Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Kommer på mig själv igen med att vilja styra upp min nya vän när jag känner att det inte blir riktigt som jag tänkt eller vill.Kan inte låta honom ta ansvar för egna handlingar tankar och känslor.Vägrar gå in i detta mönster igen.Back off sånt här idiotbeteende.Nu och mesamma!

exet har nu i ett tappert försök att rädda sig själv flyttat hem till sin mamma för att inte isolera sig i stugan över vintern.Skitbra tyckte jag och alla andra.
Så går jag förbi idag då hon bor nära mig och vad ser jag om inte exet som står och urinerar mot husväggen.Jag kan ju inte svära på att han var onykter,men vägen till baksidan av huset var bara några meter till och hade han varit nykter så borde han ju ha förpassat sig dit istället för alla att beskåda.
Och ännu ett hopp(inte för oss som par,men för honom) krossas.
Ska nu hans mamma ta hand om sin försupne son,över 80 år som hon är.Vem ska annars göra det?
Hans döttrar,syskon eller sjukvården?
Så sorgligt och jag känner mer och mer ett sunt avståndstagande och ett stort beklagande att situationen bara verkar förvärras för honom...

etanoldrift

Tycker att det är strongt gjort av dig att våga titta på dina egna mönster! Stor styrkekram för det!
Du kan ju inte göra nåt åt det så länge du blundar.. Och jag tror att du är på rätt väg.
Låt det ta den tid det tar.. Rom byggdes ju faktiskt inte på en dag.. Och du har ingenting att skämmas över, tvärtom..
Hejar på dig! <3

och ibland inte.
Min nya bekantskap har egna saker som delvis tynger och plågar honom och jag är där och försöker styra upp det och bollar kanske lite väl mycket med honom mellan varven.
Men så märker jag det,backar och låter tystnaden och tomheten mellan oss uppstå då jag inte ställer upp på att vara ett bollplank.
Dvs jag låter det falla tillbaka på honom att resonera och ta ställning till saker själv.
Annars har jag en tendens eller rättare sagt en reflex att gå in och styra upp så fort det bildas en spricka eller en blottning av ett nytt problem för Ullabulla att ta tag i.
Det har ju inget med min nya bekantskap att göra.
Alla har vi ju våra problem och ställningstaganden att göra och han söker ju mest efter en ventil eller ett öra.
Men jag går gärna igång på överväxel direkt.

Och när jag avstår så uppstår som sagt en tomhet inne i mig att inte få agera som jag brukar.
Men idag lyckades jag och sitter nu här hemma och känner att jaget är mer intakt än när jag rusar iväg och ska laga saker som inte är mina att laga.Så jag hoppas och tror att jag är mer observant på mig själv och mina egna brister.

Kul att se etanoldrift att du också tagit dig loss.
Nu kvarstår kanske att försonas med dig själv och din relations avslut utan att känna bitterhet och ilska.
Man kan ju nästan ana en viss röklukt mellan raderna :-)

Jag låter min omgivning påverka mig.
Både exets som nu verkar må lite bättre och ibland dyker upp och påminner om sin existens.
Även min nya vän som jag nu börjar upptäcka ett inre lager av,som det förstås ska vara i en relation.
Sakta närmar vi oss våra verkliga jag och får då chansen att ta oss en ordentlig titt och se om vem den andra personen är och om det känns bra i grunden.
Just nu känns det så,men jag har också en hel del obearbetat kvar från livet med exet och annan gammal skåpmat.
Jag måste se till att skapa tomrum där detta kan få ta plats och kännas och bearbetas.
Om jag bara lägger locket på så kommer snabbt denna nygamla känsla av oärlighet och dubbla budskap tillbaka.

Dvs de dubbla budskap som jag ger mig själv istället för att bena ur vad det står för.
Jag har en tendens att liksom bygga på en orolighet med nya spännande saker så jag slipper känna av oroligheterna.
Inte så värst lyckat,men det är ett beteendemönster jag haft sen jag gick högstadiet.

