Återfall

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Profile picture for user Tomen

33 dagar var ju jättebra gjort. Är också tillbaka på dag 2, men höll bara 12 dagar denna gången. Kämpa på, så kommer du upp i 33 nya dagar :)

Profile picture for user Denhärgången

Hurra för dina dagar, både förra 12 och nya 2.
Jag är jätteglad att jag Äntligen förstått att jag aldrig kommer kunna dricka lite eller måttligt, det är bara avstå helt som kan rädda mig. Och återfall är väl en naturlig del av den resan. Försöker ta ansvar för ångesten den här gången, fått återberättat allt jag gjorde, lyssnat på hur det känns för andra att se mig försvinna i dimman. Hoppas med allt jag har att det här var sista gången.

Profile picture for user Denhärgången

Så, börjar få kläm på hur forumet funkar. Det här är alltså tråden om min resa. Borde valt en mer catchy rubrik, men fortsätter väl skriva här, och hoppas någon vill titta in.
Dag 9 sedan senaste återfallet. Jag känner inget sug. Alkohol är numera bara förknippat med ångest, jag har inte längre några illusioner om att det kan få mig att må bättre, och förhoppningsvis kan jag fortsätta påminna mig om det.
Det är snart ett år sedan jag lämnade mitt äktenskap och påbörjade resan mot ett friskare liv. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som har hänt, vad det är som är så jävla i grunden felkonstruerat i min person. Men jag märker att jag blir tryggare, lugnare, väljer livet lite mer för varje dag.
Jag försöker bryta min ensamhet. Tvingar mig själv ut i sociala sammanhang, men jag lyckas ändå aldrig riktigt prata med nån. På tisdag ska jag våga besöka ett AAmöte. Så, nu har jag skrivit det, nu blir det verklighet.
Tar gärna emot tips på andra sätt att fylla på mitt liv med människor.

Profile picture for user Picklad

Ensamheten och ångesten är svår. Hoppas att du kommer iväg på mötet och kan känna att vi andra faktiskt finns på riktigt även om vi liksom inte syns.
Tänker på dig! Själv kommer jag nog inte å klara kvällen. Utan alkohol alltså. Så mycket skit från jobbet som kräver mer än jag har att ge just nu.
Kram
Vi

Profile picture for user Denhärgången

Som svar på av Picklad

Styrkekram till dig. Jag hoppas du står ut med din kväll. Förstår dig, ibland orkar man ju bara inte med.
Du får gärna berätta mer om vad det är som tynger så på jobbet, jag lyssnar gärna.
Önskar dig all kraft att hitta andra sätt att kanalisera och distrahera. Annars åtminstone en ångestfri morgondag.
Själv har jag haft en totalt improduktiv arbetsdag, måste ändå gå med på att ta helg och acceptera besvikelsen över mig själv. Det blir ju snart ny vecka, nya chanser.

Profile picture for user Tomen

Som svar på av Denhärgången

Otroligt bra gjort att så snabbt gå tillbaka till nykterheten igen. Är själv på precis samma våglängd. Finns inget som heter måttlighetsdricka för mig. Måste avstå till 100%. En folköl så trillar jag. Är nu inne på 11 dygnet utan. Känns bra, men får inte bukt med ångesten. Men så otroligt bra av dig att du tar dig till ett AA möte, håller varenda tunne jag har för att du ska få ut ngt av det. Lycka till och kämpa på.

Profile picture for user Tomen

Som svar på av Denhärgången

Otroligt bra gjort att så snabbt gå tillbaka till nykterheten igen. Är själv på precis samma våglängd. Finns inget som heter måttlighetsdricka för mig. Måste avstå till 100%. En folköl så trillar jag. Är nu inne på 11 dygnet utan. Känns bra, men får inte bukt med ångesten. Men så otroligt bra av dig att du tar dig till ett AA möte, håller varenda tunne jag har för att du ska få ut ngt av det. Lycka till och kämpa på.

Profile picture for user Denhärgången

Jag känner hur det kommer igen. Börjar som att jag känner mig livrädd inifrån, tvivlar på verkligheten, som att psyket bara ska falla och fortsätta falla. Hjärnan speedsurrar, hela framtiden spelas upp och den är körd, jag kommer aldrig orka. Jag ska inte bedöva det, jag ska fortsätta kämpa. Jag är så jävla inihelvetes trött på att bli starkare, ensammare, starkare. Jag längtar efter dagen jag har någon mer att vända mig till än mig själv. Kära universum, lova att den kommer.

Profile picture for user Denhärgången

Dagens tacksamhet att jag kämpade mig igenom ångestsöndag utan att dricka. Jag gick och kände på min exmans bib, men lät bli den.
Jag fastnar hela tiden i långa tankeloopar om hur livet borde vara. Det kanske är såhär, tänker jag, att eftersom det hör till mitt yrke att observera och fantisera om andras liv, går det där mönstret lite överstyr när jag jobbar ensam för länge. Jag blir avundsjuk på nästan alla, föreställer mig hur andra har sina tickande liv och vet vad dom håller på med. Jag mår bra när jag kommer fram till att jag får skita i tävlingen, när den tanken verkligen får utrymme känns allt så enkelt, det finns ju inget mål, jag kan ju bara låta bli att jämföra mig och acceptera mina livsval.
Jag läser om overklighetskänslor, och att en strategi att hantera är att bara acceptera. Jag provar det lite försiktigt. Det här är min värld och så känns den.
Jag undrar om jag lägger orimligt mycket tankeverksamhet på att försöka få grepp om existensen. Jag behöver hitta ett sätt att förhålla mig och hålla fast vid det. Jag är väldigt rädd för att leva i ett tomt universum.

Profile picture for user Denhärgången

Andas mod inför mitt första möte. Egentligen inte nervös för hur det kommer vara, bara som vanligt stirrig över ny social situation. Jag kommer göra fel, inte hitta dit, inte kunna koderna, jag är ett UFO.
Tack för boktipset, öltunnan. Ska försöka få tag i den, verkar intressant.

Profile picture for user IronWill

Ditt 10:e inlägg. Är inte det vad vi gjort världen till? Ett ställe där vi desperat försöker övertyga alla inkl. oss själva att vi är lyckliga? Vi ska ha allt och klara av allt och se lyckliga ut medan vi gör det. Jag vet av ...skäl vad som gömmer sig bakom många lyckliga fasader. Ingen mening att vara avundsjuk på någon. Det bästa vore att fokusera på vad man själv mår bra av utan att förden delen bli narcisisstisk. De allra flesta finmålade fasader har en bakgård med diverse sopor. Jag har inte nått upplysning själv på långa vägar, så gör inte som jag gör, gör som jag säger :)

Profile picture for user Sannah

Du bryter isen genom att dela med dig. Vi är många som kämpar. Fler än vi anar känner precis som du. Hjärna lurar oss genom att tro att vi är unika i att känna och vi vill där igenom fly och döva istället för att stå ut.
Prova att meditera strukturerat tex med vägledda meditationer tips Insight timer.
Kram till dig!

Profile picture for user Denhärgången

Ja, det stämmer ju, och jag vet ju också egentligen att den där avunden är verklighetsfrånkopplad, jag vill ju inte ens ha det där livet, jag har ju valt något helt annat.
Det är svårt att komma bort ifrån den massproducerade bilden av lycka. Eller att det går bra när jag är trygg och sund, men jag använder det som en flykt när jag får ångest - "om jag bara hade ett vanligt jobb, om jag lyckades med kärnfamiljsprojektet, om jag bara bodde i en villa..."
Det är svårt att nå varandras verkligheter, man möts ju aldrig.
Jag har också tänkt på att jag använt alkohol som en slags punk mot det där - jag måste inte leva efter nån mall, jag är fri att göra som jag vill, blablabla. Och att jag borde kunna hitta det där som en styrka i mig själv istället, nykter.
Jag snuddade vid en enorm kärlek till mänskligheten igår på mötet, jag har tappat det där lite i min personliga kris och kamp. Jag vill ha fler människor att tycka om.

Profile picture for user Denhärgången

"hjärnan lurar oss att tro att vi är unika", det var en jättebra tanke. Sugen på att prova meditation.

