Hej! Känns totalt hopplöst. Beslutade mej för några månader sedan att sluta med alkohol för gott.
Går på antabus och samtal hos alkoholterapeut. Mina sk vänner från krogen har jag tagit avstånd ifrån. Några nya (normala) finns inte. Alla släktingar är döda. Jag har 2 vuxna barn som tog avstånd vid senaste berusningen då jag klantade mej. Hade lovat dom att inte dricka. Jag höll mej men tog ett återfall efter 3 månader. Berättade då för dom att nu måste jag ha proffessionell hjälp. Skaffade antabus och terapeut. Inte druckit och kommer inte göra det heller.
Men...dom tror inte på mej. Känns totalt meningslöst. Ångest över att gjort mina barn illa och vill helst dö. Trodde i min enfald att lite stöd ändå. Men icke! Kanske är försent. Känns som om det är totalt meningslöst att gå igenom allt att bli nykter alkoholist när ingen tror på mej. Så ensam!
Är det någon annan här som känner och har det likadant?

Soff

jättejobbigt! Ksmsske behöver de mer tid på sej för att tro? Människor skyddar ju sej ofts mot besvikelsr, det är kanske det de gör nu.

Jag vet inte hur det är med dej men mitt alkoholmissbruk hänger rätt mycket ihop med min rastlöshet. Jag vill att saker sks ske nu, helst igår. Kanske är det så för dej också? Att det inte går så fort som du tänkt dej och önskar.

lyckalie

Hej Soff
Jo du har rätt. Det är säkert så. Tiden...men när man för en gångs skull är duktig så är det ingen som tror. Jag får väl helt enkelt tänka på mej själv just nu. Jag har erkänt att jag är alkoholist efter 15 års smyg som dom redan förstått. Tror det kan vara så att dom skäms att ha en mamma som erkänner sitt alkoholmissbruk. Det du sa om rastlöshet stämmer väl in på mej. Allt ska ske nu:) Jag har ju bäddat för allt detta själv med den satans alkoholen så det är bara och fortsätta vara nykter och hoppas det kommer bättre dagar. Huvudsaken är att mina barn är lyckliga. Dom har bra liv med sina respektive så det är jag glad för. Tack för ditt svar Ska tänka lite på min rastlöshet

Ullfia

... tar tid att bygga upp igen. Du skriver själv att du lovat tidigare och inte kunnat hålla det, så att de inte gör det nu är i mitt tycke inget konstigt - även om jag förstår att det är en jobbig känsla.

Funderar dock över dina ord, att det är meningslöst att bli nykter om ingen tror dig. Men torde du inte bli nykter främst för att du själv vill? Har du varit på AA? Om inte skulle jag rekommendera det, så kanske du kan minska på känslan av ensamhet. Och ge inte upp för att barnen är skeptiska - ge dem tid. Ge dig själv tid också.

Önskar dig ett varmt lycka till!

Vändningen

Jag skrev om det till en annan person här på forumet idag, men min absolut närmaste vänd vände mig ryggen och tog avstånd nu när jag berättade att jag varit rattonykter. Hon fick veta att jag varit alkoholmissbrukare någon månad innan och jag lovade att ta tag i det, vilket jag gjorde. Någon vecka. Så hon vände mig ryggen och visade sig vara rejält besviken nu och sa sig inte tro på mitt nya löfte alls. Det är naturligt. Samtidigt så tror jag att hon innerst inne faktiskt tror på mig, men hon vill inte säga eller visa det. För det lär ju också mig då att "så lätt var det att göra ett misstag, då är det lugnt att göra det ännu en gång".

Misstolka mig inte, men det är bra om det gör lite ont. Jag lärde mig det själv gentemot min egen mamma som hade problem. Ju lättare jag förlät henne, desto snabbare slätade hon över det som hade hänt och desto snabbare var hon tillbaka i en ny incident. Däremot om jag verkligen markerade att jag var skeptisk, så blev hon nästan arg, men det triggade också fram en slags vilja hos henne som jag inte såg annars.