etanoldrift

Gamla mönster sopar man inte bort över en natt eller ens över några månader..
Själv blev jag en aning påmind, när jag skulle hämta lite saker och gubben var "salongsberusad" och på sitt charmigaste humör.. Vis av skadan så insåg jag att han var precis på den där gränsen, där man blir en smula "sentimental" och gråtmild.. Och känslan, jag kände inför den här biten av oberäknelighet var vad jag behövde för att inse (med sorg i hjärtat) varför jag lämnade..
Nej, det kändes ensamt, vemodigt och sorgset att lämna denna människospillra som stod där med tårar i ögonen och egentligen ville att jag skulle stanna kvar en stund till..
Hans ensamhet kletade kvar som en våt filt ett bra tag även när jag kommit hem.. Fick påminna mig igen, att det inte spelade nån roll om jag suttit kvar som "sällskapsdam".. Han hade inte varit gladare när jag än hade åkt.. Och fortfarande så vägrar han erkänna att han hinkar i sig..
Det fanns inga flaskor framme, inga tomglas och det var skapligt rent på bord och bänkar.. Men herrn själv, var som sagt en smula "svajig"..
Om det varit för några år sedan så hade jag nog suttit kvar och "hållit handen".. Idag reser sig den inre raggen i obehag istället..
Det är skitjobbigt att se när en människa befinner sig på "nerväg", utan att vilja öppna ögonen för fakta..
Men i enhet om lagen om den fria viljan, så reste min fria vilja hem med mig, medan hans fria vilja säkert gick ner i källaren och korkade upp en ny öl eller hällde upp ett nytt glas vin.. (jodå, det "känns" någonstans i magen och jag anser inte att jag varit "duktig".. Känner mig mer som en svikare, fastän jag innerst inne vet bättre..)

precis så är det.Vi är då den råtta som lämnar skeppet.
Fast vi varit där och gnott och gnetat och ställt upp och räckt till.
Någonstans har vi väl fått vår betalning, lön för mödan eller vad man nu vill kalla det.
Att man varit livsnödvändig både för att alkoholen ska få fortsätta flöda och att de känslomässigt ska orka med sin egen alkoholism.
Och den rollen kliver man då ur och lämnar den som dricker att möta sin egen verklighet utan skyddande omsorg från oss.
Kanske han vaknar, kanske inte men känn inte denna skuld.
Jag vet att den kan vara monumental men du har gjort tillräckligt och det vet du.
Och framför allt, det hjälpte inte..

etanoldrift

Förr hette det: Har du tagit fan i båten, så får du ro honom i land.. Jag hittade en ny variant: Har du tagit fan i båten så släng honom i sjön, för han kan simma!
Det otrevliga är den labila energi som omger en alkoholist.. Där de ena stunden gråter som barn, för att tio minuter senare skälla ut en för en inbillad oförrätt.. Dessutom, när de "mellan raderna" hotar med att ta livet av sig.. (känslomässig utpressning kallas det visst)
När det gäller andra, så är det lättare att sätta gränser.. När det gäller en människa man levt ihop med i många år så är det svårare..
... Jodå.. jag hör hur det plaskar.. Och ber till Gud, att det inte är jag som hittar honom drunknad..

Exet håller sig nu på sin kant.
Det kommer något litet lockrop här och där, men jag tror i grunden att han kanske är på gång med sitt nya och vad jag inbillar mig nyktra liv.
Om det är sant eller inte vet jag inte.
Själv mår jag förhållandevis bra och känner att jag själv med mina egna behov och önskningar får ta större plats.

I min nya relation så är jag också duktigare på att vara tydlig även om jag ibland är alltför mån om att fylla anda människors behov.Jag försöker ge akt på det och när jag märker det backa till min ringhörna.
Jag har nu med en helt ny typ av man att göra.
En i grunden stabil människa som är tydlig med gränser och behov och tar ansvar för dom.
Han är inte lika mån om att vara till lags som mitt ex var.Han var också i grunden en medberoendepersonlighet precis som jag.
Ville alltid göra andra människor nöjda och hade lite önskningar för egen del.
Han var alltså inte alls den superegoist som många beskriver sina drickande partners.

Sista året var han visserligen sån,då han var helt i alkoholens våld.
Men inte alls de övriga nästan 20 åren vi levde tillsammans.

Jag försöker skapa egen tid trots denna nya intensiva relation jag lever i.
Den slukar delvis mig levande då känslorna är så starka från båda håll.
Men någon liten del av förståndet behålls på en lite mer avvaktande planhalva så att jag klarar att se på vad som händer med mig och mitt själsliv i denna intensiva nya period i mitt liv.

