Jag är helt ny här på detta forum, har inte hunnit läsa allt ännu.
Finns betydligt fler än jag trodde i samma situation. Har en sambo som missbrukar både alkohol och casinospel. Just nu är det en lugn period enbart för att han måste snart lämna ett sista leverprov för att få tillbaka körkortet. (Efter ha kört rattfull)
Men jag får ren panik när jag tänker på vad som händer efter det sista provet. Han är långledig under jul och nyår...de senaste 2 jularna har han lämnat mig ensam för att supa med sin far i stället. Jag har 2 barn sen tidigare och de är med sin far och firar en normal jul med släkten.
Jag har långt att åka till min släkt och vill inte åka heller, har då ingen koll på vad som händer här hemma.
Känner mig helt slutkörd, han ljuger, är opålitlig, kan bara dra iväg för att supa några dagar utan att höra av sig. Nykter är han den finaste människan jag känner och det är just det som gör det så svårt att packa ihop och dra. Han blir mer och mer elak på fyllan, aldrig fysiskt men psykiskt, vilket kan vara värre.
Förra julen vägrade jag bjuda hit hans far, de sitter bara här och super isf, kände att jag inte orkade det. Då valde han att åka till honom istället, var borta hela dagen, kom hem två på natten..dyngrak. Tankar och känslor är ett stort kaos inom mig.. Vill ha ett normalt liv, helt utan äcklig alkohol, vill må bra

etanoldrift

Hej Trollis och välkommen!
Ge dig tid att läsa och "smälta" det vi skriver..
Jag tror att det är så med din alkoholist, som med min.. De erkänner inte att de har problem med alkohol!
Och så länge de själva inte ser alkoholen som boven i sitt beteende och det de "råkar ut" för så är det svårt att få dem att bli nyktra..
Jodå jag har förstått att min fd (som jag precis flyttat ifrån) fortfarande inte anser sig själv vara "alkoholist"
Han åkte också dit för grov rattfylla.. Att han slapp fängelse berodde enbart på att han i övrigt hade ordnade förhållanden, hem och jobb.. Och att det första vändan för hans del.
När det var dags för provtagningarna så gick han på vita knogar (har jag förstått senare) Då dracks det inget annat än lättöl någon vecka och några dagar innan..
En gång, var något värde på provet för högt, men då ställde han till med ett liv, att det måste ha varit förväxlat eller bero på hans värktabletter för ryggen.. När sanningen måste ha varit att han smygsöp. Han kunde sitta med folköl och lättöl helt öppet och troligen så hade han vin eller starköl i källaren eller i nåt av uthusen som han spädde på med..
Jag hoppas att du får kraft och mod att sätta ner foten.. Inte att få honom nykter, för det kan du inte, men att du får någon form av fason på ditt eget liv..
Hur vill du ha det? Har du också nått din gräns?
Du kan ju börja med att säga att du inte vill att han dricker hemma överhuvudtaget.. (vill han supa borta, så kan du inte hindra det..)
Jag tror vi alla har hoppats, att mannen vi blev tillsammans med ska komma tillbaks och alkoholisten försvinna.. Men tyvärr, historierna här visar att det oftast går åt motsatt håll..
Så börja med att planera ett liv utan den här mannen.. Har du tur, så inser han allvaret och tar emot behandling.. För DU kan inte få honom att bli nykter och det är inte ditt fel att han dricker!

Trollis

Har försökt så många gånger att få honom att förstå men gett upp det för längesen. Han har inga problem, att det händer dumheter beror bara på omständigheter och andra människor.
Min sambo failade oxå ett av testerna så det blev förlängt...men det va ju såklart mitt fel att han drack så mycket under en period. Aldrig hans eget val...
Är så äcklad å less på lögner å alla andra dumheter. Jag letar lägenhet för fullt med det finns inga just nu. Starkt gjort av dig att kunna lämna din sambo. Hur mår du nu då? Hittat lugnet?