Så vänd på myntet. Meningslöst att bli nykter kommer det aldrig att bli eller vara, ta och sätt ner foten och visa dina barn att du absolut kan och vill och kommer att lyckas. Förtroende vinner du dock inte primärt med ord, utan genom handling. Sedan är det mänskligt att fela och även att få återfall och det kan man prata med barn om när de har nått en viss ålder och/eller då man varit nykter eller haft kontrollerat bruk en längre period. Då kan man berätta om den där "gången" kanske... men i nuläget är det bara o kavla upp ärmarna och köra på. Så länge kärleken finns där så kommer du bygga upp förtroende, tillit och respekt fortare än du tror, men det kommer inte "gratis". Kämpa på nu!

Vändningen

Jag tror du kommer att få det tids nog, när de ser att du faktiskt klarar av det, att det går åt rätt håll osv, då kanske det också kommer beröm, en klapp på axeln och ett stilla "tack". Å som Ullfia skrev, sök stöd på annat håll så länge så du tar dig igenom det och inte känner dig ensam.

lyckalie

Vad skulle jag göra utan detta forum. Tack för ni finns. Känns redan lite bättre. Kommit till insikt att jag aldrig kan dricka mer alkohol. Jag får ha lite tålamod helt enkelt.
Ska försöka att gå på ett AA möte om jag vågar någon dag.

Ullfia

Vill verkligen uppmuntra dig att gå på ett AA-möte. Det är på "din sida" och kommer finnas för dig. Och känns inte den gruppen rätt, gå till en annan. Jag är anhörig, men har varit på öppna möten. Dels för att se hur det fungerar, men också för att få kännedom i hur alkoholisten pratar och resonerar. En sådan värme och gemenskap har jag aldrig stött på någon annanstans. Jag kommer fortsätta gå på öppna möte. Har även varit på Al-anon, men bara en gång hittills, men skall ge det några chanser till.

Jag får samma känsla som här på forumet, att det är en samling helt vanliga människor med en önskan att göra upp med alkoholen OCH stötta varandra, men också, att faktiskt våga ifrågasätta UTAN att döma. De vet ju precis vad de pratar om. Gå in på AA's sida om du inte gjort det, och kolla nästa möte närmast dig. Du behöver inte säga (dela kallas det) någonting om du inte vill. Mer än ditt namn och att du är alkoholist. Kanske inte ens det där jobbiga ordet alkoholist första gången heller, om det är ett öppet möte (innebär att precis vem som helst får komma), för då skulle du i princip kunna säga att du bara är nyfiken. Det är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar, men hellre det än att du inte går alls. På ett slutet möte får bara den som önskar sluta dricka komma.

Åter, all lycka!

Ge det lite tid även om det känns tungt. Det tar tid och energi att bygga upp en relation igen. De kommer tvivla på dig men när de ser att du förändrat dig kommer de släppa in dig igen.

Soja

Det är inte mina barn som inte stöder mig, jag har inga. Men min man skrattar mig i ansiktet och hånar mig. Jag förstår honom. Jag klandrar honom inte, men jag ber om hans stöd i det jag beslutat.Jag räknar dock inte med det, eller känner att jag på något sätt kan kräva det av honom. Han är svårt sårad och skadad av saker jag har gjort emot honom.
Mitt beslut att vilja ta tag i mitt drickande handlar mest om att jag inte längre vill skada honom. Att jag vill försöka gottgöra honom. Jag hoppas kunna kanske läka några sår en dag, men det är först jag som måste ta tag i mig och ta mina steg.

Har själv tidigare funderat kring AA men också kännt mig osäker inför att gå. Tack för allas ord ovan om att det är en varm support, som i detta forum. Jag är otroligt tacksam över detta forum!
Idag har jag bokat en tid hos läkaren, för att söka samtalsstöd. Tror att det kan hjälpa mycket, om jag får det.

Mysan

Hej!
Jag lever som särbo med en alkoholist, vi har varit ett par i tio månader och för fem veckor sen börja han med antabus.
Kan säga att som anhörig slits man mellan hopp och förtvivlan, jag önskar ibland han tog ett återfall bara för att jag ska slippa undra mer om el när det kommer!!!
Sjukt? Absolut!!!!
Lovar dig att jag önskar inget annat än att han fortsätter hålla sig nykter om inte annat så för sin egen skull!
Det är fruktansvärt att stå maktlös bredvid och se någon misshandla sig som ni alkoholister gör....kan lova att dina barn känner samma sak!
Vet inte hur du verbalt betett dig onykter men min kille kunde va jävligt rälig, har den inställningen att jag kan inte tjata om sånt nu men det sitter där i huvet på mig och det kommer ta tid innan det suddas ut...

