Jag har varit inne och läst lite i olika trådar där en del valt att gå ifrån sin partner.
Jag har ju sj dom planerna och som vanligt målar jag upp en bild att allt kommer bli bra. Visst kommer jag må skit och man får lära sig saker på nytt. Men nu bli jag lite rädd...
Märker att en del mår väldigt dåligt och nästa ångra sig eftersom ensamheten är så stor.
Dela gärna med er hur det har varit för, är det värt det?

Jag har skrivit mycket om hur dåligt jag mår o hur ensam jag känner mig men jag ångrar mig inte o skulle aldrig gå tillbaka. När jag flyttade från min sambo för ganska exakt ett år sen trodde jag väl kanske att det skulle vara lättare än vad det är o att det skulle bli bättre snabbare men det har verkligen varit tufft o är fortfarande. Jag kände när jag gick ifrån honom att det gick inte längre, jag hade kommit till en punkt där jag visste att det var dags. All kärlek hade försvunnit för länge sen o den skulle aldrig komma tillbaka för han hade förstört så mycket, bad aldrig om ursäkt o tyckte bara synd om sig själv istället, han fick så många chanser att bättra sig men tog aldrig de chanserna, han förstod inte att han hade problem med alkoholen. Inte ens när jag berättade att jag tänkte flytta kom han till insikt. Han valde alkoholen före mig. Han dricker fortfarande o jag vet inte vad som skulle öppna ögonen på honom!! Kanske om barnen säger upp kontakten, han mister körkortet el jobbet el nåt jag vet faktiskt inte. Han vill fortfarande ha kontroll över mig på olika vis, skickar elaka sms till mig när han druckit men vissa dagar är han jättesnäll o jag blir så förvirrad!! Men trots allt det jobbiga vet jag att gjort rätt för jag kunde bara inte leva som jag gjorde längre. Jag tror du vet/ känner när/ om det är dags att bryta med din partner. Jag önskar att jag hade lämnat mycket tidigare men jag har inte haft kraften.
Styrkekramar till dig<3

Nykterist

Vill fler berätta som lämnat sina alkoholister? Vet inte om det är rätt att lämna eller stanna o kämpa för barnensskull

Leverjag

Finns många hör som funderar och har funderat och lämnat.

Jag kan tyvärr inte se att det skulle vara bra för barnen att vara kvar i en sådan situation. Ett bättre sätt är väl att skydda er och se till att vara särbos så länge han dricker. Detta kan ev bidra till ett uppvaknande för hans del. Så länge den medberoende är kvar hjälper man alkoholisten att dricka. Vad menar jag med det? Jo, utan partnern, som städar, lagar mat, tvättar kläder och skyddar alkoholisten, skulle deras missbruk märkas mycket tidigare.

Flera här har sviter efter uppväxt med alkoholiserade föräldrar. Läs trådar och läs på om medberoende. Det finns bra stöd för dem som lever med missbrukare.

Hoppas du får dina svar snart.

Önskar jag att jag hade lämnat tidigare för de har växt upp med en pappa som är alkoholist o som inte har varit snäll. Han har aldrig gjort illa dem fysiskt men desto mer psykiskt. Hade jag haft kraften att gå tidigare så kanske de hade mått bättre än vad de gör idag. Jag har väldig ångest o dåligt samvete för att jag lät dem växa upp så. Självklart har han gjort bra saker också för dem men de dåliga tar överhand. Så stanna inte för barnens skull om han inte vill ta emot behandling el verkligen bevisar att han kan sluta med alkoholen.
Kram

