Det är så lätt att bara vräka ur sig: Men varför går du inte? Varför står du ut.. Lämna!
För det första, i bostadskrisens Sverige, är det inte "bara"..
Vi har ju inte ett klimat som gör att vi kan tälta i närmsta park..
För att få en bostad, krävs att du antingen har pengar, kontakter eller "tur". Inte ens då, är det något man fixar i en handvändning. Alla har inte syskon, släkt, föräldrar eller vänner man kan bo hos. (kanske någon enstaka natt, men inte vecko- eller månadsvis)
Dessutom måste du ha en fast inkomst och vara i avsaknad av betalningsanmärkningar. Sitter du hos kronolle, är det kört i alla fall hos de flesta privata värdar, såvida du inte har någon som går i borgen för dig. Oavsett vad anledningen till skulderna är, oavsett om du för övrigt skött dig prickfritt. (det är ju inte helt ovanligt att vi skaffat oss skulder, som egentligen beror på vår alkoholist..)
Idag är det dock inte ovanligt att ha någon form av anmärkning. Det sämsta är om man varit sen med sina hyresinbetalningar, då brukar det vara nobben tom hos kommunala bolag.
I storstäder har vi kommit dithän att många inte accepterar socialbidrag som "inkomstkälla". Knappt pensioner och sjukbidrag heller.. Dessutom brukar de vara så låga, så att man inte kommer upp i den inkomst som hyresvärdar kräver att man ska ha kvar sedan hyran är betald.. (och tyvärr understiger ofta beloppen det som räknas som "existensminimum")* notera också att socialens och övriga myndigheters sätt att beräkna "existensminimum"/skälig levnadsstandard, skiljer sig åt! Det försörjningsstöd man får, kommer inte alls upp i t.ex. kronofogdens siffror alla gånger.. Ofta finns bara andra och tredjehandskontrakt att få (och det är som bekant inte billigare..)
När det gäller missbruk, så kan det bli en tvist om vem som har rätt till bostaden. Och det är inte säkert att den som missbrukar frivilligt flyttar.. Att ta hjälp av domstolar, polis och sociala myndigheter är något som tar tid och ofta orsakar aggression hos den missbrukande.
Det i sin tur går ut över partner och ev. barn..
Det är inte så himla lätt att hålla huvudet kallt i såna lägen, där man kanske inte bara har hot om misshandel hängande över sig (det kan vara en realitet) Hemmet kan ha blivit vandaliserat av en missbrukare som fått för sig att hämnas..
Du ska packa.. Vilket inte är det lättaste om du har en motsträvig person som bevakar dig och vad du plockar med dig.. Du har barn som behöver byta dagis och skola.. Du kanske får längre till jobbet.. Och det KOSTAR! Det kostar stora pengar att flytta, även om du kör alla grejer själv!
Flyttanmälan, eftersändning av post, flytt av olika abonnemang
Kanske teckna nya abonnemang för telefon och el..
Nya försäkringar och inköp av en massa småpinaler och kompletteringar av möblemang, som man förut tog för givna..
Visst finns det loppisar och andrahandsbutiker.. men det är inte säkert att man får tag i det man behöver. Dessutom, är det inte gratis där heller..

Allt detta ska inte ses som ett skäl att INTE flytta ifrån en missbrukare, om man inte kan få denne att flytta..
Det kan vara värt både stök och pengar att få lugn och ro och en egen dörr att stänga om sig.
Det är mera en förklaring till alla klämkäcka "förståsigpåare", som tittar på en med stora ögon och säger: Men herregud, varför stack du inte tidigare?
Sedan tillkommer hela den känslomässiga biten.. Kom ihåg, att alkoholisten kanske inte alltid har varit alkoholist? Hen kanske är både trevlig och snäll när hen är nykter..?
Kanske älskar man fortfarande sin alkoholist och hoppas och tror på bättring.. (oftast är de ju inte lika fulla hela tiden.. eller ens otrevliga jämt, även om de är småfulla..)
Men till slut, när man väl kommer till gränsen, att man inte kan leva ihop med en person, som man trots allt älskar, så behöver man inga pekpinnar, utan hjälp!
Både med praktiska saker och med stöd att bli fri från sitt medberoende..