T88

Hej! Jag känner igen mig! Jag har kämpat med att bli nykter i ett år, klarat Max två månader , sen har återfallen kommit. Och det är pga det förtroendet har minskat... Kämpa på!

Mysan

Hej T88
Det va nog det ynkligaste jag läst!!!!!
Återfall pga förtroendet minskat?????
PATETISKT
Ni alkoholister går att läsa som en öppen bok, ni tror inte drt men så är fallet.
Har precis lämnat min kille som tog ett återfall i måndags efter fem nyktra veckor....med munnen sa han att han aldrig mått så bra som då men jag märkte två veckor innan att hjärnan sa annat...
Ointresse av antabus, avståndstagande och explosiv....
Lägg fan inte ditt supande på att förtroendet från närstående inte finns....DU bevisar ju HELA tiden att dom inte kan lita på dig!!!!!

Så för tusan sluta tyck synd om dig och gör dig själv stolt....VA NYKTER och fortsätt va det, ta inte minsta motståndets väg...då är där fler som kommer bli stolta.

Vändningen

Ta ett djupt andetag och läs T88as mening igen, så kanske du ser vad T88 egentligen skrev.

Även om du hade läst rätt, så blev det ingen vidare rolig ton i ditt inlägg. Du har all anledning att vara sur på din kille/ditt ex, men dra inte alla över en kam och låt det inte gå ut över andra. Särskilt inte när det finns en hel hög med människor som faktiskt vill och faktiskt kämpar för att bli friska. Då hjälper inte ett sådant inlägg speciellt mycket.

Mysan

Ber om ursäkt!!!! Verkligen...jag läste för fort....
Förlåt, 100% förlåt.
Jag läste inte som det va skrivet och förhastade mig.
Att jag e förbannad på mitt ursäktar inte som jag skrev, skulle läst bättre

Vändningen

Felläsningar och skrivningar kan vi alla göra. Vad jag ändå vill skicka med är att det är viktigt att man skiljer på alkoholism (sjukdom) och människa (person). Alkoholen påverkar oss alla och alla blir t.ex. inte aggressiva eller idioter på fyllan. En del blir melankoliska, andra bara väldigt glada innan tröttheten slår till. En del kan somna lätt (och var som helst) på fyllan, andra inte. Det är så olika över hur man är när man har druckit och någonstans där bakom allt finns också en människa.

Hur man lever och vem man är som person kan också påverka rehabiliteringen. Först och främst; inser man att man har problem eller förnekar man? Efter insikt; vill man lösa problemet eller skjuta upp det (eller inte lösa det alls). Sedan hur man hanterar själva tillfrisknandet, om det går smärtfritt eller om det blir bakslag är också olika.

Det är dock viktigt att göra skillnad på person och sjukdom. "Alkoholister" är inte bara ett gäng människor som alla är eller agerar på exakt samma sätt, utan det kan skilja sig rejält.

Lussan

Gå på AA... det har hjälpt mig enormt att kunna gå dit... öppna upp sitt hjärta om sug, ångest, skam, oro o tankar...
allt e välkommet o man blir inte dömd...
där får man feedback o den där klapp på axeln som man faktiskt kan behöva för att orka fortsätta...
men glöm framförallt inte.... du gör det också för din skull <3 glöm inte bort att du e viktig!

Wavzovski

Det där känner jag mycket väl igen. De flesta tar avstånd från en, när man faktiskt vill göra något bra i sitt liv, och leva hälsosamt också. Det får man aldrig glömma bort. Har en bekant som ska genomgå en levertransplantation p.g.a. alkoholmissbruk. Han söp i över trettio år. Det enda du själv kan göra är att stå på dig själv (var bestämd), och gå på dina möten. Och kan de inte acceptera det så har de inget med dig och ditt liv att göra.

All lycka till dig!

När man haft ett beroende/missbruk brukar man oftast inte heller vara ärlig mot omvärlden. Man ljuger mm. Detta påverkar ju också tiden efteråt när man är nykter. Tänk dig själv. Du har en kompis som ljugit för dig flera gånger innan. Kommer du kunna lite på hen? Nej troligtvis inte. Efter ett tag när du märker att hen faktiskt är ärlig smyger sig tilliten tbx igen, saaaaakta men säkret.