Jessie

Vad jag förstår är det inte lätt men att det är värt det. Ibland är jag rädd att han kommer supa ihjäl sig och ibland tro jag att han kanske ta tag i att om vi flyttar men åter igen, det ska inte ligga på mina axlar men man bryr sig ju!
Även om hans sätt och kommentarer rinner av mig så är man ändå inte avslappnad i sitt hem. Jag orkar knappt med mig sj och jag sitter mest med telefonen i soffan med grabben . Jag tycker ju att jag är närvarande med pojken men det är ju jag inte och det märker han.
Igår sa han något som rev sönder mitt hjärta!! Och jag skäms över mig sj som är en sån dålig mamma. Igår sa han att han håller nog på att bli sjuk ( vilket han blev senare) men sen efter ett tag blev han ledsen. Jag frågade varför och han sa att han hade lurat mig, att han inte alls höll på att bli sjuk utan han sa så bara för att han ville att jag skulle ta hand om honom.
Jag svara att det gör jag ju men han tyckte inte att vi gosade tillräckligt. Van kände som att ingen i familjen brydde sig om honom. Han kände sig föräldralös.
Vad i helv... Kände jag!!!
Vi i familjen är så uppe i oss själva för att orka stå på benen och så känner sig vår son på detta sätt. Åter igen känner jag mig som ett jäv.. Ego som bara tänker på mig, hur vi ska göra i framtiden samtidigt som man ska sköta jobb.
Jag har inget val, men det har jag ju vetat. Det var därför jag startade denna tråd för att få veta hur det kan bli.

etanoldrift

Du behöver "läka dig själv" Jessie! Hur ska du annars orka med dina barn..
Nej, du är inte egoistisk, du är psykiskt och mentalt slutkörd! Jodå, jag kunde sitta i timmar och stirra ner i en patiens.. Det var ett sätt att stänga av, när jag inte orkade ta in mer..
Du behöver hjälp för att få vila, komma till ro och hitta dig själv..
Det är klart att barn märker.. Och de är ju ofta fruktansvärt lojala mot båda sina föräldrar.
När jag första gången skilde mig, så sa jag helt enkelt till barnen att vi båda älskade dom, men att vi inte passade ihop. Dom behövde aldrig "välja sida" vad känslorna beträffade.. Jag fick också rådet, att INTE låta den yngsta välja, utan säga att Jag vill gärna att du bor hos mig! (med löfte att få träffa sin far) Det funkade eftersom det inte fanns någon alkoholproblematik..
I ditt fall är det ju ännu viktigare att säga att din man är sjuk och därför får barnen/barnet bo hos dig.. Men att du just nu inte mår så bra av allt detta..
Barn är mycket smartare än man tror, de känner på sig saker och det viktigaste är att man förmedlar att det absolut INTE är deras fel..

Nykterist

Tack för att ni försöker! Helt rätt har du men jag är rädd. Vill ju egentligen bara att allt ska va bra. Min pappa dog av alkoholen och nån barndom hade jag knappt.

Jessie

Det är nog så jag mår som du beskriver . Jag skulle bara vilja komma bort ett tag en helg och få andas och tänka igenom allt .
Min son är väldigt klipsk och jag vet att han förstår mer än vad man tror och han är en grubblare.
Jag har förklarat för honom att när han bli arg är pga "vuxen dricka" att han är sjuk. Pappa älskar dig och han menar inte vad han säger el gör utan det är vuxen drickats fel .
Jag har oxå förberett honom på att vi ev ska bo på varsitt håll pga detta. Först blev han ledsen men sen sa han att det tycker jag för då får jag två boende som min klasskompis .
Han säger ofta att han älskar hela sin familj men mest pappa. Mamma du är den som är mest arg och den som skäller mest på mig.

etanoldrift

Det är alltid tufft för barnen.. de vill ju så gärna att allt ska vara bra.. Jag vet inte om det finns "barngrupper" hos alanon eller någon annan stans så att han får träffa andra barn och upptäcker att han inte är den enda som har en förälder som blir "sjuk" av "vuxendrickat"..
Han behöver ha hjälp att inte bli ett medberoende barn som tar på sig ansvaret att "rädda sin pappa"..
Jag vet fall, där ett barn av lojalitet valt att bo hos en drickande förälder och det höll på att sluta i katastrof..
Se till att prata med sociala myndigheter och gör en egen orosanmälan..
Däremot ska du givetvis inte hindra honom från att träffa sin pappa, när pappan är nykter!