Sammanfattningsvis så har jag i denna relation bättre kontroll på mig själv och kan också tydligare staka ut vad jag förväntar mig och behöver för att må bra.Jag hoppas att förståndet fortsätter sitta på plats.
Lycka till alla ni därute, bygg på er själva och skapa egna rum i det elände som det ofta är att leva med en aktiv missbrukare.
De egna rummen kan så småningom ge er kraft att förändra er livssituatíon till det bättre.
Åtminstone tydliggör det vem ni är både inför er själva och er partner så att kanske förändringar kan ske inne i relationen som gör er båda gott.

etanoldrift

Nej, det är inte alkoholisten som person(den där kärnan som finns innerst inne) som är egoist, utan "missbrukaren".. Och det finns verkligen en skillnad!
Många är det som ser med dömmande ögon på alkoholisten och förstår inte alls, när man beskriver de goda sidor som fanns och finns någonstans långt därinne.
Ja, min man är också medberoende sedan barnsben och därmed också (när han är nykter) mån om att vara alla till lags (ett omtyckthets och bekräftelsebehov, som aldrig kan fyllas av andra människor så länge självkänslan läcker som ett såll!)
Via alkoholen omvandlas det till en sorts "byteshandel".. "Om jag är trevlig och "snäll" (kanske köper en massa presenter..) så får du lov att låta mig dricka hur mycket och ofta jag vill."
Ja, i alkoholistens snedvridna värld, är detta fullt logiskt! Och den som inte går med på "byteshandeln" är "superegoist" och elak..
Det tar en stund, att fixa ramarna i sitt eget liv och att släppa taget om det liv man hade med alkoholisten.. (vi vill ju gärna fortsätta att vara "duktiga")
Önskar dig allt gott och ser fram mot dina lägesrapporter ;-) Kram ( kommer nog at skriva lite jag med vad det lider ;-) )

skapa ett jag som är intakt.
Som inte hela tiden störs av omvärlden.
Att inte låta mitt nygamla jag låta mig rubbas ur de cirklar som jag vet är mina och goda.
Att så snabbt någon blåser i hundvisslan så är jag där och sopar framför och bakom.
Hur ska man låta bli det?

Vilka verktyg ska man ta när man inte ens har en verktygslåda?
Man famlar febrilt i mörkret och hittar rätt här och där.
Nu sitter jag här i min ensamhet och mår riktigt bra och känner så tydligt min egen kärna av mitt jag som ju alltid funnits där men har flyttat så långt bak i mig själv att jag har fått krafsa rejält för att få fram det.
Att ha ett egenvärde utan att vara kopplad till en annan person, relation, barn eller vän.
Att ha en relation med sig själv, hur svårt ska det vara?
Hur svårt som helst för en medberoende som jag.

Men mönstren eller ränderna av det som är jag går inte längre att tvätta bort.
De finns där bortanför arbete relationer och måsten.
Hon fanns där trots allt och jag är så tacksam att hon väntade in mig och nu får ta plats igen.
Men hon flyr snabbt och lätt och jag får ibland hålla fast henne med våld.
Må jag ha styrkan att hålla henne på plats och i schack för hon är värd att få bo i mig.

etanoldrift

Tillit, är inget som kommer på befallning..
Det är något som måste få växa fram.. Ibland tar det tid innan det gror..
Rötterna är ömtåliga i början och allt känns rangligt..
Men har man väl lyckts en gång, så kommer man att lyckas igen..
Ju oftare du plockar fram Ullabulla där inifrån och ju mer du bekantar dig med henne så ska du se att ni trivs riktigt bra ihop..
Kanske blir hon lite less, när du hemfaller åt gamla ovanor.. men idag är hon aldrig långt borta..
För ni gillar ju varandra.. Och du vet ju var hon håller hus..
Ni är ju ganska trygga med varandra och behöver inte vare sig hota eller locka..
Jag ser en glatt språkande Ullabulla som sitter med sin Ullabulla och småpratar.. smider lite semesterplaner och drömmer.. Det ser varmt, ljust och fint ut, även om det blåser kring knutarna ibland..
Och ränderna ska för alltid få henne att minnas de strider hon faktiskt VANN!

Det har inte hänt förut och det är nog ett gott tecken.
Jag tittade in hos honom och hans mamma idag då jag såg att bilen stod där.
Jag har inte hört av honom på ett par veckor nu och jag kände ändå ett behov av en uppdatering.
Jag vet inte om han klarat sin magiska treveckorsgräns eller inte,jag tvivlar.
Men i vilket fall så kändes han betydligt fräschare och mer alert än på länge.Han hade precis slutat sin tunga arbetsvecka och brukar vara alldeles grå i ansiktet,men idag såg han pigg och fräsch ut.

