Det vidare livet

Jag försöker ta tagi i denne hemska sjukdom jag har,jag gjorde det för ett år sen men föll dit igen. När jag tog tag i det på allvar och verkliegn ville sluta så gick jag snabbt tillbaka till min vardag.
Jobbade och gick i skola. Va sjukskriven en vecka efter att jag hade blivit utskriven från psyk.
Det gick bra (tror jag) jag låssades som om inget hade hänt o berättade inte om mitt tillstånd för någon.
Denna gång är det annorlunda,jag har berättat det för många (vänner,familj,kollegor o chefen) det va en skön känsla att berätta det,men varför har jag denna ångest?

Jag har tagit steget att "outa" detta med mitt missbruk till vänner och till mina kollegor o chefen. Det kände bra att göra det,som om en stor sten lyftes från mina axlar.
Men varför tvivilar jag ibland? Varför tror jag att jag har skadat mig själv mer. Skulle jag ha varit tyst? Skulle behöva lite peppande ord <3

Hej. det var ett tag sen jag var aktiv här,rättaresagt ett år sen snart. För ett år sen blev jag inlagd. För ett år sen var jag nykter 7 månader, för ett år sen trodde jag att jag skulle fixa detta.
Det gjorde jag inte.
Jag fick återfall,först ett,sen ett till och sen många. allt närmare varandra. Från månader i sär till bara 4-5 dagar tätt.
Jag nekade medicin när jag blev utskriven,ville känna att jag fixa det själv. Nu snart ett år sen så gör inte jag det.

Det är ju själva fan vad detta gift lurar en!!
Varje gång går 4-5dagar bort. Blir trött och orkar inte jobba ordentligt. En veckas träning ryker.. äter dåligt. Deprimerad.. ångest.
Sedan nystart. Nu jäklar. Målar upp tydliga målbilder och ser att om jag "bara" får bukt med drickandet så är ju livet bra!
Men. Så glömmer man. Hamnar plötsligt på systemet. Bara en pytteliten flaska. Eller nä, tar en stor. Asch man vet ju hur surt det är om man vill ha liiite till.. tar en box. Japp. Då är det igång igen.

Hej jag är ny här , jag har varit nykter fyra år snart ,går på öppenvården och äter Antabus .Ensamhet kände jag mycket i början av nykterheten ,har accepterat att det här är en sjukdom och har fått bryta kontakten med alla vänner och livet jag levde då .Jag är fortfarande rätt ensam och har svårt att ta kontakt med nya människor så nya vänner är svårt att hitta.Jag undrar om ni har tips på vad man ska göra för att känna sig mindre ensam ?hur gör ni ? :-)

Hallå forumet. Har suttit och läst här mycket den senaste tiden och känner att jag måste skriva av mig lite för att inte hoppa på tåget igen.

Hej jag tänkte höra om jag kan dricka nu på lördag. Har varit utan antabus i två veckor nu. Och när jag väl tog de så hade jag gått på de i 7 dagar, allt som allt har jag tagit 5 st 400 mg . Sista tog jag den 25 aug.Måste få svar ganska fort så jag vet. För måste verkligen ut på lördag. Har inga alkohol problem nu.

Hej, helt ny här och stannat vid en mack (nykter) så skriver kort men återkommer senare med mer.

Är väl alkoholist med utmattningssymptom och dricker nästan jämt och för mycket , delvis för att döva stressen säkert.

Prövat att sluta flera gånger men blir så fruktansvärt trött och närmast apatisk (inte hållit ut så länge någon gång) och får panik för det då. "Slutade" i måndags och idag tvingade jag mig upp ur sängen 11. Vill ingenting så min firma blir givetvis lidande framöver .

Ja lite kort och ingen riktig fråga men ville börja någonstans

Nu har jag flyttat över hit efter 100 dagars nykterhet.

Har varit med här länge haft långa nykterhetsperioder men vad gör man livsgnistan försvunnit?

Då man känner man levt klart ?

Vet inte hur många som är med här som har samsjuklighet ?