Profile picture for user Asterix

Just idag har jag varit nykter 2 månader. Just idag orkade jag inte stå emot. Jag trodde jag kommit över det värsta men icke. Gick som en radiostyrd robot till systemet och köpte en halvpanna sprit. Hann knapt innanför dörren hemma innan jag tog första glaset.
Faan vad jag hatar sprit.
Men jag kan inte låta bli.
Jag har gått på massor av AA möten fått medalj för en månad men ändå sitter jag nu här oc

Profile picture for user Denhärgången

Ja, det var ungefär så det var för mig också. Tänk att det är så jävla lätt att bara sluta tänka, sluta orka.
Hur mår du idag? Jag hoppas att du kan förlåta dig själv och vara snäll mot dig. Allt du byggt upp finns kvar, dina två månader räknas lika mycket för det.
Är det såhär det kommer vara, att man tror att man är säker, att man byggt upp tillräckligt mycket för att resonera bort det, och så kommer det ändå kunna slå till när som helst? Hur länge då? Blir det lättare?
Hur skyddar vi oss från plötsliga attacker när vi inte kan lita på våra egna hjärnor?
<3

Profile picture for user Jasmine

Var det något speciellt som hände igår? Försök komma tillbaka till nykterheten- vi vet ju att det är värt det.

Kram?

Profile picture for user Carina

Du snubblade igår och jag tolkar det du skriver som att du besviken på att det hände. Hur mår du idag?

Nu har du möjlighet att påverka nästa steg. Antingen blir detta ett tillfälligt bakslag och du tar ett nytt beslut om att fortsätta din förändring där du var. Eller så blir det en längre process... Vad känner du att du kan göra idag så det blir bästa, möjliga för dig?

Vi finns här!
Med hopp om att du mår ok!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Denhärgången

Ångest igen, sliter sönder hjärnan, herre helvetes jävla kuksatan varför kan det aldrig bli tyst där uppe.
Hade sån jävla lust att stänga av det med lite a, bara några folköl, det kan jag ju (NEJDETKANJAGINTE)-
Men jag gick inte till affären. Jag hade en starkare röst som målade upp en bild av personen jag vill vara. Okej. En sekund i taget, andas genom ångesten, acceptera tjatet i skallen, sätta igång middagen, drömma om kärleken.
Hoppas ni andra också tar er genom helgen.

Profile picture for user Denhärgången

Två veckor sedan jag snubblade.
Besökt djupaste ångesthålen senaste dagarna. Ägnat mig åt alla möjliga knäppa destruktiva beteenden, men inte druckit.
Börjar känna av ordentligt sug, märker att hjärnan börjar trixa och förhandla - jag kan dricka bara när jag är själv, jag kan stänga av mobilen så jag inte gör nåt dumt, jag kan dricka bara några folköl mitt i natten för att jobba bättre, tjat tjat tjat tjat.
Imorgon möte igen, tänker att det blir en bra påminnelse om vad det är jag håller på med.

Profile picture for user Denhärgången

Allt känns enkelt när han finns. Det behöver inte gå ut på något mer än hans röst, hans fingrar, samtalet som motbevisar rymdens tomhet. Tänk om jag kan vara den jag blir när jag ser mig själv genom hans ögon.
Tre veckor nykter.
Snälla universum och allt som existerar, låt mig hålla i honom, ovanför ytan, hjälp mig att aldrig mer dra med honom ner.

Profile picture for user Denhärgången

Jag hade 30 dagar idag.
Jag dricker.
Jag dricker folköl, som att det är ursäktat, jag dricker utan värdighet. Jag är bara djur just nu, jag hoppas att jag aldrig förlåter mig själv.
Jag bråkar med den jag älskar. Hurra, jag har hittat min trigger. När människor upptäcker vem jag är lämnar dom, och annars ska jag så in helvete visa dom hur jävla dålig jag är. Inget som är bra är jag värd, inget inget inget inget.

Profile picture for user Jasmine

Klart att du är värdefull! och är värd det som är bra!!! Varför dricker du ikväll? Kan du sluta nu? Kram

Profile picture for user Denhärgången

Detta helvetes jävla kukliv.
Jag förlåter visst mig själv. Och studsar vidare. 8 folköl på 30 dagar är ändå bästa siffrorna jag haft. Det går ju åt rätt håll.
Jag behöver ju ta tag i att inte trassla till det så förbannat, jag behöver ju förstå varför jag hela tiden gör mig själv så jävla otröstlig att jag inte står ut. Hur gör man detta? Jag förstår ju att jag behöver hjälp med mitt liv men jag kan så verkligen inte se vart jag ska vända mig. A v g r u u u n d.
Tack för att ni har tittat in. Det där lilla betyder så sjukt mycket. Jag är inte osynlig.
Kram

Profile picture for user Denhärgången

I helgen var jag på en spelning, på en pub jag inte besökt på flera år. Det var som att kika in genom fönstret till ett tidigare liv, ett annat jag. Badade i minnen och skam, alla kvällar jag bara kastat bort i diset, alla tårarna och kaoset, hur kan det vara jag.
Det var under åren jag drack utåt, som en bomb. De senaste åren har jag druckit inåt, i tystnad, i långsam självförgörelse. Jag har suddat ut min person, nött ner all glädje, lärt mig leva på avstånd.
I helgen drack jag en alkoholfri öl och skämdes över alla tidigare versioner.
Jag blundade och lyssnade på musiken. Min kärlek höll om mig som en mur.

Profile picture for user Denhärgången

Idag läser jag på forumet och funderar över mitt beteende.
Jag mår bra över mitt beslut att leva nyktert och jag klarar det ganska bra. Jag saknar inte alkohol i min vardag alls, och jag kan hantera måttlig ångest på andra sätt.
Problemet är ju det där som händer. Jag har något i mig som slår till ibland, helt oväntat, och som känns så himla avlägset när det inte är här. Ibland kan jag känna det hända och avstyra, ibland blir jag bara knockad. Och då vill jag dö, ingenting spelar nån roll, och jag har inget annat sätt att hantera det än alkohol.
Jag har nog haft som plan att det där bara ska gå över. För jag förtränger och glömmer bort. Men jag har ju alltid haft det sådär. Jag har försökt med behandling men det finns inte riktigt nåt att göra.
Så, om jag öppnar ögonen och erkänner att dom där liksom attackerna finns och är en del av mitt liv, och jag vill lova mig själv att aldrig mer dricka, så måste ju lösningen vara att jag lär mig hantera det på andra sätt. Och om jag är ärlig så ser jag ju på det jag har skrivit här att när alkohol finns kommer jag välja det. Om jag liksom inte utvecklar nån helt oväntad superkraft.
Jag tänker att jag skulle behöva antabus för att helt enkelt ta bort alternativet. Tvinga mig själv att stå ut och lära mig hantera. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kommer söka mig till vården eftersom jag är mamma.
Kan jag liksom hitta något sätt att låtsas antabus. Eller hitta något jag kan göra istället, en rutin. Nån som har tips?

Profile picture for user Denhärgången

Pressat mig till max igen för att få klart ett arbete, är så himla bra på det. Och alltid samma hål efteråt.
Förr i tiden skulle jag direkt köpt en låda, läst igenom mitt arbete med mitt ex, låtit honom och alkoholen övertyga mig om min storhet.
Nu kan jag liksom inte ens unna mig att vara lite glad. Det blir direkt bara tvivel på om jag gjort mitt bästa, hur jag ska jobba om det, alltid vidare. Och så är det liksom bara att sitta här själv och stå ut med det. Jaha.
Vissa stunder är det helt klart sugigare att vara nykter ensam än full tillsammans.

Profile picture for user Tomen

Låter som du nu är i en tuff situation, vet inte hur det är för dig. Men för mig är jag alltid som mest sårbar när jag pressat mig extra mycket med jobb. En slags eurforisk överlögsenhetskönsla tar över för att snabbt tas över av en ångest från helvetet. Så jag ska vara försiktig med att pressa mig till max, men är ju så förbaskat lött att säga . Svårare att leva upp till det. I synnerhet när man fått kura ihop i fosterställning efter 5 dagars drickande. Kämpa på ”denhärgången” du gör det riktigt bra.

Profile picture for user Denhärgången

Tårarna har börjat komma och det känns som att dom aldrig mer ska sluta. Jag tänker gråta hela världen.