Det kändes bra för mig att se och jag hoppas att det håller i sig.
Själv har jag varit ut och rest och klarat både buss,tunnelbana flyg och pendeltåg utan att ens darra på manschetten.Normalt sett så brukar jag vara spänd som en fiolsträng under alla typer av resor med "allmänna kommunikationsmedel"
Så något har ju hänt med mig.
Kanske den omtalade kontrollen som jag lärt mig släppa,jag vet inte.
På en hel del plan känner jag idag en stor ro,jobbar inte särdeles mycket och har inte mina dagar speciellt utstakade eller planerade.Tar det viktigaste först och är ganska mycket ledig.

Jag ser till att lägga ganska mycket space för eftertanke och reflektion men det känns inte tungt utan bara som en nödvändig bit som jag alltför ofta prioriterat bort pga tidsbrist.
I vilket fall,läget riktigt bra just nu och lägger inte alltför mycket krut på mina medberoendedumheter eller på att tänka på hur exet har det.
,skönt..

etanoldrift

Kul att höra ifrån dig Ullabulla!
Ja, även jag har nog "saktat ner".. Och det du skrev om eftertanke och reflexion är bra.. Känner att jag själv behöver få ett "tomrum" runt mig, som inte nödvändigtvis måste fyllas med något på stört.. Det är ju så många som tror att jag känner mig ensam.. ( jag var mer ensam förut..) och vill ha med mig på olika saker.. Känns nästan som det blir lite stressigt det också hihi..
Ibland känns det som "den stora tröttheten" kommit ikapp.. Kanske för att jag håller på att slappna av inombords.. Det tar faktiskt en stund att acklimatisera sig, även om det är positivt och jag trivs..
Jag fick faktiskt säga till min alkoholist att inte ringa stup i kvarten.. (han blir ju så sällskapssjuk när han dricker) Han har ju inget umgänge, förutom "flaskan", syskonen, katten och mig..
Jag har påpekat det för honom förut, men när vi fortfarande bodde ihop, så såg han mig som sin personliga sällskapsdam.. Och vissa vanor är nog svårt att släppa..
Jag sätter telefonen på ljudlös (eller stänger av) Meningen är ju inte att jag ska behöva ha det så, för det finns ju andra som kanske behöver nå mig.. Så jag misstänker att nu kommer en ny period av "testa gränser".. Vi är dock inte osams, och när han är nykter är han hur trevlig som helst.
Hans fysiska skick är dock sämre.. Inte så att han börjat missköta sitt yttre, sin hygien eller kläderna, men magrat, lite "vimsig"/glömsk och händerna darrar mer än förut.. Han hade tänkt gå i pension, men har valt att fortsätta på deltid och jag tror att det är detta som håller honom uppe så länge. Hur länge återstår att se..
Vi kommer inte att fira jul ihop, vilket jag såg gjorde honom ledsen, men jag sa att jag har ingen lust att ge mig ut och kuska på vägarna en julafton. Ett av barnen bjuder på jullunch och sedan ser jag faktiskt fram mot att gå i midnattsmässan (jag är för morgontrött för julotta) Även om jag inte längre är medlem i Svenska Kyrkan, så känns det som jag slutit fred med "Gud"..
Vi har båda kommit en bit till på väg och jag önskar dig lycka till! Kram!

ett nyktert jul och nyår.
Själv ska jag ut och resa med min nya kärlek och jag hoppas vi ska få det fint.
Exet ligger på lite lagom med hur han håller på att förändras inifrån och att en process är igång i honom och att han är på väg tillbaka.
Dvs han luskar lite om det fortfarande finns ett vi.
På ytan ser han betydligt fräschare ut.
Han har gått upp i vikt igen efter att ha tappat 15 kilo tidigare i höst pga kajkad mage.

Jag tror honom också att något håller på att hända.
Men det viktigaste av allt-har han slutat dricka,Näpp!
Precis som om han drar sig själv baklänges genom ett alldeles för litet nålsöga.
Hur tänker man när man försöker förändra en hel del av det yttre livet när det viktigaste och första borde vara att låta bli alkoholen.
Hoppet verkar aldrig överge en alkis att om jag bara gör det eller det,ändrar si eller så, så kommer kanske alkoholen att lägga sig på en rimlig plats igen.
-Jag försöker verkligen upprepar han.Ja men du försöker ju uppenbarligen inte tillräckligt.

Jag har försökt peppa honom så gott han kan då jag verkligen för hans skull hoppas att han får rätsida på sitt liv.
-Jag har bara druckit 4 ggr på sju veckor..
Jo det är klart, ska man jämföra det med när han drack varje dag som värst så är det ju helt klart ett stort framsteg.
Men han låter ju liksom sig själv ramla ned på noll med jämna mellanrum.

