Har varit här på forumet emellanåt och läst era berättelser och känner igen mej i mycket i livet som anhörig till en drinkare.
Jag har varit tillsammans med min sambo i drygt 2 år och sambo på "riktigt" sedan maj i år. Hans ohälsosamma drickande visste jag om från
början när vi lärde känna varandra. Men jag fattade då nog aldrig hur stor del av hans liv det var och är just nu.Jag själv var väl på fel väg, drack
osunt mycket men var inte i ett beroende. Jag gjorde ett val, tog ansvar för min hälsa och medicinering som inte var en bra kombination med alkohol.
Idag dricker jag mycket lite och väldigt sällan. Men min sambo dricker varje dag efter jobbet( 3-4 st 7,2 % öl) enligt honom själv, och helgerna spårar det ofta ur med öl direkt på morronen och fortsätter nästan hela dagen.Hela hans kompiskrets har samma gemensamma intresse:alkohol.Han är inte elak men jag upplever honom som hänsynslös då hans hans jäkla behov av alkohol går före allt annat.Jag har pratat mej trött om hur alkoholen påverkar hans kropp,hjärna,min hälsa och framför allt vår relation. Han fattar säger han, men det gör han inte. Jag närmar mej sakta men säkert punkten då jag kommer att säga:du ska flytta, jag orkar inte mer, orkar inte slåss mot hans käraste:alkoholen. Är rädd att åter hamna i en svår depression som jag nyligen kämpat mej upp ur.Jag vet att han älskar mej men han älskar ölen mer och låter konsekvenserna förstöra vår relation. Jag har ingen att prata med,skäms för sitsen jag själv har försatt mej i. Säg inte bara åt mej att kasta ut karlsloken, jag älskar honom,vet hans goda sidor men alkoholen förstör så mycket. Jag är så klockrent kluven: dels har jag instinkten att skydda mej själv samtidigt vill jag inte ge upp att han vill/kan förändra sitt drickande.Vad ska jag göra?