Och om du går i separationstankar, finns det några praktiska råd jag vill ge!

1. Ställ dig snarast i bostadskö! (om du inte redan gjort det.. Du måste inte tacka ja till varenda lägenhet du blir anvisad)Om du inte är ensam på kontraktet på den bostad du har.. Fast en flytt/ett lägenhetsbyte kan ju också vara en stark signal till alkoholisten, att det är dags att separera.

2. "katastrofväska".. En liten väska med det allra nödvändigaste packat, ifall det skulle "hetta till". Bara att greppa den i förbifarten.. Mobilladdare, bankdosa, pengar, busskort (om man inte har bil) mediciner (om man behöver såna..)toalettsaker/hygienartiklar och ett ombyte med kläder.. Jag behövde inte använda den, men den var bra i ett senare skede, eftersom jag också stoppade ner mitt pass och mina viktiga papper..
Dessutom hade den en lugnande inverkan.. Jag visste ju att den fanns om jag behövde dra.. Jag behövde inte fundera på vad jag skulle ta med mig i så fall..

3. Försök sätta undan en "buffert" så du har lite pengar att röra dig med, om du kan. Det underlättar enormt!

4. Försök reda ut ekonomin! Vilka utgifter/lån är dina? Vilka är gemensamma? Hur stora inkomster har du.. Så slipper du bli besviken eller dra på dig onödiga kostnader om t.ex. hyran är på gränsen för vad din ekonomi orkar med.. (passa på att rensa bland småutgifterna, olika abonemang etc)

5. Fundera över vad du behöver för att kunna bo, säg en vecka i första hand i en för övrigt tom lägenhet.. (jag kom på att jag förutom en madrass på golvet, behövde kudde, filt, lakan, handdukar, lampa och toalettpapper samt en uppsättning med glas/mugg, tallrik, kastrull och bestick..)
Om du får en ny bostad, så har du en lista att gå efter, om det blir en snabb flytt.. Sedan kompletterar man efter hand..

Det här är ju bara några enkla punkter och det går givetvis att ändra, lägga till och utesluta.. Men när jag bestämde mig, var jag ganska förrvirrad och tänkte inte klart.. Så jag hade nytta av detta..

Nykterist

Tusen tack! Precis så är det ju! Men hur vet man när gränsen är nådd och ifall man inte ångrar sig efteråt? Mest rädd för att ångra mig för att komma på det var kanske bättre med honom ändå.

Ja det är ju verkligen mycket praktiskt. Mår man heller inte bra blir den enklaste sak jobbig att genomföra.

etanoldrift

Ja, aeromagnus.. Vi är ju alla olika och ibland tror jag att men bokstavligt behöver hjälp med att bli förd ur situationen.. Ofta är man su stressad och helt tom inombords efter sömnbrist och annat.. Mitt bidrag är bara en liten hjälp på vägen.. För själv, hade jag ingen tanke på T.ex. "katastrofväska"
Jag fick tipset av en bekant som också varit medberoende och för min del, så hjälpte det, att ha "planerat" i förväg.. (det finns ju dom som bara måste ge sig iväg, utan att få någonting med sig, för dom hinner knappt rafsa åt sig plånbok eller telefon..
Jag har också fått frågan från många i bekantskapskretsen varför jag väntade så länge med att flytta? De trodde att det "bara" var att gå upp till soc och "få" en lägenhet.. Vilket tyvärr inte är fallet (jag tror att de kvinnohus som finns i landet vittnar om det)
Således.. En lista, för att "avlasta" stressen hos dom som funderar och fortfarande orkar.. Bara att börja "planera" kan skingra andra negativa tankar och faktiskt ge lite energi.. (men det är givetvis min egenupplevda subjektiva bedömning) :-)

