liberal i min syn på människor och nyttjandet av droger.
Alla har rätt till sin kropp så att säga och vi vet alla vilka skador som kommer med det.
I min rusade tillstånd har flertalet vänner påtalat att jag har en enorm fascination till att testa droger.
Något som mitt nyktra jag arbetar aktivt med att stödja andra att kämpa mot.

Så det blir en Dr. Jakyll och Mr. Hide situation av det hela.

Lägger jag sedan även till att mitt privatliv rämnar - dock inte så mycket på grund av alkoholen - utan att vi inte mår bra tillsammans.
Snarare i det fallet blev det ett uppvaknande - jag använder alkoholen för att fly och måste börja ta konsekvenserna.

Så - mitt fulla jag och mitt nyktra jag är varandras motpoler. Det jag arbetar med gör att jag kan inte riskera detta beteende. I min relation har jag hittat många knutar som påtalar mitt beteende. Och summa summarum är att allt är en rationalisering kring mitt egen alkoholkonsumtion.

Ja, jag har problem. Är kanske inte riktigt där än att faktiskt inse att jag har större problem än vad jag har.

Däremot vet jag att jag måste ändra på det här innan jag bränner alla mina vägar. Samtidigt blir det svårt då jag inser att jag har en 40-års kris och vill göra uppror mot allt som jag tidigare varit. Komplext - som jag antar att det är för de flesta i liknande situation.

Så är det någon mer som upplever en ålderskris samtidigt som det går upp att man har stora alkoholproblem?

(Det blev en aningen fragmentariskt men det är lite så hjärnan min fungerar just nu.)

Vojna

Jag tror att alkoholen för mig har dövat väldigt mycket känslor och ångest som i annat fall kanske hade hjälpt mig att ta mig vidare i livet redan för många år sedan. Det har "hjälpt" mig att inte ta tag i mina känslor, att stanna för länge i en dålig relation / inte arbeta på att göra den bättre och liknande saker.

Speciellt nu när jag håller på att bli nykter så blir det så uppenbart hur mycket skada A har ställt till med. Och då har det ändå aldrig varit någon fara för mig i samhällets ögon..

Klasse

Tack för era svar. Känns bra att inte känna sig ensam i det hela. Oftast upplever jag att när det min omgivning inte förstår eftersom att jag inte har en fullt utvecklad alkoholism och likaså så "alla andra gör ju också så - sluta klanka ned på dig själv".

Skruttigareann…

Förstår precis hur du menar. Och så säger folk i ens omgivning när man antyder att man behöver hjälp; Äh så farligt är det ju inte, alla blir ju fulla och spårar ur ibland.
Ja men ta mig på allvar och hjälp mig istället för att stjälp mig genom att bagatelliseras mitt problem. Men kanske är det jobbigt och obekvämt för dem.

Bönsyrsan

Tänker att man som utomstående ofta tycker att man inte har med det att göra eller att man inte har tillräcklig kunskap för att säga så mycket, utan att det för den skull är illa ment. I det här landet har vi ju en kultur där alla förväntas sköta sina problem privat och inte lägga sig i, på gott och ont.

Oavsett vem man är eller vad man jobbar med så är man lika mycket värd. Sedan känns det nog mest jobbigt för dig eftersom du jobba mot alkohol och drabbats av skiten själv. Jag jobbar som lärare och betonar vikten av att inte dricka. Men du ta hjälp sommar gjorde, allt blir så mycket lättare om man inte behöver dra allt sälj.