Hej, jag är ny här. Jag känner igen mig så väl i så många inlägg och det känns bra på ett konstigt sätt. Att det finns fler som jag. Jag har druckit vin för att koppla av från ett hysteriskt stressigt liv i så många år att jag blev helt fast till slut. Till slut ville jag dricka vin jämt, inte bara på helgerna, utan även i veckorna. Ofta drack jag i smyg så min sambo inte skulle märka, när jag lagade mat kunde jag få i mig ett par glas vin innan middagen. Jag drack helst ensam, i mitt eget sällskap.
Jag försökte minska ner, lovade mig själv många gånger under så många år att inte dricka så ofta, kämpade för att hålla det på en måttlig nivå som det heter. Men till slut insåg jag att det enda som skulle funka var att sluta helt. Jag förberedde mig med att göra ett slags självhjälpsprogram på nätet förra sommaren och efter en kväll med alldeles för mycket vin så bestämde jag mig för att ta ett uppehåll. Första tiden var helt hemsk, jag gick promenader med min hund och bara grät. Tårarna bara rann. Jag tog en dag i taget, en vecka gick. Första vita veckan på många år. Jag markerade varje dag jag inte drack med ett hjärta i min almanacka. En dag i taget och en vecka blev en månad, två…. Och nu har det gått 1 år och 3 månader utan att jag druckit en enda droppe. Jag är väldigt stolt över det.
Mina tankar rör sig ofta kring vin, kan jag dricka igen? Skulle det inte vara nice att ta ett glas vin till en god middag, lite champagne med några vänner, åh så trevligt, det hör ju till, man sticker inte ut heller. Men – och det är anledningen till att jag söker på nätet efter stöd – jag tror att jag faller pladask om jag dricker igen. Någon som känner igen sig? Hur tänker ni?