etanoldrift

I fallet, var grabben dock lite äldre.. Hos pappan och hans nya dam, fick han göra precis som han ville.. Fanns inga gränser..
Så det slutade med en stulen moped, att han var vanerökare innan han fyllt 14 och fick köra en alldeles för stor båt på sjön, för att pappan var för full.
Jag var vansinnig av ilska när jag fick reda på det.. Tänk om en olycka inträffat..
Mamman som dittills bara fått skäll av soc och skolan, när grabben skolkade (trots att han bodde hos pappan) fick hjälp att göra en egen anmälan om missförhållandena..

Jessie

Vi hade ett litet samtal nyss. Jag hade satt mig med en kopp i h skulle kolla igenom en sak. Han ska då prata hela tiden med mig vilket gör att jag kan inte koncentrera mig. Ska ha hjälp med saker.
Snälla, vänta 2 min så ska jag hjälpa dig.
Han fortsätter då Har det gått två minuter snart?
Jag höjer röstenoch ta moroten han vill ha skalad. Han hållet för öronen...
Jag släpper allt och bara krama om honom och säger förlåt och förklara då varför jag beter mig som jag gör och det är för att jag är ledsen och arg på pappa.
Är det för han dricker det där och pekar på vinet.
Ja, det är därför säger jag.
Men varför bli du arg på mig om du är arg på pappa?!?!
Säger åter igen förlåt och säger till honom att det bli nog så att vi kommer bo på skilda håll just därför.
Bra, det tycker jag oxå svara han så är jag hos dig ibland och pappa ibland. Nu går vi och gosa mamma.
Älskade barn!!!

Nykterist

Gud vad jag förstår dig, fast jag inte lämnat än. Hur länge sedan lämna du?

Jessie

Jag har inte lämnat än men det är ett måste. Jag har tänkt på detta länge nu och vi har försökt så många ggr. Förra året i dec sa vi att detta är verkligen sista försöket och nu är det snart 1 år sen och det har inte blivit bättre.
Vi försökte men redan efter ett par månader var det likadant.
För ett tag sen började min man med antabus och då trodde jag verkligen att nu bli det nog bra .
Han slutade efter 3 v eftersom han inte tyckte att jag hade gjort nåt för att förbättra förhållandet. Han hade ju visat genom att vara nyheter i 3 v och det räckte enligt honom. Denna helg har han bara pendlat mellan sängen och köket för att ta sig ett glas så jag finner ingen annan utväg. Det är förbannat tråkigt och jag är ledsen samtidigt som jag känner att det är så skönt att nu ska det bli en förändring. Jag är samtidigt livrädd för hur det kommer att bli. Rädd för hur det kommer gå för honom. Vet att det är hans ansvar men bara för det betyder det inte att man sluta bryr sig el sluta älskar honom!
Jag hoppas att det bli en vändpunkt även för honom .
Detta är ett måste innan jag sj går under och även ett måste för mina barn.
Men vem har sagt att det ska vara lätt ?

flupp

Bästa jag gjort. Livet blir lättare och bättre dag för dag. Barnen hamnar i focus. Jag ser mig själv må bättre. Jag kan sova. Jag orkar mer...
Finns inget jag ångrar, förutom att jag skulle ha gått tidigare.

Hon? Vem vet? Hon är sitt eget problem nu..

Trollis

Jessie!
Vet hur du känner, sitter här hemma å funderar på samma sak jag oxå. Känns som att det är nu eller aldrig som gäller... Min sambo lämnar mig under jul (igen) för att supa med släkten. Nu har jag fått nog. Större jävla egoist har jag nog aldrig träffat å jag tänker/vill inte finna mig i det här längre. Måste, precis som du, hitta kraften bara...suck.
Man kan lika gärna leva ensam utan oro i stället för ensam i ett förhållande med ständig oro å ångest mm. När de varken vill eller kan förändra sitt drickande finns det inget alternativ. Men beslutet är jättesvårt.
Finns ingen glädje med jul å ledighet längre, allt har han tagit ifrån mig å ersätt med ångest. Fy fan säger jag bara, usch