etanoldrift

Ja, hur vet man..? En svår fråga, som är verkligen individuell.. Vi har alla olika gränser och jag tror att det i de flesta fall har gått alldeles för långt.. För många av oss stannar kvar i åratal (utan att något händer till det bättre..)
Vad finns att ångra egentligen?
Om ens partner är intresserad av ett fungerande förhållande ( kom ihåg att ett förhållande utgörs av TVÅ människor!) Så ser de till att ta emot hjälp!
Det fungerar aldrig i längden att det bara är EN som ska jämka sig och plocka upp bitarna efter den andre..
Fråga dig hur du vill att just DITT liv ska se ut? Vad vill du göra? Hur vill du leva?
Och framför allt hur mår du?( Inget om din drickande partner, utan bara dig!)

etanoldrift

Vill bara tillägga, att det kan vara en lång process, från det man "nått någon form av gräns", tills man tar det slutliga steget.. För mig tog det nog ett år av funderande först. när jag började läsa här, tog det säkert några månader innan jag började skriva (inombords, hade jag nog omedvetet ställt in mig på någon form av separation) Sedan tog det ytterligare 3 - 4 månader ungefär innan jag väl beslutade mig och skaffade en lägenhet.. Och visst var det en smula kaotiskt, men jag ångrar mig inte en sekund, trots att livet inte alltid är en dans på rosor..
Jag skulle tro att av de flesta som funderar, så tar det säkert uppemot ett år (om det inte är riktigt illa) innan man kommer till skott och innan man ordnat allt det praktiska.. För jag tippar, att i 90% av fallen, så har den som dricker ingen lust att bli nykter.. Undantag finns så helt kört är det inte, men då måste viljan finnas!

Nykterist

Jag mår inte bra alls tankar kring sjölvmord har kretsat när jag trott på honom men jag förstår nu att det inte är mitt fel tvekar ändå ibland, kanske får jag igång honom med nåt, glömt bädda eller bränt maten osv jag vet inte men nej jag vill inte ha det så vill att han ska vara så som när han är normal o kärleksfull. Har haft ångest o Depp länge men kommit ut ur det och försökt bli stark men han lyckas knäcka mig varje gång. Jag har helt andra planer för livet men jag älskar honom ändå pinsamt nog, jag känner mig som en boxningspåse

etanoldrift

Och hur du än försöker så kommer ingenting att vara bra nog (så länge han dricker) Skulle vilja att du läste boken Djävulsdansen av Sanna Lundell. Den finns säkert på biblioteket om du inte vill beställa den på nätet. (finns som ljudbok också)
Det är sorgligt att du känner dig så nertryckt att du funderar på att göra slut på dig..
För innerst inne tror jag att du också vet att det inte är DIG det är fel på..
Forumets egen "pärla" areomagnus, har själv berättat hur han var innan han blev nykter, så han kan säkert styrka det. (heder åt alla som valt om, och vågar berätta!)
Jag tycker att du hunnit en bit på väg, bara genom att ta dig till forumet och börja skriva.. Du är långtifrån ensam.. Hoppas att vi som är här kan stötta dig..
Jag tror du måste börja tänka mer på dig, för honom kan du inte ändra på (med mindre än han själv vill och så låter det ju inte på dig)
DU har inte gjort fel.. Men DU kan inte heller få honom nykter.. Det beslutet måste han komma fram till själv och vilja själv..
Ibland så måste man välja.. Jag valde att lämna en man som jag någonstans innerst inne älskar.. För att jag inte kan leva med "alkoholisten" som är framme 80 - 90% av tiden.. Han har valt flaskan och jag kan inte ändra på det beslutet..
Jag träffar honom då och då, men aldrig när han är onykter!