Och knyttet sördje efteråt och tänkte
Jag var dum
När jag lät regn och mörker
Flytta in i mina rum

Profile picture for user Denhärgången

Det är som att jag först nu börjar förstå. Det är ett år sedan jag började försöka förändra, och tre månader sen jag på allvar fattade beslutet att vara helnykter. Nu kommer liksom allt ikapp, hur mycket jag förstört, hur mycket tid jag blivit av med, vad det gjort med min självkänsla att jag behandlat mitt liv så vårdslöst så länge. Jag tror att det här är en bra och nödvändig sorg. Jag känner liksom lukten av frid, som att det är en tunn gräns mellan det gamla och den jag vill vara, och jag ska sluta hålla tillbaka, snart, när jag gråtit klart.

Profile picture for user Denhärgången

Jag hörde någon berätta om ett av sina lägsta idag, om stunden han gått över gränsen för vad som är mänskligt värdigt att göra mot sin kropp, bara för att beroendehjärnan krävt det. Det gjorde mig så ledsen att jag fortfarande skakar inuti. Han mår bra nu men jag vill ändå vrida jorden tillbaka för att stoppa honom från att göra så mot sig själv. Snälla universum låt värmen vara störst.

Profile picture for user Jasmine

Det du skriver berör... och jag önskar att du hittar frid med nykterheten. Jag önskar detsamma för dig som för mig själv, att vi ska få ha ett bra liv. Tycker vi förtjänar det. Kram <3 <3

Profile picture for user Jasmine

Det du skriver berör... och jag önskar att du hittar frid med nykterheten. Jag önskar detsamma för dig som för mig själv, att vi ska få ha ett bra liv. Tycker vi förtjänar det. Kram <3 <3

Profile picture for user Denhärgången

Tack, vad fint att du läst. Det är så skönt att slippa kämpa ensam.

I helgen tänker jag på tacksamhet. På att allt jag gjort senaste året, oavsett hur det sett ut utifrån, oavsett hur ensam jag blivit, och trots allt jag förlorat, har fört mig hit. Jag är en nykter mamma. Det är helt sjukt vad litet allting annat blir i jämförelse. Liksom även om jag snubblar, jag är så tacksam att jag ser nu och väljer en annan väg.
Imorgon ska jag göra heldags utflykt med barnen. Jag förstår inte hur jag orkade göra såna saker bakfull. Eller värre, med vin i sportflaska hela dagen från frukost.
Jag lägger ganska mycket tid och energi på att hata mig för det, men just nu är jag bara tacksam för varje sekund som inte är det där. Ja, vi förtjänar det.

Profile picture for user Denhärgången

Alltså jag tror inte jag har haft en nykter jul sen jag var typ femton. Jo, och graviditeterna såklart. Men senaste åren har den främst varit flera dagar med tillfällen att dricka när som helst på dygnet, och slippa skämmas, för äntligen är alla lika väck som jag...
I år blir en trasslig jul, första sen skilsmässan är ett faktum, pussla ihop familjer, släta över konflikter, stå ut med allas besvikelse över att jag gav upp kärnfamiljsprojektet, blablabla. Jag bryr mig inte!
Jag hittar en iver jag inte känt sen jag var liten. Imorgon ska jag fullständigt spränga min lilla tvåa med gnistrande, glimmande pynt. Jag längtar så mycket efter julen att jag inte kan sitta stilla <3 <3 <3

Profile picture for user Denhärgången

Jag faller igen.
Jag är ensam och sjuk, jag gråter ett hav. Varför går det så snabbt, varför har jag så mycket tårar i mig?
Jag vet inte vad jag ska göra nu.
Jag bråkar med min kärlek igen. Det är som att verkligheten försvinner när han är arg på mig. Jag förstår inte vad som hände, jag hänger inte med.
Jag kommer inte att dricka, för jag kommer förmodligen aldrig ta mig upp ur sängen igen.
Herregud, jag känner nästan inga människor.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Profile picture for user Vinägermamman

Men hade helst gett en kram irl.
Du är inte ensam.
Alla dessa tårar kanske kommer med nykterheten? Att du är ”for real” nu. Du är relativt nyskild. Du har en ny relation. Stora förändringar. Inte konstigt om känslorna får spatt.
Fick ni en fin utflykt, du och barnen?
Och har du hunnit julpynta än? Vilket är ditt favvopynt?
Än en gång stor, stor cyberkram❤️

Profile picture for user Denhärgången

Ja, det är sant. Jag har så lite tålamod. Det är klart jag måste ta mig tid att sörja allt jag går igenom. Detta vakuum när barnen lämnats, alla relationer som försvann med skilsmässan, och alla minnen som kommer ikapp med det nyktra.
Jag tog mig upp ur sängen. Gick och handlade. Tänkte vräka skräpmat, men för första gången nånsin kände jag att tröstmaten var den hälsosamma, köpte dyra, fina råvaror som present till mig själv istället. Lagade paneer masala till mig själv i mitt pyntade kök.
Min dotter hjälpte mig med pyntet, det är superfint. Ca en triljon fakevärmeljus och en glittrig plastgran. Jag älskar ljusslingor, min favorit är en med renar.
Jag grät mig till sömns, men somnade tidigt. Nu ska jag ta barnen till lekland. Det här ska bli en mycket bättre dag.
Tack för att du var här.

Profile picture for user Jasmine

Vet inte hur det är för dig, men för mig kan det kännas som om jag är på botten ena dagen medan jag nästan är lycklig dagen efter. Det går liksom upp och ner... förmodligen beroende på om jag dricker eller inte, vilken mat jag äter, motion, läget på jobbet osv. Men, ibland vet jag inte varför humöret svänger så mycket.. Med den utläggningen ville jag bara säga att jag hoppas du mår bättre idag!!! Kram!

Profile picture for user Denhärgången

Ja, det är precis så, jag kan må hur bra som helst, och sen bara smack rakt ner i helvetet. Och jag glömmer lika fort varje gång, tror att det är evigt, och när det går över tror jag att det aldrig har hänt och aldrig ska hända igen.
Jag har egentligen haft det såhär så länge jag kan minnas, jag hade kontakt med psyk hela tonåren, inläggningar i perioder osv. Sen senaste tio åren är det som att jag glömt bort det. Eller bara blånekat. Och nu har jag velat tro att det är alkoholen som har fått mig att må dåligt, för att det liksom känns för hopplöst annars. Men det är tvärtom, jag har självmedicinerat, och nu utan alkohol måste jag möta hur jag verkligen mår, for real som VM skrev.
Jag har varit så rädd för att söka hjälp. Rädd att dra igång vårdkarusellen igen, rädd att bli socanmäld (jag har också fysiskt självskadebeteende), rädd att det till slut ska visa sig att det inte finns nåt att göra. Ibland känns det som att jag bara är felkonstruerad liksom, det är inte såhär det är tänkt att hjärnan ska göra mot människan.
Men jag har bestämt mig. Klarar jag att bryta ett tioårigt alkoholberoende så klarar jag också att möta allt det läskiga med att söka vård. Jag kommer att ringa vårdcentralen i veckan. Hjälp mig gärna med pepp och styrketankar <3

Profile picture for user Denhärgången

Bollen i rullning, läkartid bokad. Kände mig väldigt glad och stolt, men tappat bort det lite efter kaosig eftermiddag. Snöstorm i skallen. Fattar fattar fattar inte vad det är som hela tiden går så fel. Varför kan jag inte få hålla tag i livsglädjen för. Så jävla trött.

Profile picture for user nydag2018

Jättebra ju med läkartid.

Känner igen det där med mående och humöret, var i samma sits.. För mig tog det ca 6 månader av nykterhet innan det stabiliserande sig. Kan dock tilläggas att jag även äter antidepressiva, det kanske snabbar på förloppet?

Viktigt att ge det tid tror jag, gäller att stå ut. Det blir bättre!!

Profile picture for user Vinäger

Trött som f-n, mår skit, men nu är våra bollar i rullning, läkartid bokad.

Du, nu håller vi tummarna för oss.

Lycka till! ?

Profile picture for user Holistic 2

Hej!

Jag har läst igenom din tråd. Det är bra att du har bokat in en läkartid. Jag hoppas att du kommer att få adekvat hjälp. Du nämnde tidigare att du har varit i kontakt med vården. Hur gick det då? Jag har pratat med ett flertal psykologer och tyvärr inte fått konkreta verktyg och strategier för att hantera stress och ångest. Till slut träffade jag en duktig och kompetent psykolog som hjälpte mig att hantera mina känslor på ett bra sätt.