Jessie

Har inte skrivit på ett tag men varit här inne och kommenterat ibland . Ja, du trollis...
Kan säga att vi nu är särbos och det har gått för kort tid för att hinna känna något eller jag känner en j-vla massa!!!
Ångest, rädsla,tomhet,ett lugn, glad, ledsen och en ovisshet om framtiden ang oss.
Jag fick många svar där en del tyckte jag skulle lämna och tänka på mig sj och barnen. Många sa oxå att det är nåt som bara jag kunde bestämma . Jag blev stärkt här inne för att visa att jag acceptera inte detta liv längre men det blev han som tog steget ut. När han hade flyttat ångrade jag mig som fasen och var arg på mig sj och på "dom" som puschat på mig ang detta. Jag var inte beredd på det fast jag tänkt denna tanke såååå länge!
Ett tips, var säker på att det är det du vill!
MEN! Hur jobbigt det än är just nu så var det ett måste för allas skull och jag vill inte ha det ogjort men det gör det inte mindre sorgligt . Ikväll var han i sitt hus och han hade tagit ett par öl och jag kände att Gud var skönt att slippa det!!
Jag har lugn och ro, barnen slipper se det!
Jag är inte längre arg på "dom" utan det är av omtanke för mig, jag vet det.
Nu önskar jag mest att detta särbo liv ska funka och att vi hittar tillbaka men framför allt önskar jag mig att han kommer till insikt över sitt problem så att det inte bli värre ist men tyvärr kan jag inget göra mer än det jag redan har gjort . Jag kan ta ansvar över mitt och barnens liv, jag kam påverka så bli "skonade" och jag kan vara ett stöd för honom men jobbet måste han göra sj.
Nu orkar jag bara ta en dag i taget och lösa det å bästa sätt.
Trollis , kan du se dig sj om 10 år el 5 år till med de liv du lever idag?
Är det värt det?
Hur vill du att din framtid ska se ut och hur ska du göra för att påverka den?
Man lever bara en gång...

Leverjag

Trollis, tänkte på dig idag när jag såg ditt inlägg idag.

Jag tänkte att det är så synd att vi ofta gör oss mer olyckliga än vi behöver vara. Vi tänker på allt det dåliga istället för att fokusera på lösningar och möjligheter. Jag har själv en ganska dålig relation men har många gånger sagt till mig själv att må dåligt bestämmer jag själv över. Jag kan tänka positiva tankar, göra saker jag mår bra av även om annat är dåligt. Förstår du hur jag tänker? Och innan jag är i balans och mår bra så kan jag inte ta tag i det som behöver förändras. Och om mannen inte fanns längre, skulle jag automatiskt må så mycket bättre?

Tex, om jag inte varit ihop med honom, eller är skild och julen närmade sig. Vad skulle jag göra då? Kan jag göra något och tänka positiva tankar som att jag är fri, det är lugnt, jag kan baka, göra vackert runt omkring mig, vila, läsa, träffa en vän, gå på julkonsert, gå till kyrkan och lyssna på vacker musik... Gå på spa, unna mig massage, träning. Ja, du fattar.

Ville bara skicka med lite pepp att försöka göra det bästa av situationen för dig som det nu är.

Kram

Trollis

Tack!
Jag vet att ni har rätt båda två.
Är jättesvårt att veta vad man vill när man är helt nere. Man har tappat greppet om sig själv. Lägger sig åt sidan å fokuserar på alkoholisten. När man sen, många år senare kommer till insikt är det svårt att hitta det som gång var jag. Men jag kämpar på. Vet att enda utvägen är att lämna honom....panik.
Han är inte ens trevlig när han är nykter längre.
Usch så mycket berg å dalbana med känslor. Önskar man kunde "stänga" av ett tag å göra det jag måste göra = packa å dra
Kram till er fina stöttande människor ❤️