Det är alltid bra att få tips av människor som upplevt dessa hemska saker. Att lämna någon är ju ite så lätt alla gånger. Har man inte jobb eller inkomst blir allt så mycket jobbigare. Tyvärr har ju samhället för lite stödinsatser i dessa fall. Bra tips iaf.

Leverjag

Vilka bra, praktiska råd Etanoldrift

Jag har tvingats fly och vet vilket praktiskt och känslomässigt kaos som råder. Bra då att ha koll på läget innan. Bodde hos kompis, hyrde rum inneboende mm innan jag fick en egen bostad. Fick ta med mig folk för att hämta det viktigaste senare. Han var skyldig stora belopp som aldrig betalades. Ja, det är inte en rolig sits att vara i. Dessutom sörjer man och bearbetar både saknaden och allt man aldrig får upprättelse för. Alla varför och hur som snurrar i tankarna, som aldrig får några svar.

En mental och praktisk förberedelse är väldigt viktig och sunt, tror jag.

Ta hand om er där ute!

etanoldrift

Jag hoppas att det går bättre för dig nu (jag håller tummarna för dig, för jag tror att du är en sån som rest dig på nio och enhalv, och bestämt dig för att inte lägga dig igen!)
Ja, att ha lite koll innan, medan man funderar gör att man inte faller lika hårt.. Även om det nästan alltid känns någonstans
Ta hand om dig också!

Leverjag

Tack för det.
Det var drygt 20 år sedan och ledde till rättegång till slut. Anmälningar gjorda av andra och en av mig men pga av att han hittade på ekonomiska dumheter (småsummor) senare så var de tvungna att ta upp mitt fall som låg i kön före... :-( Det var väldigt jobbigt kan jag säga men efter det var jag helt fri känslomässigt och gick vidare. Och ja, stark blir man ofta av sina motgångar. Har sedan dess studerat gift mig, fått tre barn osv. Men visst, ibland undrar jag hur mycket själen tål egentligen... och om dessa händelser ändå inte riktigt helt är läkta i hjärtat.

Natti

Vilka bra tips du delar med dig av etanoldrift! Det är tungt att läsa hur ni kämpar och hur jobbigt ni har haft det. Samtidigt är jag oerhört imponerad av vilken styrka ni har. Jag skulle önska att det skulle finnas allt stöd från samhället som ni kan behöva som anhöriga. Jag förstår att det inte ser ut så, att det kan göra det praktiskt svårt att lämna och att det kan göra det ännu svårare att bestämma sig för om det är rätt att ta steget eller inte.

/magnus

Nykterist

Jag har varit så blind och naiv. Fy! Vad hemskt! Att jag inte fattat tidigare. Han har ju psykat mig totalt. Nu vet jag knappt vad jag vill. Vill bort men han vill ha hjälp, vad gör man. Vågar man vara kvar o försöka hjälpa. Hade varit skönare om han åkte in på behandling långt ifrån mig men tvivlar på att han vill det. Men klarar han detta själv o hur mycket mer får vi ta då? Börjat ta tag i saker hur som, läkare idag. Hoppas jag bara vågar berätta allt lite rädd, kontaktar dem socialen direkt då? Skrämmande. Hur reagerar han på det liksom? Vad har jag gett mig in i?

etanoldrift

Jag tycker att du SKA berätta, precis som det är!
Du vinner ingenting på att försöka förmildra eller släta över!
Det behöver inte ens vara dom som kontaktar socialen! Om du har barn som går i förskola/skola så räcker det att personalen har misstankar om att de far illa pga missbruk. De har anmälningsplikt!
Det kan tom vara så att någon i din närhet gör en oros-anmälan och då ligger ju du sämre till..
Jag tror att du BEHÖVER få berätta hur det egentligen ÄR! För din skull, för att du ska få hjälp (och han också för sitt missbruk!)
En alkoholist, kan i stunder av eftertankens kranka blekhet lova precis vad som helt.. tills nästa gång de tar till flaskan!)
Ja, jag tror att ni båda behöver ALL hjälp ni kan få!
Så berätta! I viss mån har personalen tystnadsplikt.. Och kom ihåg, att det kan bli anmält ändå, så det behöver inte bero på dig.. Däremot blir bilden av dig mer nyanserad om du själv vågar börja berätta..