Bor du i Stockholm? En psykolog kan lyssna och ge bra råd, men det är fortfarande du som måste göra jobbet. Vissa strategier fungerar bra på vissa individer medan de är verkningslösa på andra. Det är viktigt att hitta en strategi som fungerar för dig. Läs gärna på om acceptans på nätet. Det finns även bra böcker inom ämnet.

Du skrev tidigare ” Så, om jag öppnar ögonen och erkänner att dom där liksom attackerna finns och är en del av mitt liv, och jag vill lova mig själv att aldrig mer dricka, så måste ju lösningen vara att jag lär mig hantera det på andra sätt.”

Hur länge varar din ångestattack? Jag har själv lidit av måttlig ångest. Min tidigare psykolog berättade att ångest och stress kommer och går. Hon sa att ångesten oftast försvinner efter 30 minuter. När hon berättade detta var jag tveksam men jag gav det ett försök. När jag fick en ångestattack försökte jag att inte dricka alkohol utan istället gå en promenad eller göra något annat. Ångesten försvann oftast av sig själv efter 30 minuter eller en timme.

Du har nyligen varit med om en separation och det är okej att känna sig sorgsen över det. Hur många barn har ni? Tar din exman ansvar för barnen? Jag önskar dig lycka till med din resa!

Kram,

Holistic

Profile picture for user Denhärgången

Tack för ditt svar och input. Hur går det för dig?
Hur har du det med ångest nu? Har du helt fått kontroll?
Jag provade senaste attacken i torsdags att försöka komma ihåg att det är övergående. Du har rätt, det hjälper faktiskt. Det blir lite, lite mindre undergång.
Jag behöver börja riktigt från grunden, hoppas att jag äntligen kan få hjälp att reda ut om jag har en diagnos, vad det är som gör att det blir såhär. Jag lägger mycket tid på självanalys, men den här sidan av mig själv hänger jag aldrig riktigt med på. Det är som att det är ett hav som drar iväg med mig.
Separationen är massor av sorg, frustration och skuld som jag äntligen börjar släppa taget om.
Vi har fungerande delad vårdnad, jag har haft svårt att hitta fram i mammarollen, det går bättre och bättre.
Idag ska jag ha adventskalas i min lägenhet. Det är ett stort steg för mig. Jag jobbar på att ha ett riktigt liv som räknas.

Profile picture for user Holistic 2

Varsågod. Jag drack tyvärr den här helgen men ska ta nya tag under de kommande veckorna. Under majoriteten av tiden har jag ångesten under kontroll. Jag blir dock stressad av för mycket koffein, om jag ej har saker och ting under kontroll eller för mycket arbete på jobbet. Jag är medveten om vad som utlöser stress och ångest och har hittat vissa metoder som fungerar. Regelbunden motion fungerar alldeles utmärkt eftersom det förebygger och lindrar stress.

Det glädjer mig att höra att ångestattacken gick över efter ett tag. Jag hoppas att du hittar bra hjälp från en psykolog som förstår dig. Det måste kännas jobbigt just nu med tanke på att skilsmässan skedde relativt nyligen. Det kommer förhoppningsvis att kännas bättre med tiden. Det är tyvärr vanligt med skilsmässor och det är många som tvingas gå igenom dem. Vad bra att ni har delad vårdnad och ansvar. Det låter kul. Jag önskar er en angenäm advent!

Profile picture for user Denhärgången

Jag tänker på alkohol.
Igår var jag sugen bortom logik, invävd i romantiska fantasier. Jag längtar inte efter att kunna ta ett glas vin, jag fantiserar om att öppna en låda och dricka tills den är slut. Jag förskönar minnena av min tidigare relation, kvarten i början av varje onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndagkväll när allt kändes hoppfullt, bubbligt, vuxet, värmen när första glaset når fram. Igår önskade jag mig tillbaka, ja ja ja jag kan stå ut med förljugenheten, självbedrägeriet, alkoholen bedövar ändå det jobbiga, bara jag har någon bredvid mig som normaliserar drickandet, som ploppar på glaset igen, igen, igen.
Jag minns inte vår kärlek, hur han kändes, om han såg på mig med snällare ögon
min starkaste bild av honom är hans tumme som trycker in kartongploppen
åh gud det ljudet.

Jag romantiserar återställarna, första glasen jag hällde i mig så fort jag vaknade för att inte ens hinna känna bakfyllan, (svälja ner det snabbt och ligga still på rygg för att trycka tillbaks kräkreflexerna), det var enkelt för vi hade för längesen slutat dela sovrum. Kaffemuggarna med vitt vin jag stoppat bakom alla gardiner för att fylla på när skakningarna kom under dagen. Jag kände mig slug, punkig, jag överlistade systemet. Hur kan jag minnas det här med ett skimmer?? Jag förstår ju logiskt att det var ren misär.

Jag förstår ju att jag har kommit undan. Jag trodde det var okej att vara full förälder för att vi var två, jag trodde det gick för att han också gjorde det, även om jag var den som drog iväg. Jag vet ju nu att det inte är så, jag var på väg att förstöra deras barndom. Och jag förstår att jag har räddat livet,
men...

Det är drygt 30 dagar sedan mitt senaste återfall, som var 30 dagar efter mitt förra, som var ca 30 dagar efter mitt beslut. Jag anar ett mönster, heh.
Hjälp mig gärna tänka här -
Är det så att jag får en svacka efter 30 dagar, som jag kan kämpa mig igenom? Eller, waaa, är det så att liksom nyförälskelsen med att vara nykter släpper efter 30 dagar, och det är såhär det kommer kännas resten av tiden? Resten av livet? Som alkohol som en magisk dröm jag bara aldrig får besöka igen.

Aldrig
Aldrig
Aldrig
Håll mig i handen.

Profile picture for user nydag2018

Du kommer inte att känna så föralltid. Men det tar mer än 30 dagar för att bli av med beroendet. Det är ju svårt att säga rent generellt hur lång tid det tar, det är nog väldigt individuellt.

I början av min nykterhet förstod jag inte heller hur fan det skulle funka. Var så avlägset att man aldrig skulle dricka alkohol mera, nej det fanns inte alls i min värld.
Idag är det tvärtom, det finns inte i min värld att dricka alkohol. Däremot kommer det (väldigt sällan dock) sug ibland men det går över jättefort och det är väldigt lätt att hantera. Livet nu jämfört med när jag drack, nja.. Det går inte att jämföra. Livet utan alkohol är så galet mycket bättre, helt sjukt. Men det gäller att ge det tid.

Kämpa på!

Profile picture for user Holistic 2

Jag instämmer med ovanstående skribent, nydag2018. Alkohol ger upphov till ett beroende som förändrar hjärnstrukturen och belöningssystemet. Det tar tid innan hjärnan återgår till sitt vanliga stadie. Du behöver därför vara ihärdig och envis under några månader och det kommer därefter gå bättre. Det är fördelaktigt att hitta andra aktiviteter som ger liknande belöning som alkohol.

Profile picture for user Vinäger

Det känns som att du behöver en i allt det jobbiga. Vad du kämpar. ? Ta till dig av ovanstående kommentarer. Det ger så mycket tillbaka om du orkar ta dig förbi det första svåra, ibland nästan outhärdligt jobbiga.

Jag tror på dig!

Profile picture for user Denhärgången

Okej, det känns logiskt. Det är klart att det tar längre tid. Ibland blir saker så mycket lättare att tänka när man får lite hjälp. Tack <3
Jag har svårt för tålamod med mig själv. Jag vill att allt ska hända på en gång - jag har ju gjort mina livsförändringar, det ska ju vara bra nu!!!! Justja. Sorg, skuld, minnen, tyngden i att lämna ett helt liv, beroendets kraft och i botten på det en förmodligen obearbetad diagnos. Yup, det kommer ta tid.

Jag känner mig gladare idag. Jag har sovit länge. Ska bara bli klar med bokföring och sen ska jag ha ledigt tänkte jag. Minst fyra veckor eller så. Jag brukar inte vara ledig, jag känner mig glad för det.
Så nu försöker jag alltså andas och stå still lite. Att det är bra idag betyder bara att det är bra idag, jag ska försöka att inte dra iväg till att det betyder att allt har löst sig, eller hur, för det är ju också då det blir sån jävla katastrof när jag faller, eureka?!
Tack universum för att just nu är fint och underbart.
Tack för att vi har hittat hit.
Kram!!