etanoldrift

Det är ALDRIG ditt fel att han dricker (det är ju inte du som för glaset/flaskan till munnen och sväljer..
Ja, det känns som det värsta är över. Visst, det är vaken någon quick fix eller dans på rosor, men det är lugnt..
Som medberoende har man levt i ett inre kaos så länge, att man gärna tror att bara jag får en lägenhet så är allt frid och fröjd ;-)
Det är mycket, mycket lugnare! Vi bor ju en bra bit ifrån varandra, så det är ju inte bara att kvista över i fyllan.. (många mil, då jag flyttat till en annan ort)
Jag har ju tur i oturen att vara sjukpensionär, så jag har inget jobb jag måste pendla till.. Visst, ekonomin blir stram, men inte värre, än när vi var gifta och det mesta av inkomsterna gick till alkohol (och dumheter, köpta/gjorda på fyllan)
Jag kan inte säga att min man är rent spelberoende.. fast kanske på ett sätt.. Han spelar aldrig för stora summor, men lämnar ändå in tips, lotto och sånt varje vecka (och hoppas givetvis på storvinsten) Sammantaget blir då nog nästan bortemot tusenlappen varje månad..
Han slutade med tobak för ca ett halvår sen, för han insåg att han inte skulle ha råd när han blev pensionär.. Jag hade hellre sett att han slutat med vin och öl!
Ge inte upp lägenhetsletandet! Själv svarade jag på en annons och hade tur hos en privat värd.. Även hos bostadsbolagen kan man ha tur, om man är beredd att ta en lägenhet "på dagen" Blir du erbjuden visning, så gå för all del, även om du står långt ner i kön!
Hade en bekant som berättade att hennes dotter fick en lägenhet på det sättet.. Fast hon stod som nr 9.. De andra dök helt enkelt inte upp på visningen så lägenheten blev hennes!
Styrkekram!

Trollis

Det är egentligen rent förjävligt att man låtit det gå så långt, men det har ju liksom smugit på...
Helgen som gick var han full från fredag em till söndag em, inget ovanligt, det första han gör efter jobbet är att ta en öl följd av fler.
Han Car tvungen att ha en vit månad pga fotbojan, grov rattfylla. Trodde att det skulle vara en underbar månad...i helsike heller..vilket humör han hade, gick inte att prata med honom knappt. Antar att han led..men han har ju inga problem med alkohol!!!!
Går i samtalsterapi med en kvinna som är specialiserad på medberoende, mycket givande och lärorikt.
Nu börjar lugna perioden men jag vet ju att helvetet följer efter det.
Beundrar din styrka, att du verkligen flyttade...är mitt mål oxå.
Ja ekonomin blir tuff men det är värt det...läka sig själv, tillslut må bra, ha en sund relation som är givande. Detta suger ur en all livskraft man har, spelar ingen roll om han är nykter eller ej, eller hur mycket man än sover...ständigt slutkörd

Trollis

Det är egentligen rent förjävligt att man låtit det gå så långt, men det har ju liksom smugit på...
Helgen som gick var han full från fredag em till söndag em, inget ovanligt, det första han gör efter jobbet är att ta en öl följd av fler.
Han Car tvungen att ha en vit månad pga fotbojan, grov rattfylla. Trodde att det skulle vara en underbar månad...i helsike heller..vilket humör han hade, gick inte att prata med honom knappt. Antar att han led..men han har ju inga problem med alkohol!!!!
Går i samtalsterapi med en kvinna som är specialiserad på medberoende, mycket givande och lärorikt.
Nu börjar lugna perioden men jag vet ju att helvetet följer efter det.
Beundrar din styrka, att du verkligen flyttade...är mitt mål oxå.
Ja ekonomin blir tuff men det är värt det...läka sig själv, tillslut må bra, ha en sund relation som är givande. Detta suger ur en all livskraft man har, spelar ingen roll om han är nykter eller ej, eller hur mycket man än sover...ständigt slutkörd

etanoldrift

Både att bli "sövd" i alkoholdimmor och att ta sig ifrån, när första tanken väckts..
Jag har gått tillbaks i mina egna "dagböcker" som jag skriver rätt sporadiskt i (ibland blir det inte ens varje månad..) Jag har också varit beroende, mest för att det i början rörde sig om "normala" mängder och vin till maten (aldrig någon sprit direkt och aldrig några "fylleslag"/häftiga fester)
Sedan trodde jag att jag kunde begränsa hans drickande genom att "hjälpa till och dricka.. Det resulterade bara i att han köpte mer. Sedan drack jag för att det var lättare att stå ut med en "lullig", saggig karl när man själv var småberusad (det tog liksom udden av hans beteende..)
Sammantaget om du läser i mina trådar, så har jag nog tillbringat ett halvår på forumet och skrivit. Innan dess var jag inne och läste under ett halvår, medan jag bestämde mig för att själv tvärsluta!
Hela processen har tagit uppemot ett år.. Från det jag började leta lägenhet tills jag flyttade tog det några månader.. Och på slutet var det rätt jobbiga veckor, det ska medges!
Men idag tycker jag verkligen att det har varit värt det hela! Jag känner mig lyckligt lottad, för jag har kommit ur det skapligt helskinnad..
Fortsätt gärna att skriva och ta ett litet steg i taget!