Själv dimper jag ibland ned i det svarta hålet och känner en avgrund inför mig själv och min egen framtid.
Men det går snabbt att hämta upp sig igen och säkerligen har det mycket att göra med min nya relation.
Men också att jag faktiskt inifrån och ut inte kommer att ta mer skit.
Varken från min nya vän, eller från någon annan.
Min väl utvecklade magkänsla ska få fortsätta styra mig rätt mot nya mål med mer innehåll och mer kvalitet och balans i mitt liv.

Jäklar vad tuff hon låter Ullabulla såhär den tredje advent..hoppas hon håller fast i den känslan över helgerna åtminstone :)
Ha det bra alla härinne som kämpar med beroende och medberoende.
Och kom ihåg: det är som mörkast innan det ljusnar.

Vad mysigt det låter att åka bort o ha det trevligt o inte behöva tänka så mycket på exet o alkoholen .
Det där sista du skrev att det är som mörkast innan det ljusnar det stämmer nog ganska bra. Jag är i mörkret men hoppas jag ser ljuset snart!
Kram ?

etanoldrift

Fortsätt du att låta tuff! Ibland är det faktiskt BRA, att vi inbillar oss själva också att vi vet var vi står! Jag fick tipset av en mental coach.. som sa att hjärnan är såpass lättlurad eller hur vi nu ska kalla det, att vi faktiskt kan övertyga oss själva (helst då med POSITIVA uppmaningar)
Ibland är det faktiskt skönt att kliva in i en "roll", där vi har full koll på oss själva ;-)
Här har jag precis fått tillbaks min dator igen.. (mina reumatistknöliga fingrar klarar inte att sitta och skriva på telefon)
Gott att se att du fortsätter på din egen inslagna väg iaf. Ingen har lovat att det ska vara en autostrada.. Huvudsaken är ju att vi är på väg <3
Kram!

Var förbi exet för att önska god jul.Han var klapp kanon kl 11 på fm dagen före julafton och blev mycket glad åt att se mig.
Åhh kom hit osv men jag höll behörigt avstånd.
Han pratade om möjligheterna för återförening och att han också minsann skulle ut och resa vilket han inte gjort en min av att göra de sista 10 åren.
Trots eller kanske tack vare hans ömkliga situation så kände jag sån sympati med detta vrak till människa.
Jag bad att få ta hans vinglögg som stod på bordet och det fick jag.
Sen somnade han om och jag pratade med hans gamla mamma i köket.
Hur går det? frågade jag.
Joo det kändes ändå bättre att veta var han var någonstans.

Jag tänker på hans alternativ.
Vara ensam i stugan och dricka på samma sätt.
Att någon av hans döttrar förbarmat sig över honom.
Eller att jag om jag levt ensam tagit hem honom till mig och vårdat honom nykter.

Ingenstans i detta lägger jag skuldbördan på honom att själv resa sig upp och ta sitt ansvar.
Endast genom att jag tog glöggen ifrån honom gjorde det möjligt att igår på självaste julafton kunna presentera en nykter uppenbarelse för barn barnbarn och andra släktingar.
Kanske borde jag inte gjort det.
Kanske borde de fått se exakt hur eländigt det egentligen är.

Dessutom ringer han då idag och ber om att få igen glöggen då han gärna vill ge lilla mamma en bra stund såhär på juldagen..
Jo tjena hej.
Och i samma andetag kan han då klämma ur sig sin sorg och saknad och önskan om att situationen vore annorlunda och att vi fortfarande levde tillsammans.
Det märkliga i detta är ju inte hans agerande utan det är ju mitt.
Varför skulle jag dit överhuvudtaget?
Vems samvete skulle jag döva och i vilket syfte?
Varför väljer jag att må dåligt över något som jag uppenbarligen inte har kapacitet eller vilja att fixa.
Dvs varför fortsätter jag att låta hans mående påverka mitt mående?
Jo för att jag låter det göra det och inte vidtar NÖDVÄNDIGA ÅTGÄRDER för att detta inte ska fortsätta upprepas.

Så Ullabulla inför 2016 måste tydligen nya regler återupprättas för att du inte ska trilla dit på onödvändiga sinnesstämningar som bara gör dig illa.
Fila på det du och återkom hit till forumet när du kommit på det.
Klart slut från Ullabulla och ha en fortsatt bra jul forumvänner.