Profile picture for user Denhärgången

En nära släkting var här igår och julmös. Det var superfint och hon pyntade min lägenhet till ett underbart Christmas Wonderland. Tack nya liv för såna ögonblick.

Hon lämnade också två kassar julgodis till barnen som jag alltså fick ansvar att portionera ut. Mm.
Jag låg sömnlös inatt. Gick upp klockan tre och tryckte i mig två stora chokladtomtar. Sen mådde jag dåligt över det och stoppade fingrarna i halsen.
Jag har nu deklarerat för vänner och familj att inget socker kommer innanför min tröskel denna vinter. Resten av julgodiset lämnar jag till barnens pappa.
Ibland vill jag bara ta den här beroendehjärnan och kasta den åt helvete.

Profile picture for user Holistic 2

Varsågod! Det glädjer mig att höra att du mådde bra i onsdags och att du ser fram emot din ledighet.

Jag hade också problem med sömnen när jag minskade på min alkoholkonsumtion. Jag hoppas att det blir bättre om några veckor. Det är bra att du har förklarat för dina närstående att du inte vill ha socker hemma. Har du gjort samma sak med alkohol? Många som slutar med alkohol blir istället sötsugna. En kopp grönt te kan minska sötsuget. Grönt te innehåller dock små mängder koffein och skall därför inte intas på kvällen.

Kram

Profile picture for user Denhärgången

Jag antar att jag tagit slut.
Jag föll ihop på golvet och skakade, kippade efter luft. Det var väl panikångest.
Det känns inte riktigt rättvist. Jag inbillar mig att jag är på väg uppåt, att jag blir bättre, ibland är jag ju till och med glad. Jag förstår inte hur jag ska orka det här också. Vad är poängen om det inte finns någonting i hela världen jag kan göra för att ha ett fungerande liv. Det här är nog min gräns, men vad fan spelar det för roll. Det finns ju ingen att säga stopp till.
Ska träffa läkare imorgon. Hoppas på avlivning.

Profile picture for user Vinägermamman

Du kommer att fixa att komma igenom den här skitperioden. Beundrar dig oerhört för att du gör detta utan att döva med A. Lider så med dig när du har det så svårt.
Hoppas innerligt att du får hjälp av läkaren imorgon. Skriv om du vill ha pepp inför mötet. Bamsekramarna❤️

Profile picture for user Denhärgången

Tuffa jävla dygn.
När det där skakar i mig är det precis som förut. Det spelar ju ingen roll att jag inte dricker, det blir likadant. Jag skriker, hotar, blir våldsam mot mig själv. Och efteråt kommer skammen. Allt är mitt fel, vad har jag gjort. Jag tycker att julpyntet hånar mig. Jag blir arg på mig själv för att jag förväntade mig att jag skulle klara det. Vara glad, ha ett liv, ha en jul, helt i mig själv.
Jag tror att jag förstår att det jag känner inte är verkligt. Det är något som har slitits sönder i psyket och det är inte konstigt. Jag har inte märkt att jag pressat mig själv så hårt eftersom alla val varit för att jag ska må bättre. Helt enkelt är det såhär: det tar rätt mycket energi att bryta med hela livet och börja om. Jag borde tvingat mig själv att ta en paus.
Det är som att hjärnan inte orkar mer. Jag kan inte skilja på vad som händer och vad jag känner. Jag har tillfälligt tappat förmågan att reagera i proportion till situationen.

Det kändes avdramatiserat efter läkarbesöket. Hon reagerade inte som att det var akut eller katastrof, jag ska bara få träffa en kurator. Det är ju pyttelitet. Då borde det finnas hopp. Jag tappade bort det ganska snabbt, men jag tror att jag förstår. Det här som jag känner är inte det som verkligen är. Jag vill inte egentligen dö, det är en tankemiss som jag kan lära om.
Jag erkände också öppet min alkoholism och var beredd på det värsta, som jag hade lovat mig själv. Och det som hände var det andra, äntligen. Det som räknas är inte vem jag varit utan att jag vill bättre nu. Inte att jag druckit utan att jag slutat, inte att jag skiljt mig utan att jag tar ansvar för vårdnaden.

När jag kom hem igår kväll trillade jag ihop på köksgolvet innan jag fått av mig kängorna. Jag skrek och grät och sen tror jag att jag bad. Plötsligt blev det alldeles tyst och lugnt, och jag visste det här:
Jag måste bli starkare.
För att det är det man gör när man har barn. För att det är det man gör när man är själv.
Det här är ett löfte, igen. Jag tror att det kan fungera på samma sätt. När jag gav upp att diskutera med mig själv om alkoholen lyckades jag hitta vändpunkten och jag borde kunna göra samma sak med det här.
Jag ska sluta gå in i dom här känslorna. Jag ska vara starkare än tankarna. Det här kan jag lära mig, därför att jag inte har något val.

Profile picture for user FinaLisa

Godmorgon Denhärgången?
Har läst hela din tråd nu och blev väldigt berörd.
Du kämpar så otroligt med ditt inre kaos vissa stunder och du är enastående som inte faller och tar till flykten med alkoholen! Du borde ha medalj!?

Jag funderar på om du gått i terapi och analyserat vad du har i din ryggsäck som sätter igång dina destruktiva tankar om dig själv?
Jag känner nämligen igen mig, har haft en väldigt dålig självkänsla men ett bra självförtroende genom livet.
Självkänslan är ju a och o för att man ska må hyfsat och den grundas ju till stor del i barndomen.
Kan man få hjälp att förstå varför vissa känslor uppstår är det också lättare att hantera dem.
För tyvärr försvinner de inte men man kan lära sig parera och styra om dem så de inte tar över hjärnan.
Du nämnde i något inlägg att du var övertygad om att "man skulle lämna dig när man upptäckte vem du var"
Dessa ord gör ont att läsa och ont att känna men jag förstår dig!
Precis så var jag som yngre, gjorde sjukt elaka saker mot min partner för att testa om hans kärlek höll. Givetvis på fyllan..
Och när han gick så fick jag ju vatten på min kvarn... Jag är värdelös! Ingen kan älska en sådan som mig...

Men så småningom började jag i terapi och fick verktygen till att förstå och förändra mina tankar.
En period höll jag mycket på med mina drömmar och lärde mig komma ihåg och tolka dem. En dröm minns jag mycket väl fortfarande:
Jag åkte runt till olika personer som jag kände och ringde på deras dörrar. När de öppnade så sa jag att jag ville ge bort mig själv och frågade om de ville ha mig?
En efter en tackade nej, precis alla tackade nej! Så kom jag till den sista dörren och då öppnade jag själv!
Och till och med jag tackade nej till mig själv!!??
Jag vaknade och var så himla ledsen men samtidigt var det ju en ögonöppnare också. Man kan inte gå och tänka så om sig själv, det är ju sjukt!

Så med mycket möda och tidens gång så har jag åtminstone tyckt om mig bättre de senaste 20 åren.
Men alkoholen är ju så förrädisk och jag har alltid druckit mycket genom livet men kontrollerat fram till för 4 år sedan.

Hittade detta forum för drygt ett år sedan och det har hjälp mig otroligt mycket.
Har nu bestämt mig för att sluta helt med alkoholen och är på dag 42 idag.

Förlåt om jag blev så långrandig i din tråd men blev så engagerad i din historia.
Önskar dig lycka och styrka på vägen???

Kramar
???

Profile picture for user Denhärgången

Vad fint att läsa ditt svar.
Din dröm blev en stark bild som har dykt upp lite då och då under veckan. Jag förstår hur du menar.
Jag skulle så hemskt gärna gå i terapi och få reda på i grunden vad som händer, men jag tror inte jag kommer få det, och jag har inte ekonomi att gå privat. Jag tror jag kommer bli erbjuden ett par kbt-samtal för att hantera det akuta, och jag väljer att hoppas på att det kan hjälpa.
Det känns som att min vändpunkt var på riktigt. Det är någonting i mig som alltid har fått ta så mycket plats, som att jag alltid rättat universum efter mitt mörker, och jag känner mig redo att bryta igenom nu. Rösten i mig säger liksom "ja, det gör skitont, men jag måste".
Och det kanske är en slags självkänsla. Min omgivning har alltid behandlat mig som att jag när som helst kan gå sönder, och att det är livsfarligt om jag gör det, så jag har såklart aldrig trott att jag kan. Nu känns det som att jag kan tro på mig själv.