Trollis

Jag har gjort exakt som du...varit med och druckit för att orka med fyllot..vilket ofta resulterade i bråk och tjafs.
Jag har slutat med det nu, det är inte jag...kände att jag drack alldeles för mycket. Tror att det är ganska vanligt att man faller in i drickandet oxå.
Nu blir jag mest äcklad av honom när han är full, försöker avstyra alla diskussioner som slutar med bråk. Jag försöker att se honom som "sjuk" när han är i det tillståndet. Tjänar ingenting till att diskutera något alls. Ibland räcker det med att han tycker att jag har fel tonläge för att han ska bli förbannad och tala om vilken värdelös människa jag är mm.
Sök hjälp i kommunen där du bor, har du tur kan det finnas grupper för medberoende. Det gör det här, har gått en utbildning om det och verkligen fått upp ögonen om mig själv och mitt liv. Är inte lätt på egen hand utan verktyg att gå vidare.

etanoldrift

Både som medberoende och alkoholister (numera nyktra alkoholister) Utan dom skulle jag inte ha kommit såhär långt!
Det skulle definitivt varit mer tjafs och bråk.. Jag fick både praktisk hjälp och goda råd. Bl a hur jag skulle bemöta honom, när han var på fyllan för att undvika mer bråk (och kanske misshandel)
Jag kunde tack vare det flytta utan att behöva "fly" och lämna allt jag ägde och hade..
Ja, jag jobbar med mitt medberoende och dom påminner varje gång jag hamnar i mina gamla tankemönster.. Vilket är lätt hänt!
Jag har börjat tänka på hur mitt liv ska se ut i fortsättningen.. För trots allt är det ett uppbrott, inte bara från en människa, utan från ett liv och en framtid, som man trodde att man hade..
Jag tillåter mig just nu att låta det vara lite "tomt" omkring mig, utan att fylla det med en massa saker. Bara för att kunna och hinna känna efter vad jag vill. För mig är det inte längre så förtvivlat bråttom.. Jag måste inte tacka ja till en massa saker och jag kan med gott samvete tacka nej och strunta i hur andra löser sina problem.. Jag behöver ju inte vara där och "peta" :-)

Trollis

Vad skönt för dig att du har sånt stöd omkring dig ?Jag har inte många vänner kvar tyvärr. Har nog blivit så på vägen, att man själv har dragit sig undan. Men jag jobbar hårt med mig själv varje dag, tack vare min terapeut som är specialiserad på medberoende. Det är verkligen inte lätt...har insett att min enda chans att bli frisk är ett liv Utan honom. Märker hur lätt man trillar in i det invanda gamla mönstret.

Från andra sidan kan jag ju bara med tyst nickande rörelse bekräfta din mans missbruk. Han har ju verkligen ett missbruk. Fotboja pga rattfylla, ja om inte det är en väckarklocka så... ja då vet jag inte vad som behövs. När man tänder av från alkohol mår man skit i tre dagar ca sedan blir det bättre. En månad då borde han varit fri från absitinensen iaf. Du måste försöka samla kraft i små steg och börja fundera på relationen du lever i. Han kommer nog inte förändras, som du själv mellan raderna uttrycker det. Nu kommer julen, ja en suparhögtid för många. Bra att du har stöd.

Trollis

Han vill inte ens förändras, han har inget problem (enligt honom)
Ett liv utan alkohol anser han, är inget liv. Båda hans föräldrar är alkoholister, mamman är nu nykter sen många år...henne kan jag prata med. Trodde att min man hamnade på botten å skulle vakna till efter fyllekörningen... Men icke!!!
Han håller sig lugn emellanåt men efter varje lugn period kommer nästa helvete. Ja, han är Verkligen alkoholist...stannar hemma från jobbet allt oftare...sura uppstötningar, problem med magen, tryck över bröstet mm...allt kopplat med alkohol..han skyller på maten, för starka kryddor mm.
Just nu har jag ingen annanstans att ta vägen, finns inga lägenheter här. Jag biter ihop, sätter upp en mask och låtsas att allt är bra...på insidan råder kaos.
Glad att få respons på detta forum, känns lite lättare att få skriva av sig lite. Tragiskt att vi är så många som lever på det här viset, sorgligt

Även jag kämpar med en man som dricker för mycket. Hade ett stort kaos i mig när jag loggade in här för några månader sedan. Känns väldigt bra att läsa och skriva av sig här. Lugnar när man inser att man inte är ensam.
Även jag har trott att bara jag pratar min man tillrätta så förstår han att han dricker för mycket. Inser nu att jag inget kan göra. Inser att det är hans ansvar, att jag bara har ansvar för mig själv. Försöker att tänka på mig och försöker må så bra som möjligt och väntar på ett under.