Leverjag

Nykterist,

Hoppas det kändes bra att berätta. Du måste berätta för din egen skull också. Skammen, den idiotiska skammen gör bara att vi stannar längre i misär och de stackars barnen kommer inte bort från eländet.

En är medberoende, den andre beroende. Vilken förälder ska barnen kunna lita på och känna sig trygga med?
Du har fler chanser om du tar hjälp nu. Det som har hänt kan du inte ändra. Det som är framför dig kan påverka. Gå i samtal för att kunna se nyktert på situationen och bearbeta alla jobbiga känslor. Försök hitta ett eget boende och bygg en egen plattform. Ta bort/minimera riskerna i ditt och barnens liv. De kan ha kvar kontakten om de vill, nör han är nykter och mogen förälder.

Låt det inte gå fler dagar, veckor, månader. Det slutar bara illa.... Bra att du berättar. Ta hjälp. Det är läskigt och jobbigt i början, men släpp taget nu. Du orkar inte hålla ihop det längre...

Stora värmande styrkekramar ❤️

Nykterist

Vilken lättnad! Jag berättade! Pratade sen med han syster och blev bara ledsen att hans familj inte förstår. Men jag måste bli stark och klara detta med eller utan deras hjälp.

etanoldrift

Jag tror att syskon ibland vill "hålla om ryggen".. Det ville min fd-as också.. Fast de förstått att han hade problem (han hade haft problem förut) De trodde att det "lugnat ner sig" och var förstås ledsna och chockade..
Men det är ju inte hans syster som är tvungen att leva med honom.. Kanske har hon egna problem, som hon inte vill ska komma i dagen och därför reagerar som hon gör..?
En bekant till mig, blev rejält osams med sin svägerska, när hon gick ifrån sin man pga alkoholproblem.. Senare visade det sig att även svägerskan hade problem med sina dryckesvanor,( något hon kämpade jättehårt med att dölja) så det var väl som att trampa på en öm tå..

Den som inte själv bor med alkoholisten och behöver ta första stöten, har definitivt ingen talan enligt mig!
Hans syskon ville först att jag skulle "stanna kvar och få honom nykter.." Så jag frågade hur de hade tänkt sig att det skulle gå till, om han inte själv ansåg att han hade problem?
(till saken hör att jag vet att det dricks rejäla mängder där med... fast inte i smyg och inte riktigt i samma klass som min fd..)
Jag talade om, som det var, att det är nästintill omöjligt att få en alkoholist tvångsvårdad, såvida han inte är en fara för sig själv och omgivningen.
Inte ens om de har ångest, kan man få dem inlagda om de är berusade.. Då får man besked att återkomma, när de nyktrat till.. Och när de väl gjort det, så vill de inte längre ha vård.. (utan mer alkohol..)
Ta all hjälp du kan få av sociala myndigheter, missbruksenhet, kuratorer etc.. Du kommer att behöva det!
Styrkekram

Nykterist

Man blir ändå så ledsen. Låter han dricka en öl idag, vågar inte ta hans abstinens.
Var börjar jag nu då alltså? Socialen? Känner mig i alla fall starkare, på väg någonstans.

etanoldrift

Börja med socialen ! jag tror att de har en beroende- /missbruksenhet.. Be att få träffa/prata med någon där och lägg korten på bordet. Säg att du inte orkar ha det såhär!
Om man är osäker, så brukar dom vara jättegulliga och kloka i kommunens växel att lotsa en rätt, om man bara beskriver sitt ärende och inte vet vem man ska prata med eller vart man ska vända sig..