Och hurra för dina nyktra dagar! Vad du är stark!!

Profile picture for user Denhärgången

Jag tappade en av mina finaste vantar i affären. Vi kröp omkring två varv men den var spårlöst borta och jag blev lite ledsen för jag hade fått den i present. Min fyraåring tröstade:
-mamma, du behöver inga speciella kläder. Du är fin som du är.
<3
En del saker i mitt liv har jag trots allt helt obestridligt lyckats jävligt bra med.

Profile picture for user Denhärgången

Nåja.
Den där bubbliga julkänslan hade visst svårt att stanna kvar. Det är ju skitstressigt med jul. Jag är nästan helt sönder och måste hålla uppe fasad. Vilken tur att vi är experter på fasad.
Jag håller i oss. Det finns något annat, det finns de som ser min styrka istället för allt det jag misslyckas med, och vet vad som verkligen är viktigt. Jag är nykter och det är viktigt.
Världens största julkram, eller vanlig måndagskram, till alla er fantastiska.

Profile picture for user Denhärgången

Efter de här dygnen av konstant umgänge med skavande relationer känns mitt liv i alkoholismen som en rätt logisk konsekvens. Fuck. Nykterheten kräver så mycket smartare val för att bli uthärdlig.
Jag känner för att klippa med allt, jag vill ta med mig barnen till en grotta långt bort och be alla andra dra åt helvete. Men istället ska jag fantisera om framtiden där jag bestämmer. Det finns en jul i mitt hus, där jag bjuder in vilka jag vill, och dit får ingen komma som bara ska döma mig, och alla ska fatta att jag också kan finnas på riktigt.
Sådeså.

Profile picture for user Denhärgången

Jag la hela dagen igår på att bygga upp mig själv, kände mig stark, tyckte att jag lyckats med förändring.
Kvällen slutade ändå med total panik-kollaps, självmordshjärna, en triljon tårar.
Det är precis samma mönster som när jag drack. Jag ska inte, jag ska inte - oj, vad hände. Samma dagen efter, samma overklighet, någonting helt annat bortom kontroll som tar över. Och jag lovar att det ska bli bättre, jag ska inte låta det hända, jag är ju starkare. Pang.
Jaha, så här kan det visst också vara, det visar sig att nykterheten är helt meningslöst. Ingenting blir ändå annorlunda.
Jag känner inget sug att dricka igen, det känns om möjligt ännu mer meningslöst än att låta bli.
Jag blir så förtvivlat ledsen för att jag gör såhär mot mig själv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Profile picture for user Picard

Som svar på av Denhärgången

Jag känner och lider med dig, samtidigt som jag är full av respekt för dina ansträngningar att få ordning på saker och ting. Nykterhet är en avgörande del för att ärligt kunna möta sina demoner, men problemet för mig har varit att kampen mot dem då förefallit så hopplöst ojämn till min nackdel att jag gett upp på förhand.

Utan att på något sätt jämföra min historia med din så vill jag ändå lyfta fram vad som för några år sedan innebar en vändning för min del. Efter några mindre lyckade försök att få hjälp i primärvården hamnade jag hos en läkare som äntligen hade koll på läget. Hon remitterade mig till en beroendemottagning där jag svart på vitt fick alkoholberoende som beskrivning av min problematik och en behandling med Antabus inleddes. Jag hade redan själv mäktat med att hålla mig nykter 20 dagar innan, så det var ingen stor grej. Vad som däremot blev avgörande var remissen till en terapimottagning. Där fick jag prata med en helt ok terapeut som till viss del hjälpte mig bearbeta bakomliggande faktorer till mitt beroende. Viktigare var att han var en stark förespråkare av mindfulness och efter en tids samtal erbjöd mig en plats i en mindfulnessgrupp. Jag var klart tveksam, trodde inte så mycket på "new age", meditationer och flum, men mina negativa förväntningar kom på skam direkt gruppen började. Att få träffa andra som hade sin beroendeproblematik och bara fokusera på verktyg att läka, det var energigivande. Instruktören var också verkligen duktig och lade upp övningarna på ett avslappnat och enkelt sätt. Jag har läst forskning som visar att regelbunden meditation förändrar hjärnan och jag kan skriva under på det. Efter en tid kunde jag sluta med antidepressiva och upplevde för första gången på väldigt länge verklig glädje i vardagen.

Med allt detta sagt vill jag inte inpränta mindfulness och meditation som någon mirakelmedicin, men jag tycker det är värt att prova. Det finns en hel del resurser i välfärdssystemet som man kan komma åt utan att betala dyrt, men det krävs att man hittar någon som kan lotsa en rätt. För mig var det det läkaren på vårdcentralen i kombination med beroendemottagningen.

Under de senaste två åren har jag tyvärr varit i en nedåtgående spiral, där jag inte jobbat tillräckligt med mig själv utan åter gått in i alkoholmissbruk. Nu är jag nykter sedan 12 december och får väldigt mycket stöd och inspiration av detta forum, med berättelser som din. Jag önskar dig framgång i ansträngningen att hitta vapen som rustar dig för kampen mot demonerna. För mig var det avgörande att sluta tro jag kunde arbeta upp en sköld som skulle hålla mot även de tuffaste anfallen. Istället hittade jag i mindfulness ett sätt att leva i nuet, ta emot, acceptera och övervinna negativa tankar och känslor och till slut hitta något av kärlek till mig själv. Därmed försvann en stor del av källan till missbruk, men jag bommade som sagt att arbeta bort en del bakomliggande faktorer som ledde till problemen ursprungligen. Det blir min nästa utmaning!

Profile picture for user Fleur

Som svar på av Denhärgången

Å vad jag känner igen mej i det du skriver "Den här gången".
Stor kram till dej.
Jag har börjat om igen.....dag två efter senaste dippen.
Önskar så att det skall gå bättre den här gången. För dej och mej.
Väck med dig satans ångest!!!!

Profile picture for user Vinäger

Du skriver så naket och känslosamt, en gåva att kunna uttrycka sig på det sätt du gör.

Din smärta går rätt in.

Hoppas att du kan hitta strategier för att orka och kunna stanna kvar i ditt starkare jag. "Någonting helt annat bortom kontroll som tar över", skriver du. Går det verkligen inte att ringa in något som utlöser detta som du upplever vara utom kontroll? Vad/när/hur startar det? Risksituationer?

Önskar så att du får må lite bättre snart. ?

Kram

Profile picture for user Denhärgången

Åh vad det känns fantastiskt ibland att bara veta att man inte är ensam i rymden.
Jag har funderat mycket på mindfulness, har försökt prova lite men inte riktigt fått kläm på det. Har du tips på litteratur eller bra sidor?
Det där med sköld stämmer ju precis, att det är det jag försöker, och så blir jag så otroligt besviken att det inte fungerar, tror att allt är förstört, vilket blir triggern i sig. Jag tror det som händer är att jag blir rädd, och går in i ett totalmörkt worst-case för att skydda mig, det blir på nåt sätt en trygghet att förbereda mig för självmord. Jag tror det skulle hjälpa mig jättemycket om jag kunde komma till lite acceptans, för det värsta blir när liksom allt ska stå på spel, att allt jag byggt upp är värdelöst. Det är precis samma känsla som när jag drack, och det enda som hjälper är ju liksom att förlåta.
Stor kram till er. Vi ska släppa taget om allt det svåra nu, det här är kvällen vi lämnar skulden bakom oss och släpper in det nya ljuset.
Tänker på dig, Fler. Var snäll mot dig själv, snart går det lättare.
<3

Profile picture for user Denhärgången

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Säg något snällt till mig, vem som helst.