Trollis

Hej skrållan!
Detta är ett rent helvete vi sitter i. Att leva med en alkoholist som inte fattar det själv kan bara sluta med att man går under själv. Sakta men säkert har man brutits ner helt så man inte längre vet vad man vill eller känner...man blir deprimerad, sätter upp en fasad..lever för de nyktra stunderna när han är normal, men inte ens då känner man nån glädje längre..för helvetet kommer ju efter det falska lugnet.
Mitt mål är att jobba med mig själv, har lärt mig massor om alkoholism och medberoende den sista tiden.. Så fort jag hittar ett annat boende så Måste jag bryta upp hur smärtsamt det än blir.
Hellre en jobbig period än livstid i helvetet.. Skrållan, hur tänker du om framtiden? Ett liv tillsammans med honom eller ta dig därifrån?

Nykterist

Jag är oxå ny här, bara några dagar sedan. Sitter i exakt samma situation tyvärr. Vi måste börja tro på oss själva och bli starka och komma ifrån detta.

Jag kämpar vidare med min man. Jag har inte kommit så långt att jag kan tänka mig att lämna, även om den tanken kommer ibland när jag är förtvivlad. Min man har nyktra perioder emellanåt och då får man hopp, även om det är förätiskt att hoppad så. Är medveten om detta. Vissa perioder när han dricker är jag både arg och ledsen.

etanoldrift

I och med att ni börjat läsa och skriva på forumet, så HAR ni faktiskt gjort någonting för att förändra..
Ja, det är en lång process!
Det som ser så enkelt ut för utomstående kan vara förenat med mycket vånda och trampande fram och tillbaks.. Det finns en inbyggd beslutsångest hos oss medberoende.. Och den är bra att kunna ventilera här, oavsett utkomst av varje personlig situation!

Trollis

Snart är helgen här igen, min sambo har räknat ut att det är tre veckor kvar till nästa leverprov. Vilket innebär ännu en helg i dimman. Han kämpar med att få tillbaka körkortet efter grov rattfylla.
Igår, efter jobbet drack han " bara" 4 öl...för att koppla av. Han dricker varenda jävla dag, betydligt mindre på vardagar för att klara av att jobba...beroende är han absolut inte, enligt honom... Han dricker för att koppla av och att det är gott!!!!!
Trodde helgen skulle bli lugn, men nu kommer den där vidriga klumpen i magen smygandes. Hatar denna känsla?
Sambon hånar sin bror som varit på behandling och lever ett nyktert, lyckligt liv utan alla lögner, fylleslag å drama.. Jag säger att jag beundrar honom, att han är stark och vänt sitt liv till det bättre. Men ett liv utan alkohol är inget liv, enligt min sambo..
Jag vill bara skrika rakt ut å slå honom på käften, men inte ens det skulle få honom att "vakna"
Älskar honom nykter då är han så fin, omtänksam å kärleksfull..(om han inte har abstinens )
Men alkoholhelvetet har tagit över helt, snart finns inte den personen längre. Det är konstigt att han, i fyllan kan vara så otroligt trevlig mot andra personer å samtidigt så vidrig mot mig..? han blir äckligt flirtig å sliskig även när jag är med. Tänker då: om han beter sig såhär när jag är med, hur är det då när jag inte är med...men han menar ju inget med det, säger han. Då ska jag tycka att det är ok??????
MÅSTE ur detta helvete?
Glad att ha hittat detta forum, skönt att skriva ur sig det inre kaoset. Men samtidigt sorgligt, vi är sååå många med detta kaos

Nykterist

Vad jag känner igen detta trollis levt så i elva år, med rädsla för varje helg för hans drickande, för festerna, för aggressiviteten, sliskigheten osv.
Han går inte ut varje helg längre men dricker då hemma ändå.
Han försöker nu sluta när jag har nåt min gräns, vet dock ej om jag tror på det. Vet inte ens om jag vill längre för känner att den dåliga människa blivit en vardag och minns inte mycket av den snälle längre. Två veckor kvar innan han ska sluta nu och jag är rädd som för döden är skakig hela tiden, vill bara ut just nu få det att sluta.

Jessie

Det är inte kul att ha denna klump i magen när helgen närmar sig.
Hemskt att man överhuvudtaget ska behöva det.
Märkt mer nu el är det för det pågått en längre tid detta med klumpen i magen . Jag är ganska trött nu efter jag bytt arbetsuppgifter på mitt jobb och får man inte lugn och ro på helgen så bli det tufft.
Märker sj att jag har mindre tålamod på jobbet el är det för att jag har tagit bort min "mask "
Jag har för de närmsta på jobbet berättat att min man har alkoholproblem och att vi har det tufft ibland . Dom blev chokade, det hade dom aldrig trott . Jag som alltid är så glad!
Jag har ett bra pokerface svarade jag.
Här inne behöver man inte ha det och jag är så glad att vi hat varandra här!

Ja även jag känner igen mig. Har en man som varit nykter i 4 dagar, men nu antar jag att han ska dricka i morgon. Klumpen i magen känner jag också. Men det är sååå skönt att skriva och läsa här.