Profile picture for user Fresia

Läser de sista raderna du skrev 31/12. Där låter du förlåtande för det som varit och hoppfull inför framtiden. Jag vill så gärna att du ff ska känna så men anar att du har det jobbigt nu.
Orkar du berätta mer om hur du tänker och känner?
Stor varm kram

Profile picture for user Denhärgången

Tack för era pepp <3
Jag tror att jag kanske håller på att förlora förståndet. Jag vet att det sägs att så länge man ifrågasätter om man är sjuk eller frisk så är man frisk, är det sant på riktigt? Jag är nog bara så väldigt, väldigt rädd att tappa greppet. Jag har tagit så många starka steg för att vara en bra mamma, men jag får inte till det. Jag har så ont idag, inuti och utanpå. Har slagit stora blåmärken på mina ben och bitit hål på armarna. Ibland vågar jag tro på att det ska bli lättare. Jag har inte lärt mig hantera det här eftersom jag alltid druckit bort det, eller hur. Det är som att man blir lite handikappad, men det ska ju gå. Jag måste bli starkare, jag har ju förstått det, jag vet bara inte riktigt hur man gör. Om jag lyckas se det som jag ser drickandet så kanske det går. Jag föll så många gånger innan jag förstod hur jag skulle göra. Som min rubrik. Som mitt nick.
Jag tror jag måste ringa vårdcentralen och tjata lite, jag skulle ju få tid hos kurator.
Det som är bra är att det här i alla fall gör mig ännu mer övertygad om att jag verkligen, verkligen inte ska dricka. Det är så mycket trasigt här.

Profile picture for user Carina

Jag ser att du kämpar för att få livets bitar att fungera och ibland blir du rädd att du inte får till det. Ingen får till allt till 100% och inte när man dessutom håller på att förändra/utveckla ett område. Det är fantastiskt den förändring du gör nu gällande alkoholen - hoppas du ger dig själv cred för det! När jag läser ditt inlägg blir jag också orolig då du skriver att du har blåmärken och bitit hål på armarna. Du är värd att få må bra! Klokt av dig att tänka att du ska ringa vårdcentralen och ligga på lite. Du kan också kontakta öppenvårdspsykiatrin inom landstinget där du bor. Även Nationella Hjälplinjen kan man ringa till om man behöver prata med någon, så även om det tar tid för kuratorn så finns det annat stöd. Om det är just alkoholproblematiken du vill ha stöd i så kan du även ringa Alkohollinjen på 020-84 44 48. De har öppet alla vardagar, se alkohollinjen.se.

Hoppas du hittar stöd i din process!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Jasmine

Lilla vän, det där låter fruktansvärt jobbigt. Kanske ångestdämpande mediciner (icke beroendeframkallande) kan hjälpa? Du är starkt som klarar att vara nykter i den här situationen. Heja dig och skickar massor av medkänsla och kramar!

Profile picture for user PimPim

...att du skadar dig själv så hade jag bett någon skjutsa mig till psykakuten om det varit jag. Där får man hjälp direkt och kanske med något ångestdämpande och förhoppningsvis hjälp med kontakt till kurator eller psykolog!
Var rädd om dig ❤️

Kram PimPim ?

Profile picture for user Denhärgången

Jag känner hopp om att jag kan hitta mitt sätt att leva. Det är någonting med trygghet jag aldrig lärt mig, jag har lagt så mycket ansvar på andra att stabilisera mig istället för att lita på mig själv, jag har låtit självhatet sprida sig i hela mitt rotsystem. Jag vet vilka beslut jag fattat, jag skilde mig ju för att göra just det här; jag måste utsätta mig för livet tills jag fattar att det är mitt. Jag tar mig upp, jag försöker igen, det är det här jag gör bäst, alla vi här inne, vi är experterna på att inte ge upp. Det ska gå. Jag förstår någonting om bön eller universum eller mindfulness, det går att tillkalla ett yttre lugn, i korta, korta stunder förstår jag acceptansen. Vi kommer komma åt friden. Jag vill krama er så hårt att jag spricker.

Profile picture for user Denhärgången

Jag vill ha vin jag vill ha vin jag vill ha vin. Jag vill bada i vin. Jajajajaja jag vill ta min första kaffemugg rött nu på förmiddagen för att manifestera hur synd det är om mig. Jag vill dricka mig tröstad och sen vansinnig. Jag vill vakna imorgon med den där avgrunden och dricka bort den klockan halv sju. Mmm vad som helst för den där klunken, den där enda verkliga trösten. Herregud jag vill tillbaka till ett universum där det finns något som hjälper.

Profile picture for user Vinägermamman

Har du någon medicin för ditt mående?
Om inte, kanske är det något du borde få? Det känns orättvist att du mår skit när du lyckats bli kvitt A.
Styrkekramar i massor!

Profile picture for user Denhärgången

Nu går det lite bättre.
Jag tränar på att stå ut med mig själv, idag gör jag nästan ingenting. Jag läser Stjärnor utan svindel, min tonårsbibel, och vågar vara lycklig över min frihet.
Har glömt att räkna på ett tag. Visar sig att det är 81 dagar sedan jag drack en droppe. Inte helt illa.

Profile picture for user Jasmine

Det är riktigt bra gjort! Hoppas du är nöjd med dig själv och känner dig stolt;). Skönt att höra att du mår lite bättre..

Kram <3

Profile picture for user Denhärgången

-jag vill bli stark
-bli det då
-du får det att låta så enkelt
-det är enkelt, man måste bara bestämma sig för vad som är viktigt och sedan gå in för det.

Jag är ensam på en tågstation i väntan på en tillställning. Som vanligt hade jag en bild av hur jag glider hit helt världsvant, vrålsnyggt, självständigt. Och nu sitter jag här livrädd, känner mig dum, oönskad, ful, klumpig, totalt malplacerad. Vågar inte gå till lokalen.
Först tänker jag att jag ska gå och ta ett glas vin för att få lite självförtroende.
Sen tänker jag att jag ska straffa den som fått hit mig, fattar han inte att jag är alldeles för dum och ful och klumpig och osjälvständig för det här.
Sen tänker jag att jag bara tar tåget hem igen, det här behöver aldrig ha hänt.
Och så plötsligt kommer en helt annan röst. Det är ju det här. Jag ska bara försöka göra annorlunda just exakt nu. Jag ska acceptera. Jag måste inte vara cool och snygg och självständig. Det gör inget om jag är ledsen och ful. Jag kan ha mina känslor utan att agera på dem. Det är ingen annan som gör det här, jag är inte oönskad, det känns så och det är okej att det känns så.
Är det såhär man gör?
Nu går jag in.

Profile picture for user Denhärgången

Den här veckan tar jag det lugnt, ägnar mig åt självrannsakan och sätter upp mål inför arbetsåret.
Jag mår så bra när jag orkar stanna i nuet, se mig själv. Ibland drar korta vindar över mig: jag har gjort de förändringar jag skulle. Det här är livet precis som jag vill ha det.
Mitt nyårslöfte är att jobba med jämförandet. Jag vill så gärna hitta ett sätt att finnas till utan att vara i relation till något, bli glad över andra utan att det förminskar mig. I nuläget har jag istället isolerat mig och utvecklat en fobi mot att höra hur andra har det. Har inte kollat FB sen mitten av december. Det är lättare då, här i skuggan kan jag ganska lätt hitta självförtroende. Jag är stolt över mitt jobb, jag vet att det jag gör är värdefullt. Jag ska hitta ett sätt att behålla det här i relation till andra. Sen. Så småningom. Så länge kan jag ju faktiskt fortsätta låta bli. Jag fortsätter skala ner mitt liv, ner till den minsta kärnan: barnen, kärleken, skrivandet. Jag kan expandera senare, det finns tid.
Jag ser fram emot att börja jobba; lugnt, kreativt, tacksamt, ensamt.

Profile picture for user Denhärgången

Jag har rensat ut det gamla. Kartongförpackningen till de fyra julfolkis jag tryckte i mig sista gången jag drack i oktober, som jag knölat in längst in i ett köksskåp. Jag drack för att vi hade bråkat och han hade gått; jag gömde flaskorna ifall han skulle komma tillbaka.
Tre kassar pantburkar i förrådet, nästan bara folkis, från en svunnen tid. Jag skampantade, precis som förr, blixtsnabbt och med handen för, snälla gud låt ingen se att jag satt i mig allt det här.
Flashbacks. Allt detta smygande, smusslande. Kassapersonalens blickar när man köper folköl till frukost, slänger på en limpa för att det ska verka normalt, försöker att inte skaka, stinka, ramla.
Gud så skönt att inte ha ett spår av det där kvar i mitt liv. Tack tack tack tack tack tack tack tack.

Profile picture for user Fibblan

Fibblan här..
Jag ville bara säga att jag läst mkt i din tråd här ikväll. Mår inte så bra och surfar runt för att hitta förtröstan. Jag fann lite av det här hos dig..??
Så jag ville bara tacka dig, för allt du så naket, öppet och ärligt har delat med dig av.
Vilket mod och framförallt, vilken styrka du besitter. Den är imponerande!

"Jag kan expandera senare. Det finns tid"

Tack för de orden??!

Hittade själv en ölburk, starköl, urdrucken bland strumpbyxorna i går morse.. och tänkte att jag kanske skulle ta ett ryck här hemma.. Trodde jag hade röjt undan spåren av det förgångna, men tydligen inte alla..

Lämnar ikväll en månads nykterhet bakom mig och det känns förstås bra. Också slitit med ångest och jobbar på med att möta alla känslor jag tryckt undan, tidigare dövat med alkohol. Det är ett hårt jobb, men såklart värt det. Ikväll, är det en ny känsla som förvisso är lugn, och därmed lättare att hantera än "rivet", som jag kallar de där värsta ångest-påslaget, när det känns som varenda cell i kroppen ska gå sönder..
Så är det inte nu.
Och förhoppningsvis, ger jag mig chansen med fortsatt nykterhet, att bit för bit och undan för undan, möta mig själv som jag är. Hur jag än är. Med allt vad det innebär.
Det får ta sin tid - expanderar det gör jag, om jag fortsätter min linje.
Jag vill blomma?!
Och ska man få ngt att växa, så får man liksom vårda det ömt, även på vägen.
Just nu bara ett litet frö. Bara mörk, lite lätt illaluktande jord (gödsel..?) på ytan nu, men där under händer det redan fantastiska saker..
Det syns inte än, men det är på gång.
Så tänker jag nu.

Tack för dina ord. De hjälpte mig komma hit.
Du väckte viktiga tankar och känslor av hopp och förtröstan?! Hoppas du känner det är okej att jag tog så mkt plats i din tråd..(?)?

Kram/
Fibblan?

Profile picture for user Denhärgången

Hej fibblan!
Vad fint att höra från dig. Hur känns det idag?
Du har ju kämpat helt fantastiskt och spikrakt, en månad direkt, wow!
Och vad klokt av dig att du läser här när du har det jobbigt. Det här som du gör just nu, ändra beteende när det är jobbigt, det är ju det som är det allra svåraste. Som du säger så är det här ju livet, en jävla massa ner och lite upp. Vi har gjort oss själva till experter på att slippa hantera det, och nu måste vi lära om. Vi kan inte välja bort det svåra, men vi kan bestämma över vårt agerande. Och det här gör du direkt, helt galant.
För mig har trettiodagars-strecken varit extra tuffa, jag snubblade två gånger strax efter 30 dagar efter att jag först bestämt mig att var nykter. Jag tycker nästan att det känns som att det är något fysiskt, kemiskt som händer just då, jag har inga belägg för det, men för mig kändes det som att den rent fysiska abstinensen drog en extra kullerbytta, de tre gånger jag varit på dag 30. Men det kan ju också vara att det är runt månaden som det börjar kännas verkligt. När livet slutar gå ut på att bara hålla sig borta från a, och vi börjar ana hur det ser ut på riktigt.
Jag har tänkt på de senaste dagarna att jag liksom utvecklat en fobi för att vara ledsen. Jag har tränat så hårt på att hela tiden fly sorg med a. Nu är det som att hjärnan går in i andra flykttillstånd, katastrof, panik, destruktivitet, för att slippa vara i sorg, och det blir liksom mycket värre. Jag har en skilsmässa jag behöver sörja, och jag behöver förstå att det går att bara vara ledsen, att det är okej att stanna i det. Jag inspireras av ditt raka sätt att möta det.
Stor igenkänning på strumpbyxlådan!
Ska bli fint att se dig blomstra, i försiktig takt.
Kram!

Profile picture for user Fibblan

..än att hålla sig borta från alkholen..! Det måste jag få återkomma till. För precis så är det..!
Men klockan är mycket och jag vill hellre säga något om sorg. Denna så, så smärtsamma känsla..
Inte konstigt att man gör allt för att fly den..
Men den fyller sitt syfte, och den behöver ju få sitt utlopp, precis som alla andra känslor..
Och känslor har ju inga värderingar. De bara är. Det är vi som tillskriver dem som positiva eller negativa egentligen.. men även om vi inte värderar dem, så är ju sorgen tuff, just för att den så smärtsam.
Så modigt av dig att börja våga möta den..??!

Har du hört begreppet, "frusen sorg"? Den tar sig alla möjliga uttryck. Tror man syftar på att ilska är frusen sorg. Men frustration och destruktivitet ligger nära tillhands i det känslospekrat. Inte minst för oss kvinnor tänker jag, som jag tror ändå oftare vänder den inåt. Oj, nu gick jag in i mina egna hobby-psykolog-teorier här, Sovdags som sagt, men det viktiga som jag ändå ville ha sagt är att jag tycker du kommit så långt; du vet vad det är för känsla, vad den kommer ifrån och vad du behöver göra för att hantera den på bästa sätt. För mig är detta en bragd i sig många gånger.. Tänk vilket jobb du redan gjort?!

Och sorg måste få ta tid. Vi vill gärna raskt förbi den, helst slippa som sagt..men jag tror liksom du, att vägen igenom är den som tar oss framåt. Och så i lagom dos förstås, att försöka låta "det andra" få rulla på samtidigt. Men att acceptera, snarare än kämpa emot. Det är det som gäller för alla känslor..??!
J-la klok jag har blivit nu då efter en månads nykterhet..?! Skämt åsido, det är ju lättare sagt än gjort..det vet vi.. Men vi är bra så mkt mer rustade att möta dem, utan alkholen. Den saken är ju klar!
Hörs vidare!

Kram och godnatt/
Fibblan ?

Profile picture for user Denhärgången

Jag känner mig oönskad, bortvald. Jag är säker på att ingen tycker om mig, och att det är som det ska, naturligtvis skulle ingen välja att vara med mig om det fanns någon annan att välja på. Jag försöker och försöker och försöker förstå vad som händer, om det är någonting som händer, eller om det bara är som det känns. Jag vill lära mig förstå skillnaden på verkligheten och min låga självkänslas tolkning av verkligheten, men jag har ingen aning. Jag vet på riktigt inte om mina barn ogillar att vara med mig eller om det bara känns som att de gör det, och jag har ingen aning om hur jag ska få veta det objektiva i situationen. Om de tycker att jag är helt värdelös att vara med så är ju det här projektet att skapa ett liv tillsammans med dem bara helt själviskt, jag borde vara låta dem vara. Det är mitt behov att vara med dem. Jag tror att jag någonstans är med på att jag har snurrat till det men jag hittar inte ut. Vad är det verkliga.

Profile picture for user Denhärgången

Jag flyr in i att hantera ett worst case, det är såhär det är igen. Istället för att vara ledsen över att det är svårt att få barnen att känna sig trygga i det nya, går jag in i självhat och totalkatastrof - barnen hatar mig för att det är fel på mig. Varför gör jag såhär? Vad är det min hjärna är ute efter? Är det kontroll i att förbereda mig för det värsta tänkbara, så att jag ska slippa besvikelse? Varför är det lättare för mig att umgås med avgrunden än att acceptera att jag är lite ledsen??
Hur som helst, jag vet ju nyckeln nu:
Jag är ledsen.
Jag känner mig rädd.
Det är okej. Jag kan stå ut med det.
Eller hur.

Profile picture for user Fibblan

Du är ledsen, du känner dig rädd. Det är okej. Och det gör dig inte till en värdelös mamma. Det är en jättetuff och svår uppgift att få barnen att känna sig trygga i det nya. Och för din del oxå ju.
Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra. Och det är med all sannolikhet FULLT TILLRÄCKLIGT!

Sänder dig styrkekramar och och "reality-check".
Det är hjärnspöken och låg självkänsla som får dig att tappa fotfästet och tvivla. Du kan ta kommandot över dina tankar igen. Du har gjort det förut..!
Du är bra!
Du är en fantastisk kämpe.
Du kan stå ut och

Det kommer bli bättre.

Stor kram!
/Fibblan ?.